Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning
grundad på Utrikesdepartementets
bedömningar. Rapporten gör inte anspråk
på att ge en fullständig bild av läget för de
mänskliga rättigheterna, demokrati och
rättsstatens principer i landet.
Information bör också sökas från andra
källor.
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i
Island 2015–2016
I. SAMMANFATTNING
Mänskliga rättigheter och demokrati är grundläggande i det isländska
samhället. Islands parlamentarism och konstitutionella ramverk möjliggör
grundläggande rättigheter för alla. Island är särskilt framstående beträffande
jämställdhet och HBTQ-personers rättigheter.
Levnadsstandarden på Island är hög men påverkades av den globala och
nationella ekonomiska krisen 2008. Detta speglas i att Island gått från en
första plats i UNDP:s index för mänsklig utveckling år 2007 till en 16:e plats
år 2016.
Korruption är inte ett utbrett problem på Island. Transparency International
placerar landet på plats 13 av 168 undersökta länder i sitt index för upplevd
korruption. Likväl anser nästan 80 procent av islänningarna att fler åtgärder
behövs mot korruption. Landets storlek med cirka 330 000 invånare gör att
många känner varandra direkt eller indirekt, vilket ställer höga krav på tydliga
regler om intressekonflikter och jäv. Island har åtalat och dömt enskilda
representanter från bank- och finansvärlden efter kraschen 2008.
På en del områden finns utrymme för förbättringar. Det gäller framförallt
skyddet mot diskriminering, personer med funktionsnedsättnings rättigheter
samt flyktingar och migranters rättigheter. Men det gäller också kampen mot
våld i hemmet, insatser mot hatbrott och transparens inom rättsväsendet.
II. RÄTTSSTATENS PRINCIPER
En princip för god samhällsstyrning
Island har ett väl utvecklat rättssystem. Landets domstolssystem har två
instanser men lider av viss kapacitetsbrist vilket gör möjligheterna att
anordna vittnesförhör och muntliga förhandlingar begränsade. Detta har
väckt frågor om rätten till en rättvis rättegång. Från och med 2018 inrättas en
mellaninstans i syfte att dels förekomma sådana brister, dels avlasta Högsta
domstolen i mer rutinartade ärenden.
Domartjänster utlyses varefter en särskild nämnd granskar kandidaternas
kvalifikationer. I lägre instans utses domare på förslag av inrikesministern
och till Högsta domstolen av presidenten – på ministerns förslag – som i sin
tur grundas på den rangordning nämnden förordat. Domare kan avskedas
efter beslut av en disciplinnämnd om den funnit att domaren förlorat den
kompetens som krävts för tillsättningen eller begått allvarligare brott.
Island för en dialog med Europarådets grupp av stater mot korruption
(GRECO). Under en period befanns implementeringen av GRECO:s
rekommendationer undermålig i flera avseenden. Kritiken gällde bland annat
administrationen inom rätts- och åklagarväsen och alltingsledamöters
ekonomiska förhållanden. Även om ett antal förbättringar har noterats under
2016 kvarstår frågetecken om val av ledamöter till arbetsdomstolen,
åklagares anställningstrygghet och alltingsledamöters skyldigheter att
redovisa privatekonomiska förhållanden. Islands riksrevision
uppmärksammade 2015 åklagarnas situation och föreslog förtydliganden om
deras självständighet i förhållande till den politiska makten. Vidare har
Alltingets konstitutionsutskott hösten 2016 uppmärksammat klagomål från
allmänheten särskilt rörande domstolarnas administrativa rutiner som lett till
långsam handläggning och upplevda orättvisor. Alltinget kan initiera talan
mot ministrar i form av riksrätt, så kallad ”Landsdómur”.
Transparency International placerar Island på plats 13 av 168 undersökta länder i
sitt index för upplevd korruption. Trots denna placering uppger 78 procent
av befolkningen att de upplever statens ansträngningar att bekämpa
korruption ineffektiva. 53 procent anser också att korruptionen i landet har
ökat sedan finanskrisen 2008. Under våren 2016 kom avslöjanden om dolda
tillgångar i utlandet som fick direkta politiska följder då den så kallade
”Panama-skandalen” ledde till de största demonstrationerna i isländsk
2 (19)
historia. Runt 22 000 personer uppskattas ha samlats i Reykjaviks centrum.
Det fick bland annat till följd att dåvarande statsministern avgick i april och
att regeringen utlyste nyval som sedan hölls 29 oktober.
Islands konstitution kan bara ändras genom två likalydande beslut och
mellankommande val till Alltinget. Konstitutionen är i stort oförändrad
sedan självständigheten 1944 men 1995 antogs betydande tillägg om
mänskliga rättigheter. År 2013 tillsatte regeringen en kommitté som i år
lämnat förslag på tre områden: användningen av naturresurser, värnandet av
natur och miljö samt villkor för folkomröstning.
