Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län
Hörnefors kyrka, Umeå kommun,
Västerbottens län
Kyrkomiljön
Samhället Hörnefors ligger ca 30 km söder om Umeå, vid den vindlande Hörneåns
utlopp i Kvarken. Från 1770-talet till 1902 fanns i samhällets norra del ett järnbruk med
masugn och manufaktursmedja. Lämningar från den verksamheten finns ännu kvar, bl.a.
i form av ett slaggberg, en damm och övervuxna kolbottnar, samt några byggnader. Tre
av dem utgör lagskyddade byggnadsminnen; en brukskyrka, ett magasin och en arbetarlänga. Brukskyrkan uppfördes 1796, men byggdes kraftigt om ca 1850 och fick ny
ytterpanel omkring sekelskiftet 1900. Kyrkan är en av de bäst bevarade kyrkorna inom
Luleå stift från denna tid, i synnerhet interiören som uttrycker autenticitet och patina.
Hörnefors församling bildades 1913 genom utbrytning från Umeå landsförsamling och
Nordmalings församling, och har sedan dess utgjort ett eget pastorat. Den nya kyrkan
uppfördes 1907–08 i södra delen av samhället. Kyrkotomten omges i öster av Hörneån.
I söder ligger församlingsgården som utgörs av en låg tegelbyggnad från 1960-talet, i
kanten av ett skogsområde söderut. Norr om kyrkan tar ett parkliknande område vid,
med plana gräsytor, grusgångar och uppvuxna träd, främst björkar. Längst norrut i detta
parkområde ligger pastorsexpeditionen, en gulmålad träbyggnad som tidigare var
kyrkoherdebostad. Granne med kyrkan, på västra sidan om Industrivägen, ligger
Hörnefors centralskola. Den friliggande begravningsplatsen, som hör till den nyare
kyrkan, är invigd 1908 och belägen på östra sidan av Hörneån, ca 150 m norr om
kyrkan.
Kyrkogårdarna
Hörnefors gamla kyrkogård omger gamla brukskyrkan och invigdes samtidigt som
kyrkan, dvs. 1797. Det är en liten kyrkogård, med plana gräsytor och ett mindre antal
resta gravstenar och kors av gjutjärn. Inga begravningar sker längre här, men Hörnefors
församling har fortfarande viss skötsel på kyrkogården. Brukskyrkan, magasinet och
arbetarlängan ägs av Stiftelsen Hörnefors bruk. Kyrkan används sommartid.
Hörnefors nya kyrkogård invigdes 1908. Den ligger som friliggande begravningsplats i
mitten av samhället och omges av trästaket/plank mot Kungsvägen i norr, ett mindre
skogsparti i öster, Megrundsvägen i söder och en stenmur från 1933 mot Kanalgatan i
väster. Huvudentrén i väster har grindstolpar av sten, med avrundat pyramidformade
och koppartäckta tak avslutade med klot och kors. Den äldsta delen av kyrkogården
ligger i det nordvästligaste hörnet, och karaktäriseras av grusgravar, varav de allra flesta
är inhägnade med låga måbärshäckar. Begravningsplatsen är utvidgad flera gånger (bl.a.
1925 och 1991) och utvidgningarna har sinsemellan lite olika karaktär. I den mittersta
norra delen av begravningsplatsen finns ett område med många barrträd och karaktären
1
av skogskyrkogård, men med stor andel grusgravar med stenramar. Längst mot nordost
finns ett område med gräsgravar, låga rygghäckar och gravstenar som är tidstypiska för
1950-talet. I södra delen av kyrkogården, som är den nyaste, förekommer spridd
växtlighet och fler träd än i den allra äldsta delen. Där finns också en prydnadsdamm.
De trädslag som förekommer på begravningsplatsen är tall, björk, lönn och alm. Mitt på
begravningsplatsen ligger ett gravkapell från 1964, ritat av umeåarkitekten Åke
Lundberg och utbyggt mot sydväst 1996. Byggnaden ersatte det ursprungliga
gravkapellet, som var uppfört 1908 i likartad stil som kyrkan. I begravningsplatsens
sydligaste hörn finns en ekonomi- och personalbyggnad.
