Skärgården

Skärgården
Även om hela skärgården är påverkad av mänskliga aktiviteter har ytterskärgården ännu karaktär av
vildmark. Naturen och närheten till miljonstaden Stockholm gör skärgården oskattbar från
rekreationssynpunkt.
Skärgården har mycket stora natur- och kulturvärden. En stor andel av Östersjöns fågel- och
fiskbestånd växer upp i länets skärgårdsområden. Stränder, grunda vattenområden, orörd skog,
ädellövskog, hävdade havsstrandängar och områden med kalkberggrund har särskilt stor betydelse för växtoch djurlivet.
För att bevara skärgårdens kvaliteter bör ytterligare bebyggelse undvikas och buller, störande former av
friluftsliv och belastningen av föroreningar minskas. Belastningen på vattenmiljöerna av miljögifter och
övergödning, exploatering eller andra störningar måste minska för att ge goda livsbetingelser för
skärgårdens växt- och djurliv.
I världen finns få skärgårdar
Internationellt sett är skärgårdar sällsynta men i Sverige finns flera skärgårdar av olika karaktär. Östersjöns urbergsskärgård, där Stockholms skärgård är en del, är störst men vi har också Mälarens och
Vänerns sötvattensskärgårdar, Bohusläns urbergsöar och Bottenvikens skärgård av moränöar.
Östersjöns skärgård sträcker sig från Småland via Östergötland, Sörmland och Roslagen över Åland till
Åboland i Finland. Här finns över 100 000 öar, holmar, kobbar och skär som bildar en grund tröskel tvärs
över Ålands hav. Skärgårdsområdena skiljer den saltare, egentliga Östersjön från Bottenhavets sötare
vatten. Det stora antalet öar är en följd av att Svealands sprickdalslandskap sluttar ner i havet.
Landhöjningen efter istiden medför en ständig förändring. Sund och fjärdar blir grundare, öar växer ihop till
större landområden för att slutligen förenas med fastlandet. Samtidigt dyker nya öar successivt upp ur
havet i öster, för närvarande som mest ca åtta mil från fastlandet. Nordost om Möja finns klungor av öar
åtskilda av milsvida fjärdar, det så kallade skärgårdshavet.
Stockholms skärgård har en yta på mer än 3 500 km2. Mindre än hälften är landområden som fördelas
på drygt 6 200 större öar (mer än 2 000 m2) och ca 24 500 mindre öar, kobbar och skär. Den sammanlagda
strandlinjen är uppskattningsvis ca 10 000 km, en fjärdedel av Sveriges totala strandlinje. Flertalet öar är
låga – medelhöjden är bara ca 10 meter. Havsbottnen är däremot starkt kuperad men skärgården är
överlag ganska grund, i genomsnitt bara ca 10–20 meter djup. Sydost om Nynäshamn ligger
Landsortsdjupet, Östersjöns djupaste del, på 459 meter.
Hela skärgården är kulturpåverkad
Människan har varit närvarande i länet under tusentals år och har successivt tagit det nya land som
blottlagts av landhöjningen i besittning. Skärgårdens landområden är yngst i öster och äldre närmare
fastlandet. De äldsta spåren av människor påträffas därför på fastlandet och i innerskärgården i form av
stenåldersboplatser. Under järnåldern etablerades fasta bosättningar på de större öarna Blidö, Yxlan,
Ljusterö, Ornö och Utö. Först under medeltiden blev skärgården koloniserad i någon större omfattning, men
långt tidigare förekom säsongsbosättning för jakt och fiske. På 1600-talet var alla skyddade bebyggelselägen med bra hamnar tagna i anspråk. Bosättningarna begränsades av tillgång till färskvatten och
odlingsbar jord.
Vattenmiljöerna kan i ett historiskt perspektiv förmodas ha varit relativt opåverkade av människans
verksamhet. Lokalt och under vissa tidsperioder kan dock till exempel övergödning ha varit ett märkbart
inslag i anslutning till större samhällen och i samband med skogsavverkningar eller att ny jordbruksmark
bryts.
Med början under 1800-talet har omfattande fritidsbebyggelse anlagts. Sommarhusen ligger ofta i
strandnära lägen där de konkurrerar om utrymme med växt- och djurliv samt rörligt friluftsliv.
Fisket har varit basnäringen
Redan under medeltiden hade strömmings - och torskfisket stor betydelse för kustbefolkningens och
städernas livsmedelsförsörjning. Varje gård eller by hade egna fiskevatten medan ytterskärgården ansågs
som allmänning där vem som helst kunde fiska. Under 1400- och 1500-talen infördes dock skatteplikt för
fångsterna i de så kallade kronofiskena i ytterskärgården. På 1700-talet blev fångsterna sämre och den
ökande konkurrensen från sillfisket på Västkusten förde med sig att strömmingsfisket minskade i betydelse.
