Det franska slöjförbudet

Det franska slöjförbudet
- förenligt med Europakonventionen?
Juridiska institutionen
Examensarbete i folkrätt 10 poäng
VT 2009
Författare:
Författare: Omar Bembli
Innehållsförteckning
1. Inledning
4
1.1. Bakgrund
1.2. Syfte
1.3. Metod
4
5
5
1.4. Disposition
6
2. Grundläggande begrepp och regelsystem
2.1. Den islamiska slöjan
7
2.2. De mänskliga rättigheterna
2.3. Religionsfrihet
7
8
9
3. Europakonventionen och religionsfriheten
11
3.1. Rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet
3.2. Religionsfrihet
11
11
3.2.1. Begreppet ”religion eller tro”
11
3.2.2. Rätten att ha (och att inte ha) en religion eller tro
3.2.3. Rätten att utöva sin religion eller tro
13
3.2.4. Inskränkningar i rätten att utöva sin religion
3.2.4.1. Föreskriven i lag
3.2.4.2. Legitimt syfte
15
4. Europadomstolens
Europadomstolens praxis rörande den islamiska slöjan
4.2. Sahin v. Turkey
14
14
3.2.4.3. Nödvändig i ett demokratiskt samhälle
4.1. Dahlab v. Switzerland
12
17
18
18
18
4.2.1. Fakta i målet
18
4.2.2. Europadomstolens resonemang
19
2
4.2.3. Skiljaktig mening, domare Tulkens
5. Analys och slutsatser
21
24
Källförteckning
3
1. Inledning
1.1. Bakgrund
2004 trädde en fransk lag i kraft som förbjöd den islamiska slöjan i de allmänna skolorna.
Även andra klädesplagg och symboler som representerade en students religiösa övertygelse eller tillhörighet förbjöds, såsom stora Kristuskors och den judiska kalotten. Lagen föregicks av fientlighet gentemot och oro inför det alltmer vanliga bruket bland islamiska
flickor och kvinnor att bära slöja.1
Lagen var bara ett av många förslag ur en officiell rapport som sökte utröna hur
man bäst skulle skydda principen om åtskillnad mellan religion och stat2, detta i ljuset av
bl.a. en växande muslimsk befolkning. Bakom denna rapport stod en panel, skapad av dåvarande presidenten Jacques Chirac i juli 2003, bestående av 20 personer med olika bakgrund och yrken: religiösa ledare, lärare, politiker m.fl.3
I Frankrike, då som nu, finns det få frågor som skapar så mycket debatt och rör
upp så många känslor som frågan om den islamiska slöjan. Detta blev tydligt då Chirac
uttalade att han såg ”någonting aggressivt” i bruket att bära slöja; han lovade att den franska staten skulle förbjuda studenter att bära kläder och symboler som stod för ”religiös proselytism”.4 Dåvarande inrikesminister och nuvarande president Nicolas Sarkozy var däremot avogt inställd till ett sådant förbud eftersom det enligt honom vore ett uttryck för
”sekulär fundamentalism”.5
Denna rapport och lagförslag väckte som väntat en stor debatt, med många röster
som antingen var för eller emot. Detta skedde även utanför Frankrikes gränser. Exempelvis kritiserade John V. Hanford, en av Bush-administrationens främsta sakkunniga på området religionsfrihet, det franska lagförslaget.6 Han sade: ”A fundamental principle of religious freedom that we work for in many countries of the world, including on this very
1
Steiner m.fl., International Human Rights in Context, 2008, s. 622 ff.
I Frankrike kallas denna princip laïcité.
3
New York Times, 2003-12-12, Sec. A, s. 1.
4
Ibid.
5
Ibid.
6
New York Times, 2003-12-19, Sec. A, s. 8.
2
4
issue of head scarves, is that all persons should be able to practice their religion and their
beliefs peacefully, without government interference, as long as they are doing so without
provocation and intimidation of others in society.”
1.2. Syfte
Det allmänna syftet med detta arbete har varit att studera religionsfriheten sådan den är
uttryckt i Europakonventionen, och då med särskild fokus på rätten att utöva sin religion
och de tillåtna begränsningarna av denna rätt. Jag har härvid lagt stor vikt vid att försöka
få en större förståelse för hur bestämmelserna rörande de mänskliga rättigheterna tillämpas i praktiska fall, där motsatta intressen ofta kolliderar.
Detta allmänna syfte hade naturligtvis inte kunnat uppnås om det inte vore för en
specifik frågeställning, ett specifikt ämnesval. Jag valde att undersöka huruvida den ovannämnda franska lagen strider mot religionsfriheten sådan den är uttryckt i artikel 9 i Europakonventionen. Är slöjförbudet förenligt med religionsfriheten och som sådant nödvändigt för att tillförsäkra en sekulär stat, eller är det ett uttryck för en ”sekulär fundamentalism” som kränker den enskildes rätt?
1.3. Metod
Jag har använt mig av den juridiska metoden, vilket vid traditionella studier av svensk rätt
innebär en granskning utifrån de fyra rättskällorna. Då jag har valt att skriva om ett ämne
som är mer europeisk än svensk till sin karaktär har jag inte använt mig nämnvärt av förarbeten; detta av det enkla skälet att dessa tillmäts större betydelse och används i mycket
högre grad i svensk rätt än i europeisk. Däremot har jag naturligtvis granskat motsvarigheten till lagtext inom området för mänskliga rättigheter (huvudsakligen Europakonventionen) och Europadomstolens praxis, samt tagit del av den mycket omfattande internationella doktrin som finns på området, varifrån jag hämtat merparten av informationen till
detta arbete.
5
1.4. Disposition
I det inledande kapitlet redovisas allmänt de begrepp och förhållanden som ligger till
grund för detta arbete, nämligen den islamiska slöjan, de mänskliga rättigheterna samt
religionsfriheten. I kapitlet som följer presenteras religionsfriheten såsom den är utformad
i Europakonventionen tillsammans med den praxis som finns på området. I arbetets näst
sista kapitel behandlas två fall från Europadomstolen som båda rörde muslimska kvinnor
som bar slöja, vilket närmare belyser de problem och konflikter som är denna framställnings primära fokus. Arbetet avslutas med en analys av det som presenterats tillsammans
med egna reflektioner och slutsatser.