Kyrkan
Kyrkan är uppförd 1907–08 av Mo och Domsjö AB på initiativ av dess vd och styrelseordförande Frans Kempe, som drev frågan om att Hörnefors skulle bryta sig ur Umeå
landsförsamling och Nordmalings församling och bilda egen socken. Företaget hade
åren innan investerat stort i Hörnefors och byggt en sulfitfabrik som stod klar på Hamnskär 1906. Sedan tidigare hade familjen Kempe också byggt upp ett helt samhälle kring
sågverket på närliggande Norrbyskär. Kyrkan överlämnades till Hörnefors församling
1913. Ritningarna utarbetades av arkitekt Bror Almquist vid Överintendentsämbetet i
Stockholm.
Stilhistoriskt uppvisar kyrkan drag av nygotik men framförallt av nationalromantik och
jugend. Kyrkan är uppförd av rött tegel med inslag av granit. Den är förhållandevis liten
och ger ett kompakt och formrikt intryck. Planformen består av ett östvästligt orienterat
långhus med lägre utskjutande kor samt ett sidoställt torn i nordväst. Mot norr finns ett
sidoskepp med två mindre och en större fronton som skjuter upp över takfoten. I sydost
ligger den utskjutande sakristian och i sydväst finns en utskjutande sidoentré, båda med
inslag av korsvirke. De branta sadeltaken har väldigt små taksprång. I långhusets
sydvästra hörn finns en liten turell, och över taknockens norra hörn sitter en mindre
takryttare. Fönstersättningen är oregelbunden och med en mångfald fönsterstorlekar och
former; kvadratiska, stickbågiga och spetsbågiga. Fönstren är på jugendvis tätspröjsade
och har böjd korspost, samt målade i mörkt blågrönt. Huvudentrén genom tornets västra
sida nås genom en hög granittrappa med svarta smidesräcken. Även sidoingången ligger
en hög trappa upp, men har tillgängliggjorts genom en lång träramp. Ovanför sidoentrén
finns snidade och tjärade blommor. Kyrkportarna i tjärat trä är robusta och har smidda
handtag.
Utvändigt har inga större förändringar av kyrkan skett. Takmaterialet byttes 1930–32
från målad järnplåt till kopparplåt och kyrkan försågs med fotrännor och stuprör. På
1970-talet lades taket på långhuset om med förskjutna falsar. Mindre lagningar av tak,
takavvattning och skadat tegel har därefter skett (bl.a. 2003–06) eftersom ett återkommande problem varit fukt- och saltskador i teglet. På grund av höjdskillnaden till
entréerna är tillgängligheten svår att ordna på ett diskret sätt och den ramp som finns vid
sidoingången är därför relativt stor och klumpig. I samband med att den kom dit togs ett
räcke bort. Förutom det är kyrkan i det närmaste oförändrad utvändigt.
Från huvudingången i tornet eller sidoingången kommer man in från varsitt håll i
långhuset, under läktaren i väster. Utrymmet är avgränsat från själva kyrkorummet med
skärmar av trä och bildar därför ett slags förhall med sittgrupp, toalett, kapprum och
bokbord. Långhusets höga sadeltak har öppna brunmålade takstolar. Sidoskeppet mot
2
norr är välvt med stjärnvalv och skiljs från mittskeppet med en djupt neddragen vägg
som är välvd med spetsbågar och bärs av kolonner. På södra långväggen motsvaras det
av en liknande välvning över fönstren i varje travé. Det lägre koret är tunnvälvt i
spetsbågeform men har valvribbor i form av ett stjärnvalv. Väggarna är putsade och
avfärgade i gråvitt överst och ljust gröngrått nedtill. Golvet består av trägolv i bänkkvarteren men i övrigt av ljusgrå kalksten. Ett påtagligt inslag i kyrkointeriören är de
dekorativa växtslingorna vid takfoten och över fönster och spetsvalv i kyrkorummet,
samt de monumentala och ytmässigt tidstypiska väggmålningarna över spetsvalven mot
sidoskeppet och koret. De är utförda av den ansedda stockholmskonstnären Vicke
Andrén, som var personligt bekant med Frans Kempe. Motiven föreställer bl.a. Moses
med stentavlorna på berget Sinai samt Jesu bergspredikan. Andrén har även målat
altartavlan som föreställer Jesu sista måltid.
