Nyplantering i Söderköping

u
n
a
x
ä
v
◆
d
u
G
h
c
o
t
e
v
Li
,
n
a
k
r
y
K
m
Mer o
Nyplantering
i Söderköping
SIDAN
◆ ”Man-till-man-metod” på fängelset 8
◆ Välljudande vänner i Vännäs 12
◆ Från Scoutliv till Skrotbil 18
6
nr 5
sept-nov
2009
JAG
TYCKER DETTA ÄR spännande. Ska våra tre kyrkor och
samfund våga? Ska vi våga enhet, ska vi våga förnyelse?
Ska vi våga lämna en del gammalt för att ge plats åt något
nytt? Något som berör dig, eller dig, eller mig eller några
andra som längtar ?
Just nu är siktet inställt på EN NY kyrka den 1 januari
2012. Detta är ett arbetsmål, inget annat. Inget löfte, inte
skrivet i sten.
FRAM TILL DESS ARBETAR vi vidare, steg för steg mot större
enhet. Men också i full kraft i våra församlingar. Växa.
nu är ett bevis för detta – här möter du församlingar som
sjuder av liv och rörelse och människor som lever i det
äventyr som kallas
tro.
Gunilla Hjelmåker
kommunikationschef
chefredaktör växa.nu
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
IK TE
NS
... 6
maridyllen. . .
m
so
i
g
in
n
ts
Nysa
i
engagemanget
har
I Söderköping
t mer än
lingarna sjunki
am
rs
fö
frik yrko
nare år.
a håll under se
på många andr
e, där
et t pionjärarbet
Nu tillkommer
stöd av
nnea Holm med
Andreas och Li
g söker
issionsförsamlin
Åtvidabergs M
or ten.
a närvaron på
vidga den kristn
...
a .........
rn
ra
u
m
r
fö
n
a
Inn
i kyrkan i Gävle
. 8
pen
När samtalsgrup
man
dare utåt, kom
ville söka sig vi
åt,
tället söka sig in
på tanken at t is
rkrock
et blev en kultu
till fängelset. D
rna
utanför och killa
mellan killarna
mtal.
sa
a
br
l
til
har lett
innanför – men
2
t. . . . . . . . . 1
e
d
r
li
b
r
lo
u
Många sm
De är många,
barnen som
samlas till
körsång
i Vännäs.
Kul at t träf fas,
t en
Samtidig t blir de
kul at t sjunga !
ldrarna.
rä
fö
r
fö
pp kaffe
paus över en ko
isatio
Ungdomsorgan
på olika
ut praktikanter
skickar varje år
va unga
09/2010 åker el
håll i världen. 20
er, där de
l fem olika länd
människor ut til
ånaderna.
närmaste sju m
ska tillbringa de
.....
...........
Trons DEF . ck
igenom några av
Krut, kunskap och kärlek
Per-Daniel ville bli ”missionär eller något kemiskt”
Per-Daniel Liljegren är en krutgubbe. Inte i betydelsen gammal. Men dels var han redan som liten
pojke väldigt intresserad av krut, så pass att det
kom att styra en stor del av hans liv. Dels är det
helt enkelt mycket ”krut” i honom.
. . . . . . . . 14
.
n
e
d
rl
ä
v
i
r
Praktikante nen equmenia
n gi
Rune W Dahle
e serie
sin uppskattad
i
trons grunder
ed Trons
m
n
fortsätter ha
Trons ABC. Nu
p dopet.
up
a nummer tar
DEF, som i dett
2
M OT
N SI K T
BEHÖVER VI KYRKAN ? Jag inser att många, många är tveksamma till just det. Men när jag frågar människor runt
omkring mig om vi behöver det kyrkan faktiskt vill förmedla, kärlek, gemenskap, nåd, trygghet, tillit till något
större än oss själva, då tycker jag mig höra ett tydligt:
”JA!”
”God
till
inte skicka mig
Daniel
Norrland !” Perg själv
Liljegren blev no
sin bön
förvånad över
nade
– men han läm
r han
ha
är
H
oruman.
Göteborg för St
a
ny
r
se
rarkall och
ut vecklat sitt lä
.
t ”omöjliga”
möjligheter i de
A
SA NÅGON, NÄR representanter från de tre kyrkostyrelserna (Metodistkyrkans, Baptistsamfundets och Missionskyrkans) möttes härom dagen i Linköping.
Historiskt, varför det?
Jo, besluten den här dagen handlade alla om nya steg på
vägen mot ETT NYTT kyrkosamfund. Tanken är inte ny
– det har förts samtal mellan de tre i över hundra år, lite då
och då.
Skillnaden är bara – att nu händer det!
Nu tar planerna form för ett nytt kyrkosamfund. Nu
fi nns arbetsgrupper tillsatta som ska arbeta med förnyelse, teologi, organisation och allt som det innebär att vara
kyrka i 2000-talet. Den stora frågan är hur. Hur blir det
nya kyrkosamfundet relevant och angeläget? För oss som
lever i en tid där så mycket gör anspråk på oss?
sept-nov
2009
gval . . . . . 3
ä
v
e
d
ta
n
ä
v
o
Per-Daniels e Gud, kan du
A
…
nr 5
Innehåll
E
Det kan vara
historiskt, det här ...
Per-Daniel Liljegren brinner för att göra
lärandet i skolan till något lustfyllt och
gripbart. Frida verkar hålla med.
. 16
Redan som liten sa Per-Daniel att han
antingen ville bli missionär ”eller något kemiskt”. Idag har studier i kemi,
matematik, fysik, kvantkemiska beräkningar, pedagogik med mera fört
honom från storstaden Göteborg till
ett 3000 personer litet Storuman i Västerbottens inland. Där ”missionerar”
han på olika sätt, inom såväl skolans
som kyrkans värld. Per-Daniel svarar
på hur den stora flytten kom sig:
– Jag frågade min fru om det var
okej att jag sökte jobb i hela Sverige.
”Jag vill så gärna få jobba på en skola
som tar Läroplanen på allvar innan
jag blir pensionär”, förklarade jag och
fick ett försiktigt ”okej”. Det är den
”
Gode
Gud, kan du
inte skicka
mig till
Norrland?
icke-konfessionella (icke-religiösa) förklaringen till min flytt norrut.
– Den konfessionella förklaringen är
att jag våren 1997, sittande på cykeln,
plötsligt hör mig själv be: ”Gode Gud,
kan du inte skicka mig till Norrland?”
Jag vet än idag inte varför jag bad så,
och jag blev så förvånad över mina ord
att jag knappt vågade upprepa dem
– för tänk om Gud hade hört?
Avgörande ögonblick
En sent inskickad ansökan ledde till ett
besök långt, långt norrut. På Luspengymnasiet i Storuman fick Per-Daniel
se att det han tyckte var så bra i Läroplanen verkligen gick att genomföra.
De hade bland annat knutit kontakter
med lärosäten och andra forskningsanstalter dit eleverna fick åka för långvariga forskningsprojekt.
– I Göteborg hade jag jobbat på en
friskola, men i Storuman såg jag en
verkligt fri skola, förklarar han.
Ändå var beslutet svårt. Visserligen
väntade paret Liljegren sitt första barn,
så Anette skulle ha sin sysselsättning i
Storuman löst för ett tag. Och skolan var
ju toppen. Men det geografiska läget …
– Vi åkte ner till en strand vid sjön
Storuman, åt en medhavd sallad och
tittade ut över det glittrande solljuset
över sjön. Då får jag en så stark känsla
att jag högt säger: ”Anette, nu avgörs
de närmaste fem till tio åren i våra liv
– precis just nu.” Det var för tolv år sedan, och än är vi inte färdiga här.
Per-Daniel har alltid älskat att studera. Så mycket att Anette (möjligen
less på att bo med utedass) till slut sa
att han gärna fick fortsätta att studera,
Fortsättning nästa sida ➤
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
3
➤ men bara på villkor att det skedde inom
– Att söndag efter söndag få ta del av
förkunnelse som så väl stämde överens med det som står att läsa i Bibeln
var väldigt omvälvande för mig. Jag
kände den villkorslösa kärleken, ”agape”, rent fysiskt. Här hade jag, med allt
mitt studerande och kunskapssökande, varit inne i en väldigt intellektuell
period där jag kunde uppleva saker
begripligt, men nu kompletterades det
av starka emotionella upplevelser.
– Jag fick en mycket djupare syn på
hur spännande livet som kristen är;
hur intellektuellt utmanande, känslomässigt omtumlande och personlighetsutvecklande det är!
ramen för en betald tjänst. Då kompletterade Per-Daniel sina ämnesunskaper
med en gymnasielärarexamen, och
hamnade så småningom i Storuman
som bland annat lärare, projektledare,
rektor och numera Barn- och Utbildningschef i grannorten Sorsele.
Vision för skolan
I fjällmiljön i Västerbottens inland
startade en otrolig utveckling om lärande för Per-Daniels egen del. Sin
vision kring skolan – för elever, föräldrar, skolpersonal, stat och kommun
– sammanfattar han med tre ord: Meningsfullt, Begripligt, Hanterbart.
Per-Daniel brinner såväl för att utveckla lärandet som för att hitta vägar
för en skola där alla inblandade mår
bra. Men när en anställning närmade
sig sitt slut och hans mamma frågade
vad han skulle vilja göra, svarade han
ärligt: ”Jag vill ha ett jobb som ger
mig den lön jag behöver utan att jag
behöver jobba heltid.” Mamma lovade
be för det, och idag har han precis ett
sådant jobb.
– Jag vill hinna med mina ideella
uppgifter, förklarar Per-Daniel.
I dem ingår framförallt engagemang i dottern Lydia och den lilla
Missionsförsamlingen, men även styrelsearbete på distriktsnivå, samkristet arbete i samhället, engagemang för
SMU Fjällgård i Hemavan och mycket
annat. Per-Daniel är inte den som sparar på krutet. Och som liten hade han
inte särskilt lång stubin heller: Per-Daniel växte upp i en pastorsfamilj inom
Örebromissionen. När han var fyra år
hade han en väldigt tydlig trosupplevelse. Han och hans mamma putsade
silverbestick i köket när han övertygat
sa: ”Jag vill bli frälst!” En något överrumplad mamma frågade stillsamt om
de inte skulle vänta tills pappa kom
hem? ”Nej, nu!” fastslog fyraåringen,
och där och då bad de tillsammans för
hans frälsning.
Bönesvar
Engagemanget höll i sig, och Per-Daniels musikalitet innebar att han bland
annat spelade keyboard och piano i
olika band och med tiden till bland andra Janne Schaffer och Joybells. Livet
lekte, men han hade ett problem:
4
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
”
Jag fick
en mycket
djupare
syn på hur
spännande
livet som
kristen är;
intellektuellt
utmanande,
känslomässigt
omtumlande
och
personlighetsutvecklande!
Redan som femtonåring hade han hittat sitt livs kärlek – Anette. Problemet
var att hon inte ville ha honom… Men
han bad och bad, och en natt drömde
Per-Daniel om hur de två satt i baksätet på en bil när Anette frågar om han
vill vara ihop med henne. I drömmen
får han inte ett ljud över sina läppar.
