Interaktion mellan proteiner behövs för att bestämma hur skadan
ska repareras
Amarjit Singh Parmar
Vår arvsmassa kontinuerligt utsätts för skadliga ämnen. Vissa av dessa ämnen produceras i
kroppen och andra finns ute i vår omgivning. Om dessa skador inte repareras kan cellen eller i
värsta fall organismen dö. Vår arvsmassa finns i två kopior inuti cellkärnan, och varje kopia
består av två trådar. Av alla slags skador på DNA är brott som skadar bägge DNA-trådarna de
farligaste. Det finns olika mekanismer för att reparera dessa brott. Vissa enzymer kan till
exempel bearbeta ändar på DNA:t och klistra ihop den. Men under denna bearbetning förloras
mycket information och därför är denna metod inte särskilt gynnsam. I en annan mekanism
används den andra kopian som mall för att reparera en skadad kopia. Även i denna metod
måste ändar på DNA:t bearbetas för att skapa en lång enkel sträng som söker likhet hos den
andra tråden.
För att den senare mekanismen skall kunna användas för att reparera skadan måste det förstås
finnas en oskadad kopian som informationen kan kopieras från. Hos vanlig bagerijäst,
Saccharomyces cerevisiae, hålls de två kopiorna samman av några proteiner när DNA:t
kopieras. Hos en annan jästart, Schizosaccharomyces pombe, finns det ett protein kallat
Rad50 som tillsammans med proteinerna Rad21 och Rec8 bildar en ringliknande struktur
kring nykopierade DNA-molekyler. Det finns studier som tyder på att Rad50 genom en
interaktion med Rad21 och Rec8 fastställer om det finns en oskadad kopia av DNA:t som kan
användas för reparationen.
Jag har försökt påvisa denna interaktion med en metod som kallas jäst-tvåhybridteknik och ett
fällningexperiment. I jäst-tvåhybridteknik klistrar man in sina gener i två olika
självreplikerande DNA-molekyler. Dessa konstruktioner placeras sedan i en jästcell där de
blir aktiva. Om det förekommer en interaktion mellan dessa proteiner uttrycks vissa
markörgener som bekräftar interaktionen. Jag lyckades tyvärr inte med att klistra in alla gener
för att kunna genomföra jäst två-hybridexperimentet. Därefter försökte jag påvisa
interaktionen genom att fälla dessa två proteiner tillsammans. För det skapade jag stammar
som producerade bägge proteinerna, men inte heller här kunde jag komma fram till någon
slutsats efetrsom en av jäst stammarna inte verkade fungera korrekt. Även om jag inte
lyckades med att påvisa någon interaktion, tycker jag att det är värt att fortsätta forska inom
detta område.
Examensarbete i biologi, 20p, HT 2004
Institutionen för biologisk grundutbildning, Uppsala universitet och
Genome Damage and Stability Centre, University of Sussex
BN1 9RQ Falmer, Brighton, UK
Handledare: Edgar Hartsuiker