6
2. Grundläggande begrepp och regelsystem
2.1. Den islamiska slöjan
Ingen religion vore en religion om det inte fanns människor som uppfattade ett visst regelsystem, en viss livsåskådning som just en religion. De olika livsåskådningarna – det må
handla om kristendom, hinduism eller islam – får nämligen inte sin existens genom att bli
predikade och proklamerade för människorna. De sätts inte i stånd genom något gudomligt tvång. Istället får de sitt förverkligande genom en grupp människor som åtar sig den
uppgiften; ett handlande som speglar de olika individernas innersta övertygelser.
Grunderna för påbudet att bära slöja återfinns i islams främsta rättskälla, Koranen.
För muslimer är Koranen livets grundlag, uppenbarad av Allah för att vägleda och strukturera på såväl det individuella planet som det samhälleliga. Mycket i Koranen rör således
hur den enskilde individen ska föra sitt liv – som person, familjemedlem, medborgare
samt medlem av den islamiska gemenskapen – för att uppnå detta livs högsta möjliga andliga fulländning. Till detta kommer regler och vägledningar för hur det mänskliga livet i
samhället som helhet bör föras, oavsett om det gäller politiska, ekonomiska, sociala, intellektuella eller moraliska spörsmål.
Den för denna framställning relevanta meningen i Koranen lyder:
Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin
sinnlighet och inte visa mera av sina behag än vad som [anständigtvis] kan vara
synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen.7
”Vad som [anständigtvis] kan vara synligt” har av merparten av de islamiska lärde uppfattats som enbart avseende ansikte, händer och fötter. Denna tolkning av föreskrifterna om
den kvinnliga klädedräkten anses vara den allmänt vedertagna.8
7
8
Koranen, 24:31. Bernström, Koranens budskap, 2000, s. 511.
Bernström, 2000, s. 511 not. 37.
7
2.2. De mänskliga
mänskliga rättigheterna
Alla människor är födda fria och lika i värde. Detta gäller oavsett ras, hudfärg, kön, nationalitet eller socialt ursprung, egendom, språk eller religion.9 Utgår man ifrån detta vore
det ett logiskt felsteg om inte alla människor också var lika i rättigheter. Detta grundförhållande utgör fundamentet för de åtskilliga rättsregler som bildats och utvecklats inom
området mänskliga rättigheter sedan slutet av andra världskriget.
De mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet mellan den enskilde och staten.
De innehåller regler som begränsar statens makt över den enskilde, samtidigt som de fastställer vissa skyldigheter för staten gentemot den enskilde. Dessa regler är en del av folkrätten; de är juridiskt bindande rättsregler som till övervägande del finns nedskrivna i internationella överenskommelser, vilka i sin tur är skapade gemensamt av staterna.10
Fram till andra världskrigets slut ansågs det vara upp till staterna själva att bestämma hur människor skulle behandlas inom det egna territoriet. Krigets vedervärdigheter – bl.a. i Tyskland, Sovjetunionen och Asien – satte stopp för det synsättet. Man kunde
inte längre ta för givet att staterna respekterade grundläggande rättigheter.11 Denna insikt
var en av orsakerna till utformandet av FN-stadgan (1945), vilket i sin tur var en förutsättning för antagandet av FN:s Allmänna Förklaring om de mänskliga rättigheterna12.
Arbetet gick sedan vidare med utarbetandet av de två centrala konventionerna på området: Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (1966)13 samt
Internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966)14.
Mer relevant för denna framställning är den konvention som kom till i vår del av
världen, den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen, 1950). Det var huvudsakligen två skäl som ledde fram till dess antagande. Det första
var att man ville tillhandahålla ett verktyg för framtidens Europa att undvika de avskyvärda brott som då nyligen begåtts. Det andra var att skydda stater från kommunistisk
9
FN:s Allmänna Förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948), artikel 1.
Hedlund Thulin, Lika i värde och rättigheter. Om mänskliga rättigheter, 2008, s. 13.
11
Fisher, Mänskliga rättigheter. En introduktion, 2007, s. 13.
12
Dess engelska namn är Universal Declaration of Human Rights (UDHR).
13
Dess engelska namn är International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR).
14
Dess engelska namn är Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (CESCR).
10
8
omstörtning.15 Detta speglas i preambeln till stadgan till Europarådet, som är den organisation som gjorde Europakonventionen möjlig. Där bekräftar medlemsstaterna
their devotion to the spiritual and moral values which are the common heritage
of their peoples and the true source of individual freedom, political liberty and
the rule of law, principles which form the basis of all genuine democracy.
2.3. Religionsfrihet
Religionsfriheten är en mänsklig rättighet och som sådan allmänt erkänd, däribland av
Europadomstolen, som ett nödvändigt fundament i ett demokratiskt samhälle:
… freedom of thought, conscience and religion is one of the foundations of a
’democratic society’ within the meaning of the Convention. It is, in its religious
dimension, one of the most vital elements that go to make up the identity of believers and their conception of life, but it is also a precious asset for atheists, agnostics, sceptics and the unconcerned. The pluralism indissociable from a democratic society, which has been dearly won over the centuries, depends on it.16
Vad är då religionsfrihet, ur ett rent juridiskt-tekniskt perspektiv? För att få svar på det
måste man gå till de ovannämnda centrala dokumenten och konventionerna:
FN:s Allmänna Förklaring om de mänskliga rättigheterna
Art. 18.
18 Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam
eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller
trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa
sedvänjor.
15
16
Jacobs m.fl., The European Convention on Human Rights, 2006, s. 2.
Kokkinakis v. Greece (1993-05-25), para. 31.
9
Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
Art. 18.1.
18.1 Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en
trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra,
offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst,
iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.
Art. 18.2. Ingen må utsättas för tvång, som kan inskränka hans frihet att bekänna
sig till eller antaga en religion eller tro efter eget val.