Under 1900-talet har yrkesfisket övergått från småskalig, kustbunden verksamhet med garn som
huvudsakligt fiskeredskap till motoriserat trålfiske ute i det öppna havet. Fångsterna har mer än tiofaldigats
under 1900-talet. Ökningen beror dels på motoriseringen av fiskefartygen och införandet av effektivare
fiskeredskap, dels på den ökade fisktillgången som har följt av övergödningen. Knappt 90 yrkesfiskare finns
i länet, främst i Norrtälje, Värmdö och Haninge kommuner. De moderna fiskeredskapen påverkar
bottensedimenten och därmed de bottenlevande djuren, framför allt på vissa havsbankar.
I takt med den ökande fritidsbefolkningen under senare hälften av 1900-talet har även fritidsfisket
utvecklats kraftigt, framför allt efter 1985 då fiske med handredskap blev fritt. Fritidsfisket i skärgården tar
i dag sannolikt större fångster av arter som till exempel abborre, gädda och öring, än yrkesfisket.
I dag finns nio större fiskodlingar och ett antal mindre anläggningar i länet, flertalet tillkomna under
1980-talet. Under senare år har utvecklingen stannat av, bland annat till följd av priskonkurrensen från
norska fiskodlingar. Branschen anför också att miljökrav och myndigheternas hantering av tillståndsbe slut
har verkat hämmande på utvecklingen. Kunskapsläget om fiskodlingarnas miljöeffekter behöver förbättras.
En fråga är hur allvarlig påverkan odlingarna har på kustvattnet och Östersjön, där den allmä nna strävan är
att sänka tillskotten av växtnäringsämnen. Miljöfrågorna tillmäts allt större betydelse när nya fiskodlingar
prövas.
Jaktens betydelse har minskat
Troligen var det säljakten som först gjorde det möjligt för människan att över huvud taget etablera sig i
dessa karga trakter. Sälen gav i stort sett allt man behövde: föda, hudar, tran, ben, senor, m.m. Fiske,
fågeljakt och äggsamling ingick också i försörjningen.
Omfattande vårjakt på sjöfågel och säl har bedrivits långt in i modern tid. I början av 1950-talet förbjöds
vårjakten på sjöfågel, vilket är en av orsakerna till att fågelbestånden har ökat kraftigt sedan dess. En
annan orsak är sannolikt att tillgången på föda har ökat genom övergödningen av kustvattne n.
Sälarna, främst gråsäl, har minskat kraftigt under 1900-talet på grund av jakt och påverkan från
miljögifter. Den allmänna säljakten upphörde 1974 men fram till 1987 var skyddsjakt vid fiskeredskap
tillåten för yrkesfiskare. Under 1970-talet var stammen som minst. Under de senaste decennierna har
gråsälen ökat med ca tolv procent per år, sannolikt till följd av att miljögifterna har minskat. Antalet sälar är
fortfarande mycket lågt jämfört med i början på seklet.
Gråsäl finns främst inom tre områden i lä net: Svenska Stenarna, Sälberget och Angödrommen. Vid
Svenska Stenarna finns ett av Östersjöns största bestånd, där kan det tidvis finnas över tusen sälar. Sälarna
är mycket rörliga och uppehåller sig periodvis utanför länet i andra delar av Östersjön.
Jordbruken har anlagts i sen tid
Uppodlingen av skärgården pågick främst under 1700-talet och första hälften av 1800-talet. I jämförelse
med fastlandsgårdarna var skärgårdsjordbruken små med smala och slingrande åkerlappar. Strandängar
och dalsänkor med svårbearbetad lerjord utnyttjades som ängs- och betesmark. Slåtter bedrevs på i stort
sett all gräsmark för att få vinterfoder till djuren. Det var även vanligt att man skördade vass och hamlade
lövträd för att dryga ut de n magra höskörden. På somrarna hölls djuren på bete på ”hemön” eller
närliggande ”betesholmar”.
Flertalet av de gamla ängsmarkerna har odlats upp eller växt igen under 1900-talet. Djurbetet på öar
och holmar har successivt upphört och förekommer i dag endast på några få platser i länet. I takt med den
minskade boskapshållningen har vassbälten brett ut sig längs skärgårdens stränder. På senare år har
vassen lokalt bidragit till uppgrundningen, genom att sedimentpartiklar bromsas upp av vegetationen och
avsätts närmare stranden än tidigare. Ett fåtal betade strandängar finns kvar i den inre skärgården vid
bland annat Sandemar och Tullgarn. Dessa kulturmarker har ofta rik flora och är av stor betydelse för
vadarfåglar.
Skärgårdsskogarna har brukats hårt
Skogen var i äldre tider hårt utnyttjad genom skogsbete och avverkningar. Efterfrågan på ved och virke var
stor, både för självförsörjning och för avsalu till Stockholmsområdet. Gruvdrift, tegelbruk och annan
industriell verksamhet krävde stora mängder bränsle och delar av skärgården var tidvis nästan helt
skoglösa. Som ett exempel kan nämnas att skogsmarkerna på Utö kalavverkades på 1600-talet för att ge
ved och virke till gruvindustrin. I slutet av 1800-talet kalhöggs ön på nytt för export av sågvirke till England.