Alltinget har en ombudsman till vilken allmänheten kan vända sig i frågor
rörande statliga och lokala myndigheters maktutövning. Ombudsmannen
kan ex officio utreda frågor och har bland annat tillgång till samtliga statliga
instanser och rätt att kalla alla statligt anställda till utfrågningar.
Ombudsmannens beslut är inte juridiskt bindande men följs som regel. Det
finns även en särskild barnombudsman. Efter finanskrisen etablerades en
särskild ”skuld-ombudsman” för hanteringen av skuldfrågor som erbjuder
gratis rådgivning åt individer med finansiella svårigheter.
III. DEMOKRATI
De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Island är en representativ demokrati och parlamentarisk republik med en
traditionell maktfördelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande
instanser. Island har en politisk pluralism och ett flerpartisystem. För att få
plats i Alltinget krävs minst 5 procent av rösterna i allmänna val. Partistöd
utgår till de partier som är representerade i Alltinget eller som fått minst 2,5
procent röster i val. Villkoren för ekonomiska partistöd regleras i lag.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har riktat viss
kritik mot det isländska valsystemet vad gäller fördelning av ledamöter i
Alltinget per distrikt, som ger röster från landsbygden större tyngd än röster
från städer. Regler om distrikt och val regleras både i konstitutionen (art 31)
och i vallagen. Anmärkningar har även gjorts mot begränsningar i väljarnas
möjligheter att påverka upprättandet av kandidatlistor. I vallokalen kan en
röstande ändra ordningsföljden på listan och även stryka kandidater, men det
krävs ett högt antal samstämmiga ändringar för att önskemålen ska ge utslag.
Deltagandet i Alltingsvalen hade före nyvalen senhösten 2016 aldrig
3 (19)
understigit 80 procent och i presidentvalen aldrig under 60 procent. Vid
nyvalet den 29 oktober föll dock siffran till 79 procent. Efter valet delar sju
partier på Alltingets 63 platser. För deltagande, liksom för valbarhet i
Alltingsval krävs att man är isländsk medborgare. Individer har full möjlighet
att delta och verka i det offentliga livet.
Islands president väljs för fyra år. Det finns ingen begränsning i antal
mandatperioder. Presidenten har bland annat befogenhet att stoppa av
Alltinget godkända lagförslag som då går till folkomröstning. Den
verkställande makten vilar hos regeringen under en statsminister. Enskilda
ministrar lägger fram lagförslag och kan rösta i Alltinget om de samtidigt
förblir ledamöter. Regeringen består av fem manliga och fem kvinnliga
ministrar. Av Alltingets 63 ledamöter är 30, motsvarande 48 procent,
kvinnor. Jämställdhet är en priorterad fråga för Alltinget vars andel kvinnliga
ledamöter har stigit genom åren och som arbetar med handlingsplaner för
jämställdhet. Oppositionen har full frihet att verka.
Det civila samhällets utrymme
Det finns ett stort antal civilsamhällesorganisationer och organisationer för
mänskliga rättigheter som verkar fritt i landet. Många konsulteras
regelmässigt av det offentliga Island, till exempel inför presentationen av
landets andra rapport (2016) till FN:s råd för mänskliga rättigheters
universella granskningsmekanism (UPR). Förutom traditionell verksamhet
används de bland annat som remissorgan av Alltingets utskott och andra
myndigheter. Deras inflytande är dock svårt att bedöma och det förekommer
klagomål om bristande konsultationer till exempel i samband med
remissförfaranden. De flesta föreningar finansieras genom medlemsavgifter,
gåvor och donationer men statligt stöd utgår och ges även i andra fall på
kontraktsbasis.
Det oberoende isländska centret för mänskliga rättigheter, Icelandic Human
Rights Center (IHRC) arbetar för att främja mänskliga rättigheter, bevaka
lagstiftning inom området samt med att förmedla information till och från
internationella organisationer. Islands universitet har en institution för
mänskliga rättigheter med kurser på engelska. Röda Korset är mycket aktivt
på Island och spelar en viktig roll i mottagandet och integrationen av
flyktingar.
4 (19)
IV. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Det förekommer inga uppgifter om tortyr eller annan omänsklig behandling.
Kapacitetsbrist i kriminalvården medför att dömda kan få vänta på att
avtjäna straff. Det har förekommit att fängelsestraff preskriberats då de inte
kunnat avtjänas. Islands äldsta fängelse i centrala Reykjavik har kritiserats för
cellernas bristfälliga standard och lades ned under 2016. Ett nytt fängelse,
med plats för 56 fängelseceller öppnades i Hólmsheiði 2016.
Ungdomar över 15 år kan dömas till fängelsestraff. De under 18 år döms
dock oftast till annan påföljd såsom skyddstillsyn, villkorlig dom eller
behandlingsprogram. På grund av kapacitetsbristerna avtjänar emellertid
ungdomar som döms till fängelse sina straff tillsammans med vuxna fångar.
