Apropå valpdödlighet
Ibland händer det att mycket små valpar dör i en valpkull. Man blir
naturligtvis orolig när detta sker och börjar spekulera i vad orsaken kan
vara. Ibland ryktas det om att Herpesvirusinfektion kan vara orsaken. Då
herpesinfektioner är ganska komplicerade publiceras nedan en mycket
informativ text av Catharina Linde Forsberg. Texten är tidigare
publicerad i ”Hunduppfödning i teori och praktik”, en handbok från
Svenska Kennelklubben. Texten återges med författarens tillstånd.
Om det olyckliga sker, att små valpar dör, så är det väldigt viktigt att de
kommer till obduktion. Förvara i så fall valpen kallt, inte fryst, tills den
obduceras. Ta kontakt med Din veterinär för handhavandet runt
obduktionen. Oftast skickas valpen till Statens Veterinärmedicinska
Anstalt, SVA, för obduktion.
Det kan vara väl investerade pengar att obducera vid valpdödlighet för
att kunna förebygga att inte flera valpar dör.
Åsa Magnusson Juberget, Avelskommittén SÄK
Herpesvirus (CHV1)
Herpesvirus är en grupp av virus som förorsakar allvarliga sjukdomar
hos många djurslag inklusive människa och som har egenskapen att de
efter det akuta skedet stannar kvar i kroppen i ett vilande, latent tillstånd,
och kan aktiveras igen i samband med någon typ av stress. Jämför till
exempel men munsåren hos människa som förorsakas av herpes
simplex.
Hundens herpesvirus, Canine Herpes Virus 1, är artspecifikt, det vill
säga det drabbar endast hund. Undersökningar har visat att det är
mycket utbrett på många håll i världen, inklusive Sverige, och så många
som mellan 40 och 88 procent av testade hundar bär på antikroppar mot
CHVI, vilket visar att de någon gång har stött på viruset (Krogenaes et
al., 2012; 2014). Hos vuxna hundar ger herpesvirus bara lindriga
symptom i form av inflammation i ögats bindhinna, hosta, eller
genitalinfektion – ibland med blåsbildningar i vaginal- eller
förhudsslemhinnan. Abort har setts vid experimentell infektion, men det
är oklart om det sker även vid naturlig smitta. CHV1 ingår även som en
av flera komponenter i kennelhostekomplexet.
Hos unga valpar upp till 2-3 veckors ålder förorsakar CHV1, till skillnad
från hos vuxna hundar, en akut livshotande infektion. Valparna kan ha
blivit smittade redan i tikens livmoder, eller i samband med
förlossningen. Det brukar ta 6-10 dagar från det att de infekterats tills de
börjar visa symptom, därefter dör de som regel inom 1-3 dygn. Det blir
oroligt i valplådan. Valparna kryper runt och de gnyr nästan oavbrutet.
De slutar dia. Vanligtvis blir alla valparna i kullen smittade och
dödligheten är hög. Om några valpar överlever är det risk för att de får
kvarstående men i form av rörelsestörningar, blindhet eller dövhet på
grund av hjärnskador, samt nedsatt njur- eller leverfunktion.
Herpesvirus sprids i första hand som en ren kontaktsmitta via de övre
luftvägarna, det vill säga genom att hundar nosar eller hostar på
varandra, eller via saliv, urin och vaginala flytningar, även om det också
kan spridas i samband med parning. Det överlever inte utanför kroppen
mer än något dygn och är känsligt för de flesta desinfektionsmedel.
Risken att bära med sig och överföra smittan via kläder och skor är
därför inte så stor, även om det alltid är bra att vara försiktig.
Hundens herpesvirus är inte särskilt smittsamt. Det förökar sig väldigt
långsamt, och delar sig bara en gång per dygn. Den kennel som får in
smittan kan dock drabbas hårt under en period, till dess att alla hundarna
har stött på smittan och bildat egna antikroppar. Detta kan ibland ta upp
till ett halvår eller mer beroende på omständigheterna.
När en hund första gången infekteras med CHV1 tar det 2-3 veckor för
antikroppsbildningen att nå en nivå som gör att viruset slutar föröka sig
och så småningom övergår i sin latenta form. Viruset kan bara smitta
mellan hundar medan det är aktivt och delar sig. Det innebär att den
förstagångssmittade hunden efter 2-3 veckor inte längre är smittfarlig för
andra hundar. Antikroppsnivån kommer sedan att sjunka över tid, ibland
över flera år. Nästa gång samma hund stöter på en aktiv CHV1-smitta
igen så blir det en så kallad boostereffekt, och nu tar det bara 2-3 dagar
för antikroppssvaret att stiga till den nivå då viruset slutar att dela sig,
och hunden därmed inte själv längre sprider smittan vidare till andra
hundar.