Dagens skärgårdsskogar är alltså sällan särskilt gamla men ger ändå ofta intryck av att vara opåverkad
urskog. Skärgårdsöarnas grunda jordmån och den ständiga vindexponeringen, i kombination med det torra
klimatet, gör att träden lätt får skador och ett ”vilt” utseende. Det finns dock områden där skogen har stått
orörd under lång tid, till exempel på Gisslingö och Bullerskär (Norrtälje) och Fjärdlång med kringliggande
öar (Haninge).
Spåren av gruvdrift finns kvar
Malmer och urbergskalksten har under lång tid brutits i större eller mindre skala i skärgården. Kalk bröts
och brändes på Runmarö (Värmdö) från 1200-talet fram till 1600-talets mitt. Andra kalkbrott fanns på
bland annat Munkö (Värmdö) och Oaxen (Södertälje). På Utö började man bryta järnmalm redan under
medeltiden, en verksamhet som pågick fram till 1870-talet. Tegelbruk har också funnits på flera håll, bland
annat på Svartsö och Djurö (Värmdö). I slutet av 1800-talet började man bryta granit för byggnadsändamål
på Vätö (Norrtälje). På flera öar, till exempel Ornö (Haninge), finns djupa spår i bergen efter fältspatbrott.
Verksamheten vid gruvor, masugnar, tegelbruk, m.m. krävde stora mängder ved, vilket var en starkt
bidragande orsak till att skärgårdens skogar tidvis avverkades mycket hårt. I dag har brytningen i stort sett
upphört.
Båttrafiken har ökat
Fartygen har blivit större och fritidsbåttrafiken har expanderat kraftigt under 1900-talet. Kraven på bra
hamnlägen kommer ofta i konflikt med de skyddade vikarnas betydelse för den biologiska produktionen.
Vågsvall från båttrafik har i vissa fall gett erosionsskador på stränderna, främst utefter de större farlederna.
Båttrafik och verksamhet i hamnar sprider föroreningar till vatten och luft, bland annat genom att petroleumprodukter läcker ut, att båtarna kör på tomgång, att avgaserna kyls med vatten och att avgaser
släpps ut under vattnet. Tydliga störningar i fortplantningen hos djur som lever i vatten har upptäckts i
anslutning till marinor. Orsakerna är ökade halter av tungmetaller och att giftiga substanser från båtarnas
bottenfärger läcker ut i vattnet.
Läckage, olyckor etc. har i många fall lett till utsläpp av olja, både i hamnområden och ute i skärgården.
Den hittills största olyckan inträffade 1979 då fartyget Antonio Gramsci släppte ut stora mängder olja
utanför Lettland. Oljan drev över Östersjön och drabbade vidsträckta strandområden i södra och mellersta
skärgården. Ca 3 000 sjöfåglar dödades. Man har beräknat att ca 100 000 fåglar dödas av oljeska dor i
Östersjön varje år.
Naturen skiftar från innerskärgård
till öppet hav
Innerskärgården kan liknas vid ett insjölandskap med långgrunda vikar, jordbruk och skogar. Längre ut i
mellanskärgården minskar arealen odlings - och skogs mark, kalspolad hällmark blir vanligare, de långgrunda
vikarna blir färre och fjärdarna större. I ytterskärgården dominerar havet över glest be lägna, låga öar med
renspolade hällar.
Skärgårdsområdet, inklusive kusten, är en mycket artrik del av länet med ca 1 000 kärlväxtarter, varav 550 arter utanför barrskogszonen och omkring
200 000 par kustfåglar fördelade på mer än 35 arter. Förutom fågel finns även säl på några platser i länet.
Fladdermöss, skogshare, rådjur, hermelin och mink finns i de flesta ögrupper, tillfälligt också älg, grävling
och räv. Sork finns i riklig mängd, vilket gynnar bland annat huggormar. Huggormar är vanliga och är ofta
helt svarta. Både huggorm och snok blir något större i skärgården än på fastlandet.
Skärgårdens vegetation kan delas in i en inre barrskogszon, som i stort sett motsvarar inner- och
mellanskärgården, samt ytterst en kalskärszon. Det finns också två områden med maritim lövskog, en
naturtyp som endast har sin motsvarighet i Ålands skärgård.
I n n e r -
och
mellanskärgården
–
b a r r skogszonen
På öarna finns hällmarkstallskog omväxlande med blandskog och odlingsmark. Tallskog är vanligast på
hällmarkerna medan granskog växer i sänkorna där jordlagret är tjockare. Barrskogszonen når ibland ända
ut i ytterskärgården. Särskilt i norr och söder växer vindpinad, förkrympt tall och gran långt ut i havsbandet.
Idegran förekommer ibland, oftast som enstaka träd, men även i större bestånd på bland annat Norrpada
Idskär. Ask och al är vanliga, lind, lönn, ek och hassel förekommer rikligt.
