Ménières sjukdom

Läkaren:
Morbus Ménière
Text: Kimmo Saloranta
Den franska läkaren Prospere
Ménière beskrev år 1861 den
sjukdom, som vi numera allmänt känner som Ménières
sjukdom. De centrala symptomen är illamående, hörselnedsättning och svindel. På finska
talar man ofta om ”kolmen H:n
tauti” d.v.s. ”Huonovointisuus,
Huonokuuloisuus ja Huimaus”.
Alla dessa symtom förekommer
i den ”klassiska” Ménières sjukdom, men i levande livet är det
inte alltid riktigt så enkelt. Sjukdomen drabbar en aning oftare
kvinnor än män. Den bryter i
allmänhet ut hos personer i åldern 20-60 år.
I Finland torde det finnas ca
30.000 Ménière-patienter. Trots att
sjukdomen beskrevs för rätt länge
sedan har man inte exakt kunnat
förklara mekanismen bakom den.
På sätt och vis är det förståeligt
i och med att sjukdomsbilden är
attackvis förekommande (och patienterna ogärna söker sej till läkare just under attacken) samt att
organet där felet ligger finns långt
inne i skallbenen, väl skyddat och
svåråtkomligt för normala undersökningsmetoder. Hur som helst
är teorin som levat längst och har
fått en hel del stöd t.ex. i undersökningar gjorda på försöksdjur, den
att vätskebalansen i innerörat störs
och förorsakar besvären.
Bakgrund
Innerörat består av två funktionellt
skilda delar; båggångarna och
snäckan. I båggångarna sitter balansorganet och man kunde beskriva dem som tre vinkelrätt mot varandra ställda O-formade rör som
förbinds till varandra på ett ställe.
En liten tankelek: tänk er en öppen
fyrkantig ask. Klipp bort två sidor,
så att botten och två närliggande
Vi hörs 3/2009
Kimmo Saloranta
Medicine licentiat 1986, Helsingfors Universitet
Öron-, näs- och halsspecialist 1994, Helsingfors
Universitets centralsjukhus, Öronkliniken
sidor återstår. Lägg tre O-formade
ringar mot det två sidorna och botten och skuffa in dem i hörnet där
ringarna förbinds i en liten säck,
utriculus. Så ser båggångarna ut.
Inne i de rörformiga gångarna finns
sedan en tunn membranstruktur
som följer formen i gångsystemet.
Inne i membranpåsen finns endolymfan, vätskan som vi litet senare
skall återkomma till och på yttre
sidan finns perilymfan.
I snäckan sitter hörselorganet. Den
består av en snäckformig (precis
som den på en snigel) struktur med
21⁄2 varv. Snäckan är fylld av vätska (perilymfa) och i den simmar
en avlång membranstruktur lik
en avlång ballong, som innehåller
samma endolymfa som båggångarna. Det finns en tunn förbindelse
mellan snäckans och båggångarnas endolymfa.
Vätskan i snäckan byts kontinuerligt. Mängden vätska som bildas
och som filtreras bort ligger i balans. Om balansen av orsak eller
annan störs, kan ett övertryck i
endolymfan leda till att membransystemet i innerörat börjar ”svälla”. Detta i sin tur kan leda till att
vi förnimmer svindel (rotatorisk,
som i en karusell) och i de fall
där också hörseln försämras sväller det endolymfatiska rummet i
snäckan likaså.
Symptom
Den klassiska Ménières sjukdom
är entydig. Patienten har rotato18
risk svindel, hörseln blir nedsatt
och öronen susar. Attackerna är
olika långa, men ofta från några
minuter till några timmar. Ofta är
patienten trött och dåsig efter ett
anfall och hela processen brukar
ta ett dygn i anspråk. I många fall
leder svindeln till illamående och
uppkastning. En del känner att anfallet är på kommande, men hos
vissa kommer svindel utan förvarning. Ett sällsynt specialfall är de
s.k. ”drop-attacks” som innebär
att svindeln kommer så plötsligt
och kortvarigt att patienten bara
faller handlöst ner, som om benen
skulle vika sej. Till en början återgår hörseln till den normala nivån
efter en attack, men med tiden
ökar möjligheten för bestående
hörselnedsättning i det sjuka örat.
Ett typiskt drag är att hörseln nedsätts mest på de låga frekvenserna.
Det sjuka örats hörsel går sällan
mot total dövhet, utan stannar i
allmänhet på ungefär 50 dB, vilket
betyder att hörapparat i regel ger
rätt god hjälp. I allmänhet börjar
Ménière i ena örat men med tiden
kan andra örat bli påverkat i ca
10-20% av fallen. Som en klinisk
iakttagelse kan man konstatera att
de flesta Ménière-patienterna alla
har sin egen sjukdom. Sällan är
sjukdomsbilden som tagen ur läkarboken. Dessutom varierar intensiteten ofta med tiden. Det kan
finnas långa perioder av symtomfri
tillvaro, medan vissa skeden innebär täta attacker. Lika varierande
som symptombilden är också de
utlösande faktorerna. Därför är det
nödvändigt att så att säga lära sej sin
egen sjukdom. Detta kan ta tid.
