Predikan i S:t Hans kyrka Pingstdagen den 31 maj 2009
Genesis (Första Mosebok) 11:1-9 * Apostlagärningarna 2:1-11 * Johannes 14:25-29
om Babels torn står i den del av
B erättelsen
Bibeln som brukar kallas Urhistorien. Det som
står berättat där har säkert ägt rum, men den är en
förkortad berättelse, långt ifrån en komplett historieskildring. Någon har sagt att det är som om man
gjort en film och sedan klippt bort 99 av 100 bildrutor. Det viktiga i Urhistorien är alltså inte alla
detaljer utan vad den säger om Gud, Guds handlande och Guds planer.
Urhistorien börjar med skapelseberättelserna,
fortsätter med syndafallet, när Adam och Eva åt av
just det träd som Gud meddelat dem att de inte
skulle äta av. Därefter följer brodermordet, när
Adams och Evas son Kain slog ihjäl sin bror Abel,
och efter det kommer berättelsen om syndafloden
och Noas ark. Och så slutligen berättelsen om
Babels torn, den som vi nyss hörde.
Det är, kan man tycka, en bra start, men sedan
en rätt dyster historia.
Fast, säger kristen tro, dyster eller inte,
Urhistorien skildrar verkligheten, så här är det med
oss, livet vi lever, detta är läget.
Vi är skapade goda, rentav heliga och lika
Gud, vi är krönta med ära och härlighet (Ps 8:4).
Men samtidigt har det gått snett, och livet är
förgiftat. Vi människor bryter mot Gud och håller
oss undan Honom och drar därmed på oss elände,
värst av allt döden. Dessutom slår vi ihjäl varandra,
mer eller mindre bokstavligt.
Egentligen är det inte konstigt att Gud, såsom
vid syndafloden, blir vred och vill förinta oss – vi
lever inte som Han tänkt och planerat för.
I Babel tänkte människorna bygga en stad
med ett torn upp till himlen. Det var högmodigt. Det
allvarligaste var att de ville "göra sitt namn känt". I
Bibeln är ens namn mycket mer än bara ett namn;
namnet är förbundet med den man är. I Herrens
bön ber vi "Låt Ditt namn bli helgat", och då ber vi
att Guds väsen, hela Han, den Han är, ska bli helgat, inte bara själva namnet. När de i Babel tänkte
göra sitt namn känt, var det högmodigt gentemot
Gud; det var som att be "Låt vårt namn bli helgat",
"helgat varde vårt namn". Det är avguderi och
samma otrohet mot Gud som Adams och Evas
synd.
I Babel ledde människornas otro till att mänskligheten delades upp i olika språk och länder.
Som en motpol till språkförbistringen i Babel
förstod alla människor den första kristna Pingsten
vad apostlarna sade, trots att man kom från olika
länder och talade olika språk.
Vad som faktiskt hände står inte berättat.
Kanske fick apostlarna en särskilt gåva från Gud
att just den stunden tala språk som de annars inte
kunde, det är fullt möjligt. Kanske hände något hos
dem som lyssnade så att det förstod språk som de
annars inte förstod. Kanske talade apostlarna i
tungor, det ordlösa talet, som är förståeligt bortom
orden.
Hur det än var, visade det som hände den
första kristna Pingsten att det som tornbygget i Babel orsakat nu var på väg att repareras.
Pingst infaller 50 dagar efter Påsk och är slutpunkten på påskfirandet. Nästa söndag börjar den
så kallade Trefaldighetstiden som pågår ända till
kyrkoårets slut.
Påsken firar Jesu uppståndelse från de döda.
När Han, mot alla odds och mänsklig erfarenhet,
men helt enligt Guds plan, uppstod levande ur
döden med det liv som inte mer kan dö, besegrade
Han den död som mänsklighetens olydnad mot
Gud, från Adam och Eva och framåt, ställt till med.
När Jesus på Långfredagen dog på korset
försonade Han mänskligheten med Gud genom att
ta på sig straffet, konsekvenserna för vår synd. Då
gjorde Han, för att göra en lång historia kort, det
som Noas ark förebildade; alltså ordnade en räddning undan syndafloden och dess dödande av oss
syndare.
Och när sedan Jesus på Pingstdagen sände
den Helige Ande och människor begrep vad
apostlarna sade, oberoende av alla språk, då återställde Han alltså också det som människorna
ställt till med vid Babels torn en gång.
Det finns alltså en parallell mellan Urhistorien
och påskfirandet. Den död, skuld, synd, splittring
som Urhistorien berättar om blir till liv, förlåtelse
och försoning i påsken och Pingsten. Här återställs
det som blev fel.
Då kanske någon tänker ”Hur ska man kunna
förstå och fatta det där” eller kanske ”Hur ska man
bli tryggare i sin tro att det där är sant.” Rättare
sagt hoppas och ber jag att många av er tänker så.
Svaret på den frågan finns i den tredje av
dagens texter, evangeliet, där Jesus lovar att Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern ska sända i
Hans namn, ska lära oss allt och påminna oss om
allt som Jesus har sagt.
Pingstdagens gudstjänst påstår alltså att Jesus
har gjort något åt döden, ondskan, synden, lidandet, mördandet, splittringen och söndringen – och
att Guds Helige Ande kan berätta om det och göra
det till riktigt allvar, till levande verklighet för oss.
Han kan göra oss mer trogna mot Gud och hjälpa
oss att leva i takt med tillvarons Skapare och Gud.
Anden kan göra syndernas förlåtelse och vår
räddning undan syndafloden begriplig så att vi
vågar lita på den. Och Anden kan skapa gemenskap mellan människor, så att vi ibland kan tala
andras språk – jo, sånt händer – men framför allt
så att vi kan förstå varandra, också när vi inte talar
samma språk.
Och allt är en försmak av himlen.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