I inner- och mellanskärgården häckar skogsfåglar som ormvråk, fiskgjuse och duvhök samt ovanliga
arter som havsörn och berguv. Stockholms skärgård är ett av landets starkaste fästen för havsörn. Uvarna
har klarat sig genom förgiftningsperioden på 1960- och 1970-talen utan att de stödutfodrats eller att fåglar
blivit utplanterade.
Djurlivet på de större öarna liknar det på fastlandet. Fram till 1982 fanns även utter men numera
förekommer bara enstaka djur. Minken har däremot expanderat kraftigt och finns nu i praktiskt taget hela
skärgården.
I n n e r -
och
mellanskärgården
–
lövskogszonen
Den maritima lövskogen är en naturtyp som saknar motsvarighet utanför Stockholms och Ålands
skärgårdar. Barrskog saknas helt medan lövträden har gynnats av skärgårdens klimat och av människan.
Enstaka barrträd förekommer i skyddade lägen men de för oftast en tynande tillvaro. Troligen missgynnas
barrträden av den ständiga vindexponeringen som lövfällande träd uthärdar bättre.
Två typer av lövskog kan urskiljas. Den ena domineras av lågvuxna björkar som växer tillsammans med
bland annat kråkris och hönsbär i fuktiga sänkor, ”gropmossar”, på hällmarkerna. Den andra typen finns i
dalgångar och större bergsprickor med djupare jordlager. Här växer tät ängslövskog med al, ask och asp
som dominerande trädslag. Hägg, rönn, getapel och idegran förekommer också liksom buskar som olvon,
try och måbär. Markvegetationen är ofta örtrik med till exempel älgört, rödblära och liljekonvalj eller mer
sällsynt ramslök och nunneört. Orkidéer som nattviol och S:t Pers nycklar förekommer också.
Den örtrika ängslövskogen är starkt kulturpåverkad av tidigare slåtter och bete. Vid 1900-talets början
var flertalet av dagens lövskogar hävdade lövängar som växte igen när hävden upphörde.
Ytterskärgården
–
kalskärszonen
I ytterskärgården utgör öarna bara ca fem procent av ytan, resten är öppet hav. På de större öarna växer
låga enbuskar och mattor av ljung, kråkris, odon och blåbär. I fuktiga sänkor kan man hitta förkrympta
lövträd. På kalskären växer klibbglim, en växt som bara finns här i hela i Nordeuropa. Ursprungligen är det
en stäppväxt som troligen spridits hit med fåglar. Fågelskärens kala hällar är ofta gula av vägglav som
gynnas av fåglarnas spillning. Trots den karga miljön kan blommor som baldersbrå, styvmorsviol, gul
fetknopp och gräslök påträffas i sprickor och skrevor. Vid vattensamlingar, så kallade hällkar, växer ofta
fackelblomster och vänderot.
Utskärgårdarnas näringsfattiga marker och torra klimat ger vegetationen en prägel av fjällhed. Liksom i
fjällen finner man här typiska myrväxter som vitmossa, tuvdun, hjortron och hönsbär. ”Fjällfåglar” som
svärta och bergänder häckar och uppe på öarna finns spelande orrar och labb, fjällabbens släkting.
Fågellivet är rikt
Skärgårdens rika biologiska produktion ger goda förutsättningar för fåglar, både under häckningstider och
flyttning. Som nämnts har fågeljakten tidigare varit en starkt reglerande faktor men sedan 1950-talet har
flertalet kustfågelarter ökat. Detta gäller dock inte svärta, bergand, silltrut och tobisgrissla. Artrikedomen är
störst i gränszonen mellan ytter- och mellanskärgården.
Ungefär hälften av landets bestånd av ejder, svärta och labb häckar i Stockholms skärgård. Det
motsvarar ungefär en femtedel av Västeuropas bestånd. Cirka en fjärdedel av landets bestånd av
tobisgrisslor, roskarlar, tordmular, storskrakar, knölsvanar och skräntärnor häckar i länets
skärgårdsområden. Flertalet av dessa arter är beroende av föda från vattnet: fisk, kräftdjur, mollusker,
alger m.m. Antalet vadare är förhållandevis lågt eftersom skärgården har ont om lämpliga miljöer.
Ejdern har ökat kraftigt och är i dag den dominerande kustfågeln med omkring 120 000 par i Stockholms
skärgård. Totalt beräknas Östersjöområdets ejderstam omfatta 450 000 par. Även havstrut och gråtrut har
ökat under efterkrigstiden. Större trutkolonier med mer än 100 par finns i närheten av fiskehamnarna
Nynäshamn och Grisslehamn och visar på trutarnas beroende av avfall från fisket. Svärtan är relativt
vanlig. Europas största bestånd finns inom Stora Nassa skärgård. Både berguv och havstrut häckar ända ut
i kalskärszonen.
Tordmulen, en typisk fågel i ytterskärgården, ökar kraftigt i antal och finns på ungefär 90
häckningsplatser, varav 12 är stora kolonier. Det som främst begränsar antalet är tillgången till blockrika
stränder. Tobisgrisslan har minskat, sannolikt på grund av störningar från minken.