Island har reserverat sig mot artikel 10 i FN:s konvention om medborgerliga
och politiska rättigheter angående åtskiljandet av vuxna och minderåriga i
fängelse. Under 2015 satt endast en underårig person i förvar enligt
amerikanska utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter.
Det förekommer uppgifter om människohandel för tvångsarbete och
prostitution i Island. Enligt amerikanska utrikesdepartementets rapport om
människohandel är det framför allt kvinnor från Östeuropa, Baltikum,
Västafrika och Brasilien som faller offer för människohandel för sexuella
ändamål medan både män och kvinnor från Östeuropa, Baltikum, Afrika och
Asien utnyttjas inom turism, byggsektor, fiskeindustrin och som au pair.
IHRC uppskattar antalet fall till något hundratal och hävdar att endast ett fall
har förts till domstol. Enligt amerikanska utrikesdepartementets rapport har
inget fall av människohandel prövats av domstol de senaste tre åren. Polisen
har det senaste året startat en utbildningsgrupp i syfte att informera om vad
människohandel är och vad som kan göras för att åtgärda problemen som
synes öka i takt med ett stigande antal turister i landet.
Sexköp är kriminaliserat och prostitution uppfattas som en form av våld mot
kvinnor som ska elimineras. IHRC hävdar att rättsskipningen har brister då
det blivit praxis att förövaren får behålla sin anonymitet efter att en dom
vunnit laga kraft. Det sker enligt uppgift för att skydda förövarens eventuella
familj. Straffet består ofta av böter och är enligt IHRC inte tillräckligt för att
avskräcka från brott.
5 (19)
Könsstympning är kriminaliserat, men det finns inga uppgifter om att det
förekommer i Island. På inrikesministeriet konstaterar man dock ett på
senare år stigande antal personer som invandrat och som lider av
konsekvenserna efter ingrepp de tidigare utsatts för i andra länder.
Dödsstraff
Dödsstraff är förbjudet i Islands grundlag.
Rätten till frihet och personlig säkerhet
Det förekommer inga uppgifter om ofrivilliga försvinnanden eller
godtyckliga frihetsberövanden på Island.
Island har en i internationell jämförelse låg nivå av kriminalitet. Den
personliga säkerheten får också betraktas som hög och äventyras främst av
den isländska naturens krafter.
Rättssäkerhet
Islands konstitution garanterar personer möjlighet att hävda sin rätt och
möjlighet att anmäla övergrepp och få dem prövade i en oberoende och
opartisk domstol. Alla har rätt till en rättvis rättegång som inkluderar rätten
att betraktas som oskyldig till dess att motsatsen bevisats, att bli informerad
om vad man står åtalad för, att få förbereda och föra sitt försvar, att få sin
sak prövad utan oskäligt dröjsmål och rätt till överprövning. Retroaktiv
lagstiftning och dubbelbestraffning är förbjuden.
I dialog med GRECO har generella frågor om domares integritet,
intressekonflikter och etiska regelverk, inklusive lagstiftningen om tillsättning
av domare uppmärksammats.
Straffrihet
Det finns inga uppgifter om underlåtenhet från statens sida att beivra brott
mot mänskliga rättigheter.
Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Yttrandefriheten är grundlagsfäst och respekteras. Pressfriheten är dock inte
explicit grundlagsfäst. Begränsningar av yttrandefriheten får bara ske genom
lagstiftning och inom de ramar konstitutionen och Europakonventionen om
mänskliga rättigheter medger, och har i nationella domstolar tolkats vitt.
6 (19)
Media har de senaste åren uppmärksammat fall då journalister åtalats för
förtal på tveksamma grunder. Fyra fall har tagits till Europadomstolen och
Island fälldes i samtliga fall. Isländsk lag förbjuder hets mot folkgrupp på
basis av etnicitet, ras och religion.
Riksradion och tv finansieras med skattemedel, kompletterat med bland
annat reklamintäkter. Det statliga nyhetsbolagets (RÚV) monopol upphävdes
1986 varefter ett stort antal privata media uppträdde på en marknad med
cirka 300 000 medborgare. Till detta kom en mängd nya webbaserade media.
I en hårdnande konkurrens gavs mindre utrymme för journalistisk utveckling
vilket i sin tur lett till en hög grad av kommersiellt nyhetsinnehåll av lättare
slag på bekostnad av nyheter med politisk, social och ekonomisk analys.
Bankkollapsen 2008 hade dessutom en negativ ekonomisk inverkan på
isländsk media. Till exempel minskade antalet aktiva journalister med 30
procent.
En ökad partipolitisk kontroll har också påverkat journalistiken negativt där
en viss självcensur förekommer. Landets två största mediaföretag
(”Morgonbladet” och ”365”) ägs av ett fåtal affärskretsar.
Uppåt 95 procent av befolkningen har tillgång till internet men detaljerad
statistik beträffande den konkreta användningen saknas. En ny massmedielag
antogs av parlamentet 2011. Den föranledde kritik från OSSE då den ansågs
minska istället för att öka yttrandefriheten, trots att detta var ett uttalat syfte
med lagen. Enligt uppgift är det inte lagstiftningen i sig utan dess tolkning
som är problematisk. Regeringen planerar därför ökade satsningar på
utbildning av domare i syfte att öka kunskapen.