Art. 18.3. Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inkränkningar, som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda
den allmänna säkerheten, ordningen, hälsovården eller sedligheten eller andra
personers grundläggande fri- och rättigheter.
Europakonventionen
Art. 9.1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet;
denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i
gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom
gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.
Art. 9.2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning,
hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Som man kan se finns det stora likheter mellan artiklarna. Detta är ingen tillfällighet. Den
allmänna förklaringen och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter kom ju till inom FN-systemet, och Europakonventionen hade som ett av
sina mål att ”take the first steps for the collective enforcement of certain rights stated in
the Universal Declaration”17.
17
Från preambeln till Europakonventionen.
10
3. Europakonventionen och religionsfriheten
3.1. Rätten till tanketanke-, samvetssamvets- och religionsfrihet
Rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet, med andra ord okränkbarheten av det område som ibland kallas forum internum, garanteras utan förbehåll i artikel 9. Inskränkningar av denna rätt är endast möjliga när det gäller yttre uttryck av tankar, samvete och
religion.18 När det gäller religion och tro återspeglas detta i det ovan återgivna andra
stycket i artikel 9: ”Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana
begränsningar […]”
Här är det alltså fråga om en absolut frihet att hysa vilka tankar, moraliska övertygelser eller trosuppfattningar som helst – och detta är något som har större praktisk betydelse än man till en början kan ländas att tro. Det förhållandet att tankar och övertygelser är diffusa och obestämbara så länge de inte är uttryckta innebär nämligen inte att den
”inre” tanke-, samvets- och religionsfriheten är utan värde i praktiska situationer. Denna
frihet skyddar nämligen den enskilde mot exempelvis s.k. hjärntvätt. Den skyddar även
mot statlig indoktrinering i så måtto att inga påföljder får åläggas en individ då denne hyser en viss åsikt eller ändrar trosuppfattning.19 Vidare förbjuder den varje form av tvång
att uttrycka tankar, ändra en åsikt eller röja en religiös övertygelse.20
3.2.
3.2. Religionsfrihet
3.2.1 Begreppet ”religion eller tro”
Som framgått skyddar artikel 9 rätten ”att utöva sin religion eller tro”. Begreppet ”religion
eller tro” har av Europadomstolen givits en bred innebörd. Således täcker det inte bara de
18
van Dijk m.fl., Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, 2006, s. 752.
23380/94 C.J., J.J. and E.J. v. Poland, D.R. 84-A s. 46.
20
van Dijk m.fl., 2006, s. 752.
19
11
traditionella religionerna och trosuppfattningarna (såsom kristendom, islam21, buddhism22
och den kontroversiella scientologikyrkan23), utan alla upptänkliga former av åskådningar.
Så kan exempelvis pacifism24 anses vara en sådan ”tro” som faller in under artikel 9.25
Detta betyder dock inte att vilka åsikter och idéer som helst åtnjuter artikelns
beskydd. För det krävs nämligen att en tro har uppnått ”a certain level of cogency, seriousness, cohesion and importance”.26 Dessa till synes objektiva och klara krav kan dock
vara svåra att tillämpa i det enskilda fallet, då det ligger i sakens natur att tro är något ytterst subjektivt och därmed svårgreppat.27
När kravet på ”cogency, seriousness, cohesion and importance” väl anses vara
uppfyllt, måste man under alla förhållanden förutsätta att en ”religion eller tro” existerar.
Skulle staten i ett sådant fall finna en tro falsk eller teologiskt oacceptabel får staten därmed inte för denna sak allena undandra sitt beskydd.28 Europadomstolen har nämligen
yttrat att religionsfrihet ”excludes any discretion on the part of the State to determine
whether religious beliefs or the means used to express such beliefs are legitimate”.29
3.2.2.
3.2.2. Rätten att ha (och att inte ha) en religion eller tro
Rätten att ha en religion eller tro får aldrig inskränkas; detta gäller även rätten att byta
religion eller tro. Inte heller får rätten att inte ha en religion eller tro begränsas, eftersom
detta också är en viktig och integrerad del av religionsfriheten.30 Europadomstolen yttrade
i Kokkinakis v. Greece att religionsfriheten ”is also a precious asset for atheists, agnostics,
skeptics and the unconcerned”.31
21
Karaduman v. Turkey (1993-05-03).
X v. France (1974-12-20).
23
Pastor X and the Church of Scientology v. Sweden (1979-05-05).
24
11567/85 och 11568/85 Le Court Grandmaison and Fritz, D.R. 53 s. 150.
25
van Dijk m.fl., 2006, s. 759.
26
Campbell and Cosans v. United Kingdom (1982-02-25), para. 36.
27
Jacobs m.fl., 2006, s. 303.
28
van Dijk m.fl., 2006, s. 760.
29
Manoussakis v. Greece (1996-09-26), para. 47.
30
van Dijk m.fl., 2006, s. 758.
31
Kokkinakis v. Greece, para. 31.
22
12
Religionsfriheten innefattar vidare ett skydd mot att tvingas handla på ett sätt
som medför ett uttryck för accepterandet av en viss religion eller tro som man själv inte
delar. Till exempel är ett krav för en parlamentsledamot att svära sin ed på evangelierna
”tantamount to requiring […] elected representatives of the people to swear allegiance to
a particular religion, a requirement which is not compatible with Article 9”.32
3.2.3.
3.2.3. Rätten att utöva sin religion eller tro
tro
Artikel 9 skyddar rätten att utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning,
sedvänjor och ritualer. Denna uppräkning antyder att artikel 9 först och främst tar sikte på
”traditionella” uttryck av religionsutövning, såsom att fasta under månaden Ramadan och
att närvara vid fredagsbönerna i moskén33, att slakta enligt judiska religiösa föreskrifter34
och att bära den islamiska slöjan35.