En vecka senare delar de skjuts på
riktigt, och sitter tillsammans i baksätet. Så småningom frågar Anette hur
han vill ha det? Vill han vara ihop med
henne eller inte? Alla andra undrar om
de är ihop… Per-Daniel blir så rädd
att drömmens tunghäfta ska drabba
honom, att han bara får ur sig ett: ”Vi
kan väl höras per telefon?”
Redan som 18-åring äktade Per-Daniel sin fru. Sedan dröjde det exakt
tjugo år innan de blev föräldrar till Lydia, idag 12 år. Per-Daniel skrattar åt
det passande i att en kemist (han) och
en laboratorieassistent (Anette) fick ett
provrörsbarn. Sedan tillägger han:
– Både det att jag fick vänta på Anette och att vi fick vänta på barn visar att
bönesvaren ibland säger ”vänta”, och
att det sker när tiden är rätt.
Villkorslös kärlek
Från 20-årsåldern hade Per-Daniel en
period då han inte ville vara engagerad i en församling.
– Jag hade varit musiker inom kyrkan och ledare av alla de slag, och då
fi nns en risk att man ”går på” utan att
reflektera över varför, berättar PerDaniel och tillägger med glimten i
ögat att han till och med sa till Gud
att ”om du vill mig något så räknar jag
med att du kontaktar mig”.
Men så kom han och Anette med i
Saronkyrkan i Göteborg, och där upplevde han relevant, bibelcentrerad undervisning som träffade rakt i hjärtat
och kastade om hela hans tankevärld.
Kom
!
å
s
k
c
o
med du
Äventyrsfilm
Med jämna mellanrum skriver PerDaniel ”Eftertankar” på Svenska Missionskyrkans hemsida. Varför just han
blev tillfrågad vet han inte, men han
säger förundrad att han numera ofta
får förfrågningar om uppdrag som han
precis innan har känt att han skulle
kunna vara mogen för.
– Fast jag bävar lika mycket varje
gång jag ska skriva, erkänner han.
Men det, liksom att predika, ger mig
värdefull orsak att fördjupa mig i
Guds ord och vilja, och det är jag tacksam över!
Per-Daniel ser möjligheter i det
omöjliga. Till exempel läste han boken
”Skolutvecklingens många ansikten”
när han cyklade ner mot Örebro för
några år sedan (boken tog slut i Noppikoski), och han har kastat sig upp på
en godsvagn med skidor och ryggsäck
för att slippa missa tåget i 35 graders
kyla. Nästan omöjligt, men det går. Så
vad som ska hända yrkesmässigt, eller
var familjen ska bo och verka i framtiden är inget som oroar.
– Anette och jag brukar säga att det
är som en äventyrsfi lm: Vi vet inte vad
som ska hända, men vi har en känsla
av att det nog ska gå bra.
I ”Eftertankar” 13 maj 2009 avslutar
Per-Daniel sin berättelse om bönen
som ledde honom till Norrland med
följande ord:
”Ännu märkligare var kanske att jag
aldrig ångrat den bönen. Allt var redan
förberett och min bön framstår idag
mer som en personlig bekräftelse på
orden: ’Låt Din vilja ske, på jorden så
som i himlen, i Norrland så som i Göteborg, i mitt liv så som i ditt liv, Jesus’.”
Text och foto: Irene Strålberg
kommunikatör/inspiratör,
Övre Norrlands distrikt
Kyrkoavgiften
– ditt enkla sätt att stödja arbetet i församlingen
Anmäl före 31 oktober!
Läs mer på www.missionskyrkan.se
eller ring 08-674 07 00
Allt går till församlingarna!
Kyrkoavgiften är ett enkelt och bekvämt sätt att stödja
församlingarnas arbete. Den är frivillig och utgör 1 % av
din beskattningsbara inkomst. Om du gör anmälan senast
den 31 oktober gäller det från och med nästkommande år.
70 % går direkt till den församling som
du själv väljer.
d
20 % går till församlingar med
särskilda behov.
10 % går till församlingars pionjära
satsningar, framför allt sådant som
växa.nu
nr 5till◆att
sept-nov
2009
syftar
starta nya
församlingar.
5
VISSTE DU...
GÅN
G
R SA M
Å
NG P
LI
... att Svenska Missionskyrkan
vid kyrkokonferensen 2003 antog
en vision om att grunda tio nya
församlingar fram till år 2010!
Det skedde i samband med att
kyrkostyrelsen presenterade en
pionjär strategi för församlingsgrundande arbete i Svenska Missionskyrkan.
Målsättningen har sedan också
lyfts in i ”MÅLBILD 2010”. Då skrev
man bland annat: ”Detta församlingsgrundande arbete är en av
Svenska Missionskyrkans stora
utmaningar och ett uttryck för
missionsuppdraget i en ny tid.”
Inriktningen är att genom nya
församlingar nå nya människor på
nya orter och i nya miljöer där den
kristna närvaron är svag.
Tio procent av kyrkoavgiften går
till pionjärarbete och församlingsgrundande. Detta är ett beslut
i Missionskyrkan som understryker
viljeinriktningen och längtan att få
se nya församlingar bildas i Sverige.
!
FÖ
Pionjärer. Linnea och Andreas Holm har just flyttat till Söderköping för att så ett frö till vad de hoppas ska kunna bli
en ny missionsförsamling.
evangeliet. Det är ju det vi har – och
försöka förpacka det så att det når
mäniskor. Det är utmaningen för alla
kyrkor idag – det gäller att få ner murarna och nå människor.
Engagerad moderförsamling
Bakom pionjärarbetet står Åtvidabergs
missionsförsamling. Ett stöd som uppskattas av Andreas och Linnea.
– Vi är glada för den relationen, när
vi nu står ensamma här, säger Andreas. De hade också gått igenom en process innan vi kom med. Så det var väl
förberett. Församlingen har faktiskt
också nedskrivet i sin vision att de vill
medverka till församlingsplantering.
Innan det blev klart att det skulle
startas ett pionjärarbete i Söderköping
gjordes en förstudie av Rickard Lundgren, som arbetar med pionjärarbete.
Då gjordes också en genomgång över
tänkbara moderförsamlingar. Norrköping ligger nära till hands – många
pendlar mellan de båda städerna och
det är bara en dryg mil mellan – men
de har lagt mycket kraft på ett annat
pionjärarbete i Åby, norr om Norrköping. Men församlingen i Åtvidaberg
var intresserade och pastorn, Lars Kallfors, var taggad, berättar Andreas.
Även Söderköping behöver Jesus
Att kristenheten tappar mark på många håll är ingen
nyhet. En plats där det är så är idylliska Söderköping
i Östergötland. Här har det kristna engagemanget
sjunkit kraftigt, enligt ”Sverigeundersökningen”
som gjordes för ett par år sedan (se faktaruta).
Andreas och Linnea Holm har under flera år burit på
en kallelse att arbeta pionjärt just här. Och nu har det
blivit av. Växa.nu träffade den nyinflyttade familjen.
de båda barnen. Men hon har kvar sitt
arbete på annan ort.
Att Söderköping är en mysig stad är
de överens om. Men det har varit en
stor process att flytta, rent praktiskt.
– Vi visste faktiskt inte så mycket
om Söderköping innan vi beslutade
att flytta hit, säger Linnea. Mer än den
berömda glassen, tillägger hon.
Att Söderköping är en expansiv och
ganska välmående stad märks direkt.
Nya villaområden växer upp i utkanten av staden som har omkring 8 000
invånare i tätorten.
”LifeChurch” står det på brevlådan
utanför ett av de nybyggda husen. Här,
i familjens Holms hem sätts det första
fröet till vad de hoppas ska bli en ny
församling. Andreas arbetar halvtid
som pionjärpastor, medan Linnea än
så länge är hemma och tar hand om
Bön på berget
6
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
Än så länge är
”LifeChurch Söderköping” en skylt
på familjen Holms
brevlåda.
– Som många andra har vi åkt förbi
på sommaren. Men nu är det fyra år
sedan vi stod på berget ovanför slussarna. Vi bad, och kände tydligt att
”hit ska vi flytta”. Det var så konkret
att vi bevarade det i vårt hjärta.
– Vi var ändå inte helt säkra just
då, men det växte fram och blev fast
grundat, säger Andreas.
Vändpunkten kom förra våren när
paret lyssnade på Runar Eldebo vid ett
seminarium om ny församlingar.
– Jag har gått mycket i tankarna att
få arbeta med församlingsplantering.
och då vaknade detta med Söderköping till liv, säger Andreas.
Människa för människa
– Vi hade ändå en trygghet i att Gud
hade förberett det här för oss. Utan det
kanske man inte skulle vågat kasta sig
in i det. Sedan är det klart att det är
ett steg in i det okända – vi har ju inga
garantier för något.
Att byggandet kan ta tid är Andreas
och Linnea beredda på. Och de ser det
till en början som ett relationsbygge
som kräver uthållighet.
– Vi är inte stressade med det här, vi
tar det steg för steg för steg och människa för människa.
– Vi har en stark tro att om vi kan
nå fram till människor med evangeliets budskap – så väcker det en törst att
lära känna Jesus. Och vi tror inte på
att vi har någon expertis eller förmåga i våra egna ideer – utan vi tror på
– Det var modigt av dem att vilja
satsa – när de annars har fullt upp med
sitt. Och Åtvidaberg ligger också nära.
Församlingen i Åtvidaberg sköter
det administrativa, exempelvis med
att betala ut lönen.
– Det är en stor avlastning för oss.
Sedan vet vi att de ber för oss och tror
på oss – det är ovärdeligt när vi står så
här, säger Linnea.
De kommer också att ge stöd rent
socialt när verksamheten rullar igång
under hösten.
Andreas och Linnea berättar att de
kommer att bjuda in till en pajkväll i
hemmet. Då kommer även några från
Åtvidaberg med.
– Det är viktigt socialt, att det blir
en grupp.
Paret planerar att ha hemgruppsliknande samlingar varje torsdag, med
gemenskapen i fokus – det handlar om
att bygga relationer, men också vittna
under tiden.
– Sedan tänker vi ... Fokuset är ju de
därutanför, Det måste vara fokus. Sedan tror jag vi kommer att testa olika
tankar. Vi har ju ingen lokal än – men
vi har kontakter med en restaurang,
där vi tänkte ordna något mer ungdomsbetonat. Vi vill gå ut i vardagssammanhangen – det är ofta en tröskel att gå till kyrkan.
Idyll. Söderköping
har mycket av gammaldags småstadsprägel kring torgen
och slussarna.
Vill behålla närheten
Siktet är inställt på att det ska bli en
församling så småningom. Det är
helt klart, säger Andreas. Men man
vill inte tappa bort den nära, lilla
gruppen.
– Det kommer ju bli en församling
i den traditionella meningen först när
det blir en så pass stor grupp människor att man behöver en församlingsstruktur. Vi tänker ändå att man
även då måste ha små grupper för att
gemenskapen ska bli nära.
Andreas och Linnea är måna om att
ha en god relation till de existerande
församlingarna I Söderköping. Förutom Svenska kyrkan fi nns här en baptistförsamling och en pingstförsamling med mer än 100 medlemmar. Efs
har också ett arbete, framförallt med
öppen förskola.
