DEFINITIONER av begrepp i kliniskt arbete inom hälso- och sjukvården.
Sammanställda av professor Agneta Öjehagen, Lunds universitet och docent Catharina
Gåfvels, Akademiskt primärvårdscentrum, Stockholm.
De behandlingar och sociala interventioner som nämns nedan är inte yrkesbundna.
Psykologisk behandling, psykosocial behandling och sociala interventioner.
I samband med i riktlinjearbete vid socialstyrelsen avseende psykologisk respektive
psykosocial behandling formulerades följande generella definition:
”Benämningen psykologisk och psykosocial behandling utgår från klassifikationen av
vårdåtgärder (KVÅ) i Socialstyrelsens hälsodataregister. Vid behandling av missbruk och
beroende har både den psykologiska och den psykosociala behandlingen ett psykosocialt
synsätt och samtalskontakten utgör basen för behandlingen. Psykologisk behandling fokuserar
dock mer på intrapsykiska processer, medan psykosocial behandling fokuserar mer på den
sociala situationen och sammanhanget. Psykosocial behandling kan också innefatta åtgärder
som exempelvis information, rådgivning, hänvisning och kontakter med närstående”
(Socialstyrelsen 2015).
I pågående klassifikationsarbete av vårdåtgärder psykiatri arbetar man med dessa frågor på
uppdrag av en större grupp SwingCHIP (Swedish Interdiciplinary Group for Coding of Health
Interventions in Psychiatry). Möjliga insatser delas in i psykologisk behandling, psykosocial
behandling och sociala interventioner och presenteras nedan. Avsikten är att definitionerna av
begreppen skall bli allmänt tillämpbara inom hälso-och sjukvården.
Psykologisk behandling syftar till att bota eller lindra patientens besvär med systematiska
och teoretiska psykologiska metoder. I psykologisk behandling ingår olika psykoterapier
såsom psykodynamisk terapi, kognitiv beteendeterapi, interpersonell terapi, systemisk terapi.
Psykologisk behandling kan också bestå av uttryckande behandling (kombination av
psykologisk teori och med icke verbala tekniker t.ex. musik och ljudterapi)och annan
systematisk psykologisk behandling. Dessa kan bedrivas individuellt, i grupp, familj, barn
med och utan manual samt via internet.
För att självständigt bedriva psykoterapi krävs legitimation som psykoterapeut. Personer,
som har grundläggande psykoterapikompetens kan dock bedriva sådan behandling under
handledning. Psykologer har grundläggande psykoterapikompetens i sin grundutbildning,
medan andra yrkesgrupper kan komplettera till sådan. Läkare, socionomer, sjuksköterskor och
psykologer med grundutbildning m.fl. kan bygga på en grundläggande psykoterapikompetens
till att bli legitimerad psykoterapeut.
Psykosocial behandling definieras bland annat så här: ”Till skillnad från psykoterapi arbetar
man parallellt med en individs, familjs sociala och psykologiska situation.” Lennéer-Axelson
& Thylefors, 1999.
Psykosocial behandling kan också beskrivas som ett ”Systematiskt, strukturerat arbete rörande
problem, som manifesterat sig socialt och/eller psykologiskt med mål att arbeta med
förändring av aktuellt problem, relationer och sociala problem”. Öjehagen A, Fahlke C, 2014.
I psykosocial behandling ingår bland annat psykoedukation, counselling (problemorienterad
behandling), MI (motiverande interventioner), krisintervention, systematiskt stödjande samtal
(innehåller utredning, bedömning och utvärdering, till skillnad från att ha ett allmänt
stödjande förhållningssätt t.ex. i samband med en medicinsk behandling), parsamtal,
familjesamtal, social färdighetsträning, nätverksintervention. Psykosociala
behandlingsinsatser kan ges individuellt, i grupp, med familj och med barn, med och utan
manual, samt som internetbehandling.
Ett tydligt exempel på psykosocial behandling är counselling:
Counselling är en problemorienterad behandling, där counsellingsamtalet syftar till att i
samverkan med patienten formulera en problemställning, som utgår från dennes psykologiska
och sociala situation för att kunna integrera olika insatser till förändring på ett för denne
gynnsamt sätt. Förändringsarbetet utgår från att medvetandegöra och stödja patientens egna
resurser. Behandlingsrelationen är i fokus och behandlingsinsatserna kan baseras på olika
teoretiska (oftast KBT, PDT) och metodologiska (individ, par, familj) utgångspunkter, vilka
anpassas efter patientens problematik och behov. Studier om effekter av counselling vid
psykisk ohälsa finns sammanställda i en Cochrane-översikt från 2011, vilken visar bättre
resultat än vid sedvanlig behandling upp till 6 mån efter behandling.
Sociala interventioner betecknas inte som behandling, men är ofta ett komplement till
psykologisk behandling och psykosocial behandling. Exempel på sociala interventioner är:
anmälan enligt lag, bedömning av levnadsomständigheter, förändring av yttre social situation,
kontakter med andra myndigheter, kontakter med patientens sociala nätverk, rehabilitering
enligt rehabiliteringsplan, samtal med barn om patient, samtal med vuxen patient ang. berörda
minderåriga, samtal med vuxen patient och barn, social information och rådgivning, och
upprättande av rehabiliteringsplan.
Referenser:
BowerP,KnowlesS,CoventryPA,RowlandN(2011)Counselling for mental health and
psychosocial problems in primary care (Review)
Lalos A, Blom B, Morén S, Olsson (2014) Socialt arbete i hälso- och sjukvård. Villkor,
innehåll och utmaningar. Stockholm: Natur & Kultur.
Lennéer-Axelsson B, Thylefors I (1999) Psykosocialt behandlingsarbete Stockholm: Natur &
Kultur.
Lundin A, Benkel I, de Neergard G, Johansson B-M, Öhrling C (2009) Kurator inom hälsooch sjukvård. Lund. Studentlitteratur.
Socialstyrelsen, Nationella riktlinjer (2015): Vård och stöd vid missbruk och beroende. Stöd
för styrning och ledning.
Öjehagen A. Socialt arbete och psykisk ohälsa (2014). I Lalos A, Blom B, Morén S, Olsson
M m.fl. Socialt arbete i hälso- och sjukvård. Villkor, innehåll och utmaningar. Stockholm:
Natur & Kultur.
Öjehagen A.& Fahlke, C. Underlag för att differentiera psykosocial behandling och
psykologisk behandling. I Utredning under arbetet med nationella riktlinjer Vård och stöd vid
missbruk och beroende 2015.
