KG Hammars avskedspredikan
Uppsala domkyrka, Pingstdagen, 4 juni 2006
”Må vinden vara din vän”
Kära församlade, kära lyssnare, kära vänner.
I februari 1997 stod jag för första gången i den här predikstolen som jag för övrigt tyckte var
alldeles för stor. En av de saker jag minns mest ifrån den dagen var vinden. Efter gudstjänsten
skulle vi fotograferas ute på södra trappan, som alltid i högtidliga sammanhang, och jag
stegade ut i den värdiga ärkebiskopskåpan som hängde som den skulle. Ute i vinden kämpade
jag fåfängt ett tag för att behålla värdigheten. Men när jag såg fotografernas förtjusning gav
jag upp och bestämde mig i stället för att försöka bli vän med vinden.
(Bilden på gudstjänstagendans framsida visar just denna händelse)
När jag nu ska sluta som ärkebiskop i Svenska kyrkan är det en stor gåva att få göra det på
vindens dag, Pingstdagen. Att jag minns vinden så väl från den där februarilördagen beror ju
klart på bilderna.. De bilder som låste fast situationen har friskat upp minnet och ibland
kanske levt sitt eget liv.
Det är viktigt med de bilder vi släpper in i våra liv. Pingstdagen vill ge oss bilden av Gud som
anden, vinden. Anden är givetvis inte ny på pingstdagen. Gud är ande. Men Pingstdagen
tolkar andens verk på ett alldeles särskilt sätt i relation till Jesus. I vår nya bibelöversättning
säger den andra versen – efter ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…” (1 Mos 1) –
att en gudsvind svepte fram över vattnet. I den gamla översättningen hette det ”Guds ande
svävade över vattnet…”. Känn på skillnaden. Skillnaden på att sväva och att svepa fram. Och
det kan kanske vara så att vi i kyrkan ibland tänker att det är bättre att det svävar än när det
sveper runt omkring oss. Men anden och vinden är samma ord på hebreiska och den fråga vi
ständigt måste utsätta oss för är: Vågar vi oss på en ny översättning också i våra egna liv,
också för vår egen tro? Vågar vi släppa fram bilderna som hjälper oss?
För bilden av Gud Anden som vind vill ju skydda Gud som mysterium, som hemlighet, som
det okontrollerbara. Det hemlighetsfulla. ”Vinden blåser vart den vill. Du hör den blåsa men
du vet inte varifrån den kommer eller vart den far”, säger Jesus i Johannesevangeliets tredje
kapitel. Vi ser ju inte själva vinden, vi ser att vinden verkar. Vi ser det som vinden
åstadkommer. ”Vinden ser vi inte men dess röst vi hör, viska eller brusa som en mäktig kör”,
skrev Anders Frostensson.
Har du tänkt på det, ordet vindstilla? Det kan ju också betyda andefattigt. Om det är alldeles
stilla så ser vi inte anden. Vi kanske till och med tror att den inte finns.
Må vinden vara din vän, det är alltså temat för mina tankar denna pingstdag. Och pingstens
evangelium är – vinden är din vän. Vi får ständigt brottas i våra liv med detta, hur ska vi bli
vän med vinden? Raden är hämtad från en irländsk keltisk sång, som vi ska avsluta vårt möte
här i domkyrkan med. Och SR har lovat att radiolyssnarna också ska få ta del av den sången.
De som har en psalmbok med tillägg hittar den under nr 730.
Det är nåt visst med det keltiska, det som den här psalmen, sången, vill förmedla. Det rör vid
det djupa svenska i vår själ. Naturen och öppenheten för den hemlighetsfulla närvaron i
skapelsen, bärs vi svenskar faktiskt av i väldigt hög utsträckning. Det är inte riktigt sant när
vi säger att vi är världens mest sekulariserade folk. Vi tillhör kanske de mera okyrkliga folken
i världen. Men det är inte riktigt samma sak, och just det keltiska påminner oss om att vi är
kanske väldigt andliga, det är bara det att vi vet inte om det.