– Vi vill ha goda relationer och har
satsat på det redan i processen. Vi är ju
alla syskon, säger Linnea och vänder
FAKTA: Söderköping
Söderköping är en kommun med 14 000 invånare (drygt 8 000 i centralorten) vid E 22-an söder om Norrköping.
Den är inkörsport till Göta kanal och besöks av omkring 25 000 turister varje år. Det är en populär sommarstad, och S:t Annas skärgård utanför Söderköping har många sommarboende.
I den så kallade ”Sverigeundersökningen” som genomfördes för några år sedan är Söderköping den kommun i
Östergötland som uppvisar såväl den lägsta andelen frikyrkomedlemmar* i relation till befolkningen, 1,7 %, som
den största minskningen av densamma – under den senaste femårsperioden har de minskat med 21,1 %.
Andelen frikyrkomedlemmar hela Sverige är i genomsnitt 2,5 %. Den har minskat med 5,6 % under en femårsperiod – i Östergötland 6,2 %.
Sverigeundersökningen genomfördes av Øyvind Tholvsen för Evangeliska Frikyrkan.
(* - medlemmar i tio samfund utanför Svenska kyrkan, samt Trosrörelsen och fria församlingar)
sig till Andreas; ...du ska ju predika i
pingstkyrkan nu på söndag, förresten!
Från kyrka till hantverksbod
Det har funnits en missionsförsamling i Söderköping, men den lades ned
för länge sedan, får jag veta. När jag
senare går en promenad passerar jag
den gamla missionkyrkan. Den har
blivit en butik för antikt och hantverk.
Men det syns tydligt att det varit en
kyrka.
Den allmänna trenden med vikande siffor för kyrkorna gäller ju hela
landet, men vi funderar lite på vad det
är som gör att just Söderköpingsborna
verkar bry sig så lite om kyrkan.
Närheten till Norrköping kan betyda en del, tror Linnea.
– Det är ju en storstad, med större
utbud av mycket. Kultur, nöjen, stadsliv. Det kan ju tagit bort fokus också i
kyrkorna. Folk väljer annat.
En speciell utmaning
Det kan också vara en speciellt att arbeta i vad som verkar vara en välmående stad som Söderköping. Här bor
många som lämnat den större staden
Norrköping, man riktar sig till människor som är trygga. Det kan vara en
utmaning, säger Linnea.
– Men människan bär ju på en längtan ändå. Det kan på ett sätt verka lättare att rikta sig till alkoholister, eller
till hemlösa. Och då kan det verka svårare att rikta sig till familjer som ser ut
att må bra – men jag tror att det fi nns
saknad, brustna relationer och så vidare om man skrapar under ytan.
– Och jag tror att även Söderköping
behöver Jesus, tillägger hon med ett
leende.
Text och foto: Michael Anderson
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
7
Bönegrupp innanför murarna
Text: Elisabet Linden
Foto: Evelina Eriksson
”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag
var törstig och ni gav mig att dricka, jag
var hemlös och ni tog hand om mig, jag var
naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk
och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni
besökte mig.”
8
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
I Betlehemskyrkan i Gävle
bestämdes för några år sedan
att man ville satsa på att utöka
antalet bönegrupper i församlingen. Något som gav ringar på
vattnet.
Alla som var intresserade blev indelade i grupper och sedan dess har en
dynamisk utveckling av hemgrupperna, som de nu kallas, skett. Nya
deltagare kommer in, några slutar,
grupperna blir större och delas i två
och man kan se att de olika grupperna
har hittat sina egna sätt att träffas och
lägga upp kvällarna på. I många grupper har man utgått från någon intressant bok för att få idéer till samtal.
En av grupperna bildades våren 2007
av ett gäng killar. Flera av dem hade redan tidigare tillhört samma grupp men
för att underlätta barnpassning och ge
plats för fler intresserade delades den
gruppen. Den nya gruppen möttes varannan vecka i något hem för att läsa någon bok tillsammans och samtala om
den och livet i allmänhet. Böckerna de
valde var på olika sätt utmanande till
att leva ut ett kristet liv.
Fängelset också ett hem
Dessa samtal gav inspiration och vid
höststarten 2008 bestämde sig gruppen för att göra något mer konkret.
Eftersom de hade hört talas om att det
fanns ett visst behov av besök till fängelset bestämde man sig för att ta kontakt med någon där. Intentionen var att
fortsätta ha hemgrupp på liknande sätt
som förut, men bjuda in interner på
fängelset. Tanken var att fängelset under en period av livet är ett slags hem
för internerna. Att hemgruppen bara
bestod av killar sågs i det här fallet som
en möjlighet – deras tanke var att det
kunde vara bra att få mötas som män.
De tog kontakt med fängelsepastor
Hans Ivarsson och han nappade genast
på idén. Han såg väldigt positivt på att
ha en besöksgrupp som kommer till
fängelset för att i första hand föra ett
samtal med fångarna. Gruppen träffade Hans och man bestämde sig för
att försöka genomföra idén.
Nästa steg var att även träffa personal på fängelset och interner som satt
i det så kallade förtroenderådet. Reaktionerna hade även där varit överväldigande. Personalen var positiva men
även det dåvarande förtroenderådet
verkade längta efter något liknande.
De såg fram emot samtal med människor som kommer från andra förhållanden. För hemgruppen kändes
intresset från internerna som det absolut roligaste.
Besöks/hemgruppen består av
Andreas Löwkvist,
Daniel Winsjansen,
Johannes Ericsson,
Bengt Rinne och
Lars Jämtnäs.
Nervöst möte
Internerna åtog sig att ordna med kaffe
och att ställa i ordning lokalen. Hemgruppen skulle fi xa med fi kabröd.
Startdatum bestämdes och rejält nervösa stod hemgruppen en torsdagskväll utanför fängelseportarna och
”Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre,
när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller
törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig
hemlös och tog hand om dig eller naken och
gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i
fängelse och besökte dig?’”
blev insläppta. Tanken med den första
gången var att känna
efter lite grann hur
träffarna skulle läggas upp framöver.
Efter ett kort möte
med personalen gick
gruppen så igenom
alla de låsta dörrarna
till behandlingsavdelningen och dess
lektionssal. I rummet möttes de av ett
20-tal män, de flesta
med rakade huvuden
och stora tatueringar,
de satt med armarna
i kors och såg rakt
fram mot sex stycken
stolar. Nervositeten som hemgruppen
hade känt inför besöket blev inte bättre
nu och tanken ”Jaha nu är det dags att
uppträda” dök upp.
Djupa ämnen
En snabb omorganisering gjordes så
att det istället blev två grupper vid två
bord och så bjöds det på fika. Grupperna presenterade sig för varandra och så
var det igång. Flera hade troligen kommit dit bara för att titta vad det var den
här gången. Trots det blev det en del
bra samtal den kvällen, och några som
sa att de ville fortsätta komma.
Sedan dess har gruppen återkommit
till fängelset varannan vecka för samtal. Det har varierat hur många som
har dykt upp på samlingarna, allt mellan två och femton stycken. Ganska
snart började de att lista olika ämnen
som kunde vara av intresse att prata
om. Ämnena har varit stora och inte
helt lätta; som exempelvis frihet, val
i livet, skuld och skam, ilska, gottgörelse och andlighet. Kvällarna brukar
börja med fi ka och lite allmänt prat
och sedan är det dags att ta tag i ett
speciellt ämne.
Drogberoende
Enligt hemgruppen så har samtalen
ofta blivit riktigt bra. Många av fångarna har lätt för att bli personliga och
de har berättat om gripande livsöden.
De flesta som sitter på fängelset i Gävle
har ett narkotikaberoende. På avdelningen jobbar de med tolvstegsprogrammet och genom det lär de sig att
möta sitt inre och kunna sätta ord på
det. Själva tycker hemgruppen att de
lärt sig en hel del av dessa samtal. Det
var också gruppens tanke med besöken från början, att inte bara komma
dit för att ge något utan också kunna
få något genom dessa besök.
Kort tid till förfogande
En av de svårigheter gruppen kan se
med det här arbetet är den korta tid de
har till förfogande. På grund av jobbet
är det svårt att hinna dit innan klockan
18:00 och internerna blir inlåsta 19:45
efter ett möte med matlagen. Det innebär att den effektiva tiden blir endast
mellan 18:15 och 19:00. En annan svårighet är också att det byts ut folk på
fängelset. Det första förtroenderådet
som var drivande i att få det att fungera
blev ganska snart förflyttade och kontinuiteten blev lidande. Eftersom hur
många och vilka som kommer dit växlar från gång till gång vet man aldrig
riktigt vad som väntar under en kväll.
Efter samlingarna brukar de killar
som besöker fängelset oftast fortsätta
samlingen på fängelset eller hemma
hos någon för att stämma av kvällen
och samtala med och be för varandra
i gruppen. Det som har berört dem
starkast är de olika livsberättelser som
fångarna delat med sig av. Någon har
berättat om hur han har blivit misshandlad av och misshandlat en nära
anhörig och hur de nu börjar bygga
upp en relation igen. En annan berättade om hur han började med droger
vid sju års ålder och hur det gick till.
Någon menar att han är fri i fängelset
där han får vara drogfri och få hjälp
till ett ordnat liv och är orolig för hur
han ska klara det utanför fängelset.
Besöksgruppen ser sig som ett gäng
vanliga killar som vill göra något
konkret. De tycker det är väldigt roligt med den positiva responsen från
både personal och fångar kring deras
närvaro där. Deras planer är att fortsätta besöken och kanske också kunna
bjuda in internerna till besök i Betlehemskyrkan.
”Jesus ska svara dem:
’Sannerligen, vad ni har gjort
för någon av dessa minsta
som är mina bröder, det har
ni gjort för mig.’”
Matteusevangeliet 25:35-40
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
9
En vänförfrågan
Gud verkar bland Bengtsfors unga
I Missionskyrkan i Bengtsfors samlas tonårsgruppen varje onsdag mellan 18.30 och 21.00.
– Vi har under de senaste tre åren haft en växande
tonårsgrupp där en del har kommit till tro. Det är
fantastiskt roligt, säger Tone Abrahamsson, som är
ungdomsledare i Bengtsfors missionsförsamling.
På tonår görs många olika saker som
till exempel tårtbakartävling, pizzabak,
bowling, pulkarace, klättring, våfflor,
minigolf, bad, utebadstu, lerduveskytte,
fiske, filmtajm, hajker, övernattning i
kyrkan, andakter, hemma hos kväll etc
etc. Några saker återkommer varje termin, andra saker en gång och inte mer.
Men det har rört sig på ungdomsfronten även på andra sätt, berättar Tone.
– Vi hade förmånen att få vara
med och arrangera påskfestival 2007
i Bengtsfors tillsammans med Team
evangelisation. Det var störtkul och
slitsamt. Med på denna festivalen var
bland annat Pär Alfredsson och Johan
Åsgärde med band och då upplevde vi
hur Gud verkade bland oss alla. Flera
ungdomar kom till tro och även vi
som har en tro fick en nytändning.
Detta resulterade i en ny ungdomshelg i maj 2008.
– Där upplevde vi åter att fler av
våra egna ungdomar kom till tro och
en ny öppenhet i församlingen.
Sedan ett par år har man också speciella ungdomsgudstjänster – VISION 21.
– Namnet kommer av att vår pastor
Lennart fick en vision våren 2007 att vi
skulle dra igång detta. Vi håller på än.