Under 1800-talet, då jordbruket och fisket bedrevs intensivt, var den störningskänsliga havsörnen
undanträngd till skogsområden på de större öarna. Under 1930- och 40-talen avfolkades vissa öar. Havsörnarna ökade då men minskade åter från slutet av 1950-talet på grund av miljögifter. Från slutet av 1980talet har antalet ökat påtagligt och i dag finns det 20–30 aktiva revir i länet.
Flera nya arter har etablerat sig i skärgården under 1900-talet, till exempel skrattmås, häger, gravand
och kanadagås. På 1970-talet kom vitkindad gås och sillgrissla och sedan 1994 häckar även storskarv.
Flera fågelarter som tidigare häckat vid sötvatten har sökt sig ut till skärgårdens brackvattenmiljöer, bland
annat sothöna, skäggdopping, knipa och knölsvan.
Gunnarstenarna, Bullerö och Svenska Högarna hör till de artrikaste kustfågelområdena i länet med
bland annat stora kolonier alkfåglar och skräntärnor. Eftersom fåglarna är samlade på ett fåtal platser är
dessa arter känsliga för störningar. De landmiljöer som har det rikaste fågellivet finns på Ängskär,
Svartlöga, Bullerö och Biskopsö (Värmdö).
Stränderna är särskilt värdefulla
Skärgårdens vanliga klippstränder med karakteristiska, runda hällar har slipats fram under inlandsisens
tryck. Allt löst material har vanligen spolats bort av havet och växtligheten är sparsam. Oftast finns dock
lavar som gödslas av fågelspillning. I skrevorna samlas vatten och organiskt material som blir början till ett
jordtäcke.
Havsstrandängar, sandstränder, grus- och stenstränder är inte lika vanliga som klippstränder men har
stor betydelse för den biologiska mångfalden.
Havsstrandängar
Flacka havsstränder användes förr som slåtterängar och betesmark och har ofta kulturpräglad växtlighet.
Karakteristiska växter är bland annat blåsklöver och gåsört men här kan också finnas slåttergynnade arter
som ängsskallra, slåtterblomma, ormtunga och låsbräken. Strandängarna är viktiga häcknings- och
rastplatser för många fåglar. Bara ett fåtal havsstränder hävdas i dag.
Små strandängsfragment med hävdgynnad flora finns på många håll i skärgården. Här beror
växtligheten inte på beteshävd utan på isens nötning på stränderna. Variationerna i vattenstånd bidrar
också till att vass och högre växter hålls tillbaka.
S a n d-,
grus-,
sten-
och
blockstränder
Sandstränder är ganska ovanliga eftersom den lättrörliga sanden lätt sköljs bort av vågornas rörelser.
Endast i vissa gynnsamma lägen ligger sanden kvar men på djupare vatten, där vågrörelserna avtar, kan
den bortspolade sanden samlas i stora sandfält. Sandstränder karakteriseras av växter med rotsystem som
förmår stå emot sandens rörelser. Typisk är sandstarren med sina långa utlöpare. I sanden kan man
vanligen hitta myrlejonens små trattformade gropar, fångstgropar för myrlejonsländans larver.
På grusstränderna växer bland annat strandkvanne och strandaster. Här finns också gräset gultåtel som
endast förekommer i Östersjöområdet. På blottade stränder i norra skärgården växer havtorn. Snåren
växer utåt i takt med landhöjningen eftersom de konkurreras ut på högre belägen mark. De sydligaste
utposterna finns på Blidö och Svartlöga (Norrtälje).
Blocksamlingar nära vattnet nyttjas som häckningsplatser av tordmule och tobisgrissla. Klapperstenstränder där sanden är bortspolad finns till exempel på Rörskären utanför Sandhamn och på en del öar
söder om Understen. Fossila klapperstensfält kan man hitta högt uppe på berg och öar in mot fastlandet.
T å n g v a l l a r
En mycket speciell växtlighet finns på de vallar av uppspolad tång som ansamlas på vissa stränder. Tången
är rik på både kväve och fosfor och är en mycket näringsrik grogrund för andra växter. I och runt
tångvallarna växer spjutmålla, saltarv, marviol och ibland även vejde.
K a l k h ä l l a r
Kalkhällar, främst på Munkö och Runmarö, har arter som är gemensamma med Ölands och Gotlands
alvar, till exempel kalktrav, murruta, stenkrasse, grusslok, grusbräcka, långskaftad hällebräken, alvararv och
fältvädd. Den senare har troligen spritts från Gotland med båtarnas barlast.
Vattnet är en blandning av sött och salt
Skärgårdens vatten kommer från tre olika vattenområden: från den egentliga Östersjön (söder om Åland),
Bottenhavet och Mälaren. Jordklotets rotation gör att vattnet i Östersjön och Bottenhavet rör sig motsols i
strömmar. Näringsrikt Östersjövatten från Baltikum och Finska viken strömmar norrut efter finska kusten.