Island har sjunkit i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex från plats 9 år
2010 till plats 19 år 2016. Det finns inga uppgifter om övergrepp eller
regelbrott registrerade på Europarådets plattform för journalister.
Mötes- och föreningsfrihet
Mötes-, församlings- och föreningsfriheten är grundlagsskyddad i Island.
Demonstrationer är tillåtna men frågan om demonstrationstillstånd är inte
lagreglerad. Planerade manifestationer ska i förväg anmälas till lokal
polismyndighet som, beroende på omständigheterna, kan välja att närvara
och endast får motsätta sig evenemang som riskerar hota allmän ordning.
7 (19)
I samband med och efter finanskrisen 2008 samt efter den så
kallade ”Panama-skandalen” våren 2016 förekom mycket stora folkliga
protester, som i huvudsak var fredliga.
Religions- och övertygelsefrihet
Religions- och övertygelsefrihet är grundlagsskyddad. Samtidigt har Island
enligt grundlagen en evangelisk-luthersk statskyrka i vilken nära 80 procent
av befolkningen, motsvarande 240 000 personer, var medlemmar 2016. Näst
störst är katolska kyrkan med drygt 12 000 medlemmar och därefter ett par
frikyrkor med sammanlagt omkring 20 000 medlemmar. Islands
Asatrosamfund hade 2015 cirka 2 400 medlemmar, vilket gör det till den
största icke-kristna församlingen på Island. Ett nytt tempel är under
konstruktion men invigningen har försenats.
Landets två muslimska församlingar är nästan lika stora, Félag múslima á
Íslandi har cirka 460 medlemmar och Menningarsetur múslima á Íslandi cirka
400.
Ingen är tvingad att vara medlem i en religiös församling. En så kallad
samfundsskatt uttas dock av skattemyndigheten. Man kan själv välja vilket
registrerat samfund den egna betalningen ska gå till. Är man inte medlem i
något samfund går skatten till statskassan.
V. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
Rätten till arbete, rättvisa arbetsvillkor och relaterade frågor
Fackföreningar får verka fritt och har stort inflytande. De flesta isländska
arbetstagare är fackligt anslutna, vilket delvis hänger samman med att
sjukersättningar och sjukpensioner, utöver den statliga miniminivån, betalas
av fackföreningarna.
Islands centralbank uppskattar att arbetslösheten var runt 2,5 procent under
2016, detta tack vare stor sysselsättning framförallt inom turistnäringen.
Runt 83 procent av kvinnorna i Island yrkesarbetar. Störst svårigheter att
komma in på arbetsmarknaden möter personer med funktionsnedsättningar
och utländsk bakgrund. Det förekommer uppgifter om att invandrare och
invandrardominerade yrken har sämre arbetsförhållanden och lägre löner. I
media återkommer också uppgifter om svart arbetskraft i kölvattnet av en
8 (19)
ökande turism och en kraftigt expanderande byggbransch som är
personalintensiva.
Det saknas tillförlitlig statistik vad gäller diskriminering i arbetslivet på grund
av kön, hudfärg, religion, politisk åsikt eller andra grunder. Särskilt
byggbranschen engagerar dock många personer från östeuropeiska länder
och media har rapporterat om att denna kategori tvingas arbeta mycket
övertid, får sena eller otillräckliga löneutbetalningar och även i övrigt uppges
ha sämre villkor på och utanför arbetsplatsen. Särskilt från polsk sida
förekommer klagomål på bristande engagemang från isländsk polis när det
gäller anmälan om diverse brott begångna mot eller mellan polacker.
Barnomsorgen är väl utvecklad med subventionerade platser.
Föräldraledigheten är uppdelad mellan föräldrarna som vardera har rätt till
tre månaders icke överlåtbar ledighet. Därtill kommer tre månader som kan
fördelas. Med en nyligen höjd föräldrapenning räknar välfärdsdepartementet
med att fler pappor ska utnyttja ledigheten. I en rapport från 2016 om
utfallet framgår dock att andelen män som alls utnyttjar rätten har sjunkit till
80 procent 2014 jämfört med 90 procent 2008. Dessutom tar män
fortfarande ut färre dagar.
Island har utan reservationer ratificerat ILO:s åtta kärnkonventioner.
Tillämpningen observeras noga av olika inhemska parter, inte minst de
fackliga organisationerna.
Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Islands konstitution stipulerar att alla ska vara garanterade hjälp vid sjukdom,
funktionsnedsättning eller ålderdomssvaghet. Hälsosektorn är väl utvecklad
med allmän rätt till vård i offentlig regi. Det förekommer kritik om brister
och kapacitet och sjukvården är inte helt kostnadsfri. Det finns system med
patientavgifter och frikort enligt regler som på senare år dock varit föremål
för ett antal förändringar. Den isländska hälsosektorns andel av BNP
uppgick till 7 procent 2015.