– Våra ungdomar har varit med på
dessa samlingar, haft konfi rmationsläsning och varit på läger och hajker
där de också har fått höra evangeliet
om Jesus – resultatet har blivit att i
fjor kom sex ungdomar till tro och de
har själva stått framme och berättat
detta för vår församling.
Beslut som växer fram
– Det är väl roligt ... goa ungdomar
som vågar berätta att ”Ja, jag vill ha
Gud i mitt liv.” För dem har det varit
viktigt med alla samlingar för att lära
sig mer om den kristna tron och vad
den står för – innan de tog sitt beslut.
Varje onsdag på tonår har man andakt med lovsång och bön och böneljus. Församlingen upplever hur Gud
10
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
Tone Abrahamsson,
ungdomsledare i
Bengtsfors.
verkar bland ungdomarna, säger Tone.
Antalet ungdomar har varierat. Det
har legat mellan 10 och 12 stycken och
ner till 5 stycken ett tag för att sedan
komma upp i 35 inskrivna i våras!
– Under hösten i fjol kom det i stort
sett en ny tonåring varje onsdag. De
flesta stannade kvar. Även början på
våren var vi över 20 stycken varje
gång. Det är många med tanke på att
det händer andra saker på onsdagar i
vår kommun och det är mycket som
drar i ungdomarna.
– Alla är välkomna på tonår. Några
säger rakt ut att detta med Gud – det är
inget för mig. Det är helt OK. Vi tycker
om dem ändå. Kul att de kommer tycker
jag. Det viktigaste är att hos oss kan de
få vara sig själva och att de är värdefulla
oavsett hur man ser ut, kön, tro etc. Vi
har sagt att när vi har andakt så vill vi
att alla kommer med upp därför att vi
gör saker och ting tillsammans – och
det går alla med på. Då får man också en
möjlighet att se och höra vad vi gör och
själv bilda sig en uppfattning om detta
med Gud och vad kristen tro står för.
Lättare tro i kyrkan
En av ungdomarna, Damian Norberg, kom med i tonår genom en lapp
som hängde på hans skola.
– Det lät intressant, så jag gick dit
för att kolla. Jag fortsatte därför att jag
tycker det är roligt att få träffa folk,
säger Damian.
På frågan om han tror på Gud svarar han ”till och från”.
– När man är i kyrkan känns det oftast bra med gemenskapen med Gud,
tycker han.
Pizzabak. Damian
Norberg fick syn på
en lapp på skolan
och blev nyfiken på
tonår i missionskyrkan. Där har han
fortsatt.
D
– Många av oss tycker att när man är
i kyrkan är det mycket lättare att vara
kristen, säger Tone Abrahamsson. Här
blir vi kanske inte så utsatt för andras
frågor eller påtryckningar om detta
med Gud och varför är det si och så –
till exempel all onska som är i världen
– varför Gud inte gör något åt det...
Utomhuskonsert
När Eva, längst till höger, inte kunde vara ledare längre kom tonåringarnas vilja att göra något
väl till pass. Jenny och Johanna fick bli hjälpledare. Något som uppskattas av Hans Adielsson.
Hösten i Bengtsfors startade med en
ungdomshelg i slutet av augusti med
möten och en utomhuskonsert i centralparken i Bengtsfors.
– Många, både äldre och yngre, var
med denna helg. Det kommer ungdomar som man inte annars ser i kyrkan,
det är jätteroligt att de kommer. Vi vill
ju göra detta därför att vi har något vi
vill förmedla – och att det är ungdomar som kommer till tro och tar emot
Jesus i sitt hjärta – det är väl fantastiskt
– man vill bara ropa halleluja...
Helgen var planerad sedan ett år
tillbaka och oron har funnits för alla
grejer som ska ordnas och risk för
regn eller strul med tekniken, berättar Tone.
– Men helgen kom med fi nt väder
och allt ordnade sig enligt vad vi planerade. Vilket bönesvar vi fick...
Tone tycker det är kul att jobba i
Bengtsfors som ungdomsledare därför att man får möta så många olika
människor och alla har de något bra
att ge, säger hon.
– Ungdomsledarjobb är världens roligaste jobb – men också slitsamt. Så
är det när man jobbar för Guds Rike.
Michael Anderson
I Hassela tar
ungdomarna ansvar
Tonåringarna kom hem från
distriktets tonårsläger med
önskemål: ”Kan inte missionskyrkan ha tonårssamlingar här
hemma i Hassela?”
Det ledde till att de fyra tonåringarna blev hjälpledare i SMU:s
barnarbete.
– Jag tyckte det var kul att få
leka ledare, säger Jenny Westin.
Hassela missionsförsamling har 16
medlemmar. Ordföranden Eva Klang
var ledare i SMU-gruppen för barn 7-10
år tillsammans med Olle Johansson,
en glad pensionär som tillhör baptistförsamlingen i Matfors. Men när Eva
fick förändrade arbetsuppgifter och
inte kunde vara ledare tvekade församlingen om de skulle kunna fortsätta SMU-arbetet.
Jenny, Johanna, Isabelle och Fia har
genom åren varit med i SMU Hassela.
Mötet med distriktets ungdomsarrangemang väckte längtan om någon
fortsättning hemma när de nu blivit
tonåringar.
Såg hellre lösningar än problem
Är man fokuserad på problem så hade
det varit nära till att ungdomarnas förfrågan bara hade avfärdats med; ”vi har
inte ens ledare till barnarbetet.” Men i
Hassela tänkte man lösningsfokuserat.
– Då kom tonåringarnas fråga som en
skänk från ovan, säger Hans Adielsson.
– Vi måste ju hitta någon fortsättning när ungdomarna ville, det blev
en vinn/vinn lösning; barnarbetet fick
hjälpledare och tonåringarna fick en
mötesplats, säger Eva.
– Det kändes bra att få medansvar,
även om jag inte kunnat vara med så ofta,
säger Johanna Sundin, som också spelar
fotboll i Bjuråkers damfotbollslag.
Lägren viktiga
Hans är mån om att få uttrycka hur mycket distriktet betyder för en liten församling genom att ungdomar kan få komma
ut på läger och lära känna fler ungdomar.
Och vi är överens om att lägren betyder
mycket för att växa i tron på Gud.
Utifrån lägerungdomars svar i en enkät om synen på församling och gudstjänst har vi i olika sammanhang bearbetat frågan hur lägererfarenheter av
andakt och gemenskap tas till vara och
får en fortsättning i hemförsamlingen.
Detta tar jag upp när jag samtalar med
Jenny, Johanna, Eva och Hans. Och jag
får bilden av en församling som inte
är rädd för att låta ungdomarna ta ansvar. Det gäller också i gudstjänsterna
där ungdomarna deltagit med och läsa,
sjunga, berätta från läger, spela drama.
– Det är kul, säger Jenny kortfattat.
Men bakom det kanske det handlar
om något så stort som att få plats och
glädjen över att kunna göra nytta.
– Du Eva, hur blir det med konfi rmation?! säger plötsligt Jenny.
De fyra tonåringarna börjar i 8:an i
höst. Och genast är samtalet igång för
att se olika möjliga lösningar.
Göran Strömner
Församlingskonsulent Mellansvenska distriktet
u har en vänförfrågan. Så står det så gott
som varje gång jag öppnar min mail nuförtiden. Allt som oftast tänker jag när
namnet på den tilltänkte vännen poppar
upp: Vem är det?
Jag tror inte att jag har extremt och unikt många
vänner som bara står på kö för att få vänskapa just
mig. Det är någon form av vänskapsvirus som drabbar oss lättlurade och från skolan något mobbade.
Skuld och skam ligger och lurar i vassen. Hur vårdar
jag mina relationer och vem har jag rätt att ignorera i
en sådan förfrågan?
Detta handlar om det så kallade Facebook. Man
kan låta sin mobbarinstinkt frodas genom att trycka
”ignorera” när någon vill vara ens vän. Eller så kan
man svara ”Ja, jag vill vara din vän” till alla bara för
att vara en snäll människa. Det behöver inte betyda att
man är god. För det tror jag det krävs lite mer, faktiskt.
Det är liksom en annan division.
Skulden över att inte hinna med det viktigaste och
skammen över att inte bli inräknad själv i den långa
listan av vänner, tilltänkta och andras förslag på vänner man kan få. Men de kanske ”ignorerar” mig och så
är jag tillbaka i brännbollsutgallringen från lågstadiet
i 70-talets skolreform.
S
ka vi utsätta oss för sådant? Vet inte. Visst är det
kul att träffa på gamla vänner sedan 20 år tillbaka, typ. Men även där inträffar oroväckande
saker. De har ju satt in foton på sina gamla föräldrar… för det där kan väl ändå inte vara… jo, men dra
på trissor. Det verkar ju som att detta är det skrämmande förfallet på den så fräscha kompisen jag hade
då i slutet av 70- eller alldeles i början på 80-talet. Är
det roligt eller bara oroligt att inse vad tiden gör med
alla andra?
H
ur hinner folk med att underhålla alla sina
facebookvänner? Jag gör inte det. Förlåt mig.
Kanske vi kan ta en fi ka tillsammans alldeles
livs levande istället när tillfälle bjuds?
Men du får stöta på. Det är inte säkert att
jag känner igen dig. Men visst vill jag
vara din vän.
Krönika
Britta Hemansson
Pastor i Halmstad
missionsförsamling
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
11
Hm. Om man lutar på huvudet och håller för öronen låter det annorlunda ...?
Det är roligt att sjunga tillsammans (stora bilden). Men ibland kan man
få vara soloartist också – och njuta av att ha en skara ”fans” (ovan).
Foto: Mats Wedberg
På fredagskvällarna är det fullt med smulor i Vännäs
Missionskyrka, några mil väster om Umeå. Och då
handlar det inte om kaksmulor från Café Källa(r)n
dit tonåringarna kommer på fredagar. Inte heller
handlar det om smulor från borden på Föräldrafikat. Nej, det handlar om söta smulor från barnkören Smulorna, det vill säga barnen själva.
Kristina Nyström har lett kören sedan begynnelsen och tycker
fortfarande det är lika roligt.
Inte bara små smulor
Smulorna i Vännäs är en mångröstad barnkör – så
många som 70-80 barn i åldrarna 4-12 år deltar.
– Vi har varit tvungna att sätta ett maxantal och
det är många som köar för att få vara med, berättar körledaren Kristina Nyström lyckligt förundrat.
Egentligen heter kören SMUlorna,
vitsigt uppkallade efter ”SMU” som
är Svenska Missionskyrkans Ungdom.
De träffas varannan fredag mellan
klockan 18 och 19 i Vännäs Missionskyrka för att sjunga, dansa och jobba
med drama. Det spritter av sång- och
livsglädje runt SMUlorna!
– Som vuxen kan man inte ana vilken längtan barnen har efter att få
vara med! Efter sommarlovet är de
minst sagt ivriga att komma igång, ler
Kristina. Och som skolanställd ser jag
hur körbarnen tar alla tillfällen i akt
att lära ut SMUlornas sånger och danser till sina klasskompisar.