Det kan dock antas att artikelns uppräkning av skyddade former av religionsutövning inte var avsedd att vara uttömmande. Vidare kan man tycka att begreppet ”sedvänjor” ger utrymme för en tolkning som inte stannar vid traditionella uttryck av religionsutövning.36 Praxis från Strasbourg har här emellertid – i linje med många andra frågor som
rör religionsfriheten – valt att följa en tämligen restriktiv tolkning. Detta synsätt uttrycktes för första gången i fallet Arrowsmith v. United Kingdom37. Arrowsmith var en kvinna
som hade gjort gällande att hon haft rätten att dela ut flygblad till brittiska soldater. I dessa uttryckte hon sin åsikt att dessa soldater inte borde tjänstgöra på Nordirland. Arrowsmith argumenterade för att artikel 9 gav henne rätt att uttrycka sin pacifistiska trosuppfattning på detta sätt. Europakommissionen38 slog dock fast att ett sådant subjektivt element inte räckte för att ge henne denna rätt: ”The term ’practice’ as employed in Article
32
Buscarini and others v. San Marino (1999-02-18), para. 39.
Kalaç v. Turkey (1997-07-01), para. 29.
34
Cha’are Shalom ve Tsedek v. France (2000-06-12), para. 74.
35
Sahin v. Turkey (2004-06-29), para. 71.
36
van Dijk m.fl., 2006, s. 761.
37
7050/75 Arrowsmith v. United Kingdom, D.R. 19 s. 5.
38
Tidigare tog Europakommissionen tog emot individuella klagomål rörande mänskliga rättigheter. 1994 gick
Kommissionen upp i Europadomstolen, vilket medförde att individuella klagomål numera anhängiggörs direkt
hos domstolen.
33
13
9.1 does not cover each act which is motivated or influenced by a religion or belief.”
Kommissionen tillämpade istället en objektiv måttstock: ”When the actions of individuals
do not actually express the belief concerned they cannot be considered to be as such protected by Article 9.1, even when they are motivated by it.” Man kom till slutsatsen att
Arrowsmith inte hade ägnat sig åt religions- eller trosutövning eftersom flygbladen inte
uttryckte pacifistiska åsikter. Följaktligen kunde hon inte heller åberopa artikel 9.39
Artikel 9 skyddar alltså inte alla handlingar som har sitt ursprung i personliga och
religiösa uppfattningar, utan bara de handlingar som utgör ”part of the practice of a religion or a belief in a generally accepted form”.40 Allmänt tillämplig och neutral lagstiftning
kan därför i princip aldrig anses inskränka religions- och trosfriheten.41
3.2.4. Inskränkningar i rätten att utöva
utöva sin religion
Låt oss först åter konstatera att det endast är rätten att utöva sin religion och inte religionen i sig som kan inskränkas av staten. Käranden måste alltså först visa att staten har begränsat dennes rätt att utöva sin religion. Staterna har dock enligt artikel 9(2) rätt att införa inskränkningar i rätten att utöva sin religion, under förutsättning att de 1) är föreskrivna i lag, 2) har ett legitimt syfte, 3) är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle.
3.2.4.1.
3.2.4.1. Föreskriven i lag
För att rättfärdiga begränsningar i rätten att utöva sin religion måste staten alltså först visa
att de är föreskrivna i lag. Lagen måste vara tillgänglig för individen vid tiden för begränsningen samt tillräckligt precis i sitt uttryck. Om en lag är diffus och oklar skyddar konventionen inte åtgärder vidtagna i enlighet med denna lag. Europadomstolen har dock
slagit fast att vaghet ibland är en nödvändighet för att hålla jämna steg med ”changing
circumstances”.42
39
Arrowsmith v. United Kingdom, para. 5.
Pichon and Sajous v. France (2001-10-02).
41
van Dijk m.fl., 2006, s. 762.
42
Kokkinakis v. Greece, para. 40.
40
14
3.2.4.2.
3.2.4.2. Legitimt syfte
Artikel 9(2) stadgar att staten får införa begränsningar som är nödvändiga med hänsyn till
den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, hälsa eller moral eller till skydd för
andra personers fri- och rättigheter. Eftersom åtminstone majoriteten av lagstiftningsärendena får sägas vara till nytta för det allmännas bästa, bär staterna inte på någon tung
bevisbörda i detta sammanhang.43 Nya lagförslag presumeras vara till gagn för samhället
och därmed uppfylla ett legitimt syfte. Europadomstolen har heller inte varit sen att från
tid till annan godta uttalade lagstiftningsmål som åtminstone kunnat kallas tvivelaktiga
och som burit sken av ett utanpåverk. Det har också förekommit att domstolen valt att
bortse ifrån mindre rättfärdiga och dunkla lagstiftningsavsikter.
I Kokkinakis v. Greece hade paret Kokkinakis, tillhörande Jehovas Vittnen, besökt frun till en präst i den lokala grekisk-ortodoxa kyrkan för att diskutera sina religiösa
övertygelser. När prästen hörde om besöket underrättade han polisen, vilket ledde till att
paret greps, åtalades och fälldes för proselytism.44 Trots att herr Kokkinakis efter överklagande fick ett lägre straff, anhängiggjorde han sitt ärende hos Europakommissionen, eftersom de grekiska domstolarna vägrat att förklara landets anti-proselytismlagar såsom
varande oförenliga med grundlagen.45
När det gällde frågan om det legitima syftet, argumenterade de grekiska myndigheterna att lagen var till för att skydda de religiösa fri- och rättigheterna som tillkom de
som annars löpte risk att bli offer för proselytism.46 Trots att Europadomstolen yttrade att
dylika lagar ofta använts och riktats emot religiösa minoriteter i det nästan uteslutande
grekisk-ortodoxa landet, godtog domstolen detta argument till fullo. Den berörde överhuvudtaget inte frågan – farhågan – om just denna lag möjligen var skapad för att undertrycka olika religiösa minoriteter i landet.
En liknande ställning togs av Europadomstolen i fallet Manoussakis v. Greece. En
grupp Jehovahs Vittnen hade hyrt ett rum för olika sorters möten, och detta hade skett
43
Boustead, The French headscarf law before the European Court of Human Rights, 2007, s. 177.
Kokkinakis v. Greece, para. 9.
45
Ibid. para 29.
46
Ibid. para. 42.