Bli vän med vinden. Det kan låta vackert, men det kan också vara väldigt plågsamt, för det
betyder att vi måste bli vän med rörelse, vi måste bli vän med uppbrott, vi måste bli vän med
förändring, förnyelse, förvandling. Innan vi nu går vidare i den här tankegången ska vi titta
lite kort på det bibliska underlaget denna pingstdag. Först hade vi en gammaltestamentlig
läsning om språkförlusten, detta att människorna som är ett förlorar det bärande språket för
denna enhet, i den gamla myten om Babels torn. Sen har vi pingstberättelsen från
Apostlagärningarnas andra kapitel som handlar om att anden är det språk som Gud skänker
oss för att vi ska återupptäcka den förlorade samhörigheten och enheten på djupet. Dagens
evangelium är hämtat från avskedstalet i Johannesevangeliet. Det handlar på något sätt om att
Jesus vill hjälpa sina lärjungar att bli vän med vinden. Vän med förändringen, vän med
uppbrottet, förlusten, detta att Jesus ska lämna dem. Anden, hjälparen, ska ersätta den närhet
som de har haft till Jesus, och hjälpa dem att upptäcka den på ett annat sätt. Det handlar om att
kunna leva förankrad och samtidigt vara helt fri. Att leva i världen men inte av världen, för att
använda Johannesevangeliets ord.
Hur ska det vara möjligt? Jo, säger Jesus, med hjälp av hjälparen, anden. En närvaro som
ständigt påminner oss om att vi inte är ensamma. Men om nu anden är vinden, så är det i
rörelsen, i förändringen, i sprickorna, i mellanrummen, i det vi inte kontrollerar, som Guds
närvaro är som tydligast. Det är där det drar, som anden gör sig påmind. Där vårt eget
livsbygge inte håller måttet, inte håller tätt. Där talar Jesus om frid. Inte frid på samma sätt
som världen talar om den. På världens vis betyder frid lugn och ro, att jag är skyddad från de
andra, att jag kan bygga mina gena murar, att jag kan gömma mig. Men Jesu frid är inte på det
sättet, utan det är en frid i vinden. Hjälparen, närvaron, tröstaren, uppmuntraren, finns där i
Jesu namn. Därför säger Jesus: ”Känn ingen oro. Tappa inte modet. Jag finns i vinden”.
Därför är det helt konsekvent att Jesus också säger till lärjungarna gång på gång: ”Jag har
mycket mer att säga er.” Det finns alltid mer att säga. Vi är inte framme. Det gäller att vara
lätt på foten. Att ta nästa steg. Att våga bryta upp. Att inte se sig ängsligt tillbaka. Bli vän med
vinden.
Om jag nu ska fortsätta lite på det här bildspråket med vindarna, så får ni ursäkta att jag
kommer att låta som en meteorolog ett tag. Det är tre olika vindriktningar vi behöver bli vän
med. Det är vinden i ryggen, den som blåser bakifrån. Det är förändringens vind. Det är en
kraftfull vind, för det är skaparkraften i tillvaron. Det finns ingenting som står stilla i vår
verklighet. Vi vet det av evolutionen, biologin, vi vet det av samhällena. Ingenting är som det
alltid har varit, det är det enda som är alldeles säkert. Allting rör sig, och det är Guds egen
ande som skjuter på därför att Gud är skapare. Det är en kraftfull vind som utmanar allt
statiskt tänkande, all längtan efter att saker ska förbli vad de varit. Den utmanar all rädsla, alla
murar vill den vinden riva. Vi måste lämna bakom oss för att bli vän med den vinden.
