Prydnadsträdgården
I landet som helhet går inte allmogens tradition vad gäller rena prydnadsträdgårdar
särskilt långt tillbaka i tiden. Bönderna tillhörde den fattigare delen av befolkningen,
vilket många gånger kunde innebära att man levde på svältgränsen. Att anlägga en
prydnadsträdgård var för de flesta en lyx som inte var att tänka på.
Den skånska bonden hade trädgård redan i början av 1700-talet och kanske tidigare.
Man odlade olika nyttoväxter, som man använde i hushållet eller till djuren. Rena
prydnadsträdgårdar blev mer allmänna först i början på 1800-talet och förändringen
skedde gradvis.
Förebilden för bonden var de högre ståndens trädgårdar. Bonden såg i kringliggande
gods praktfulla trädgårdar och drömde om att kunna göra något liknande där hemma.
Från godsens plantskolor, men även från prästgårdar, kunden bonden få kunskap om
hur han skulle sköta olika växter. Växter hade mycket större medicinsk användning då
än nu, och var i allmänhet den enda hjälp allmogen hade att tillgå vid sjukdom.
Vid sekelskiftet (mellan 1800- och 1900- talet) slog den så kallade landskapsstilen
igenom hos allmogen. Då bonden började anlägga trädgårdar i landskapsstilen infördes
gräset i trädgården och man lät slingrande gångar leda genom trädgården.
Blomsterbäddarna fanns kvar och man börjar nu anlägga små stenhöjder, stenpartier,
i sin trädgård.
Under 1800-talets andra hälft gjordes mycket upplysningsarbete för att få allmogen
att förstå trädgårdsarbetets nytta och glädje.
I de tidiga trädgårdarna var rabatterna inramade på något sätt. Det kunde vara en
enkel stenrad av fältsten eller vita snäckor. Vanligast var dock att man använde någon
växt som inramning.
I prydnadsträdgården hade man, i varje fall inte i den äldre allmogeträdgården, ej
några nyttoväxter.
När Kristina i Vilhem Mobergs utvandrar serie var nygift planterade hon ett
blomsterland invid stugan i Korpamoen. Hon satte ”reseda, astrar, solkronor,
blomsterlin, blåduvor, lavendel, tusenskönor och andra blomster”. Första våren i den
nya stugan i det nya landet på andra sidan Atlanten gjorde hon åter ett blomsterland.
Hon letade efter frön till alla de gamla välkända växterna hemifrån.
Föreningens förhoppning är att växter med företrädevis ”äldre” ursprung ska finnas
på tomten intill Sjöstugan.
Intill Sjöstugan finns bl.a. följande perenna blommor (sommaren 2002):
AKLEJA
ALUNROT
ASTILBE
BLODNÄVA
BLOMSTERLUPIN
BLÅGULL/JAKOBS STEGE
BORSTNEJLIKA
DAGLILJA
FETBLAD
FINGERBORGBLOMMA
FUNKIA
FÄNRIKSHJÄRTA
GULLRIS
HJÄRTBERGENIA
HÄSSLEKLOCKA
HÖSTFLOX
HÖSTRUDBECKIA
JOHANNESÖRT (vild)
JÄTTEDAGGKÅPA
KEJSARKRONA
KUNGSLJUS
KROLLILJA
KÄRLEKSÖRT
LAMMÖRA
LÖJTNANTSHJÄRTA
MOSSFLOX
OKTOBERASTER
PENNINGBLAD
PION
PLYMSPIREA
PRAKTLYSING
PRÄSTKRAGE
RIDDARSPORRE
STJÄRNFLOCKA
STORMHATT
STRANDVERONICA
STRUTBRÄCKEN
STUDENTNEJLIKA
SÅPNEJLIKA
TAKLÖK
Aquilegia vulgaris
Heuchera
Astilbe
Geranium sanguineum
Lupinus polyphyllus
Polemonium boreale
Dianthus barbatus
Hemerocallis
Sedum floriferum
Digitalis purpurea
Hosta
Dicentra formosa
Solidago hybrida
Bergenia cordifolia
Campanula latifolia
Phlox paniculata
Rudbeckia laciniata
Hypericum
Alchemilla mollis
