GODA FÖRVALTARE
Det kommer att bli som när en man skulle resa utomlands. Han kallade
till sig sina tjänare och lämnade sin förmögenhet åt dem. En gav han fem
talenter, en annan två och en tredje en talent – var och en efter hans
förmåga. Sedan gav han sig i väg.
Den som hade fått fem talenter gick genast och satte dem i omlopp och
tjänade fem talenter till. Den som hade fått två talenter tjänade på
samma sätt två till. Men den som fått en talent gick och grävde ner den i
marken och gömde sin herres pengar.
En lång tid därefter kom tjänarnas herre och krävde redovisning av
dem. Den som hade fått fem talenter kom då och lämnade fram fem
talenter till och sade: Herre, fem talenter överlämnade du åt mig. Nu har
jag tjänat fem till. Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne
tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket.
Gå in i din herres glädje!
Så kom den som hade fått två talenter fram och sade: Herre, två
talenter överlämnade du åt mig. Här är två till som jag har tjänat. Hans
herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit
trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres
glädje!
Också den som hade fått en talent kom fram. Han sade: Herre, jag vet
att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in
där du inte har strött ut. Av fruktan för dig gick jag och gömde din
talent i jorden. Här har du vad som är ditt.
Hans herre svarade honom: Du onde och late tjänare. Du visste att jag
skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då
borde du ha satt in mina pengar i en bank, så att jag hade fått igen det
som är mitt med ränta när jag kom.
Ta därför ifrån honom talenten och ge den åt honom som har tio
talenter. Ty var och en som har skall få, och det i överflöd, men den som
inget har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige
tjänaren i mörkret här utanför. Där skall man gråta och skära tänder.
(Matt 25:14-30)
1
GODA FÖRVALTARE
Idag, på den nionde söndagen efter Trefaldighet, är kyrkoårets tema ”Goda
förvaltare”. När vi samlas här inför Guds ansikte och hör hans ord, så
påminns vi återigen om något som jag tror att vi människor så innerligt
behöver påminnas om, gång på gång: vi människor kan aldrig vara
självständiga ägare, utan bara förvaltare av det som Gud har skapat –
inklusive oss själva. ”Jorden är Herrens med allt vad den rymmer.”
Det finns en berättelse som illustrerar det här ganska bra. I en inte alltför
avlägsen framtid kände människorna att de hade utvecklats så långt att de inte
behövde Gud längre. Så de valde ut en representant, en lärd vetenskapsman,
och skickade honom till Gud. Han sade: ”Jo, Gud, vi människor känner att vi
kan så mycket nu, vi kan till och med klona människor, så vi behöver liksom
inte dig längre. Och för att bevisa det så tänkte vi utmana dig på en tävling
och se vem som kan skapa en människa snabbast.”
”Jo, det går väl bra”, sade Gud. Så vetenskapsmannen rafsade ihop en
jordhög, tog fram ett provrör, och sade: ”Säg till när du är redo!” – ”Nej,
stopp där”, sade Gud. ”Du får gå och hitta din egen jord.”
I dagens text vill vår Herre Jesus lära oss det här betraktelsesättet för våra liv,
att vi ska vara ”goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd”. Vi är tjänare som
han anförtror sin förmögenhet – fem talenter, två talenter eller en talent, vi
har alla fått olika förutsättningar. Gud är inte millimeterrättvis. Han anförtror
dig DIN ytterst personliga väg med honom och för honom.
Och då är det inte så meningsfullt att snegla på grannen: ”Varför kunde jag
inte ha fått alla de talenter som HAN fick?” Eller: ”Varför har jag fått
ansvaret med alla de här talenterna? Kunde inte jag ha fått bli en vanlig
Svensson?” Gud säger: Du ska inte ha begär till din nästas hus. Du får leva
det liv som DU har fått.
Och en av tjänarna hade fått en enda liten futtig talent. Och man kan tycka
synd om honom, tills man får reda på hur mycket en talent egentligen är –
trettio kilo rent silver! Inte en krona, inte tusen kronor, utan närmare en
miljon kronor – femton årslöner på den tiden, en hel säck med pengar. Även
en talent var nog för att köpa en bondgård, eller ett skepp, eller vad som helst
som hans hjärta drömde om och som han skulle kunna tjäna sin herre med.
Och jag tror att det här missförståndet om talenternas värde är ganska
symptomatiskt för oss idag. Vi tror att Gud har gett oss så lite, vi känner att vi
2
har sådant litet värde – men Gud har investerat sin förmögenhet i dig. Och
han har dessutom gett dig frihet att utgå från ditt hjärta och din fantasi när du
förvaltar din del av Guds mångfaldiga nåd som han har lagt ner i dig.