Välfärdsdepartementet övervakar att lagreglerad utbildning och rådgivning
erbjuds beträffande reproduktiv hälsa och sex- och samlevnadsundervisning,
inklusive tillgång till preventivmedel. Samma lagstiftning medger också i
praktiken fri abort.
9 (19)
Island har en av världens högsta medellivslängder, kvinnor och män lever i
genomsnitt 84 respektive 81 år. Barnadödligheten är bland de lägsta i
världen, med omkring 3 dödsfall per 1 000 födslar. Födelsetalet är i Island
1,81 barn per kvinna och sjunkande på senare år.
Rätten till utbildning
Den tioåriga grundskolan är obligatorisk och kostnadsfri, men vissa
skolavgifter och datorkostnader tas ibland ut på högre nivåer. Läs- och
skrivkunnigheten ligger på näst intill 100 procent.
Inom den isländska lärarkåren finns ett utbrett missnöje vad gäller löner och
andra arbetsvillkor, i synnerhet för grundskolenivån.
Den statligt finansierade utbildningssektorns del av BNP uppgick 2015 till
cirka 7 procent.
Information om mänskliga rättigheter ska enligt läroplanen ingå i
undervisningen. Island har sju universitet och högskolor. På universiteten
studerar för närvarande fler kvinnor än män. På Islands universitet är
kvinnliga studenter i stor majoritet.
Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Levnadsstandarden i Island är i allmänhet god. Island placerar sig på 16:e
plats i UNDP:s index för mänsklig utveckling och räknas som ”mycket högt
utvecklat”, även om en försämring har skett sedan 2007 då landet låg på
första plats. BNP per capita har stigit efter den ekonomiska kris landet
genomlidit. Röda Korset pekar dock på att ca 10 procent av befolkningen
lever under existensminimum och 2 procent på en särskilt låg nivå.
Bostadsstandarden är genomgående hög. Fortfarande har en del hushåll
dock svårt att betala sina bostadslån. Bostadsbristen är särskilt hög i
huvudstadsområdet. En stor del av nybyggnationen gäller hotell för
turistnäringen.
Efter bankkraschen inrättades en oberoende instans, ”Välfärdsvakten” med
representanter för offentlig förvaltning inklusive arbetsmarknadens parter,
frivilligorganisationer med flera. På basis av numera allmänt accepterade
indikatorer följer Välfärdsvakten samhällsutvecklingen med fokus på de
potentiellt sämst lottade och lämnar förslag till förbättringar, till exempel vad
10 (19)
gäller socialt stöd, hyresbidrag och lägsta ersättningar. Ansvarig FNrapportör har i en rapport 2015 framfört uppskattning över de positiva
sociala effekterna av detta initiativ.
VI. RÄTTEN ATT INTE UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING
Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Island har sammantaget de minsta skillnaderna mellan män och kvinnor
beträffande ekonomi, utbildning, hälsa och politisk makt enligt World
Economic Forum. Landets jämställdhetslagstiftning kompletterades senast på
en rad punkter under 2015. Islands politiska partier tillämpar ett
kvoteringssystem när man utser kandidater till de olika valen.
På området jämställdhet har en rad områden reviderats för att nå mål om
kvoter om 40 procent vid nomineringar till regeringskommittéer, råd och
ledamöter i styrelser i offentliga bolag med fler än 50 anställda. I det
sammanhanget antogs en definition av diskriminering, ett förbud mot
sekretess i lönefrågor samt en klausul om att all offentlig statistik måste
innehålla uppgift om kön. Har styrelsen tre eller fler medlemmar får
procentendelen för respektive kön inte understiga 40 procent. Samtidigt är
det bara en minoritet av isländska företag som har fler än 50 anställda. IHRC
har därför påpekat att ribban bör sänkas till 25.
IHRC har liksom flera av FN:s konventionskommittéer kritiserat den
ojämna könsfördelningen inom rättsväsendet och polisen. Endast 13 procent
av Islands cirka 500 poliser är kvinnor. I Högsta domstolen är endast två av
tio kvinnliga domare, den ena på temporär basis. I ny lagstiftning som antogs
under 2016 finns dock skrivningar som syftar till att förändra fördelningen
av ledamöter i domstolen.
Island har bland de högsta siffrorna i världen av kvinnor som
förvärvsarbetar, men isländska kvinnor har fortfarande genomsnittligt 15–20
procent lägre lönenivå än män. Enligt isländska riksskatteverkets analys var
isländska kvinnors lön 52-69 procent av männens under 2015. För att få
bukt med dessa inkomstskillnader har ett arbete pågått med en fyraårsplan
(2012-2016) i syfte att främja könsneutrala löner. Enligt IHRC har en viss
standardisering av lönerna gjorts för anställda i det isländska
regeringskansliet i enlighet med personalens olika uppdrag. Dessa standarder
11 (19)
har sedan jämförts med de anställdas löner, vilket har lett till att vissa löner
höjts medan andra sänkts.