De öppna bänkkvarteren är placerade med mittgång och sidogångar och med ett
tvärställt kvarter i norra sidoskeppet. Bänkarna har figursågade brunlaserade gavlar med
svarvade detaljer och räfflade speglar på ryggstöden, medan ramverk och sittytor är
färgsatta i gröngrått. Kyrkans arkitekt ritade även övrig inredning, såsom predikstol,
altarring, altaruppsats, dopfunt, läktarbarriärer, orgelfasad och nummertavlor.
Gemensamt för dem är att de är gestaltade i mörklaserat trä och rikt dekorerade, bl.a.
med snidade blommor och grankvistar med kottar. Motiven återkommer också i
girlangerna kring korfönstret, alla valv i långhuset och som inramning av muralmålningarna. Kring altaruppsatsens krucifix finns rosor utsirade i trä. Rosor förekommer
också rikligt i korfönstret, tillsammans med liljor och rankor. Kyrkan kallas därför
”Rosornas kyrka”. Korfönstret i jugendstil är utfört i blyinfattat glas av N.P. Ringström.
Betydelsefulla för kyrkorummets tidskaraktär är även ljuskronorna, som beställdes av Frans
Kempe vid kyrkans uppförande. Dopfunten är placerad på korets norra sida i anslutning till
en mindre muralmålning som föreställer Jesu dop. Tidigare fanns en nisch för dopfunten
rakt nedanför målningen. Dopplatsen utgjorde då en pendang till predikstolen, men nischen
murades igen 1959 och dopfunten flyttades då upp i koret.
Interiören har genomgått en del större förändringar. Från början var orgeln placerad på
den norra läktaren, men fr.o.m. 1952 blev i stället västra läktaren orgelläktare, med en
ny orgel från Grönlunds. Samtidigt byggde man igen västfasadens stora fönster, som
man fortfarande ser utifrån. Den gamla orgelfasaden flyttades till ett förråd i tornet. En
omfattande restaurering genomfördes 1959–61, efter ritningar av arkitekten Jaan
Allpere. Bänkarna delades till en mittgång och det befintliga kalkstensgolvet
återanvändes och kompletterades i mittgång och sidoskepp. Koret utvidgades mot
kyrkorummet och breddades. Även altarringen breddades. En del andra större
förändringar som gjordes vid denna restaurering har senare återställts (exempelvis att
predikstolen byttes ut, att bänkar ersattes av lösa stolar i sidoskeppet där ett sidoaltare
installerades för konfirmationsundervisning, att skulpterade trägaller sattes upp som
solskydd för fönstren i kyrkorummet och bakom orgeln på västra läktaren, samt
förändringar i sakristian.) Sakristian förändrades igen och återställdes till viss del 1979
och 1989. Vid det senare tillfället sattes den ursprungliga predikstolen tillbaka vilket
innebar att öppningen från sakristian till predikstolen togs upp igen och kompletterades
med en ny trappa. Andra större förändringar som gjordes 1989–90 var att ett kapell
ordnades för mindre sammankomster i sidoskeppets nordvästra och mittersta travé, med
lösa stolar och ett fristående altarbord. De kubformade teakfanerklädda konsolerna
under korvalvet försågs med profilerade anslutningar in mot väggen och täckmålades
ljusa. De främsta 10 bänkraderna försågs med lösa dynor i rosarött. Under västra
läktaren byggdes en ny toalett. Kapprum, bokbord, sittplatser samt träskärmar mot
3
kyrkorummet anordnades. Den främsta bänkraden togs bort i samband med
korutvidgningen och den andra bänkraden togs bort när kororgeln i furufanér tillkom
1997. Mittgångsmattan byttes 2006 och då valdes en kulör som anslöt till de
ursprungliga sidogångsmattorna.