Av de som ”växer ur barnsångerna”
brukar många ändå vilja stanna kvar
i glädjen de har upplevt, och då får
de vara hjälpledare och föra glädjen
och sångerna vidare. Eftersom kören
är så stor delar man under en stund
av kvällen upp den i tre grupper: en
förskolegrupp – Småsmulorna, en lågstadiegrupp – Mellansmulorna och en
mellanstadiegrupp – Skorporna.
Föräldrafika
Övningarna börjar gemensamt men
avslutas i de tre olika grupperna. Inför
uppsjungningar av olika slag övar de
ofta ihop med kompband bestående
av ungdomar från församlingen. Ska
det vara så ska det!
Medan barnen har körövning är det
alltid föräldrafika i församlingens serveringslokal. Där kan mammor och pappor
sitta ner efter en hektisk arbetsvecka och
samtala till bakgrundsljudet av sjungande, skrattande barn. Vissa har skjutsat
sina barn hela tre mil, andra hade tänkt
passa på att handla men upptäckte hur
mysigt det var att stanna på fika.
– Det är ett fåtal av barnen som
kommer från kyrkliga familjer, men
de flesta föräldrarna uppskattar att
andra kan ge barnen del av de värderingar man inte själv kan förmedla,
förklarar Kristina Nyström.
Barnkören SMUlorna sjunger på
familjegudstjänster i Missionskyrkan,
har luciatåg, besöker andra kyrkor,
åker på barnsångarläger och gör en
hel del andra roliga saker tillsammans.
Under årens lopp har de gjort många
musikaler och även spelat in en CDskiva. Så SMUlorna i Vännäs är långt
mer än bara små smulor – de är glädjespridande prins- och prinsesstårtor!
Irene Strålberg
Inspiratör/Kommunikatör,
Övre Norrlands distrikt
Hej - Visst är det kul på SMUlorna!
Foto: Ulrika Winberg-Jonsson
Josefin Hjärpe
Från Umeå
Till Israel/Palestina
Grafik: Michael Anderson
Peter Karlbom
Från Guntorp
Till Kina
Amanda Östman
Från Årjäng
Till Israel/Palestina
Hanna Persson
Från Lerum
Till Thailand
Andrea Isaksson
Från Örebro
Till Thailand
”
Att komma hem igen blir en
resa i sig, och antagligen rätt tufft.
Efter sju månader i ett annat land
har nog mycket hänt med en själv.
(Elin Dahl-Örn)
Nicolina Filipsson
Från Lidköping
Scoutpraktikant
i Ecuador
Kajsa Ojala
Från Karlstad
Scoutpraktikant
i Ecuador
På väg ut i världen
När du läser detta har 2009/2010 års equmeniapraktikanter gett sig ut på olika håll i världen.
Men när dessa rader skrivs är de just i startgroparna. Förväntningarna är stora, liksom spänningen på vad som ska möta under de kommande
sju månaderna. Några axplock:
– Som Guds barn är vi alla en stor
familj oavsett i vilken del av världen
vi befi nner oss. Med samarbete kan vi
nå fler människor och föra evangeliet
vidare på ett effektivare sätt, säger
Anukaisa (Kajsa) Ojala, som också ska
till Ecuador.
– Jag ser fram emot att få möta människor med en annan kultur och utbyta erfarenheter. Samt att söka och möta Gud
i ett sammanhang som man inte är van
vid, säger Nicolina Filipsson, som ska
vara scoutpraktikant i Ecuador.
Vad ser du fram emot mest?
– Jag ser fram emot att uppleva vardag i en helt annorlunda miljö, att
möta människor med olika bakgrund
och samtidigt växa i min tro.
Vad oroar dig mest?
– Att komma vilse på flygplatsen i
Amsterdam.
14
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
Vad oroar dig mest?
– Att jag inte känner mig orolig.
Josefi n Hjärpe och Amanda Östman
kommer huvudsakligen att arbeta på
Sira-skolan; en skola för palestinska
barn med läs och skrivsvårigheter.
– Vad som oroar mest är att behöva
acceptera situationer där människor
behandlas olika, att behöva se saker,
stå som åskådare utan att ha makt att
göra något, säger Josefi n.
– Hur jag ska förhålla mig till en
ständigt pågående konfl ikt, där jag
önskar att jag inte skulle behöva ta
parti för någon sida, men där verkligheten är mer komplicerad.
Hur tror du det blir att komma hem igen?
– Skönt. Overkligt. Omtumlande.
Det är vanligen hemkomsten som är
den jobbiga biten, man undrar om man
verkligen hade så mycket grus i ögonen
innan man for?!
Karl Peter Stefan Karlbom kommer
att vara på tre olika platser i Kina, en
skola för elever som inte klarat gymna-
Louise Brunnegård
Från Borås
Fotbollspraktikant
i Kongo-Brazzaville
Simon Grudéus
Från Tierp
Fotbollspraktikant
i Kongo-Brazzaville
Sara Wallin
Från Stockholm
Scoutpraktikant
i Kongo-Brazzaville
siet så bra, ett teologiskt seminarium och i
församlingen som driver dessa skolor.
– Jag ska först och främst hjälpa till med
engelskaundervisning och vad annars jag
kan. Språket och att jag reser ut själv kan
leda till stora påfrestningar men jag är
övertygad om att det kommer att gå bra.
Någon maträtt som du ser fram emot?
– Oj, jag tror att det kommer bli många
spännande kulinariska nyheter den kommande tiden.
– Att få hålla på med det bästa jag vet,
fotboll, tillsammans med barn och ungdomar i ett annat land, i en annan kultur.
Det ska bli hur kul som helst! säger Elin
Dahl-Örn, som åker till Kongo-Brazzaville som fotbollspraktikant.
Vad vill du förmedla till syster-kyrka/
Elin Dahl-Örn
Från Borås
Fotbollspraktikant
i Kongo-Brazzaville
organisation från equmenia?
– Jag tror det är viktigt att lyfta fram likheter mellan människor, istället för att fokusera på skillnaderna. Att man kan göra
saker ihop, skapa något, oavsett vart man
kommer ifrån. Och jag tror att fotbollen
är ett klockrent verktyg för det.
Även Louise Brunnegård åker till Kongo-Brazzaville som fotbollsvolontär, soch
ska träna barn mellan 9 och 17 år på gothia cups fotbollskola.
Vad ser du fram emot mest?
– Att få lära känna en helt ny kultur.
När det gäller mat ser jag fram emot avocado- och bananröran i baguetterna som
alla pratar om.
EQUMENIA PRAKTIKANTPROGRAM
Under september 2009 sänder equmenia ut elva
praktikanter till fem länder – Kina, Thailand, Israel/
Palestina, Kongo Brazzaville och Ecuador. Praktikanternas uppgifter är framförallt att ta till sig tro,
liv och kultur i dessa samarbetsländer. De arbetar
för och med unga och barn i samarbete med våra
partners. Deras placeringar är på skolor, elevhem
och ungdomsgrupper. Deras uppgifter är läxhjälp,
undervisa i engelska, fritidsledare och att i största
allmänhet vara vänner.
Syfte
Syftet med praktikantprogrammet är att engagera
och berika equmenias föreningar med ett internationellt perspektiv genom att ge unga kristna
möjlighet till utbyte av tro, kunskap och relationer
mellan equmenia och dess samarbetspartners.
Målsättningar
• Att praktikanten får uppleva församlingsliv, mission och utvecklingsarbete i samarbetsländerna.
• Att praktikanten får utmanas och utvecklas i sin tro.
• Att praktikanten får lära känna ett annat land,
dess kultur och utmanas i sin syn på omvärlden.
• Att praktikanten blir en ambassadör för equmenia och sprider kunskap om landet och sina personliga upplevelser så att det ökar engagemanget
för mission och globala rättvisefrågor i Sverige.
Att bli praktikant
Ansökan och intervju sker i mars och april, man
deltar i equmenias riksstämma i maj. Under augusti
månad deltar man i olika förberedelsekurser och i
september reser praktikanterna till respektive land.
I slutet av april året därpå kommer man till Sverige
och i början av maj deltar man i återkomstseminarium och sedan i equmenias riksstämma igen.
För att antas som praktikant ska man vara mellan
19-26 år och ha ett engagemang för barn och unga
i andra kulturer och gärna varit aktiv i en förening
i Sverige. Man måste vara beredd att möta nya utmaningar och vilja ge sig i kast med andra kulturer
och språk. Varje praktikant betalar en egeninsatts
på 10 000 kronor.
När man efter ansökan och intervju är antagen
för utresa så får man olika förberedelsekurser på
bland annat Sida och i samverkan med folkhögskolor.
Återkomsten
Efter cirka sju månaders praktikanttid så deltar
man i ett återkomstseminarium. Man är också ute
i föreningar, församlingar, skolor eller andra sammanhang och berättar om vad man varit med om.
Mer info finns på: www.equmenia.se/praktikant
Jonas Thorängen
tf internationell sekreterare, equmeia
Emma Gunnarson
Michael Anderson
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
15
16
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
egentligen förfärligt. När andra
folk kunde resa sina fallosskulpturer och tillbe dem som symboler för livet och kraften, då tog
israelen fram sin kniv och närmade sig sin nyfödde son. Men
det var enda sättet att få räknas
till Guds folk.
Jämförs med Noa
1 Petr 3:20-22 jämför dopet med
berättelsen om Noa. Två saker
räddade Noa, nämligen arken
och vattnet. Störtfloden var livsfarlig, men vattnet lyfte också
arken från marken så att besättningen räddades. När Herren
själv stängde igen dörren så gav
det skydd åt dem som varit villiga att gå ombord. Båten bars
av det livsfarliga och livgivande
vattnet.
1 Kor 10:1-2 handlar om israelernas vand ring genom Röda
havet. Det uppseendeväckande i
den berättelsen är att Gud själv
ledde folket in i denna fullständigt hopplösa situation. Havet
framför och Faraos soldater bakom! Han ledde dem rätt in i
dödsfällan och allt var förbi.
Och så sker undret, vattnet
”
Dopet är helt
enkelt en del av
frälsningen.
Den frälsning som
började redan när
Jesus dog för mig
på Golgata, och som
inte avslutas förrän
jag är hemma
i himlen en gång.
delar sig och israelerna går mellan två gigantiska akvarier - utan
glasväggar. Fullkomligt livsfarligt och enda räddningen.
Detta är dopets dramatiska förebilder. Gud lockar oss in i dopets dödsfälla och där ger han oss
nytt liv. När en människa sänks
ner under vattnet i dopgraven är
det ju egentligen något livsfarligt
som sker. Men samtidigt är det
en del av Guds stora räddningsaktion för människan. Dopets
vatten räddar från synden som är
en mycket större fara än dopet.
Dopet är helt nödvändigt,
men samtidigt inte automatiskt
TRO
Rune W Dahlén, teol dr och
lärare på Teologiska Högskolan Stockholm har i växa.
nu berättat om den kristna
trons grunder i den uppskattade serien Trons ABC.
Han går nu vidare med en
fortsättning i Trons DEF.
Tidigare artiklar (Trons ABC):
nr 1 (aug 2008): Tro
nr 2 (nov 2008): Jesus
nr 3 (feb 2009): Anden
nr 4 (maj 2009): Treenigheten
verkande. Vi blir inte frälsta enbart genom att döpas. Men dopet
ingår som en del i den frälsning
som Jesus ordnat för oss på Golgata och som vi genom tron får
ta till oss.