Vid den senaste granskningen av FN:s kommitté för avskaffande av
diskriminering av kvinnor välkomnades ett antal steg som vidtagits i Island
sedan den föregående granskningen 2008, bland annat beaktandet av
jämställdhetsaspekter vid statens budgetering, komplettering av
lagstiftningen om lika löner och antagandet av en nationell handlingsplan
mot människohandel. Samtidigt kritiserades och uppmanades Island att till
nästa granskning 2020 vidta en rad åtgärder, inklusive att sprida bättre
kunskap om konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering
av kvinnor, att intensifiera åtgärder mot våld mot kvinnor samt att öka
antalet kvinnor inom polis, domare i Högsta domstolen och på
ambassadörsnivå i utrikesförvaltningen liksom på det lokala politiska planet i
landet.
IHRC har framfört särskild kritik mot lagstiftningen gällande våldtäkt
eftersom brottsbeskrivningen lägger större vikt vid det sätt på vilket
våldtäkten genomförts än på om samtycke funnits mellan parterna. Extra
utsatta i dessa sammanhang sägs vara kvinnor med utländsk bakgrund som i
större utsträckning står utan nätverk, har svårt att göra sig förstådda och inte
alltid nås av korrekt information.
Kampen mot våld mot kvinnor prioriteras av den isländska regeringen. En
handlingsplan mot könsbaserat våld antogs för perioden 2011–2015 som
förutsätter att alla berörda, inklusive sociala myndigheter, omgående kopplas
in vid anmälda fall av våld. Förutom uppenbara vinster i målhanteringen har
kunskapen ute i samhället om dessa problem också ökat och lett till att
polisen betydligt oftare får tips från allmänheten om misstänkta fall, vilket
lett till att mörkertalet bedöms ha minskat. Av statistik från isländska polisen
2016 framgår att gärningsmännen i cirka 84 procent av fallen var isländska
män och att övergreppen i 70 procent av fallen ägde rum mellan par eller
förre detta par.
12 (19)
Efter mönster från Europarådets konvention om våld mot kvinnor har
brottsbalken under 2016 kompletterats med en artikel om vad som
rubriceras som ”familjerelaterat våld” och som kan ge upp till 16 års
fängelse.
Barnets rättigheter
Island har inkorporerat FN:s konvention om barnets rättigheter med
tilläggsprotokoll i lag och har en lag om barn som bland annat innebär att
föräldrarna får delad vårdnad vid skilsmässa om inte annat bestäms.
Enligt en lag om barnskydd råder utegångsförbud efter klockan åtta för barn
upp till tolv år och efter klockan tio för barn och ungdomar mellan 13 och
16 år utan vuxet sällskap. Under sommaren är det tillåtet att vara ute
ytterligare två timmar. Många isländska föräldrar anser att detta är en bra
regel.
Det förekommer inga rapporter om barnprostitution, gatubarn, barnarbete
eller handel med barn. Island har ingen försvarsmakt varför ingen värvning
till styrkor förekommer.
Det finns en särskild institution för barn som kan ha utsatts för sexuella
övergrepp, ”Barnahús”. Institutionen gör det möjligt för barn och deras
förmyndare att få all hjälp och stöd på ett och samma ställe utan kostnad.
Kommunernas barnomsorgsnämnder kan också ansöka om stöd från
”Barnahús” med anledning av misstanke om andra sorters övergrepp mot
barn.
Enligt IHRC har barn med funktionsnedsättning i vissa fall haft svårigheter
med att få den hjälp de behöver på sin hemort och av denna anledning varit
tvungna att flytta till en annan stad.
Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Island har ingen övergripande diskrimineringslagstiftning vilket IHCR anser
problematiskt. Med en på senare år ökande invandring har behovet av en
lagstiftning mot diskriminering och rasism ökat. Socialdepartementet har
stöttat flera projekt och studier med syftet att bekämpa rasism. Island har
ambitionen att förbättra arbetet gällande hatbrott och en särskild enhet inom
13 (19)
polisen ansvarar nu för det. OSSE har även erbjudit Island träning i hur
hatbrott kan förebyggas och hanteras.
Media har rapporterat om incidenter där individer blivit nekade tillträde till
offentliga platser och blivit utsatta för trakasserier på grund av nationalitet
och etnicitet. Ännu har såvitt känt inget av fallen prövats i rättegång.
I Island finns två inhemska muslimska samfund med ungefär 400–500
medlemmar vardera. Dessa har stått i fokus bland annat med anledning av
ett moskébygge som ännu inte blivit av trots ett beslut om tilldelning av en
tomt i Reykjaviksområdet redan 2010. Inhemska politiker har offentligt
ifrågasatt det lämpliga i en utlovad saudiarabisk finansering av bygget. Ett av
förbundens ordförande menar att det finns utbredda fördomar mot
muslimer i det isländska samhället och IHRC hävdar att trakasserier mot
muslimer ökat.
