Exogena krafter - Vågor
Friktion från vinden gör så att det blir ett tryck på vattenytan som orsakar vågor.
Vågorna kan röra sig mot en kust och påverka stränderna. Vågornas storlek beror på
vindens styrka, varaktighet och stryklängd dvs den fria vattenyta som vinden kan blåsa
över. Lokalt kan det förekomma vågor genererade genom jordbävningar, tidvattnet
eller genom kalvande isberg. Den översta delen på vågkrönet kan dock ryckas med
genom vindfriktion, med ökande vindstyrka växer vågen och det är i första hand
våghöjden som tilltar och därmed också vågbrantheten. Denna kan inte bli hur stor som
helst utan då relationen mellan våghöjd och våglängd överstiger en viss summa bryter
vågen, dvs krönet störtar ned framför vågen och det kommer vita gäss. I regel bryter
dock vågorna innan maximalvärdet uppnås på grund av att friktionen mot luften drar
vattnet med sig.
Vågrörelsen är begränsad till de översta skikten i vattenvolymen. Vid ett vattendjup lika
med halva våglängden är rörelsen bara ca 4.3% av rörelsen vid ytan. Detta medför att
det är först på relativt grunt vatten som vågrörelsen påverkas av en uppgrundande
botten. Man anser att är först när vattendjupet blir mindre än halva våglängden som
vågformen påverkas. Härvid kommer krönandelen av vågformen att förkortas, samtidigt
som vågdalarna utfacklas, vilket medför att våghöjden ständigt ökar till dess vågen
bryter. Samtidigt har vågformen blivit mer regelbunden med långa likstora vågkammar.
Gränsen för brytande vågor ligger vid ett vattendjup som är 1.5 gånger våghöjden.
En brytande våg brukar kallas bränning. Man bör dock observera att bränning också kan
betyda ett grund som ligger i eller strax under vattenytan.
Vågor, bränningar och strömmar bearbetar ständigt kusterna. Denna nötning kallas
abrasion. Gammalt, hårt urberg ger ofta klippiga, sönderbrutna kuster. Sedimentära
bergarter formas till höga branter, klintar. De mjuka och lösare delarna försvinner först
och partier av mer motståndskraftigt material kan bli kvar som raukar. Vattnet pressas
in i sprickor, spränger loss klippblock och underminerar de branta klipporna. Därvid
bildas ofta grottor och urgröpningar. En del av det material som vågorna bryter loss från
stranden förs av vågorna ut från kusten och hamnar på botten. En del kastas upp på
stranden igen. Av det bildas strandvallar i vattenlinjen.
1. Vad kallas en brytande våg? Svar: En bränning.
2. Vad kallas det när vågor bearbetar kusterna? Svar: Abrasion.