Inga hemliga riter
I Nya testamentet fortsätter dopundervisningen. Enligt Apg
22:16 renas vi från synderna
genom dopet. I Rom 6:3-6 sägs
att vi i dopet dör bort från vårt
En övning i ödmjukhet
Frågorna om när dopet ska ske
och hur det ska ske har diskuterats i det oändliga. Familjer har
delats och församlingar splittrats
av denna fråga.
Ibland undrar jag varför inte
Gud i sitt Ord tydligt kunde ha
angett rätt dopålder och rätt vattenmängd. Det kunde ju ha räckt
med ett PS i ett av breven. Ja, för
min del kunde det ha räckt med
en stencil i Jesu namn, bara vi
hade fått klara besked.
Eller är det kanske inte så livsviktigt med rätt svar på dessa frågor? Kanske ville Gud istället ha
Trons DEF
Rune W Dahlén
Kraftfull symbol
Självfallet kan man ibland fråga
sig varför man måste bli döpt.
Och varför man måste krångla
till det hela genom att använda
vatten. Man kunde ju ha använt
enklare symbolhandlingar. Men
vattnet är i Bibeln en dubbel
symbol för kaos och död, liv och
förnyelse. Vattnet har förödande
kraf ter i översvämningar och
stormar. Men i vattnet vistas vi
trygga som foster, och vad går
upp mot en frisk fjällbäck när
törsten tar strupgrepp.
Till slut blir det enda rimliga
svaret att vi ska döpas i vatten
därför att Gud har sagt det. Vi
har ingen annan heltäckande
förklaring, och det räcker att
Gud vill det.
Luther skriver i Stora katekesen att vi ska betrakta dopet som
en daglig dräkt som vi ständigt
ska gå klädda i. Eller uttryckt
med andra ord: Låt dopets vatten
rinna som en porlande vårbäck
genom ditt livs alla dagar!
Heligt lyssnande
ÄS
David G Benner
Att vandra tillsammans
(Cordia)
Att vandra tillsammans är en lättillgänglig grundbok i andlig vägledning.
Författaren David G Benner är en
psykolog som har
T I kkanadensisk
ägnat sig mycket åt förhållandet mellan psykologi och spiritualitet/andlig vägledning.
Han är författare till en mängd böcker och arbetar
som retreatledare och andlig vägledare.
I Att vandra tillsammans introducerar han läsaren i den rikedom som kan ligga i att vandra tillsammans med en medkristen. Han beskriver konkret hur vi kan komma i gång
med att utveckla en andlig vänskap.
I bokens förord beskriver evangelisten och författaren Liselotte J Andersson varför boken är så viktig idag: ”Själva
grundvalen i all andlig vägledning är kanske till slut vad författaren kallar heligt lyssnande, ett lyssnande som präglas av
lyhördhet och närvaro. Detta lyssnande fi nns hela tiden som
en grundton i Benners egna ord. Jag tror att det är detta som
gör Att vandra tillsammans så djupt trovärdig.”
L
D
et är märkligt att
vi kristna så ofta
gör om evangeliets
dramatik till något hemtamt och
hanterbart. Det sprängladdade
budskapet transformeras ner och
blir tandlöst och smågulligt.
Det gäller stallets smuts och
ångestropen vid Golgata. Men
det gäller i hög grad också dopet.
Vid barndopet används den skiraste dopklän ning, och sedan blir
det tårtkalas och doppresenter i
äkta silver. Vid troendedopet används den nystrukna dopdräkten
och vi sjunger gärna en sångvers
för att slippa höra hur vattnet
droppar och hur den döpte kippar efter andan.
I själva verket är dopet dramatik på hög nivå. Några bilder
från Gamla testamentet får oss
att ana.
I Kol 2:11f sägs att vi i dopet
är omskurna genom Kristus.
Omskärelsen var viktig, men
då bara på män. Att börja skära
i fortplantningsorganet på ett litet, alldeles nyfött spädbarn är ju
en lärofråga där vi kan öva oss i
ödmjukhet, respekt och kärlek?
Om det är så måste vi nog erkänna att vi missat de flesta träningspassen hittills.
Men ödmjukheten och respekten får inte slå över så att vi blir
menlösa och tappar den radi kala,
bibeltrogna undervisningen om
dopets betydelse. Märkligt att
det fi nns så få lovsånger om dopet och att inte fler tackar Gud
för dopet i bönesamlingarna.
PS!
Dopets dramatik
DEF
NS
gamla liv som blir begravet i
dopgraven. Ur dopgraven får vi
sedan uppstå och leva ett nytt liv.
Gal 3:26-29 hävdar att vi i dopet
har iklätt oss Kristus och blivit
ett med både honom och alla de
som tror på honom. I kristen tro
fi nns inga heliga eller hemliga
riter som inviger människor till
högre nivåer. Dopet räcker! Apg
2:38 visar att den kristne genom
dopet får del av den heliga Anden.
Men när sker egentligen allt
detta – att jag blir ren från synden, begraver mitt gamla liv,
ikläder mig Kristus och får del av
den heliga Anden? Sker det verkligen i den stund jag döps? Är det
inte egentligen så att det sker när
jag blir omvänd?
Dopet är både Guds och mitt
handlande. I dopet möts Gud
och människa och samarbetar.
Det vill säga: Dopet är en Guds
gåva, där Gud handlar. Men det
är också människans svar på något Gud redan börjat göra och
sedan fortsätter.
Dopet är helt enkelt en del av
frälsningen. Den frälsning som
började redan när Jesus dog för
mig på Golgata, och som inte avslutas förrän jag är hemma i himlen en gång.
Michael Anderson
Miraklet på Söder
Else Blomgren och Olle Carlsson
Hej och välkommen till Allhelgonamässan
(Verbum)
Allhelgonamässan – ett begrepp som
alltfler känner till. Prästen Olle Carlsson, mannen bakom Allhelgonamässan, har nu, tillsammans med Else
Blomgren, samordnare och verksamhetsansvarig, skrivit ner sina erfarenheter från arbetet i Allhelgonakyrkan. En liten, sliten träkyrka på Söder i Stockholm.
Allhelgonamässan är en gudstjänst som alla andra, i något
avseende. Här fi nns psalmer och sånger, bibelläsning, predikan, delande och det mesta som faktiskt fi nns i våra kyrkor.
Men tilltalet är nytt, det är inkluderande och målsättningen
är att besökaren faktiskt ska förstå och själv ta del.
Detta kräver ett tydligt och genomarbetat tänk på en rad
områden – de redovisas i den här boken.
”Hej och välkommen..” är en praktisk handbok. Ett gott
exempel – så här kan man göra om man vill vara en kyrka
som är relevant idag. Och i allt detta praktiska fi nns i boken
rejäla utmaningar, många anledningar till djup reflektion
över kyrkans möjligheter i 2000-talet.
Boken är enkelt men väl skriven. Läs den som en inspiration och en injektion till det som är din och din kyrkas
vardag.
Gunilla Hjelmåker
Lärare
Teologiska Högskolan Stockholm
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
17
M
ötet med scouting blev ett möte med människor som tog mig på allvar. Människor som
såg, lyssnade och intresserade sig. Dessa människor öppnade en ny värld för mig, eller som någon sa;
den bortre parentesen i mitt liv vältes. Vad var det som var
så speciellt med dessa människor och var hade de varit
under hela mitt tioåriga liv? Jag tänkte nog inte så mycket på det då, men jag vet att varje måndagskväll bar på en
underbar möjlighet.
Så här i perspektiv kan jag förstå. Sture, Claes, Britta,
Sören… alla bar de på något speciellt – en vilja att tillföra sig i unga människors liv och att skapa en kärleksfull
plats för mig att få fi nnas på. Därför blev också varje
måndagskväll en andakt, ett möte med en vars namn
jag ännu inte kände – men anade. ”Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting”, citerar Paulus
från Jesaja 52:7. Så är det. Man hör skillnad på steg, och
stegen av godhet mötte mig en kväll för snart fyrtio år
sedan.
Alltid redo – för nästa race!
Tonårsscoutkvällarna i Sillerud är lite ovanliga. Där skruvar man bilar
och kör folkrace! Alltid redo – till ett nytt spännande lopp.
Kårchefen för scout i Sillerud, Jorma
Oksa, berättar att församlingen ärvde
ett gammalt hus som kallas för tegelbruket, som kom väl till pass för den
nya verksamheten.
– Där fanns ett dubbelgarage, perfekt! Huset är också pastorsbostad så
pastor Daniel kommer ofta och gärna
på besök. I höst ska vi göra i ordning
källaren så att vi kan få in några soffor
och ett litet pentry så vi kan fi ka.
Varför folkrace?
– Jag tänkte att det behövs något
lite häftigare för de som har kommit
upp på gymnasiet. Många ungdomar
slutar att gå i kyrkan när de kommit
upp i den åldern. Vi vill att de ska få en
möjlighet att meka, vara tillsammans,
köra tävlingar och samtidigt inte försvinna från kyrkan.
Hur syns det att det är SMU som kör på
folkracetävlingarna?
– SMU Racing står det med stora
bokstäver på bilarna och så är de målade i rosa och grönt. När vi kommer till
tävlingarna tisslas det och tasslas det
bakom ryggen på oss. Inte bara rosor.
Men det är också många som kommer
fram och tycker att det är grymt bra
det vi håller på med.
– Det tar mycket tid och det är ganska dyrt att hålla igång bilarna och
vid varje tävling får vi vara beredda
på att bilarna blir sålda, för sådana
är ju reglerna. Det är gott då att det
fi nns många företag som hjälper oss
med ekonomin, vi har säkert ett 40-tal
olika sponsorer! Den 5 september ska
vi tävla igen, vi har två bilar som ska
gå. Vill ni veta hur det gick får ni gå
in på Google och söka på SMU Racing,
Bilarna som körs i folkrace kan se lite slitna ut – om man ”tvingas” sälja sin bil till ett fast pris efter avslutad tävling lägger man inte ned så mycket arbete på det yttre...
Foto: Jorma Oksa
G
Krönika
Lars Lindgren
Scout och SMU-konsulent
Mellansvenska distriktet
18
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
Sillerud. Vi har en blogg som vi
skriver på.
VISSTE DU...
... att SMU Scout vill skapa trygga plattformar där barn och unga kan utvecklas
med religiösa, etiska och kulturella perspektiv. Inom scoutvärlden i Sverige vill de
förmedla det glada budskapet att Jesus Kristus är Herre, och förmedla vår stolthet
över vår identitet som ett kristet scoutförbund.
Totalt har SMU Scout cirka 18 000 medlemmar spridda över hela Sverige. SMU
Scout är en del av equmenia, och innefattar även baptistscout.
Redan i början av 1930-talet startade scoutarbetet inom dåvarande Svenska Missionsförbundet
med ”Våra Pojkar” och – några år senare
– ”Våra Flickor”. Sedan dess har arbetet utvidgats och förändrats, och
omfattar både yngre och äldre, från
Nyingscout till Seniorscout.
SMU Scout samarbetar med Sveriges övriga scoutförbund genom
paraplyorganisationen Svenska
Scoutrådet.
R
A H JU L
uds händer och fötter är ibland en ledare – kanske en scoutledare som heter Sture eller Britta.