En ström fortsätter vidare upp i Bottenhavet, men huvuddelen av vattnet viker av söder om Åland och
strömmar in mot Stockholms skärgård. Här ansluter relativt näringsfattigt och utsötat vatten från svenska
sidan av Bottenhavet, där inslaget av Dalälvsvatten är påtagligt. Norr om Värmdölandet tillkommer
mälarvattnet som följer den sydgående strömmen ner längs Östersjökusten.
Vattnet som genomströmmar den norra delen av Stockholms skärgård är i många avseenden (men inte
alla) renare än vattnet i egentliga Östersjön. Norra skärgården är till stor del förskonad från de algblom-
ningar som ofta drabbar Östersjöns södra delar, kanske på grund av den sydgående strömmen av
Bottenhavsvatten. Skärgårdshavet mellan Åland och Finland har inte samma gynnsamma läge utan
genomströmmas av näringsrikt Östersjövatten.
Skärgårdsvattnen är Östersjöns barnkammare
Skärgårdens vattenområden är biologiskt mycket produktiva. Den grunda zonen närmast land, på 0–6
meters djup, har störst betydelse genom den rikliga tillgången på solljus, näring, vatten och syre – livets
byggstenar. Skärgården har många grunda bottenområden och är därför viktigare som reproduktions- och
uppväxtområde än raka, öppna kuststräckor.
Både djur och växter under vattenytan är föda för andra djur, dels för stationära djurarter, dels för
flyttande arter. De flesta av skärgårdens fåglar och däggdjur är nästan helt beroende av den biologiska
produktionen av växter och djur i vattnet. Ejdern till exempel livnär sig som fullvuxen till stor del på
blåmusslor.
Landskapet under vattnet är omväxlande
Landskapet under vattenytan är ganska okänt för gemene man. I korthet kan sägas att topografin är minst
lika omväxlande som på fastlandet eftersom skärgården ingår i sprickdalslandskapet. Bottnarna varierar
från mjuka, lösa sediment i skyddade lägen till sand-, sten- och klippbottnar som är utsatta för strömmar
eller andra kraftiga vattenrörelser. Sedimentbottnar finns även på större djup där vattenrörelserna är
begränsade.
Växt- och djurlivet under vattenytan formas efter de olika miljöernas ljusförhållanden, vattentemperatur,
underlag och vågrörelsernas intensitet. Exponeringen varierar från skyddade vikar till klippstränder där
havsvågor och dyningar påverkar miljön tiotals meter ner under vattenytan. Den biologiska mångfalden är
störst i måttligt exponerade områden.
Grunda
bottnar
I de grunda skärgårdsområdena leker flertalet fiskarter, bland annat abborre, gädda, mört, strömming och
piggvar. Grundvattnens högre temperatur och den rikliga tillgången på föda gör att ynglen växer upp
snabbare och därför har bättre möjligheter att överleva. Fiskar som huvudsakligen lever i sötvatten leker i
skärgården i utsötade grundområden, gärna med tillrinnande sötvatten. Vissa arter är beroende av att
kunna vandra upp i anslutande sötvatten vid leken, till exempel nors, öring, id och även arter som abborre,
gädda och mört.
Klippbottnar
På de hårdare klippbottnarna bildas algbälten som ger föda och skydd åt stora mängder av smådjur.
Algbältena är skiktade på djupet efter tillgången på ljus: överst grönalger, till exempel grönslick, något
djupare växer brunalgen blåstång och underst rödalger. Genom landhöjningen flyttas ständigt algbälten och
andra undervattensmiljöer nedåt och in på nya områden. Blåstången är en karaktärsart i stora delar av
mellan- och ytterskärgården. Bältet börjar strax under vattenytan och sträcker sig ned mot ca 10 meters
djup som mest, under dagens förhållanden. Tidigare har bältet nått ner till 12–15 meters djup. Blåstångbältet är normalt den artrikaste undervattensmiljön i skärgården med ca 70 procent av Östersjöarterna.
Trösklade
vikar
Landhöjningen gör att vikar med en grund tröskel vid inloppet långsamt omvandlas till kustnära sjöar. Tröskeln medför att vattenomsättningen i viken är sämre än i mer utsatta havsområden, varför dessa vikar är
extra känsliga för utsläpp av till exempel närsalter eller miljögifter. Det är vanligt att båtägare vill sänka
trösklarna för att förbättra vattenomsättningen och ge möjlighet till genomfart. Sådana ingrepp fördröjer
eller förhindrar den naturliga processen. I praktiken genomför man en sjösänkning redan innan sjön har
blivit till. Den framtida kustzonen riskerar därmed att gå miste om viktiga sötvattenreservoarer. De
speciella naturtyper som bildas under själva avsnörningsförloppet påverkas också.
Den
fria
vattenmassan
Ute i den fria vattenmassan mellan öar, i fjärdar och ute till havs utgörs växt- och djurlivet främst av olika
planktonformer. Här uppehåller sig också planktonätande fisk som till exempel strömming. I fiskrika
områden som Saxarfjärdarna, mellersta Norrtäljeviken och Björköfjärden kan strömming tidvis samlas i
stim på tiotusentals ton.