44
15
utan att vederbörligt tillstånd för etablerandet av religiös samlingslokal hade utfärdats av
de grekiska myndigheterna. Gruppen ansökte omsider om ett sådant tillstånd, men utfärdandet lät vänta på sig med motiveringen att den ansvariga myndigheten ej hade fått all
nödvändig information från andra inblandade departement.47 Under tiden arresterades
och dömdes gruppen för att ha drivit en illegal religiös samlingslokal.48 Gruppen anhängiggjorde sitt ärende hos Europakommissionen, med det grundläggande argumentet att tillståndskravet och den juridiska process som ägt rum kränkte deras rätt att utöva sin religion enligt artikel 9.49
När det gällde frågan om det legitima syftet – och detta är ytterst relevant – likställde Europadomstolen skyddandet av den grekisk-ortodoxa tron med vidmakthållandet
av den allmänna ordningen i Grekland,50 vilket har som naturlig konsekvens att majoritetsreligionen gynnas medan vissa andra får stå i skymundan. Även i detta fall bortsåg
domstolen alltså ifrån att ifrågavarande lag möjligen hade bakomliggande illegitima syften.
Domstolen yttrade att:
In Greece virtually the entire population was of the Christian Orthodox faith,
which was closely associated with important moments in the history of the
Greek nation, The Orthodox Church had kept alive the national conscience and
Greek patriotism during the moment of foreign occupation.51
Återigen: staten bär inte på någon tung bevisbörda i detta sammanhang. Om en religion
på samma sätt som i Grekland utgör en viktig del av nationens historia och identitet, kan
staten, på bekostnad av religiösa minoriteter, finna ett legitimt syfte om man argumenterar att den aktuella lagen är till för att säkerställa den allmänna ordningen. Och hur säkerställer man den allmänna ordningen? I Europadomstolens ögon är ett sätt att, som nämnts,
skydda majoritetsreligionen. Denna inställning lämnar mycket i övrigt att önska och leder
47
Manoussakis v. Greece, para. 11.
Ibid. para. 15.
49
Ibid. para. 16.
50
Ibid. para. 39.
51
Ibid.
48
16
olyckligtvis till att religiösa minoriteter riskerar att behandlas på ett annat sätt än majoriteten.
3.2.4.3.
3.2.4.3. Nödvändig i ett demokratiskt samhälle
Europadomstolen har yttrat att inskränkningar i rätten att utöva sin religion ibland är
nödvändiga för att kunna säkerställa religiös pluralism,52 men att det till syvende och sist
är upp till domstolen att avgöra huruvida dessa inskränkningar är ”justified in principle
and proportionate”.53 Staterna har dock ett stort bedömningsutrymme i detta sammanhang, tack vare ”margin of appreciation”-doktrinen. Denna doktrin innebär att det primära ansvaret för implementeringen av Europakonventionen ligger just hos staterna själva,
och att Europadomstolen accepterar, ja förväntar sig, olika lokala lösningar på problem
som uppkommer över konventionsområdet. I korthet kan också sägas att den religion som
behandlas förmånligt av en viss existerande lag också kommer att behandlas förmånligt av
Europadomstolen – så länge detta är inom det utrymme som ”margin of appreciation”doktrinen sätter upp för staterna att själva bedöma hur de ska säkerställa och skydda exempelvis den allmänna ordningen.54
52
Kokkinakis v. Greece, para. 33.
Ibid. para. 47.
54
Boustead, 2007, s. 181.
53
17
4. Europadomstolens praxis rörande den islamiska slöjan
4.1. Dahlab v. Switzerland55
Det första av de två fall som jag här har valt att använda mig av rörde en kvinna som tillsattes som lärare för små barn i Genève. Hon var ursprungligen katolik men hade konverterat till islam och började snart att bära slöja. Hon blev tillsagd att sluta bära slöja under
arbetstid men följde inte denna anmodan och blev därför snart av med sitt jobb. Dahlab
överklagade detta beslut men fick inte upprättelse, varför hon förde ärendet till Europadomstolen. Hon argumenterade att slöjförbudet kränkte hennes rätt att utöva sin religion
enligt artikel 9 i Europakonventionen. Europadomstolen gick dock på de schweiziska
myndigheternas linje och yttrade bl.a. att:
it is very difficult to assess the impact that a powerful external symbol such as the
wearing of the headscarf may have on the freedom of conscience and religion of
very young children [between four and eight]. … [T]he wearing of a headscarf
might have some kind of proselytizing effect, seeing that it appears to be imposed
on women by a precept which is laid down in the Koran and which … is hard to
square with the principle of gender equality. It therefore appears difficult to reconcile the wearing of an Islamic headscarf with the message of tolerance, respect
for others and, above all, equality and non-discrimination that all teachers in a
democratic society must convey to their pupils. … [H]aving regard, above all, to
the tender age of the children for whom the applicant was responsible as a representative of the State, the Geneva authorities did not exceed their margin of appreciation and … the measure they took was therefore not unreasonable.56
55
56
Dahlab v. Switzerland (2001-01-15).
Ibid. s. 15.
18
4.2. Sahin v. Turkey
4.2.1. Fakta i målet
Detta fall rörde ett universitet i Istanbul där studenterna hade förbjudits att bära slöja (och
helskägg) under lektions- och tentamenstillfällen. Leyla Sahin studerade vid den medicinska fakulteten. Hon ansåg det vara hennes religiösa plikt att bära slöja. Efter att slöjförbudet hade införts i februari 1998 nekades hon tillträde till ett flertal lektions- och tentamenstillfällen, och hon förbjöds att registrera sig till andra kurser.
