2.3
TORSDAGSSERIEN 7
Musikhuset kl. 19.00
John Storgårds, dirigent
Golda Schultz, sopran
Ernest Pingoud: Storstadens anlete
1. La rue oubliée
2. Fabriques
3. Monuments et fontaines
4. Reclames lumineuses
5. Le cortege des chomeurs
6. Vakande hus
7. Dialog der Strassenlaternen mit der Morgenröte
25 min
W. A. Mozart: Konsertaria ”Misera, dove son” K369
7 min
W. A. Mozart: Konsertaria ”Vado, ma dove” K 583
4 min
W. A. Mozart: Aaria ”Non più di fiori” oopperasta La Clemenza di Tito
9 min
PAUS 20 min
John Adams: City Noir, Finlandspremiär
I The City and Its Double
II The Song Is for You
III Boulevard Night
Paus ca kl. 20.00. Konserten slutar ca kl. 21.00.
1
30 min
jer sig över harpans stegande fraser.
Fabriken är en intensiv sats där maskinerna dunkar och de löpande banden
viner – produktionsmålen måste uppnås! Detta avsnitt är maskinromantik
i sin renaste form. Statyer och springbrunnar har ett lugnare tempo. Satsen
ger en rent av disig stadsbild med en
klingande vibrafon – ett syndigt jazzinstrument! – som ännu på 30-talet var
ett synnerligen sällan förekommande
slagverk i den finländska orkestermusiken, liksom även saxofonen som hörs
en stund senare. Även den korta, raska satsen Ljusreklam beskriver den nya
teknologin: reklamens ljus pulserar i xylofonen och i sin intensiva galopp klingar trumpeterna med påträngande grällhet. Tidsbilden kompletteras av den
modstulna satsen De arbetslösas parad.
Verket kom ju till under 1930-talets
ännu rådande stora recession. Vakande
hus visar den det urbana livets syndigare sida. Husen hänvisar naturligtvis till
bordellerna, där man gungar till takten
av en rätt långsam salongsvals. Natten
tar slut också i glädjehuset och sviten
avslutas med satsen Samtal mellan gatlyktor och morgonrodnad, som återgår
till den hemlighetsfulla stämningen i
svitens början. I ställer för harpan får
nu pianot svara för ett enkelt beledsagande ostinato. Melodierna som spelas över detta ackompanjemang känns
först lösryckta men leder icke desto
mindre till ett kraftfullt brakande slutackord.
Storstadens anlete är till sin natur synnerligen deskriptiv musik; kanske man
rent av borde kalla den för filmisk. Den
lämpar sig utan vidare som balettmusik. Storstädernas anleten har visserli-
ERNEST PINGOUD
(1887–1942):
STORSTADENS ANLETE
Ernest Pingouds produktion kan indelas i tre huvudskeden. Den unge
kompositören trädde fram som senromantiker i Richard Strauss anda,
men på 1910-talet övergick han till en
mera intensiv modernism, som inspirerats av Alexandr Skrjabin och Arnold
Schönberg. Från mitten av 20-talet –
händelsevis samtidigt som flödet av
kompositionskonserter började avta
– började hans sena period som blev
allt mer förklarad. Därmed avtog också hans stora produktivitet. I det skedet
hade Pingoud också axlat ledningen för
Fazers konsertbyrå och i anslutning till
denna verksamhet grundade han gruppen Suomi Jazz Orkesteri. Han skrev
även schlager under pseudonymerna
Johnny Loke och Lauri Ilari. Den förra
signaturen använde han i Asfalttikukka,
som Ture Ara gjorde till en hit i början
av 1930-talet.
Orkestersviten Storstadens anlete
(1937) är förmodligen det mest kända
av Pingouds verk. Den föreligger också i en balettversion. Detta är den första inhemska kompositionen som hänför sig till den s.k. maskinromantiken.
I finländsk musik hade man inte dessförinnan behandlat urbana ämnen och
Pingoud om någon var en urban kompositör ut i fingerspetsarna.