Behandling
Behandlingsmetoderna bygger på
diet, medicinering och i vissa fall
kirurgiska ingrepp. Därtill finns
en metod som bygger på ett elektromekaniskt hjälpmedel. Fysioterapier o. dyl. kan användas för att
lindra symptomen.
Behandlingen börjar alltid med
begränsning av saltintaget. Enligt
vissa direktiv borde saltintaget
vara endast 1-2 gram per dag. Detta är dock svårt att uppnå utan särskilda ansträngningar. Idag nöjer
man sej ofta med att undvika hårt
saltad mat som sill, saltad fisk i övrigt, salt pålägg o.s.v. Alkohol och
koffein i större mängder bör också
undvikas. Ett regelbundet liv med
tillräcklig sömn och undvikande av
stress är viktigt. Enskilda patienter
upplever att besvären förvärras av
t.ex. choklad, rödvin o.s.v.
Den första medicineringen är i
allmänhet betahistin som ökar
blodflödet i innerörat och därför
anses förbättra vätskebalansen
där. Doseringen är individuell och
medicineringen kan successivt avslutas under längre symptomfria
perioder.
Vätskedrivande medicinering används rätt ofta om betahistin ensamt inte verkar tillräckligt bra och
tanken är att vätskebalansen i innerörat förbättras av dem. Vissa andra blodkärlsutvidgande mediciner
kan också användas, men deras effekt torde inte vara bättre än betahistin, trots att de enligt undersökningar kan lindra symptombilden
också de.
Vid gravare besvär kan gentamysin användas. Medicinen applice-
ras i mellanörat för att den därifrån
skall uppsugas till innerörat. Mekanismen är den att gentamysin är
toxiskt (giftigt) för balansorganet,
vars funktion därmed minskar och
svindelsymptomen med den. Hörselnedsättning kan vara följden,
men risken efter en behandling torde vara i samma storleksklass som
Ménières sjukdom i sej innebär, ca
10%. Vid upprepade behandlingar
är effekten på svindel bättre (upp
till 80%), men hörselrisken ökar
till ca 25%. Man vet vidare att lidokain (ett bedövningsmedel) kan
ge en god effekt på svindeln. Problemet är att medicinen bör ges intravenöst och effekten är rätt kortvarig. Någon större användning
har därför inte blivit aktuell. Också
kortison har prövats och resultaten
verkar i vissa undersökningar vara
rätt goda, i andra dåliga. Medicineringen kan ges via munnen, intravenöst eller i mellanörat.
Behandlingen börjar
alltid med begränsning
av saltintaget
Meniett är en liten apparat som
via ett plaströr ger korta och svaga
tryckpulser till örat. Behandlingen
kräver att ett tympanostomirör placeras genom trumhinnan. För en
vuxen går detta i allmänhet utan
större besvär i lokalbedövning.
Behandlingen kan bestå av t.ex. tre
behandlingar á 60 sekunder var.
Sekvenserna upprepas tre gånger
per dag och det rapporteras rätt
goda resultat. Behandlingen är effektiv speciellt i ett tidigt skede
då inga bestående hörselproblem
ännu har uppstått.
das. De sistnämnda tar fasta på det
faktum att depression tycks vara
något vanligare hos Ménière-patienter än i befolkningen i övrigt.
Annan svindel
Ofta ser man att godartad lägessvindel blandas med Ménières
sjukdom. Den stora skillnaden är
att lägessvindel utlöses nästan uteslutande i ett visst läge, lugnar sej
på 15-30 sekunder när man inte
rör sej och börjar igen i det utlösande läget. Upprepar man läget
tillräckligt många gånger, tröttnar
svindeln småningom och uteblir
till slut. Öronsymptom hör inte till.
Lägessvindel beror på lösa små
kalkkristaller i båggångarna, som
rör sej enligt huvudets läge och orsakar svindel. Vidare finns den s.k.
vestibularisneuroniten eller inflammation i balansnerven, som kommer akut utan öronsymptom, men
har ett utdraget förlopp på flera dagar till några veckor med mest besvär i början som sedan avklingar
långsamt. Den utlöses troligen av
vissa virusinfektioner.
Svindel är ett mycket besvärligt
och ofta ångestframkallande symptom. De svindeltyper som beror
på funktionsstörningar i innerörat
är trots allt inte livshotande. Orsakerna till svindel kan vara neurologiska också. Om symptomen
begränsar sig till rotatorisk svindel
(och ev. därpå beroende illamående) och hörselbesvär kan man gott
börja utredningarna hos en öronläkare. Om huvudvärk, svaghet i armar eller ben, synrubbningar eller
domningar någonstans förekommer i samband med svindel är det
skäl att söka sej till en neurolog. n
Som stödterapier kan fysioterapi,
lugnande eller antidepressiv medicinering och psykoterapi använ19
Vi hörs 3/2009