I vissa media, till exempel radiostationen ”Utvarp Saga”, förekommer uttryck
för rasism. För att stävja dessa tendenser har isländska myndigheter
tillsammans med frivilligorganisationer genomfört en del aktiviteter kring
information och påverkansarbete av typen ”awareness raising”, delvis i
samarbete med Europarådet. IHRC kritiserar det faktum att vissa media
systematiskt uttalar sig kritiskt mot bland annat invandrare utan att några
kraftfulla motåtgärder vidtagits av regeringen. Isländsk polis har dock tagit
nya tag och man har enligt uppgift ett dussin ärenden som kan komma att
beivras med stöd av den allmänna brottsbalken. Samtidigt finns uppgifter
om att enskilda avstår från att göra anmälningar till Medianämnden eller
polis eftersom man fruktar repressalier och hot när namn och hemvist blir
kända.
Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Landet ligger långt fram i arbetet mot diskriminering på grund av sexuell
läggning och könsidentitet. Den sexuella öppenheten är traditionellt sett stor
och trakasserier av HBTQ-personer är sällsynta. Islands förra statsminister,
Jóhanna Sigurdadottir (2009-2013), var enligt uppgift världens första öppet
homosexuella regeringschef. En majoritet av Alltingets partier har tagit aktiv
ställning för HBTQ-personers rättigheter och flera partier för en aktiv politik
om HBTQ-personers mänskliga rättigheter. Socialdemokraterna förordar
vidare att aspekter med bäring på HBTQ-personers rättigheter införs i
14 (19)
landets i konstitution, däribland en accept av ett tredje kön i all relevant
lagstiftning.
I Island har HBTQ-personer en laglig rätt att delta i offentligt liv och politik.
Detta garanteras av lagstiftning rörande diskrimining, hatbrott, samt hets
mot folkgrupp. Samkönade par har rätt till adoptioner och konstgjord
befruktning och samma rättigheter som heterosexuella i frågor rörande
social- och livförsäkring, skatter, pensioner och arv. År 2010 ersattes en
tidigare partnerskapslag med en könsneutral äktenskapslagstiftning vilket
innebär att samkönade par har rätt att ingå äktenskap på samma villkor som
heterosexuella.
Könsidentitet regleras i lagstiftning och ger vid handen att en nämnd,
verksam vid Islands universitetssjukhus, tar ställning till ställda diagnoser och
ger rekommendationer beträffande önskade könskorrigeringar. För att bytet
ska formaliseras krävs en anmälan om namnbyte i enlighet med lagen om
personnamn. Det finns enligt lagen möjlighet att beakta utländska beslut om
korrigeringar av kön.
Transexualitet bedöms alltjämt som ett sjukdomstillstånd men det beror,
enligt nuvarande lagstiftning, på att kostnaderna för sjukvård och medicin i
samband med könskorrigering annars inte skulle omfattas av
sjukförsäkringen. För att ha rätt till subventionerade medicinska ingrepp
krävs dessutom att man under minst 18 månader ska ha levt som en person
av det kön man önskar få. En formell ändring av civilståndet kan heller inte
ske innan operationen är klar. På ansvarigt departement är man medveten
om den kritik som riktats mot regelverket. Därför övervägs en del ändringar,
bland dem eventuellt en förkortning av 18-månadersfristen.
Islands nationella queer-organisation (INQO), som ligger bakom en stor del
av den isländska öppenheten i HBTQ-frågor, har framfört synpunkter över
bristen på lagstiftning till skydd för transsexuella personers rättigheter. Bland
annat saknas en detaljerad reglering angående medicinsk behandling vid
könskorrigering även om de behandlingar som görs följer nordiska normer.
INQO har förhoppningar om att möjligheten till registrering av namn- och
könskorrigering tidigareläggs och önskar även att en möjlighet öppnas att
inte registreras som något av könen.
Reykjavik Pride drar årligen mycket stora åskådarskaror. År 2015
uppskattades deltagare och åskådare till omkring 70 000 personer. Bland
15 (19)
deltagande gångna år märks bland annat Reykjaviks borgmästare,
representanter för kommunen Hafnarfjördur, flera politiska partiers
ungdomsförbund, Isländska kyrkans ungdomsförbund, Islands etiska
humanistförbund, Islands scouter, Amnesty International och Islands
psykologförbund. Webbsidan ”GayIceland”, finansierad av bland annat
välfärdsdepartementet och sponsrad av en rad kända isländska företag från
turist- och restaurangbranschen, innehåller en mängd information och
upplysningar till ledning inte minst för utländska turister.
Flyktingars och migranters rättigheter
Under de senaste åren har systemet för asylansökningar utvecklats och
rättigheterna kring ansökningsprocessen utökats. Alla asylsökande har
numera rätt till juridiskt ombud under ansökningsprocessen och möjlighet
att överklaga beslut.