Sahin valde att få ärendet rättsligt prövat. Hon argumenterade att universitetet
inte hade befogenhet att införa ett slöjförbud och att hennes rättigheter enligt Europakonventionen hade kränkts.57
Fallet gick ända upp till Turkiets konstitutionsdomstol, vars domare inledningsvis
förklarade att det sekulära systemet hade uppnått grundlagsstatus, dels på grund av Turkiets historiska erfarenheter, dels på grund av vissa särdrag i religionen islam. Det sekulära
systemet var en vital del i den demokratiska strukturen och garanterade religionsfrihet
och likhet inför lagen. Domstolen lade härvid stor vikt vid att påminna om Turkiets speciella position som sekulär stat med en muslimsk befolkningsmajoritet; den förklarade också
att detta system hotades av islamisk fundamentalism. Enligt domstolen måste staten begränsa religiösa uttryck i skolan för att motverka diskriminering av icke-praktiserande
muslimer och för att skapa en lugn, tolerant och ömsesidigt stöttande atmosfär.58
Efter denna dom blev Sahin föremål för flera disciplinära åtgärder eftersom hon
fortsatte att bära slöja. Hon sökte härvid upprättelse i Europadomstolen eftersom hon ansåg att hennes rättigheter enligt artikel 9 i Europakonventionen hade kränkts. Ingen av
instanserna i Europadomstolen fann dock något brott mot artikel 9.
57
58
Sahin v. Turkey, para. 18.
Ibid. para. 39.
19
4.2.2. Europadomstolens
Europadomstolens resonemang
Domstolen (i stor kammare) inledde med konstaterandet att Turkiet alltsedan utropandet
av republiken 1923 varit en sekulär stat. Det offentliga och det religiösa rummet hade
skiljts åt genom ett antal samhällsreformer, vilka hade satts i verket som en del av Turkiets
strävan att bli modernare och närma sig Väst. Under denna period erhöll kvinnor samma
politiska rättigheter som män.
Domstolen tillade att bärandet av slöjor i skolor och universitet var ett relativt
ungt fenomen som på allvar hade sett dagens ljus först på 1980-talet. De som bar slöja såg
det som sin plikt och/eller en form av religiöst identitetsuttryck. De sekulära såg dock slöjan som en symbol för politisk islam.59
Då spörsmål rörande förhållandet mellan religion och stat behandlas måste enligt
Europadomstolen särskild vikt tillmätas de nationella myndigheternas inställning. Detta
eftersom det är omöjligt att över hela Europa tillämpa en enhetlig modell när det gäller
religionens roll i samhället; denna skiljer sig nämligen kraftigt åt mellan olika länder på
grund av olika nationella traditioner och varierande behov av att skydda andras fri- och
rättigheter och att säkerställa den allmänna ordningen.60 ”Margin of appreciation”doktrinen utgör i detta sammanhang ett viktigt inslag i domstolens synsätt och arbetsmetod. Uppgiften var här nämligen att fastställa huruvida åtgärderna på nationell nivå till sin
utformning var principiellt försvarbara och proportionerliga. Myndigheterna åtnjöt i detta
fall ett stort bedömningsutrymme och detta utrymme ville domstolen ogärna minska, eftersom det kunde riskera andras fri- och rättigheter, den allmänna ordningen samt sann
religiös pluralism, som är en ytterst viktig beståndsdel i ett demokratiskt samhälle.61
Efter att ha beaktat parternas argumentation fann domstolen inte några skäl till
att frångå den linje som den i liten kammare slagit in på (se paragraf 107-109 i det avgörandet):
59
Ibid. para. 35.
Ibid. para. 109.
61
Ibid. para. 110.
60
20
The Court … notes the emphasis placed in the Turkish constitutional system on
the protection of the rights of women.
The Court considers that, when examining the question of the Islamic
headscarf in the Turkish context, there must be borne in mind the impact which
wearing such a symbol, which is presented or perceived as a compulsory religious duty, may have on those who choose no to wear it. As has already been
noted, the issues at stake include the protection of the ”rights and freedoms of
others” and the ”maintenance of public order” in a country in which the majority
of the population, while professing a strong attachment to the rights of women
and a secular way of life, adhere to the Islamic faith. Imposing limitations on
freedom in this sphere may, therefore, be regarded as meeting a pressing social
need by seeking to achieve those two legitimate aims, especially since, as the
Turkish courts stated …, this religious symbol has taken on political significance
in Turkey in recent years.
The Court does not lose sight of the fact that there are extremist political
movements in Turkey which seek to impose on society as a whole their religious
symbols and conception of a society founded on religious precepts … It has previously said that each Contracting State may, in accordance with the Convention
provisions, take a stance against such political movements, based on its historical
experience. The regulations concerned have to be viewed in that context and
constitute a measure intended to achieve the legitimite aims referred to above
and thereby to preserve pluralism in the univerity.
Domstolen var av uppfattningen att det turkiska universitetet bäst kunde uppskatta de
lokala behov och förhållanden som rådde samt det som krävdes för att kunna genomföra
en kvalitativ undervisning på bästa sätt.62 Inskränkningen i religionsfriheten som genomdrivits befanns alltså vara försvarbar och proportionerlig i förhållande till det legitima,
eftersökta målet med densamma.63 En kränkning av artikel 9 hade inte ägt rum.6465
62
Ibid. para. 121.
Ibid. para. 122.
64
Ibid. para. 123.
65
Detta avgörande stöddes av sexton röster mot en.
63
21
4.2.3. Skiljaktig mening,
mening, domare Tulkens
Domare Tulkens menade att hon möjligen kunnat acceptera den ”margin of appreciation”doktrin som legat till grund för ifrågavarande avgörande, om det inte hade varit för två
faktorer.66 Den första faktorn rörde det argument som använts för att rättfärdiga det relativt breda bedömningsutrymme som de turkiska myndigheterna kommit att åtnjuta, nämligen det att det inte fanns någon enhetlig europeisk praxis när det gällde bärandet av religiösa symboler i skolan. Detta förhållande var enligt domare Tulkens i sig inte tillräckligt
för att bereda myndigheterna vida handlingsmöjligheter i en så viktig fråga som religionsfriheten. Den andra faktorn rörde den europeiska, supranationella, övervakning som med
nödvändighet måste åtfölja beviljandet av ett brett bedömningsutrymme. En sådan övervakning stod inte att finna i majoritetens avgörande.67
Domare Tulkens konstaterade vidare att inskränkningen av Sahins religionsfrihet
skett på basis av två huvudargument: principen om den sekulära staten och jämlikhet mellan könen.68 Uppfattningen att bärandet av slöja var oförenlig med tanken om ett sekulärt
samhälle ledde enligt domare Tulkens till tre svårigheter.69 Det första var att majoritetens
dom inte berörde Sahins framförda argument att hon inte haft för avsikt att underminera
principen om en sekulär stat, en princip som hon för övrigt sade sig stödja. Det andra var
att det inte fanns något som visade att Sahin genom sin religiösa åskådning och sitt allmänna handlande hade motsatt sig denna princip. Det tredje var att domen, till skillnad
från Dahlab v. Switzerland, inte gjorde någon skillnad mellan elevers och lärares situationer.