KÄRLEKSKAPITAL
Vad är då dessa talenter, detta oerhört värdefulla som Gud har anförtrott till
var och en av oss? En vanlig uttolkning är att sätta likhetstecken mellan
talenter och talanger (det är ännu tydligare på engelska, ”talents”) – att Gud
har gett någon talets gåva, en annan läshuvud, en tredje musiköra, osv. Och
jag tror nog att det ligger en hel del i den tolkningen, annars skulle den inte ha
blivit så spridd.
Men det kan inte vara hela bilden som vår Herre Jesus vill lära oss – för den
framställer vår Gud och Fader som framför allt en arbetsledare. Den säger att
vad han framför allt vill ha av oss, det är att vi arbetar för honom, och den
som inte vill arbeta, den blir fördömd. Den är en lagisk bild av Gud, och det
är inte den bild som vår Herre Jesus ger av vår Gud och Fader. Och dessutom,
om talenterna är talanger, hur går det ihop med att tjänarna fick fler under
jordelivet?
Nej, jag har fått en annan förståelse av talenterna när jag förberett den här
predikan. Vad är det som är så dyrbart för Gud, hans förmögenhet, som han
har lagt ner i oss och en dag kommer att begära tillbaka? Jag tror att
talenterna är våra själar, med deras förmåga att ge och ta emot kärlek.
Våra själar har fått olika start i livet, och olika förutsättningar. Vissa har fått
möta mycket kärlek – fem talenter – medan andra har fått en mindre ranson.
Men vad Gud vill med dig är att du tar emot ditt liv så som det har blivit, och
att du vågar sätta din själ i omlopp, så att den kan växa i mötet med Gud och
människor. För det är genom möten man växer, när man möts i sanningen,
när man lär känna den andre och låter sig själv bli känd precis så som man är
– då växer man som människa, då växer själar ihop till en Kristi kropp som är
uppfylld av Kristi Ande. Vi läser i Efesierbrevet:
Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till
honom som är huvudet, nämligen Kristus. Från honom får hela kroppen
sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och
hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är
utmätt åt varje särskild del.
(Ef 4:15-16)
3
Det här är Guds mål och mening både för dig som individ och för
församlingen i stort: Sanning, kärlek, växa samman – eller som vi hörde i
episteltexten: att älska varandra innerligt, att vara gästfria, att överskyla
synder och brister utan att fördöma, och så tjäna varandra, alltid uppmärksam
på ett tillfälle att tjäna, bekräfta, lyssna, visa kärlek, glädjas med dem som är
glada och gråta med gråter. Så som Fadern sände Jesus att älska dig, så sänder
Jesus dig för att älska dem som han för in i ditt liv.
Om du utgår från det kärlekskapital som Gud har lagt ner i dig, vare sig du
känner det är mycket eller lite, och går ut och sätter det i omlopp, så kommer
du att finna hur det växer och växer medan ditt liv blir allt ljusare och ljusare.
För om du har din glädje i att se andras glädje, och din tillfredsställelse i att
dela andras sorg, då kommer du aldrig att sakna glädjeämnen här på jorden.
Och i himlen kommer han att tala till dig personligen: ”Du gode och trogne
tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket.
Gå in i din herres glädje!”
GÖMD I MÖRKRET
Nu är det ju tyvärr inte alla som vågar gå kärlekens väg som leder till
frälsning. Och jag säger ”vågar”, för jag tror det framför allt är det som det
kommer an på. Jag tror att varenda människa som är skapad till Guds avbild
har en skapelsegiven vilja till kärlek inom sig, men undertrycker vi den av
rädsla för att bli sårade. Anna berättade att en bekant till henne närhelst hon
såg ordet ”synd” bytte ut det mot ”rädsla” för att förstå vad det handlar om.
Och vår Herre berättar om en tjänare som fått bara en talent (men kom ihåg
att även bara en talent är en hel förmögenhet!). Det står att ”den som fått en
talent gick och grävde ner den i marken och gömde sin herres pengar”.
Herren hade gett honom en förmögenhet för att han skulle sätta den i omlopp,
för att han skulle använda den på just sitt personliga sätt, efter den nådegåva
han fått. Han har fått ett liv för att det ska levas, han har fått en själ för att den
ska växa. Men vad gör han? Han går och gräver ner den i jorden, han stänger
in sig i mörkret, han säger: ”Jag vill inte leva. Jag kunde lika gärna vara död.
” Och det yttersta steget i ett sådant tankesätt, det är att ta steget fullt ut och
begå självmord. Det är att väldigt konkret gräva ner sin Herres gåva i jorden.