Storstadens anlete (La face d'un grande ville) består av sju satser. Den första är den vemodiga Glömd gata, där
violinens och blåsarnas sköra melodier
bestående av några enstaka toner hö-
2
Metastasio. Dramat utspelar sig i antikens Rom, där både kejsaren och generalen Ezio är förälskade i Fulvia, vars
far smider intriger mot kejsaren. I recitativet och arian Misera, dove son sörjer Fulvia sin fars bedräglighet och sin
egen sorgliga situation. Från det uttrycksfulla och starkt emotionella recitativets höjdpunkt glider musiken
lugnt över i arians början, i vars kulminerande Allegroavsnitt Fulvia hoppas –
förgäves – på ett åsknedslag från himlen.
Vado, ma dove hör till Mozarts insertarior. Han skrev den för operan Il burbero di buon cuore (Den godhjärtade
bitvargen, 1786) av sin spanske medtävlare Vicente Martín y Soler. Lorenzo
da Pontes libretto grundar sig på en
franskspråkig komedi av Carlo Goldoni.
Den handlar om en ilsken gubbstrutt
och om människorna omkring honom.
En av dem är den slösaktiga Madama
Lucilla, för vilken Mozart skrev sina
båda insertarior. Fastän det är fråga om
en komisk opera, innehåller Vado, ma
dove även allvarligare tongångar, speciellt efter att arian övergått från börjans
allegro till ett lugnare andante sostenuto i tretakt.
Non più di fiori är Vitellas aria ur operan La clemenza di Tito med libretto av
Metastasio. Den beställdes för att fira
kröningen av kejsar Leopold II i Prag
1791. Med beaktande av tillfället prisar
verket lämpligen den romerske kejsaren Titus' enastående ädelmod, då denne i slutet förlåter alla som intrigerat
mot honom. Till dem hör även den föregående kejsarens dotter Vitellia, som
är besviken då hon inte fick bli Titus
gemål. I denna aria som ingår i slutet
gen förändrats genom årtiondena men
Pingouds musikaliska beskrivning av
den urbana stämningen känns fortfarande aktuell.
Osmo Tapio Räihälä
W. A. MOZART
(1756–1791): ARIOR
Människorösten var ett instrument som
stod Mozart nästan lika nära som pianot och violinen. Vid unga år fick han
sånglektioner och uppträdde före målbrottet sporadiskt som sångare, med
tunn röst men stor känsla, sades det.
Det gav honom personlig erfarenhet
som var till stor hjälp i karriären som
operatonsättare. I hans operor finns
det tiotals soloscener som på ett utomordentligt sätt analyserar karaktärernas själsliv. Dessutom skrev han även
s.k. insertarior för andra kompositörers
operor, där de fungerade som ersättande eller kompletterande nummer. En
tredje grupp utgörs av ett femtiotal arior, som från första början var avsedda
för konsertbruk och som Mozart skrev
för bekanta sångare.
Konsertarian Misera, dove son kom
till i mars 1781 i München i stämningarna efter premiären på operan
Idomeneo. Då Mozart skrev arian kunde han möjligen i tankarna återvända
till sin barndom och till ariaproduktionens rötter. I London hade han i början
av 1765 komponerat sin allra första aria,
nämligen numret Va, dal furor portata
för operan Ezio med text av 1700-talets mest uppskattade librettist Pietro
3
jazztrummisens och kontrabasens walking base-pizzicaton. Musikens intensiva puls avbryts av violinernas sensuella
melodi, som dyker upp ur skuggorna i
landskapet som en femme fatale. Efter
en rytmiskt slående höjdpunkt glider
musiken direkt in i andra satsen This
Song Is for You. Den börjar i dröjande, hemlighetsfulla stämningar som
skapar en bakgrund till de jazzfärgade solona för altsaxofon och trombon.
Musiken koncentreras till en dramatisk
scen men i slutet sjunker musiken tillbaka till en värld av romantiskt drömmeri.
Sista satsen Boulevard Night målar
först ett nokturnliknande klanglandskap ur vars mitt ett trumpetsolo hörs
som i Adams tankar associeras med en
senare film noir i Los Angeles, Roman
Polanskis Chinatown. Kärnan i satsen
blir en gång på gång allt vildare rytmisk
extas, där man stundtals kan skymta ett dimlandskaps hemlighetsfullhet, altsaxofonens solorepliker eller en
längtansfullt sjungande stråkcantilena.