Sedan behandlade domare Tulkens frågan om jämlikhet mellan könen:
Turning to equality, the majority focus on the protection of women’s rights and
the principle of sexual equality. … By converse implication, wearing the headscarf is considered synonymous with the alienation of women. The ban on wear-
66
Para. 3 i den skiljaktiga meningen.
Ibid.
68
Ibid. para. 4.
69
Ibid. para. 7.
67
22
ing the headscarf is therefore seen as promoting equality between men and
women. However, what, in fact, is the connection between the ban and sexual
equality? The judgment does not say. … [W]earing the headscarf has no single
meaning; it is a practice that is engaged for a variety of reasons. It does not necessarily symbolise the submission of women to men and there are those who maintain that, in certain cases, it can even be a means of emancipating women. What
is lacking in this debate is the opinion of women, both those who wear the headscarf and those who choose not to.70
Domare Tulkens slutsats var att en kränkning av artikel 9 hade ägt rum.71 De problem och
spörsmål som uppkommit i samband med fallet måste enligt henne ses i ljuset av det islamfientliga klimat som råder bl.a. i Europa, och att situationen i framtiden kräver vaksamhet.72
70
Ibid. para. 11.
Ibid. para. 13.
72
Ibid. para. 20.
71
23
5. Analys och slutsatser
Denna framställning har haft som mål att belysa religionsfriheten som en mänsklig rättighet. Hur långt sträcker sig religionsfriheten, vilka är dess attribut, vilka är de tillåtna inskränkningarna? Hur behandlar man de problem som ofrånkomligen uppstår då synbarligen motsatta intressen kolliderar?
Att se på de intressen som här har varit aktuella – principen om det sekulära samhället och rätten att utöva sin religion – såsom varande motsatta varandra är enligt min
mening felaktigt. Religionsfriheten har ju som bekant alltsedan den moderna rättsstatens
födelse varit ett av dess främsta adelsmärken. Religionsfriheten har varit något man med
rätta varit stolt över, ty utan ett öppet, transparent och deltagande samhälle hade det
knappast funnits någon grogrund för religionsfrihet och mänskliga rättigheter i allmänhet.
Och vice versa: utan religionsfrihet och mänskliga rättigheter existerar inte rättsstaten.
Religionsfriheten och rättsstaten hör således naturligen ihop, de uppkommer vanligen
samtidigt, de är beroende av varandra, de är till viss del varandras förutsättning och följd.
Det är därför förvånande att se hur styvmoderligt behandlad religionsfriheten –
och särskilt då rätten att utöva sin religion – har behandlats från tid till annan i praxis från
Strasbourg. Som nämnts ovan är inskränkningar i rätten att utåt manifestera sin religion
endast tillåtna om de är föreskrivna i lag, har ett legitimt syfte och är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Det första kravet är relativt lättbevisat medan de två andra är mer
komplicerade och diffusa till sin art.
Kravet på legitimt lagstiftningssyfte är av uppenbara skäl en nödvändighet. Därför
är det beklämmande att se hur lättvindigt Europadomstolen stundom har godtagit staternas argument i detta sammanhang – trots att det i dessa fall funnits, om inte tecken som
tyder på, så åtminstone farhågor om att ifrågavarande lagstiftning haft som egentligt, bakomliggande syfte att förtrycka religiösa minoriteter. Detta skedde bl.a. i det ovan refererade Kokkinakis v. Greece, där domstolen – trots konstaterandet att liknande lagar tidigare
hade riktats mot religiösa minoriteter – godtog de grekiska myndigheternas argumentation och bortsåg från eventuella illegitima biavsikter med lagen. Även i Manoussakis v.
24
Greece skedde detta; dessutom yttrade domstolen att skyddandet av majoritetsreligionen i
Grekland, den grekisk-ortodoxa kyrkan, var detsamma som att värna om den allmänna
ordningen i landet. Detta, tillsammans med det relativt vida bedömningsutrymme staterna
åtnjuter som en följd av ”margin of appreciation”-doktrinen, leder enligt min mening till
att religiösa minoriteter de facto degraderas och att majoritetsreligionen åtnjuter en privilegierad ställning. Kravet på ett legitimt lagstiftningssyfte, så avgörande för att motverka
diskriminering, är alltså i många fall ett krav som anses uppfyllt så fort hänvisning har
gjorts till den nationella allmänna ordningen. Detta är att tillämpa ett alltför okomplicerat
synsätt på komplexa företeelser och samband.
Det var nedslående att läsa hur Europadomstolen i Dahlab v. Switzerland valde
att beskriva slöjan såsom en ”powerful external symbol”. I mina ögon cementerar detta
bara synen på islam som ett kraftfullt och dunkelt utifrån kommande hot, samtidigt som
det representerar det ”vi och de”-tänkande som redan tar alltför stor plats i debatten –
både i Väst och i de islamiska länderna. Vidare ger det upphov till en rad frågor: Vad är
det som krävs för att en religiös eller kulturell företeelse ska anses vara ”intern”? Borde
inte alla de religiösa och kulturella yttringar som existerar i ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle anses vara ”interna”? Vem är det som bestämmer vad som ska vara ”externt”
respektive ”internt” – och vilken funktion fyller egentligen denna klassificering?