Varför gör vi människor så ibland? Varför gömmer vi oss i mörkret? Varför
gräver vi ner våra själar i jorden, för ett tag eller permanent? Tjänaren säger:
4
”Jag vet att du är en hård man… Av fruktan för dig gick jag och gömde
din talent i jorden.” Av fruktan för ansvar, fruktan för skam, fruktan för att
misslyckas. Fruktan för att stå naken, blottad, med möjlighet att bli dömd –
som Adam sade den allra första gången: ”Jag hörde ljudet av dig i
lustgården och blev förskräckt, eftersom jag är naken. Därför gömde jag
mig.” (1 Mos 3:10). Adam lyssnade på ormen, som sade ”Gud är en hård och
missunnsam Gud”, och hellre än att visa sin själ för en sådan Gud valde han
mörkret. Och det har vi alla Adams barn gjort i våra liv, i större eller mindre
utsträckning.
Känner du att din Herre är en hård man? Krävande, missunnsam? Det finns
en som vill få dig att tro det, och hans namn är Diábolos, förtalaren –
Djävulen på svenska. Men vi måste, liksom Adam och Eva en gång, välja
vem vi ska lyssna till. Och Skriften, Guds Ord, säger att vår Herre inte är en
hård man, och när vi gömmer oss i mörkret, så är han inte rädd för mörkret.
Kung David fick göra den upptäckten i den 139:e psalmen: ”Bäddar jag åt
mig i dödsriket, är du där… Om jag säger: Må mörker falla över mig
och ljuset bli natt omkring mig, så är inte mörkret mörkt för dig, natten
skall lysa som dagen, och mörkret vara som ljuset” (Ps 139:8,11). När du
är i mörker, så är Herren med dig i mörkret.
För evangeliet berättar att Jesus steg ner i vårt mörker och delade vår
övergivenhet och skam medan mörkret och kylan kramade hans kropp på
korset. Därför finns det ett möte att göra i mörkret, en röst som söker oss för
att föra oss upp till ljuset igen, en livets röst ropar till oss, nu som i
begynnelsen: ”Adam, människa! Var är du?”
Och det handlar bokstavligt talat om liv och död. Tjänaren höll kvar sin talent
i jorden, sin själ i mörkret, han stängde ute den vädjande rösten, tills mörkret
hade blivit ett med honom. Så när Herren till slut kom, han som är ljuset och
kärleken själv, så kunde tjänaren inte se annat än mörker och hårdhet i
honom. Och då finns inget annat för Gud att göra än att med sorg och
besvikelse överlämna tjänaren åt det eviga mörker som han själv hade valt.
Det handlar om liv eller död, att tro på Guds röst eller dra sig undan i rädsla.
Vi läser i Hebréerbrevet: ”Min rättfärdige skall leva av tro. Och vidare:
Men om han drar sig undan finner min själ ingen glädje i honom. Men vi
hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade. Vi hör istället till
dem som tror och vinner sina själar” (Heb 10:39).
5
IN PÅ BANKEN
För vad säger Herren att tjänaren skulle ha gjort istället för att gömma sin
talent i mörkret? Han begärde inte några stordåd, som de andra tjänarna som
fick sina talenter att växa till det dubbla, utan bara minsta möjliga
ansträngning: ”Du borde ha satt in mina pengar i en bank, så att jag hade
fått igen det som är mitt med ränta när jag kom.”
Denna bank – ett hus där Herrens dyrbarheter samlas, där man kan sätta in sin
själ så att den växer långsamt med några procent om året – vad kan det stå för
i liknelsen? Jag tror att det handlar om den lokala församlingen. En plats där
man får höra Guds ord, där man får lära sig tacka och tillbe Gud, där man får
göra möten med människor – allt sådant gör att själen kan växa. Vi gör väl i
att sätta in våra själar på Herrens bank.
Och det står skrivet: ”Han som har börjat ett gott verk i er kommer att
fullborda det till Jesu Kristi dag” (Fil 1:6). Om du har låtit honom få börja
sitt verk i dig, så att han fått plantera trons och ödmjukhetens frö, då kan du
vara fullständigt förvissad om att han inte släpper dig förrän han fulländat sitt
verk.
DÖM INTE
Jag vill avsluta med ett ord av yttersta allvar. Om det nu är så att människor
kan välja mörkret av rädsla för skam och andra människors domar, då måste
vi besinna Herrens ord: ”Döm inte, så att ni inte blir dömda.”
Dina ord har makt att påverka andra människors andliga utveckling. Jesus
varnar för att ”förleda en av dessa små som tror på mig” (Matt 18:6) –
”förleder”, skandalísei, kan också översättas ”är till anstöt”. Att såra en annan
människas tillit till livet är något av det allvarligaste vi kan göra, och ytterst
sett kan det ha eviga konsekvenser.
Så låt oss lägga bort dömandet och öva oss i att ta emot förtroenden, så att
denna vår Herrens bank blir en god växtplats för våra själar fram till Jesu
Kristi dag.
Amen.
6