Tänk på språket. Det gick livligt till, säger vi. Det var livfullt. Ja, vad är alternativet? Det
finns inget liv som inte är rörelse. Vind-drivet. Och det är möjligt att vi som trygghetssökande
människor ängslas när vi känner hur vinden skjuter på. Och vi vill gärna bortförklara och säga
att det där är elaka vindar och elaka krafter som vill att vi ska ändra oss. Men om vi då
upptäcker att det är kärlekens vind som här driver på, så kan det hjälpa oss, befria oss från
rädslan. Kärleken driver på därför att vi är ofullbordade. Kärleken längtar efter fullbordan,
efter förening, efter enhet. Den är inte här, alltså måste vi drivas vidare. Och när vi ser att det
är Guds kärleks vind som är förändringens vind, så kan vi släppa taget och låta oss föras med.
Det var vinden bakifrån, i ryggen. Så har vi vinden framifrån. Förnyelsens vind. Den blåser på
ett annat sätt. Det är en mycket mjukare vind. Den är mer smekande, viskande. Det är en vind
som gör att vi vill vända ansiktet just mot vinden, därför att det är så skönt att känna den. Det
är vinden från Guds framtid, Guds fullhet, Guds fullbordan, Guds rike. Omega, om vi talar
grekiska. Det är vinden som värmer kinden, som säger att det finns mål för vår färd, att det
finns en mening som är relaterad till det målet. Men eftersom den här vinden är mycket mer
mjuk och stillsam är det många som aldrig har märkt den. Därför säger de att det inte finns
någon sådan vind, något sådant som mål och mening. Förnyelsevinden viskar ”Se jag gör
allting nytt” (Upp 21:5). Den handlar om våra möjligheter att välja, att välja att redan nu leva
som om vi vore framme. Det är hoppet som talar i förnyelsevinden. Hoppet som säger att det
går att vara förankrad och ändå fri, ändå rörlig. Förankringen i Guds framtid. Den som svarar
mot lockelsen och längtan och uppmuntran.
Och så har vi sidvinden, förvandlingens vind. Vi är aldrig ensamma. Någon vandrar hela tiden
vid vår sida. Han som kallade sig vägen, sanningen och livet. Sanningens ande, Jesusvinden.
Den som vill förvandla. Förvandla oss till att bli allt mer lika honom. Jesusvinden hjälper oss
att hitta Livets väg, att bli som han i efterföljelse. Och han viskar: ”Min frid ger jag er.” Inte
världens frid, Jesu frid. Förvandlingens vind vill göra oss lika Kristus, så att vi också skulle
kunna säga som aposteln Paulus: ”Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever
i mig” (Gal 2:20). Så är förvandlingens vind trons vind. Den handlar om relationen till
medvandraren. Den vind som vill att jag ska upptäcka mina medvandrare. Allt levande, allt
som jag själv är en del av. Trons samhörighet med den som vandrar vid min sida. I sidvinden
upptäcker jag detta.
Här i Uppsala domkyrka har vi ett konkret tecken på vad denna förvandlingens vind kan leda
till. Här på södra sidan finns fredens kapell. Förra året, då det var 100 år sedan Dag
Hammarskjöld föddes, så las det en stenplatta i golvet med en inskription från Vägmärken:
”Icke jag, utan Gud i mig.” Det är ett resultat av förvandlingens vind. Övertygelsen,
erfarenheten – att freden alltid växer inifrån. Det är det förvandlade inre, som leder till fredens
verk utåt. Inre frid – yttre fred.
Så vill jag sluta här med möjlighetens väg för oss alla, ständigt varje stund: Att ditt hjärta och
mitt hjärta blir ett fredens kapell. ”Min frid ger jag er”, som en närvaro, en befrielse, som gör
att vi slipper vara sådana där svarta hål som drar till sig allting i sin närhet. Och i stället vågar
träda i vindens tjänst, bli vänner med vinden. Förändringens kärleksfulla vind. Förnyelsens
hoppfulla vind. Förvandlingens trosgrundande vind.
Så kan vi då ge upp behovet att kontrollera, och våga tjäna i stället. Det vi inte begriper, det
kan vi gripas av. Och så får vi viska i vinden: ”Icke jag, utan Gud i mig.”