Under de första nio månaderna 2016 gjordes 561 asylansökningar i landet.
Många av de asylsökande kom från Albanien och Makedonien. Den
genomsnittliga handläggningstiden för varje asylansökan var drygt 100 dagar.
För flyktingar från Syrien har det gått betydligt snabbare. De flesta
asylansökningar avvisas dock med hänvisning till Dublin-konventionen då
Island sällan är första asylland. Av dem som har Island som första asylland
accepteras ungefär 40 procent av ansökningarna. Island har enligt Röda
Korset under år 2016 tagit emot 46 kvotflyktingar men ambitionen är cirka
100 personer före årets slut.
Island gör stora ansträngningar för att integrera de personer som får
uppehållstillstånd i landet. Politiken har stöd av en stor majoritet. Isländska
Röda Korset fungerar som mottagande organisation och de kommuner som
välkomnar utplacering av flyktingar har ett omvittnat välordnat mottagande.
De nyanlända erbjuds ett så kallat startpaket där de får hjälp med bostad,
möjlighet att delta i aktiviteter för att få kontakt med det isländska samhället
med mera. Detta gäller dock i första hand kvotflyktingar. Enligt Röda Korset
tvingas övriga som beviljats asyl efter kort tid oftast lämna det asylboende
där de bott. Som nyanlända i Island har många stora svårigheter med att hitta
bostad på landets pressade bostadsmarknad.
Välfärdsdepartementet medger att det finns skillnader beträffande vad som
erbjuds flyktingar beroende på om man kommit till Island som kvotflykting
eller inte. Men arbete pågår för att utjämna dessa. Under vissa
16 (19)
förutsättningar har man rätt att arbeta medan ansökan prövas och enligt
välfärdsdepartementet har drygt 80 procent kunnat engageras, en av de
högsta noteringarna inom OECD.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Diskriminering mot personer med funktionsnedsättningar är förbjuden
enligt konstitutionen. De ska vara garanterade likvärdiga levnadsvillkor som
personer utan funktionsnedsättning. Staten ska tillhandahålla de hjälpmedel
som krävs för att möjliggöra ett vanligt liv. Trots en ambitiös ansats finns
dock ännu hinder för framkomligheten för personer med
funktionsnedsättningar och de är alltjämt underrepresenterade på
arbetsmarknaden. Sjukpensionen är låg och enligt IHRC egentligen inte
möjlig att överleva på. Kostnader för hjälpmedel faller vanligen på den
enskilde att bekosta. Island ratificerade inte FN-konventionen om rättigheter
för personer med funktionsnedsättning förrän hösten 2016. I samband med
det startade emellertid välfärdsdepartementet ett par projekt, bland annat
med ekonomiskt bidrag till isländska arbetslöshetskassan för främjande av
arbetstillfällen samt bättre regler och processer kring funktionsnedsattas
möjlighet till semester.
Island saknar begreppet permanent funktionsnedsatt och utvärderar istället
den berörda vart femte år. Detta har medfört problem för personer som
arbetat eller bott utomlands. I vissa fall kräver andra länder intyg på att en
person har en permanent funktionsnedsättning för att utbetalningar till
exempel sjukpension ska godkännas. Detta har enligt IHRC i en del fall lett
till att personen ifråga gått miste om ersättning.
17 (19)
Ratifikationsläget avseende centrala konventioner om mänskliga
rättigheter
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) ratificerades år 1979. Det
fakultativa protokollet om enskild klagorätt och det fakultativa protokollet
om avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år 1979 respektive 1991.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International
Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) ratificerades år 1979.
Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har inte undertecknats.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
International Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination
(ICERD) ratificerades år 1967.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against
Women (CEDAW) ratificerades år 1985. Det fakultativa protokollet om
enskild klagorätt ratificerades år 2001.
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman
or Degrading Treatment or Punishment (CAT) ratificerades år 1996. Det
fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr undertecknades år 2003.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) ratificerades år 1992. Det tillhörande protokollet om barns indragning
i väpnade konflikter och det tillhörande protokollet om handel med barn,
barnprostitution och barnpornografi ratificerades båda år 2001.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) ratificerades år 2016.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, International Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearances (ICED) undertecknades år
2008.
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees (Refugee
Convention) ratificerades år 1955. Det tillhörande protokollet ratificerades år
1967.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, Rome Statute of the
International Criminal Court (ICC) ratificerades år 2000.
18 (19)
Regionala instrument
Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, The Convention for
the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (ECHR) ratificerades år
1953.
Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, Framework Convention
for the protection of National Minorities, undertecknades år 1995.
Europeiska stadgan om landsdel- eller minoritetsspråk, European Charter for
Regional or Minority Languages, undertecknades år 1999.
Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot
kvinnor och av våld i hemmet, Council of Europe Convention on preventing and
combating violence against women and domestic violence, undertecknades år 2011.
Europarådets straffrättsliga konvention om korruption, Criminal Law
Convention on Corruption, ratificerades år 2004.
19 (19)