Interiören har målats om vid flera olika tillfällen. Bland annat målades den om i grå
kulörer 1930–32, och väggarna i ljusgröna kulörer 1959–60. Färgsättningen återställdes
vid restaureringen 2003–06, då tak, väggar och snickerier målades om i ursprungliga
kulörer efter en färgundersökning. En målerikonservator medverkade vid den och
konserverade också dekorationsmåleriet. Den ursprungliga värmeanläggningen med
varmluft byttes mot elradiatorer längs väggarna 1959–60, vilka i sin tur byttes ut igen
2003–06, mot värmefolie i bänkarna och kallraskonvektorer under fönstren samt
väggpanelradiatorer i koret, bakre delen av kyrkorummet och på läktaren. Den främsta
bänkraden togs bort i mittskeppet, men istället återmonterades bänkar i sidoskeppet,
vilka sedan 1950-talet förvarats i ett kallförråd. Sammantaget har de restaureringar som
genomfördes 1989–90 och 2003–06 inneburit att kyrkorummets ursprungliga utseende
till stor del är återställt.
Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning
Hörnefors kyrka utgör en mycket välbevarad kyrka från 1900-talets första decennium.
När den byggdes var den väldigt modern och påkostad. Att den uppförts av Mo och
Domsjö med Frans Kempe som drivande kraft är en särskilt intressant omständighet.
Kempe byggde även skolan och sulfitfabriken och hade överhuvudtaget stor betydelse
för uppbyggnaden av Hörnefors.
Stilhistoriskt uppvisar kyrkan drag av nygotik, nationalromantik och jugend. Nygotiska
drag är exempelvis de utvändiga strävpelarna och de invändiga stjärn- och spetsbågiga
valven. Nationalromantiken märks bl.a. genom att användandet av material som tegel
och natursten, liksom lokalt anknutna dekorationsmotiv (grankottar). Fönstrens
spröjsindelning, växtornamentiken i dekorationerna och inte minst korfönstret är tydliga
uttryck för kyrkans jugendstil. Arkitekten Bror Almquist skulle under sin karriär rita
flertalet kyrkor och även vara ansvarig vid många kyrkorestaureringar, men Hörnefors
kyrka var hans första. Flera av Almquists kyrkobyggnader har sidoställda torn med
höjdsträvande spiror, branta takfall och slutna fasader med robusta portar och småspröjsade fönster. De är präglade av den nationalromantiska traditionen där ”äkta
material” som tegel och natursten lyfts fram. Under senare tid har en olämpligt utformad
takstege tillkommit i östra delen vid sakristian och vid södra ingången är ett trappräcke
borttaget i samband med att en stor handikappramp byggdes. I övrigt är kyrkans exteriör
i det närmaste oförändrad.
Interiört har kyrkan genomgått fler förändringar, särskilt under Jaan Allperes omdaning
1959–61, då bl.a. bänkinredningen och koret ändrades och den ursprungliga orgelfasaden på norra läktaren togs bort. Många av de mest ovarsamma förändringarna har
dock återställts vid renoveringarna 1989–90 och 2003–06 och karaktären från 1900talets första decennium är fortfarande bibehållen. Den bevarade originalinredningen
med växtmotiv och symboler präglas av hög hantverkskvalitet och understryker
tidskaraktären påtagligt, liksom de för länet unika väggmålningarna av Vicke Andrén
samt ljuskronorna och korets glasmålning i jugendstil. De inslag som i dagsläget kanske
tydligast bryter av mot kyrkorummets ursprungliga karaktär är kororgeln och lillkyrkan.
4
Inom länet finns ingen egentlig parallell till Hörnefors kyrka. Bureå kyrka är mer
renodlat nationalromantisk. Inom stiftet är Hortlax kyrka utanför Piteå (uppförd 1913–
17 och vitputsad i nygotik, nationalromantik och jugend) det närmast jämförbara
exemplet, och söder om länsgränsen är Örnsköldsviks kyrka (invigd 1910) ytterligare
ett exempel. Av dessa tre är Hörnefors kyrka invändigt den mest välbevarade.
Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och
byggnaderna
Kyrkan är en av länets få stenkyrkor från 1900-talets första decennium och en
stilmässig solitär.
Kyrkan är utvändigt i det närmaste oförändrad sedan uppförandet och mycket
känslig för ändringar eller tillägg
Kyrkorummets ursprungliga karaktär är, trots vissa mindre förändringar,
fortfarande tydlig och viktig att värna om i framtida förvaltning. Den
välbevarade originalinredningen och korfönstret är mycket betydelsefulla för
kyrkorummets tidstypiska karaktär och äger höga estetiska och
hantverksmässiga värden.
De invändiga väggmålningarna som är utförda av Vicke Andrén är unika och har
också en historisk koppling till Frans Kempe.
De häckinramade grusgravarna på den äldsta delen av Hörnefors nya kyrkogård
är sällsynt representativa för det tidiga 1900-talets kyrkogårdar, som ofta
präglades av mycket omsorgsfull skötselstandard. Även murinramningen med
grindar bidrar till kyrkogårdens tidsprägel och höga kulturhistoriska värden.
Litteratur- och källförteckning
Bebyggelsehistorisk tidskrift. Övre Norrlands kyrkor. Nr 22, 1991. Uppsala 1992.
Begravningsplatsinventeringen 1979–1983. Inventeringsblanketter i Länsstyrelsens
arkiv.
Eriksson, Brita. Rosornas kyrka. Faktablad utgivet av Hörnefors församling. Finns som
pdf på www.svenskakyrkan.se/hornefors
Flodin, Barbro. Kyrkobyggnader 17601860. Del 3. Övre Norrland. Stockholm 1991.
(Brukskyrkan)
Kulturhistorisk bebyggelseinventering. Del 3 – Umeå yttre byar. Umeå 1997.
Lindberg, Annika. Hörnefors kyrka. Utvändig och invändig restaurering 2003–2006.
Antikvarisk rapport. Historiska Hus AB, Umeå, 2008.
5
Vård- och underhållsplanen för Hörnefors kyrka. Västerbottens museum 2004.
www.wikipedia.se
Inventeringsdatum: 2002-06-20, revidering 2011-09-27
Ansvar karaktäristik och bedömning: 2002: Bo Sundin, Länsstyrelsen Västerbotten och
Annika Lindberg, Västerbottens museum. Revidering 2011: Annika Lindberg,
Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i
maj 2013.
Rapport: Andreas Grahn 2012
6
Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län
Hörnefors kyrka, även kallad Rosornas kyrka, stod
klar 1908. Kyrkotomten ligger i södra delen av
samhället, vid Hörneån. Begravningsplatsen ligger
ca 150 m norr om kyrkan på andra sidan ån.
Satellitbilder från www.maps.google.se
Kyrkan har en kompakt men
ändå formrik karaktär. Den
uppvisar utvändigt drag av
nygotik (spetsbågiga muröppningar och strävbågar),
nationalromantik (materialanvändningen med ”äkta
material” som bart tegel,
natursten och tjärat trä) och
jugend (de breda fönstren med
böjd korsspröjs). Taket är belagt
med kopparplåt (ursprungligen
järnplåt) men det har inte ändrat
kyrkans karaktär och byggnaden
är i det närmaste oförändrad
utvändigt. Kyrkan är en av
länets få stenkyrkor från 1900talets första decennier och en
stilmässig solitär. Den parkliknande kyrkotomten hade flera
stora lövträd som tagits ner men
enligt villkoren ska återplanteras.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).
Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län
Kyrkan präglas av kvalitet i material och utförande. De tjärade kyrkportarna med smidesbeslag och sidoentrén
med inslag av korsvirke och snidade blommor är några exempel på detta. Entréerna ligger en trappa upp och
tillgängligheten är därför svår att lösa på ett varsamt sätt. Sidoentrén har fått en relativt klumpig ramp.
Höger: Församlingsgården från 1960-talet har en yttre
utformning som är typisk för sin tid, men äger ändå viss
släktskap med kyrkan genom användningen av tegel.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).
Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län
Invändigt präglas
kyrkan av de ljusa
väggarna med sitt
dekorativa måleri av
Vicke Andrén, det
mörka takbjälklaget,
den mörka detaljrika
originalinredningen och
ljuskronorna i jugendstil.
Interören har
genomgått en del
förändringar, varav
några av de största är
att bänkarna delats till en mittgång, att en lillkyrka
inretts under norrläktaren och att orgelns placering
flyttats från norr- till västläktaren. Den gamla tjusiga
orgelfasaden i jugendstil finns kvar i ett förråd. I övrigt
är kyrkorummet relativt välbevarat efter att många
tidigare förändringar har återställts vid
restaureringarna 1989–90 och 2003–06.
Den äldre bilden i mitten visar hur kyrkorummet såg ut
före 1950-talets restaurering. Språkbandet över valvöppningen mot koret är övermålad men i övrigt visar
bilden i huvudsak kyrkorummets urpsrungliga utseende.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).
Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län
Ovan: Grankvistar med kottar är ett
återkommande motiv i kyrkan, liksom
växtrankor och rosor.
Vänster: De många rosorna i kyrkans
magnifika korfönster i jugendstil är en av
anledningarna till att kyrkan kallas för
Rosornas kyrka.
Ovan, vänster: Innan koret utvidgades 1959–60 fanns en
nisch under dopmålningen där dopfunten var placerad.
Ovan, höger: Originalpredikstolen sattes tillbaka 1989
efter 30 år i förvaring. Kororgeln i furu tillkom 1997 utan
anpassning till kyrkorummet. Varningstejpen för
kortrappans höjdskillnader är föredömligt diskret.
Vänster: Bänkarna med sina symbolrika gavlar. Vid nästa
byte av bänkdynor bör samma gröna kulör som på
bänksitsarna väljas.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).
Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län
När en ny orgel sattes upp på västläktaren omkring 1950 byggdes det stora västfönstret igen vilket ändrat
ljusföringen en del. De brunlaserade skärmarna bakom bänkkvarteren tillkom 1989–90 när en förhall inreddes
längst bak. Det är positivt att de ställdes upp på ett reversibelt sätt om man i framtiden vill kunna ändra
utförande igen.
Ovan, vänster: Förhall med sittgrupp, bokbord, ljusbärare etc. under västläktaren.
Ovan, mitten och höger: Ljuskronorna som beställdes av Frans Kempe bidrar till tidskaraktären, liksom
originaldetaljer som exempelvis dörrhandtagen.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).
Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län
Sakristian
förändrades
1959–60, 1979
och 1989–90.
Vid de två
senare tillfällena gjordes
också vissa
återställningsarbeten, bl.a.
trappen till
predikstolen.
Sakristian
möblerades om
med möbler
från Gembla
2005.
Hörnefors nya kyrkogård invigdes
1908, men är senare utvidgad flera
gånger. Den äldsta delen finns i
nordväst. Stenmuren vid entrén i det
området är från 1930-talet.
Begravningskapellet, ritat av
Åke Lundberg, ersatte 1964
det ursprungliga gravkapellet.
Utbyggnaden mot sydväst
gjordes 1996.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).
Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län
Den äldsta delen av
begravningsplatsen har ett
av länets största bevarade
områden med grusgravar,
omgärdade med låga
klippta måbärshäckar.
Intill ekonomibyggnaden i
nordväst har församlingen
ställt upp och bevarat ett
antal äldre gravvårdar som
tagits ur bruk på
begravningsplatsen.
Smideskorsen har ett högt
lokalhistoriskt värde.
Norr om gravkapellet, i
mitten av begravningsplatsen, finns ett område
där träden står tätare, som
på en skogskyrkogård. Här
finns många grusgravar
med stenramar. Kombinationen av det äldre bruket
med grusgravar och det
nyare med skogskyrkogård
utgör en intressant årsring
från 1920-talet och
brytningstiden mellan dessa
gravskick, som följer
begravningsplatsutvecklingen i landet.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).