Hackande rytmer à la Stravinsky accelererar febrilt i det orkestralt praktfulla slutcrescendot som om det var fråga
om en klappjakt som kör igenom det
mörka stadslandskapet.
av operan beslutar Vitellia erkänna för
Titus att hon intrigerat. Arian har både
sköna cantabilelinjer och dramatisk
känslokraft.
Kimmo Korhonen
JOHN ADAMS (f. 1947):
CITY NOIR
För den unge John Adams var Los
Angeles och hela Kalifornien någonting avlägset och exotiskt. Han var
uppväxt i New England och hade fått
sin musikaliska utbildning vid Harvard
University på östkusten. Men då han i
början av 1970-talet fick smaka på västkustens tjusning, stannade han där för
gott, dock inte i Los Angeles utan längre norrut i trakten av San Francisco, där
han, sjuttio år fyllda, fortfarande är bosatt.
I sina tidiga verk från 1970-talet hade
Adams musikaliska utgångspunkter
som stod minimalismen nära. Men redan då sökte han sig i sina verk mot
en tydligare processliknande formbehandling än de rena minimalisterna
och i fortsättningen började han föra
sitt musikaliska material mot en mera
mångfasetterad
"postminimalism",
ibland mot rikhaltig kromatism, ibland
mot senromantisk emotionalitet.
Adams har konstaterat att City Noir
har formen av en "tresatsig symfoni".
Första satsen, The City and Its Double,
börjar med ett kort men effektfullt
utbrott eller med Adams ord som ett
"starkt panorama i cinemascope", varefter blåsarna börjar spinna sina vinglande figurer mot bakgrunden av
Kimmo Korhonen
JOHN STORGÅRDS
John Storgårds är förste gästdirigent
för BBC:s filharmoniker och orkestern vid National Arts Centre i Ottawa
samt konstnärlig partner för Münchens
kammarorkester och konstnärlig led-
4
are för Lapplands kammarorkester.
Tidigare var han bl.a. chefsdirigent för
Helsingfors stadsorkester och Tampere
Filharmonia.
Storgårds inledde sin musikkarriär som violinist och var konsertmästare bl.a. i Kammarorkestern Avanti!
och Sveriges Radios symfoniorkester.
Orkesterdirigering har han studerat vid
Sibelius-Akademin där han tog sitt diplom 1997.
Förutom inhemska orkestrar har
Storgårds dirigerat bl.a. New York
Philharmonic och Oslo filharmoniker, NHK-orkestern i Tokyo och symfoniorkestrarna i St. Louis, Toronto,
Vancouver och Göteborg. Våren 2017
dirigerar han bl.a. Cincinnatis symfoniorkester, Gewandhaus-orkestern i
Leipzig och Kungliga Filharmoniska
Orkestern i Stockholm.
Storgårds och Lapplands kammarorkesters inspelning av Kalevi Ahos valthorns- och thereminkonsert fick det
prestigefulla priset ECHO KLASSIK
2015. Den kompletta inspelningen av
Sibelius symfonier med BBC:s filharmoniker kandiderade för Gramophone
Award i kategorin för orkesterskivor
2015. Suk-Dvořàk-skivan (Ondine 2016)
med Helsingfors stadsorkester och violinisten Christian Tetzlaff har fått
ett utmärktt internationellt mottagande, liksom även inspelningen av Per
Nørgårds fjärde symfoni med Oslo filharmoniker.
John Storgårds fick Statens tonkonstpris 2002, Svenska Kulturfondens
Kulturpris 2011 och Pro Finlandiamedaljen 2012.
GOLDA SCHULTZ
Sopranen Golda Schultz är utbildad
vid Juilliard School of Music i New York
och Bayerska statsoperans operastudio. Hon har gjort uppmärksammade debuter vid festspelen i Salzburg
och vid operan i Zürich. I fjol uppträdde den sydafrikanska sopranen även
vid den prestigefulla operafestivalen
i Glyndenbourne, där hon fick mycket beröm av kritikerna för sin roll som
Grevinnan i Figaros bröllop.