Ganska troligt är att du själv är en av dem – på
något sätt, i det lilla eller stora. Det kan vara din blick,
din hand, dina ord som öppnar dörren för en ung människa in till Gudsgemenskap och delaktighet. Jag minns tiden som ung
scout ganska tydligt. Kanske inte så
jag kan återberätta detaljerna.
Men jag minns klart och tydligt
ljudet av godhet.
Något från sommarens säsong
du vill berätta om?
– Det blir ju en del tävlingar
förstås och så var vi parkeringss-
O U LIV
T
I
bland har jag funderat på vad som blivit av mig om
jag inte varit scout.
Egentligen tror jag mer att händelse läggs till
händelse och att det är svårt att tillskriva ett enskilt
tillfälle en allt för avgörande roll i det som gör oss till
dem vi är… Men å andra sidan – varför inte. I mitt fall
skulle en höstkväll 1973 kunna vara ett sådant.
Ett sätt att ta reda på betydelsen i en händelse är att
fundera på vad det betytt i ens liv – vilken plats det tagit
och vilka konsekvenser det fått. I så fall är jag, så här
några rader senare, fullständigt övertygad. En enskild
dag, ett steg över en tröskel kan påverka, ja till och med
förändra förutsättningarna för ett helt liv.
PÅ F Y
Ljudet av godhet
SC
vakter på Midnattsolsrallyt. Då blev
det lite ”klirr” i kassan.
Han berättar också att det efter midsommaren 2010 ska bli folk raceläger
som Sillerud SMU ska arrangera.
– Men vi ska starta i liten skala och
prova hur det går första året, så tyvärr
FAKTA: Folkrace
Man kan börja tävla i folkrace det år man fyller 15 år i s.k. juniorklass. Från det år man fyller 18 år tävlar man i herreller damklass. Varje år arrangeras omkring 450 tävlingar i Sverige.
Folkrace körs på banor av grus eller asfalt med täckta bilar som är typbesiktigade i Sverige. Det är vanliga standardbilar, men de måste uppfylla vissa säkerhetsföreskrifter, bland annat ska de ha skyddsbåge. Föraren måste ha
flamsäker overall, handskar, och en godkänd hjälm. Maxhastighet vid tävling är 80 km/tim. Turbo och fyrhjulsdrift är
inte tillåtet.
Efter varje tävling sker försäljning av tävlingsbilarna. Alla bilar är till salu för ett fast pris, 6 500 kronor. Fram till
15 min efter tävlingens slut får vem som helst som själv kan tävla lämna ett anbud på tävlingsekipagen. Därefter
genomför tävlingsledaren en lottdragning på lämnade anbud. Personlig utrustning som förarstol och bilbälten får
dock demonteras innan försäljning.
kan vi inte ta emot mer än 25 deltagare och de är i princip redan klara.
Deltagarna kommer under fem dagar
genomgå teori och praktik. De som
inte har licens kommer att få ta licens
och det kommer att bli inofficiella tävlingar.
Något som deltagarna behöver tänka
på inför lägret?
– Ta med gôtt humör, skruva och
kör!
Du lägger ner många timmar på dessa
tonårskvällar och folkracetävlingar.
Vad är det som driver dig?
– Jag vill ge ungdomar en chans som
jag aldrig fick när jag var ung!
Anja Wända
ÖrebroVärmalndDals ditrikt
Källa: Wikipedia
och Svenska Bilsportförbundet
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
19
Tillräckligt bra
S
Blandade åldrar, olika bakgrund. Men intresset för mc-åkningen förenar. I bakre radens mitt syns distriktsföreståndare Roland Brage (med solglasögon).
Foto: Monica Gunger
På två hjul i Guds fria natur
Andra helgen i augusti är det
traditionell rundtur för MC-knuttar och spättor i Svenska Missionskyrkan/SMU i ÖrebroVärmlandDals distrikt med tillhörande
vänner och bekanta. I år var det
lite speciellt, då det var tionde
gången detta spektakel gick av
stapeln.
Initiativtagare till MC-weekenden är
distriktsföreståndare Roland Brage.
Vi som har varit med några gånger
förstår vilket enormt arbete som ligger bakom med planering för turuppläggning, övernattning, mat, kulturbegivenheter med mera.
Vanebildande
Den som aldrig har grenslat en MC,
känt dofterna från Guds rena natur,
förstår nog inte glädjen av att köra/
åka MC. Det är inte bara MC-körningen som lockar utan den fi na stämning
som fi nns i gruppen. Sen fi nns det ju
olyckskorpar som kraxar att det är far-
20
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
ligt att åka MC och visst är det, även
vanebildande. Jag och min fru är väl
ett starkt exempel på det. Efter att
ha åkt med dessa turer ett antal år så
tyckte vi det var så trevligt så vi bestämde oss för att flytta till Värmland
för att få åka mycket MC – och visst
blev det så. Det har sina risker att åka
hoj, man kan få byta storsta’n mot lilla
Kristinehamn …
Krokigt. Från Mullsjö till Lundsbrunn
– men inte den
rakaste vägen ...
Mullrande
Årets tur utgick från och hade Mullsjö
folkhögskola som bas. Samling skedde
på fredagskvällen men kvällsfika, där vi
träffades och samtalade om både skämt
och allvar. Vissa hade åkt långt andra
lite kortare, men tröttheten gav sig ändå
till känna och till slut hade alla slocknat.
Följande dag inleddes med frukost och
sedan gav sig gänget iväg på 18 hojar,
vissa mullrande mer än andras.
Färden gick mot Tabergstoppen,
där vi beskådade utsikten över nejden.
Här delades några tankar att fundera
på under färden som gick vidare till
Nydala kloster, där vi fick en guidad
visning av kyrkan.
Efter lite kaffe for vi vidare på backi-
ga, smala och krokiga Smålandsvägar.
Via Rottne, Braås och Fröderyd kom
vi så småningom fram till Eksjö där
självaste kommunalrådet guidade oss
genom den vackra trästadbebyggelsen.
Efter tankning var vi på väg tillbaks till
Mullsjö för middag och gemenskap.
Sista dagen bar det av via Hökensås
genom Tidaholm till Åsle Tå. Där fick
vi en guidad visning av en guide med
glimten i ögat, en riktig höjdare. Och
inte blev det sämre av att de hade en
tändkulemotordriven stenkross igång,
en verklig sevärdhet från förra seklets
barndom.
Drömmer redan om nästa år
Avslutningsvis körde vi vidare på de
minsta och krokigaste vägarna Västergötland kan bjuda på till Lundsbrunns
golfrestaurang där ett ånglok signalerade vår ankomst. Efter en god lunch vidtog de sedvanliga avskedsceremonierna
och nu drömmer vi bara om nästa års
MC-tur med distriktet. Vart turen än
kommer att gå så kommer den också bli
toppen, det vet vi.
Lennart Gunger
å har hela sommaren
gått. Skogen har varit
full av blåbär, säger de.
Vi har inte lyckats ta oss
ut en enda gång. Vilket slöseri!
Det som är så gott och nyttigt
med blåbär, och bra för hälsan.
Jag lever återigen nära ett litet
växande barn. För varje dag, nästan, kan man se hennes utveckling. Hon blir mer medveten, tittar storögt på allt runtomkring,
lär sig hur man rullar runt, skrattar högt till storasyster, jollrar
med storebror, hur man tränar på
att sitta och krypa, hjälper till så
tröjan snabbare åker av, hur man
kan spänna ryggen så man blir
lite effektivare upplyft osv osv.
Utvecklingen går onekligen
rekordfort i unga år. När vi talar
om växt i tro så är utvecklingen
oftast inte lika synbar. Ändå tror
jag att den pågår, därför att Gud
verkar i oss. (1 Kor 12:6, Ef 4:6, Fil
2:13). Gud verkar och Guds verk
pågår. Det är nåden, det givna.
Detta får människan ta emot,
leva i och lita på. Samtidigt är
hon kallad att arbeta på sin frälsning (Fil 2:12).
S
om människa idag överöses vi att olika självhjälpstips. Det senaste jag läste
i en tämligen renommerad tidning var artikeln: ”Så kan du
själv styra din hälsa.” Det låter
ju fantastiskt, eller? Som småbarnsförälder dränks man i tips
och idéer om hur man faktiskt
kan göra nästan allting rätt, för
att skydda sitt barn, för att vara
bästa mamman, för att ge bästa
förutsättningar för all barnets
utveckling och stimulans. Självklart ska man också se till att ta
sig ut och plocka blåbär, helst
hela familjen, med matsäck.
Denna sekulära framgångsideologi skapar ångest och skuld,
menar jag. Om du endast gör allting rätt så utvecklas ditt barn till
en perfekt individ. Om du bara
vill, så kan du låta bli att bli sjuk
och kanske till och med slippa
dö. Men tragiken är ju ett faktum. Livet går inte att styra och
vi måste alla en gång dö.
H
ur kan man arbeta på sin
frälsning?
Ibland har vi gjort
frälsning till ett en-gång-föralla-ögonblick. Frälst blev jag på
tonårsläger det och det ett visst
datum. Frälsning kan istället beskrivas som ett skeende och som
växande. Frälsning innefattar
också en tydlig framtidsinriktning. Man kan tala om en kommande frälsning.
Frälsningen blir så ett både
och. Den är människan given,
genom Gud som i Jesus Kristus
försonade hela världen med sig
själv (2 Kor 5:19), samtidigt är
den något som människan aktivt
ska arbeta på.
Jag tror att detta arbete, i vår
tid, bäst kan sammanfattas som
medlidande. Om det är något vi
behöver i vår tid, så tror jag det
är just det, för vår egen och för
världens skull.
Detta medlidande är så långt
från det iskalla beräknandet och
planerandet; det där att om vi
bara gör allting rätt, så går det
oss väl. Medlidandet vågar se
och erkänna tragiken, sorgen
som bara drabbar, det okontrollerbara. Medlidande äger
den som vågar se och möta det
förfärliga, se det i ögonen utan
att vända undan. Medlidande
äger den som vågar stanna kvar,
den som orkar omfamna all sin
egen och andras ofärdighet med
förbarmande. Medlidande föds
ur insikten om att livet inte är
antingen eller. Det fi nns inga
enkla och snabba lösningar.
Växande tar tid.
G
uds ansikte i världen,
Jesus, visade ett sådant
medlidande. Han var
ju egentligen ganska ointresserad av all uppmärksamhet som
riktades mot honom. Hans
uppmärksamhet gällde istället alltid medmänniskan,
kan,
särskilt den som var illaa
medfaren. Människor
blev hjälpta när Jesus
gick fram. De blev
sedda. De fick också
kraft att göra en hel
del själva och framförallt inspiration att taa
hand om varandra. När
är Jesus
dog på korset, fanns det människor där som orkade uthärda hans
lidande, efteråt stannade de kvar
hos varandra. Så småningom erfor de att de inte heller var övergivna av Gud.
V
i kan inte kontrollera själva livet. Vi håller defi nitivt inte allting i vår hand.
En hel del kan vi göra, för oss
själva, för andra och för världens
överlevnads skull. Men mycket
sker på helt oväntade sätt. Som
om att det faktiskt fanns någon
annan som höll allt i sina händer.
Glimtvis skiner det igenom, då
man kan ana att allt i grunden är
barmhärtighet, att Gud är kärlek, att vi får tro nåden.