Europadomstolen skriver i samma avgörande att bärandet av slöja är svårt att förena med budskapet om tolerans, respekt för andra och framför allt, jämlikhet och ickediskriminering. Hyser de som har valt att bära slöja – för ett fritt val handlar det om i de
allra flesta fall – således mindre tolerans och respekt för andra människor än de som inte
bär slöja? På vilket sätt strider bärandet av slöja mot principen om jämlikhet och ickediskriminering om detta är ett val som har fattats av individen själv, på basis av hennes
religiösa övertygelser? Är det inte så att förvägrandet av kvinnans rätt att utöva sin religion utan att därmed drabbas av sanktioner strider än mer mot samma principer? Denna del
av Europadomstolens avgörande är, för att använda domare Tulkens formulering i hennes
skiljaktiga mening i Sahin v. Turkey, diskutabel.
25
Inskränkningen av Leyla Sahins rätt att utöva sin religion befanns av Europadomstolen vara tillåten med hänvisning till principen om åtskillnad mellan stat och religion
samt principen om jämlikhet mellan könen. Inledningsvis måste jag säga att jag i likhet
med domare Tulkens har svårt att se hur bärandet av slöja utgör ett hot mot den sekulära
staten. Sahin framförde i sin argumentation – och det finns ingen anledning att misstro
henne – att hon inte hade för avsikt att underminera den sekulära staten utan tvärtom
stödde den. Genom att även religiösa och slöjbärande kvinnor tillåts studera vid de turkiska universiteten hotas inte den sekulära staten, tvärtom stärks den och blir mer livskraftig.
Den kan då visa på en dynamik och en tillåtande samhällsuppbyggnad där alla människor,
oavsett livsåskådning, har likadana möjligheter inom det rådande systemet. Universitetet,
representerande den sekulära staten, blir alltså inte mindre sekulärt för att elever med
olika kulturell och religiös bakgrund, representerande samhället i stort, tillåts studera på
lika villkor. Den lugna, tolererande och ömsesidigt stöttande atmosfär som Turkiets konstitutionsdomstol säger sig vilja främja uppstår av naturliga skäl just då man tillåter en tolererande och ömsesidigt stöttande atmosfär.
Europadomstolen uttrycker i avgörandet oro över den inverkan som slöjor i klassrummet kan tänkas ha på de som har valt att inte bära slöja samt övriga studenter. Det
måste påminnas om att det här rörde sig om unga män och kvinnor, studerande på universitetsnivå. Uppenbarligen antas dessa, av Europadomstolen och de turkiska myndigheterna, inte besitta den mognad som krävs för att möta och interagera med människor som ser
saker och ting på ett något annorlunda sätt.
Jag har svårt att förstå hur principen om jämlikhet mellan könen kan åberopas till
stöd för att förbjuda en slöjbärande kvinna som Leyla Sahin att studera på universitetsnivå.
Betraktat ur ett mer allmänt perspektiv ger åberopandet av principen om jämlikhet mellan
könen som ett led i argumentationen mot bruket att bära slöja ett kvardröjande skimmer
av att vilja ”rädda” Leyla Sahin, Lucia Dahlab och andra muslimska kvinnor från något
som de uppenbarligen inte vill bli räddade ifrån.
Avslutningsvis, och med ledning av det som ovan presenterats, kan jag inte dra
någon annan slutsats än att det franska slöjförbudet av Europadomstolen troligen skulle
26
anses vara en sådan inskränkning av rätten att utöva sin religion som staterna har behörighet att besluta om, med hänvisning till exempelvis skyddandet av allmän ordning och
andras fri- och rättigheter. Att domstolen i sin praxis visat sig vara villig att bortse ifrån
mindre legitima lagstiftningssyften stärker detta antagande. Dessutom skulle ”margin of
appreciation”-doktrinen leda till att Frankrike skulle åtnjuta ett stort bedömningsutrymme i frågan om vilka tillvägagångssätt som skulle bedömas vara lämpliga i strävandet att
skydda laïcité, principen om den sekulära staten.
27
Källförteckning
Litteratur
Bernström, M.K., Koranens budskap, 2:a reviderade uppl. Stockholm 2000
van Dijk, P. & van Hoof, F. & van Rijn, A. & Zwaak L., Theory and Practice of the European Convention on
Human Rights, 4:e uppl. Antwerpen 2006
Fisher, D.I., Mänskliga rättigheter. En introduktion, 4:e uppl. Stockholm 2007
Hedlund Thulin, K., Lika i värde och rättigheter. Om mänskliga rättigheter, 3:e uppl. Stockholm 2008
Jacobs, F.J. & Ovey, C. & White R., The European Convention on Human Rights, 4:e uppl. New York 2006
Steiner, H.J. & Alston, P. & Goodman R., International Human Rights in Context, 3:e uppl. New York 2008
Rättsfall
Europadomstolen
Buscarini and others v. San Marino (1999-02-18)
Campbell and Cosans v. United Kingdom (1982-02-25)
Cha’are Shalom ve Tsedek v. France (2000-06-12)
Dahlab v. Switzerland (2001-01-15)
Kalaç v. Turkey (1997-07-01)
Karaduman v. Turkey (1993-05-03)
Kokkinakis v. Greece (1993-05-25)
Manoussakis v. Greece (1996-09-26)
Pastor X and the Church of Scientology v. Sweden (1979-05-05)
Pichon and Sajous v. France (2001-10-02)
Sahin v. Turkey (2004-06-29)
X v. France (1974-12-20)
Europakommissionen
7050/75 Arrowsmith v. United Kingdom, D.R. 19 s. 5
11567/85 och 11568/85, Le Court Grandmaison and Fritz, D.R. 53 s. 150
23380/94 C.J., J.J. and E.J. v. Poland, D.R. 84-A s. 46
Artiklar m.m.
Boustead, K., The French Headscarf Law Before the European Court of Human Rights, Journal of Transnational Law & Policy, Florida State University Law Review, Vol 16:2, 2007
28
New York Times, 2003-12-12, Sec. A, s. 1 & 2003-12-19 Sec. A, s. 8
Hemsidor
Europadomstolen www.echr.coe.int/echr
Europarådet www.coe.int
FN och mänskliga rättigheter www.un.org/rights
29