De fria vattenmassorna genomgår årligen cykliska förändringar som starkt påverkar övriga
undervattenmiljöer. På grund av den generellt höga närsaltsbelastningen i Östersjön produceras mängder
av växt- och djurplankton, framför allt från vår till tidig höst. Dessa sjunker så småningom till bottnen där
nedbrytningsprocesserna leder till syrebrist. I de inre delarna av Stockholms skärgård är ungefär 50 km 2
bottenyta periodvis syrefri. Syrebristen leder till att flertalet levande organismer dör eller tvingas söka sig till
andra områden.
Kransalgområden
Kransalger förekommer främst i grunda vikar. Växterna är mycket känsliga för ökad vattenrörelse vilket
gör båttrafik till ett direkt hot. Flera arter är mycket sällsynta och finns upptagna på Naturvårdsverkets
rödlistor. Rassa vikar (Nynäshamn) och Östra Lermaren (Norrtälje) är trösklade vikar med rik
kransalgvegetation.
B l å m u s s e l b ä l t e n
I de yttre och mer exponerade delarna av skärgården bildar blåmusslorna ett karakteristiskt bälte några
meter ner i vattnet. Blåmusslan är oerhört individrik i Östersjön och beräknas utgöra ungefär 85 procent av
vikten av alla djur på hårda klippbottnar och ungefär 23 procent på mjuka sedimentbottnar. Havstulpaner,
det vill säga fastsittande kräftdjur, kan också bilda mindre bälten nära vattenbrynet på hårt underlag.
S t ä n k z o n e n
o c h
h ä l l k a r
Havslevande organismer, som alger och vissa kräftdjur, kan påträffas ovanför vattenytan i stänkzonen på
stenar och klipphällar. Tillsammans med några få fiskarter, främst storspigg, kan de också påträffas i
hällkar inom stänk- och svallzonen på klipphällarna. På klipporna, i nordlägen, förekommer ofta ett svart
band av en blågrönalg, (Calothrix), strax ovanför vattenytan. Algbältet blir mycket halt när det är fuktigt.
Under lågvattenperioder, oftast på senvintern och våren, ses ibland ett vitt bälte ovanför vattenytan. Det är
luftfyllda, intorkade trådalger, vilka normalt lever under vattenytan.
S a n d b o t t n a r
Denna ganska ovanliga miljö har stor betydelse för flatfisk, främst piggvar men även skrubbskädda och ett
antal småfiskarter.
Utveckling och bevarande
kan gå hand i hand
Visionerna av skärgårdens framtid är delvis motsägande: å ena sidan är skärgården en globalt ovanlig miljö
med många viktiga biologiska och sociala funktioner, å andra sidan förutsätter en levande skärgård
exploatering, företagsetablering, ökat boende och därmed ökade kommunikationer. Det är en viktig, men
ibland svår, uppgift att i ett långsiktigt perspektiv kombinera bevarandet av internationellt viktiga
naturvärden med lokal och regional samhällsutveckling.
De faktorer som främst kommer att påverka förutsättningarna att bevara skärgårdens biologiska
produktion och karaktär av vildmark är utsläppen av miljögifter och andra föroreningar inklusive närsalter,
friluftslivets utveckling samt fortsatt bebyggelseexpansion. Naturvärdena påverkas också av de areella
näringarna och då främst av skogsbruket.
Vid sidan av dessa finns även andra, mer svårbedömda hot som till exempel klimatförändringar, ökad
UV-strålning som följd av uttunning av ozonskiktet, utfiskning m.fl. De olika hoten bidrar till utarmning eller
andra förändringar av både växt- och djurlivet. Förloppen är svåra att följa för gemene man eftersom
förändringarna till största delen sker under vattenytan.
Miljögifter
och
föroreningar
Sedan mitten av 1980-talet har halterna av miljögifterna DDT och PCB minskat i skärgårdsmiljön. Det har
medfört att en rad fiskätande djur har ökat i antal. Sannolikt kommer havsörn, berguv, gråsäl, utter,
storskarv, vitkindad gås, m.fl. att fortsätta öka i antal, delvis beroende på den minskade miljögiftbelastningen. Utsläpp av olja och andra kemikalier är dock fortfarande ett reellt hot mot skärgårdens växt- och
djurliv.
Trots bättre avloppsrening märks tydliga övergödningseffekter i länets kustvatten. Merparten av
näringsämnena, främst fosfor och kväve, kommer med Mälarvattnet genom Norrström. Källorna är
markavrinningen i hela Mälardalen inklusive länet, tätorternas utsläpp av renat avloppsvatten, direktnedfall
från atmosfären och enskilda avlopp i glesbebyggelse. Näringsämnen kommer också från utsläpp i andra
delar av Östersjön.
Planerad och pågående utbyggnad av kväverening kommer att förbättra situationen i mellanskärgården.
Ytterligare begränsningar av närsaltutsläpp behövs för att på sikt nå förhållanden liknande de som rådde
tidigare under seklet.