Winnicotts ”tillräckligt bra”,
har paradoxalt nog i den iskalla
framgångsideologins tid, blivit
lite av ett paradord. Jag tror att
växt i tro handlar om det. Den
som vågar medlidandet inser
att just ”tillräckligt bra” famnar tvetydigheterna i livet. Det
medlidande som bärs av Gud i
Kristus som konkretiserade just
med-lidandet. Ur denna källa får
människan ta emot och samtidigt arbeta.
E
n söndag precis när skolan
har börjat, skulle vi göra
bananpannkakor. Det stor
i receptet att det skulle vara 1 dl
blåbär till. Vi hade ju inte plockat
några… Äldsta dottern kom in
från skogsdungen precis där vi
bor. ”Mamma, det fi nns massor
av blåbär däruppe”. Fortfarande,
fi nns det kvar?
När jag gick de få metrarna till
skogsdungen och faktiskt hittade
flera deciliter (!?!) blåbär, tänkte
jag på nåden, och på det där tvetydiga tillräckligt bra. Det blev
defi nitivt inte flera liter, ingen
skogsutflykt med matsäck, men
ett par deciliter från dungen precis intill – och pannkakorna blev
goda.
Tilltal
Sofia Camnerin
Pastor i Svenska Missionskyrkan,
Teol D
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
21
m åt t & go t t ◆ s m åt t & g o t t ◆ s m åt t & got t ◆ sm åt t & g ot t ◆ sm åt t & g ot t ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ småt t & g o t t ◆ s måt t & g o t t ◆ s måt t & g o t t
Positivt samarbetsklimat med Svenska kyrkan
Det kändes som att Jesus var med!
Vi erkänner, Vi vill, Vi uppmanar. Det
var några av huvudorden när Svenska
kyrkan och Svenska Missionskyrkan
skrev en ekumenisk överenskommelse som undertecknades i Uppsala i december 2006. Vad har hänt med överenskommelsen? Samlar den damm
i bokhyllan, eller betyder den något
också i den lokala verkligheten?
I Borlänge missionskyrka möttes
ett 50-tal personer från församlingar
i Dalarna i de båda kyrkorna för att
samtala om överenskommelsen. Borlänge missionsförsamling tog initiativ
till samlingen som ett led i sitt 150-års
fi rande där man också ville reflektera
över vad som hänt med den brytning
som blev med Svenska kyrkan när
Missionskyrkan (eller Missionsförbundet) bildades i senare delen av 1800-talet. Tillsammans med Svenska kyrkan
i Borlänge, Västerås stift och Mellansvenska distriktet av Missionskyrkan
bjöd man in till samlingen.
Att bygga relationer, bryta ner fördomar och upptäcka möjligheter
Det var torsdag och klockan
närmande sig tolv. Jag gick in i
på den utlagda röda mattan som
leder in till Betlehemskyrkan när
det bjuds till daglig bön.
Kvällen innan hade det varit ett möte i Baptistkyrkan om
Gemensam framtid. Missionskyrkan, Baptistsamfundet och
Metodistkyrkan funderar på att
skapa ett nytt gemensamt samfund – eller om man vill kalla det
kyrka. Samfunden har arbetat
med frågor om hur kyrkan ska
organiseras, dess uppdrag och
dess teologi.
I den rapport som nu finns att
läsa på hemsidan står det bland annat: Församlingen är en delande
gemenskap, där dialog och relationer är det primära. Där möts ett
du och ett jag med Jesus i centrum
och där inbjuds vi till en levande
gemenskap med Jesus Kristus.
Synden är en realitet runt omkring
tillsammans är en långsam och lång
process. Samarbetsklimatet är dock
på många orter positivt och tycks vara
växande.
I samtalet var betoningen stark på
det gemensamma uppdraget för Guds
rike och hur det kan stärkas genom
samverkan. Uppdraget att i ord och
handling sprida det glada budskapet
är och måste vara drivkraften för lokal
samverkan mellan kyrkorna.
Lokala avtal
Den nationella ekumeniska överenskommelsen behöver landa i lokala
samarbetsavtal. Hittills fi nns nära
40 lokala avtal. I Dalarna fi nns ännu
inget avtal men samtal har påbörjats
på några orter och detsamma gäller på
ganska många andra platser i landet.
– Jag känner mig uppmuntrad av
biskopens tydliga uppmaning att man
inte ska avvakta med att skriva lokalt
samarbetsavtal i väntan på en eventuell ny gemensam kyrka för Baptist-
Var med i projekt Lovsång!
DET FINNS SÅ OTROLIGT många duktiga
ungdomar i vårt land som fått gåvan
att skriva och spela musik. I generationer har kyrkorna runt om i vårt land
producerat hundratals musikhögskoleelever, därför att musiken är en naturlig del i nästan varje församling.
Säg den unge som inte någon gång
varit med i barnkören eller ungdomskören. Långt ifrån alla fortsätter sin
musikkarriär efter åren i kör, men för
många spelar musiken en stor roll.
equmenia slår nu ett slag för just
dessa unga som fortsatt spela, genom
”Projekt Lovsång”.
Vi tror att det fi nns massor av talanger där ute, som har skrivbordslådan fylld av sköna sånger som behöver komma ut så att andra kan ta del
av dem. Vi tror att det är dags för en
ny ”lovsångsera”.
22
Vad är en lovsång?
En lovsång måste inte låta på ett speciellt sätt. Tyvärr uppfattas lovsång som
en egen genre, som kallas just lovsång.
All musik som skrivs för att ära Gud är
lovsång. Vi är så bra på att sätta allt i
fack. En lovsång kan vara en skön rocklåt, en opera, en ballad, en poplåt. Allt
är lovsång, så länge det ärar Gud.
Hur kan jag skicka in min sång?
Du kan skicka in en ljudfi l tillsammans med text och gärna ackorden
till. Ljudfi len kan vara som mp3-fi ler
eller på CD eller kanske spelar du in
din sång på din mobil. Det viktigaste
är att vi har något att lyssna på.
Om du inte sjunger in din sång
måste vi ha den på noter. (Endast text
och ackord räcker alltså inte om du
inte har en inspelning)
Läs mer på:
www.equmenia.se/projektlovsang
Kyrkosekreterare
Olle Akholm var
med i Borlänge när
man samtalade om
den ekumeniska
överenskommelsen.
samfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan, säger Nisse Wurt, pastor
i Malung. Han konstaterar även att det
var värdefullt att delta i dagen tillsammans med kyrkoherden från orten.
På kvällen firades en festgudstjänst med
nattvard. Genom att tillsammans bryta
brödet och dela kalken gavs ett synligt
tecken på att alla är del av Kristi kropp.
Text och foto: Lennart Renöfält
Distriktsföreståndare Mellansvenska distriktet
Sjung till Herrens ära,
sjung en ny sång
Sjung till Herrens ära,
hela världen!
Ps 96:1
oss och inne i oss. Den delande församlingen inser att människan bär
på brustenhet, misslyckanden och
besvikelser, men också erfarenheter av att komma vidare i livet genom Guds frälsning, helande och
upprättelse.
Den dagliga bönen är inte de
stora massornas samlingar. Det
är allt från en till tjugo personer.
Den här torsdagen var vi ett tiotal. Längst fram på mattan inför
nattvardsbordet sitter Frans Landén på knä, han leder samlingen.
Vid sidan om honom en ung invandrare som läser ett bibelord på
engelska. Sånger sjungs. Jag har
ibland lite svårt för när samma
sång sjungs massor av gånger.
Snett framför mig sitter en
kvinna som lägger undan sin
krycka. Intill henne en tjänsteman inom kommunen. Vid mig
sitter två medelålders män som
pratar. Det verkar som om den
ene vägleder den andre om vad
som sker. Då kommer en man in
och sätter sig snett framför mig.
Olika personer läser texter och
fler sånger sjungs.
Jag börjar slappna av, ger efter
och börjar ta till mig sångernas
texter. Männen vid min sida
blandar sången med pratande.
Jag inser att den ene inte direkt
är van med sammanhanget.
– Nu går jag, säger han och
drar iväg ur kyrkan.
Böner och sånger följs nu av en
längre tystnad. Då går den andre
mannen också. Jag ser att han
glömt sin väska och rusar efter.
– Tack, säger han, men jag ska
bara på toa och sedan ta en rök,
fi xar inte tystnaden.
Jag går tillbaka – då kommer en
tjej jag aldrig sett tidigare in och
sätter sig bredvid mig. När tystanden övergår i sång kommer den
nu rökluktande mannen tillbaka
och sjunger av herrans fröjd.
Jag blir så berörd av samlingen.
Så rörd att jag börjar gråta. Inte
så där hulkande eller sörjande
utan av lycka. Tårarna rann efter
mina kinder och jag skulle kunna
säga att jag kände mig salig.
Det kändes verkligen som om
Jesus var med!
Ulf Eriksson
Församlingsföreståndare
Karlstad Missionsförsamling
växa◆nu
Växa.nu, Box 6302, 113 81 Stockholm
Chefredaktör och ansvarig utgivare: Gunilla Hjelmåker, gunilla.hjelmaker@missionskyrkan.se, tel 08-674 07 48
Redaktör: Michael Anderson, michael.anderson@missionskyrkan.se, tel 08-674 07 38
Växa.nu ges ut av Svenska Missionskyrkan i samarbete med equmenia och distribueras som bilaga till Sändaren
samt i Svenska Missionskyrkans olika distrikt. Den kommer ut fyra gånger per år. Se även www.växa.nu (www.vaxa.nu)
E-post till tidningen: vaxa.nu@missionskyrkan.se
Svenska Missionskyrkan/SMU i Övre Norrlands distrikt
Distriktsexp. i Skellefteå, tel: 0910-77 90 68
www.on.missionskyrkan.se
Svenska Missionskyrkan/SMU i ÖrebroVärmlandDal
Distriktsexp. i Karlstad, tel: 054-19 61 70
www.ovd.missionskyrkan.se
Svenska Missionskyrkan/SMU i Södra Götalands distrikt
Distriktsexp. i Hässleholm, tel: 0451-38 19 30
www.sg.missionskyrkan.se
Svenska Missionskyrkan/SMU i Västra Götaland
Distriktsexp. i Alingsås, tel: 0322-67 22 90
www.vg.missionskyrkan.se
Svenska Missionskyrkan/SMU i Mellansvenska distriktet
Distriktsexp. i Gävle, tel: 026-18 46 54
www.msv.missionskyrkan.se
Svenska Missionskyrkan/SMU i Mälardalen
Distriktsexp. i Stockholm, tel: 08-641 65 98
www.md.missionskyrkan.se
equmenia
Rikskansli, tel: 08-545 915 30
www.equmenia.se
Svenska Missionskyrkan/SMU i Östra Götalands distrikt
Distriktsexp. i Jönköping, tel: 036-16 50 35
www.og.missionskyrkan.se
Hanna Ekstedt
musikkonsulent equmenia
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
växa.nu nr 5 ◆ sept-nov 2009
23
LÄRJUNGASKOLAN
Apg29
NU MED CURRYSMAK!
INDIEN 2010
SISTA ANSÖKNINGSDAG 15 OKTOBER 2009
www.equmenia.se/apg29