Det är alltså endast nysmittade hundar som sprider CHV1 vidare, under
de 2-3 veckor respektive 2-3 dagar i perioden då viruset delar sig. Så om
en hanhund utan CHV1-antikroppar parar en tik som är i akut smittofas
kan hanhunden, om han skulle bli smittad (vilket han inte alltid blir),
sprida viruset vidare under de närmaste 2-3 veckorna. Om en hanhund
som tidigare har stött på CHV1 parar en tik som har akutiserad CHV1 så
kan han sprida smittan vidare endast under de närmaste 2-3 dagarna.
Om en tik som inte tidigare har stött på CHV1 parar sig med en hanhund
vars CHV1-infektion är aktiverad, det vill säga som befinner sig i en
smittspridningsfas, så hinner den tiken på 2-3 veckor, alltså i god tid före
valpningen, bilda antikroppar och därmed ge valparna skydd mot
smittan.
Problem uppstår egentligen bara om en redan dräktig tik, som inte har
stött på CHV1 tidigare, blir smittad under dräktighetens tre sista veckor,
eftersom hennes antikroppsnivå då inte med säkerhet hinner bli
tillräckligt hög i råmjölken för att skydda valparna. Likaså blir det problem
om valpar som inte fått tillräckligt skydd med råmjölken smittas under de
första tre veckorna efter födelsen. Man brukar tala om de här två
riskperioderna för CHV1-smitta av valparna som ”de sex kritiska
veckorna”.
En tik som har haft en kull i vilken valparna har dött på grund av
herpesvirus brukar därefter inte ha några problem med de efterföljande
kullarna.
Vid fall av valpdödlighet kan man ställa diagnos genom att göra en enkel
obduktion och titta på de inre organen, vilka som regel har typiska
förändringar i form av små partier med blödningar och vävnadsdöd
(nekroser). På vuxna hundar tar man vanligtvis ett blodprov och mäter
antikroppsnivån.
Eftersom CHV1 är ett virus hjälper det inte att ge valparna antibiotika.
Enstaka försök har gjorts att behandla dem med antiviruspreparat, men
utan säker effekt. Smittade valpar dör också vanligtvis inom bara ett par
dagar, så man har väldigt kort tid på sig att försöka behandla dem. För
att skydda sina valpkullar mot herpesvirusinfektion (och andra
smittsamma sjukdomar) gäller det i första hand att förebygga
smittspridning. Var noggrann med hygienen i kenneln. Håll alltid dräktiga
tikar och tikar som har valpar borta från främmande hundar, särskilt
sådana som är runt på utställningar, kurser etc där många hundar
samlas. Helst ska övriga hemmahundar också hållas lite isolerade från
omvärlden under den här perioden, eftersom de annars kan få med sig
olika smittor hem. Undvik också så långt det låter sig göras att tiken
utsätts för stress, eftersom det kan få en latent herpesvirusinfektion att
blossa upp. Tänk till exempel på att i god tid ta hem en fodervärdstik som
ska valpa i kenneln, så att hon får tid att vänja sig vid miljön och även
hinner anpassa sitt immunförsvar.
Man kan också välja att testa alla sina hundar med avseende på
antikroppsstatus för CHV1 så att man vet vilka som inte har varit
smittade tidigare och alltså är i farozonen. Visar det sig att alla hundarna
redan har antikroppar behöver man ju inte göra något. Om alla hundarna
visar sig sakna antikroppar kan man antingen försöka hålla kenneln
fortsatt smittfri, vilket kan vara svårt, eller vaccinera samtliga hundar. I de
flesta kennlar brukar det visa sig att det finns både redan smittade
hundar och några som inte ännu har stött på viruset, framför allt bland de
yngre. I de fallen bör man vaccinera de oskyddade hundarna innan de
ska gå i avel. Fortsättningsvis bör man låta testa alla nya hundar innan
de sätts ihop med de övriga hundarna i kenneln.
Om man vet att man har problem med herpesvirus i sin kennel kan man
få hjälp av veterinär att framställa så kallat hyperimmunserum, som
sedan kan sparas i frysen, för att användas till nyfödda valpar om tiken
inte har tillräckligt med egna antikroppar.
Vill man känna sig lite säkrare på att valparna ska vara skyddade så kan
tiken alltså ges ett vaccin mot CHV1 i samband med parningen eller i
tidig dräktighet, och igen cirka två veckor före beräknad valpning. Detta
bör man i så fall göra inför varje parning och dräktighet. Hittills
publicerade studier över vaccinets skyddande effekt är dock inte helt
entydiga.