E x p l o a t e r i n g
Någon bra helhetsbild av hur bebyggelsen utvecklas och vilka konsekvenser det har för värdena i
skärgården finns inte för närvarande. Stora delar av öarna i inner- och mellanskärgården är exploaterade
och på fastlandet finns bara enstaka obebyggda kuststräckor. Viss bebyggelse kommer ständigt till, även
om takten numera är långsam. Sett över en längre tidsperiod blir dock den sammanlagda inverkan påtaglig.
Tillkommande bebyggelse och anläggningar riskerar att minska tillgängligheten i främst inner- och mellanskärgården.
Skärgårdens undervattensmiljöer berörs av fysiska förändringar som utfyllnad, muddring eller
sprängning. En inventering av länets trösklade havsvikar har visat att mindre än tio procent kan anses vara
oexploaterade. Resten har utsatts för ingrepp i större eller mindre skala, till exempel bryggor och
muddringar. Sannolikt är denna inventering representativ även för andra strandnära områden. Ingreppen är
mest omfattande i de inre delarna av skärgården och avtar ut mot öppna havet. Av den totala
strandlängden längs farledssträckan Furusund – Stockholm är drygt 13 procent anlagda stränder som kajer,
bryggor, stensatta kanter, etc.
Friluftsliv
Skärgårdens läge intill Storstockholm gör den till ett oskattbart rekreationsområde. Värdet kommer
sannolikt att öka genom Sveriges ökade kontakter med övriga Europa. Besökstrycket leder i vissa områden
till lokala problem med markslitage, nedskräpning, störningar för fågellivet och även konflikter mellan olika
rekreationsintressen. Kanalisering kan vara ett sätt att begränsa störningar till ett antal utvalda platser.
Trots att friluftslivet är ganska omfattande är besöken koncentrerade till sommarmånaderna. Trenden går
dock mot att friluftssäsongen sträcks ut i tiden, vilket kan komma att öka störningarna för djurlivet.
Det fria handredskapsfisket har medfört ett ökat besökstryck längs stränderna. Långfärdsskridskoåkningens växande popularitet kan medföra ökade störningar för tidigt häckande fåglar.
Undersökningar visar att de flesta människor tycker att buller minskar rekreationsvärdet i ett område. I
dag är tystnad en bristvara i stora delar av länet. I skärgården är det främst båttrafiken som bullrar, men
även flyg, militär verksamhet, m.m.
A r e e l l a
n ä r i n g a r
Dagens skogsbruk påverkar i viss mån floran, men är ett större problem för fågellivet. Havsörnens tunga
bon kan bara byggas i gamla, grova tallar. Det är av stor betydelse att träd sparas som på sikt kan bli
lämpliga boträd.
Inom skognäringen är man medveten om behovet av särskild hänsyn i skärgårdsskogarna. Aktiviteten
varierar dock eftersom höga transportkostnader gör skogsbruk i skärgården känsligt för konjunkturskiftningar. När virkespriserna stiger kan ökade avverkningar bli följden.
Flertalet skärgårdsjordbruk är nedlagda. Det är av stor betydelse att främst havsstrandängarna hävdas
även fortsättningsvis. EU:s miljöstöd ger vissa möjligheter till ekonomiskt bidrag för att sköta kulturmark.
Hänsyn, kanalisering och skydd
bör kombineras
Skärgårdens naturvärden kan bevaras genom att skydd enligt naturvårdslagen kombineras med olika
former av hänsyn och kanalisering, det vill säga styrning av störningar till vissa områden. En övergripande
och långsiktig plan för det fortsatta naturvårdsarbetet i framför allt ytterskärgården skulle kunna bidra till
att resurserna utnyttjas bättre.
Hänsyn i känsliga skärgårdsmiljöer kan omfatta allt från minskad nedskräpning till lämplig lokalisering av
småbåtshamnar. Även begränsningar av buller bör rymmas inom begreppet.
Fågellivet och sälbeståndet i skärgården har ett förhållandevis gott skydd genom naturvårds- och
jaktlagstiftningen. Ett förestående arbete kan vara att utarbeta strategier för att förebygga de konflikter
som uppstår när rovdjur som havsörn och säl ökar i antal. Naturvården kan i detta sammanhang inte enbart
arbeta med formella medel, utan en ny och viktig roll är den pedagogiska uppgiften att förklara de
biologiska faktorer som styr utvecklingen.
Miljöerna under vattenytan saknar skydd
Inga reservat finns inrättade för att skydda vattenmiljöer. Behovet av att inrätta sådana är särskilt stort vad
gäller grunda områden i skyddade lägen. Flera av de arter som förökar sig och växer upp inom länet
förflyttar sig i vuxen ålder och har kommersiell betydelse även långt utanför länets gränser. Stockholms län
har därför ett stort ansvar för att trygga fortlevnaden för Östersjöns arter.
I de inre delarna av skärgården, där det byggs mest och friluftslivet är mest omfattande, återstår mycket
få opåverkade miljöer. Den kommunala översiktsplaneringen har en viktig roll att identifiera och bevara
de få områden som ännu inte påverkats av exploatering eller annan störning.