Efter arbetet vid Bayerska operastudion har Schultz fått beröm för
Sophie i Rosenkavaljeren och Kleopatra
i Händels Julius Caesar vid operan i
Klagenfurt. Till hennes övriga roller hör
Musette i Puccinis La Bohème, Micaëla
i Bizets Carmen och Freia i Wagners
Rhenguldet, som hon har sjungit vid
Bayerska statsoperan i München.
Förutom på operascenerna uppträder Golda Schultz ofta som solist
med orkestrar. Hon har sjungit bl.a.
Mendelssohns En midsommarnattsdröm vid musikfestivalen Rheingau
och Beethovens Fidelio på turné i Japan
med Tyska kammarorkestern. I början
av innevarande säsong sjöng Schultz
Susanna i Figaros bröllop vid La Scalaoperan i Milano. Därtill har hon uppträtt i Mozarts La Clemenza di Tito vid
operafestspelen i Salzburg, Pamina i
Mozarts Trollflöjten i München samt
som solist i Mahlers andra symfoni
med National Symphony Orchestra i
Washington och i Tippetts oratorium A
Child of Our Time med Gewandhausorkestern i Leipzig.
5
RADIONS
SYMFONIORKESTER
RSO har spelat in på skiva musik av
bl.a. Mahler, Ligeti, Eötvös, Sibelius,
Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen,
Kaipainen och Kokkonen samt premiärinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns skivor har
fått pris av bl.a. BBC Music Magazine,
Académie Charles Cros och MIDEM
Classical. RSO:s skiva med Sibelius
Lemminkäinen och Pohjolas dotter
valdes till Critics' Choice i tidskriften
Gramophone i december 2015. Med
den inspelningen fick RSO och Hannu
Lintu även det inhemska Emma-priset
i kategorin Årets klassiska skiva 2015.
Under säsongen 2016–2017 spelar
orkestern in musik av bl.a. Sibelius,
Prokofjev och Fagerlund.
RSO företar regelbundet konsertturnéer på olika håll i världen. Under säsongen 2016–2017 uppträder orkestern under Hannu Lintus ledning även
i Suomussalmi, Kajana, S:t Michel och
Kuopio.
RSO:s radiokanal är Yle Radio 1 som
radierar alla orkesterns konserter. I
allmänhet sänds såväl de utländska
som de inhemska konserterna direkt.
Konserterna kan även avlyssnas på
RSO:s webbsidor (yle.fi/rso) och ses
live i hög resolution. En stor del av konserterna televiseras också direkt i Yle
Teema.
Radions symfoniorkester (RSO) är Oy
Yleisradio Ab:s orkester och har som
uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns
chefsdirigent Hannu Lintu tillträdde
sin post hösten 2013. RSO:s hedersdirigenter är Jukka-Pekka Saraste och
Sakari Oramo.
Den ursprungliga tiomanna Radio­
orkestern grundades år 1927. På
1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. RSO:s tidigare
chefsdirigenter är Toivo Haapanen,
Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund,
Okko Kamu, Leif Segerstam, JukkaPekka Saraste och Sakari Oramo.
Förutom de stora klassisk-romantiska mästerverken omfattar RSO:s repertoar en hel del nutida musik och orkestern uruppför årligen ett flertal verk
som beställt av YLE. Till RSO:s uppgifter hör även att förse radions arkiv
med friköpta inspelningar av hela den
inhemska orkesterrepertoaren.
Under säsongen 2016–2017 uruppför orkestern fem verk beställda av
Yleisradio och presenterar några av den
finländska modernismens pionjärer:
Väinö Raitio och Uuno Klami. Därtill
omfattar programmet orkesterverk av
Stravinskij, symfonier av Mahler och
Bruckner, Haydns Årstiderna samt konserter av nutida kompositörer. RSO:s
gäster är bl.a. sopranen Karita Mattila
och mezzosopranen Michelle DeYoung,
dirigenterna Esa-Pekka Salonen, Teo­
dor Currentzis och Gustavo Gimeno
samt pianisten Daniil Trifonov.
6