Fritillaria imperialis
Verbascum thapsus
Lilium martagon
Sedum telephium
Stachys byzantina
Dicentra spectabilis
Phlox subulata
Aster dumosus
Lysimachia nummularia
Paeonia
Aruncus
Lysimachia punctata
Leucanthemum vulgare
Delphinium cultorum
Astrantia major
Aconitum napellus
Veronica longifolia
Matteuccia struthiopteris
Lychnis shalcedonica
Saponaria officinalis
Sempervivium tectorum
TEMYNTA
TRÄDGÅRDSIRIS
TRÄDGÅRDSMALVA
TRÄDGÅRDSNATTVIOL
TOPPKLOCKA
TOVSIPPA
TUSENSKÖNA
VÅRKRAGE
Monarda didyma XXX
Iris germanica
Sidalcea hybrida
Hesperis matronalis
Campanula glomerata
Anemone sylvestris
Bellis perennis
Doronicum
Träd
Träden i den gamla trädgården kräver extra eftertanke innan man vidtar mer
drastiska åtgärder. Gör man misstag och sågar ner gamla träd som kan vara flera
hundra år gamla, kan det också ta flera hundra år innan misstaget är återställt.
I början av 1800-talet, höll man sig gärna till en symmetrisk trädgårdsanläggning. I
mitten av trädgården, som en fokuseringspunkt kring vilken den övriga trädgården var
uppbyggd, fanns ofta en rund rabatt, en ”solrundning” med ett träd, vårdträd, som
kunde vara ett alm- ask- eller lindträd, men det kunde också vara av finare och
sällsyntare slag, såsom ett valnötsträd. Vårdträdet var för bonden närmast heligt.
Det följde gården och dess innevånare genom seklerna. Man trodde att där bodde
vättarna och tomtarna, som skyddade gården och gårdsfolket.
Helst skulle vårdträdet härstamma från någon av de heliga lundar som sedan hedentid
fanns i många svenska byar. Det var utvaldheten, det särskilda, som gav vårdträdet
magi.
Under årens gång har träd hela tiden tillkommit. Både genom att tidigare ägare
planterat in nya, men också genom att träd har självsått sig och av olika anledningar
blivit kvar.
Intill Sjöstugan finns bl.a. följande träd (sommaren 2001):
AL
ASK
ASP
BJÖRK
LÖNN
SÄLG
Alnus
Fraxinus exelsior
Populus tremula
Betula
Acer platanoides
Salix
AL, släktet har ungefär 25 arter. Alar har långa hanhängen och små honhängen på
samma skott. Blomningen sker före bladsprickningen. Honhängen mognar under vintern
och blir kottelika. Kottarna sitter kvar på trädet till våren året efter blomningen. På
alens rötter bildas knölar, innehållande kvävebindande bakterier. Den rödgula veden
används bl.a. till träskor och möbler.
ASK, det finns ca 60 arter på norra halvklotet. Vanlig ask växer vild i södra och
mellersta Sverige men odlas även som park- och alléträd. Asken blommar före
lövsprickningen. Den är ganska sen att slå ut på våren och dessutom fäller den sina
blad tidigt på hösten. En fördel är att den har ett lätt och luftigt lövverk, som inte
ger någon djupare skugga. Den ljusa, sega, elastiska ytveden används bl.a. i
idrottsredskap och möbler. Asken blir cirka 250 år gammal och 20 meter hög.
Asken är ett omtyckt träd, som man gärna använde i sina trädgårdar och kring gården.
Den hade även ett värdefullt virke som man kunde använda till verktyg. Förr användes
virket till spjut, lansar och hillebarder. Under forntiden var asken ett heligt träd.
Enligt den fornnordiska mytologin var den silvergrå Ygdrasil en ask, under vilken
asarna höll ting. Asken var ofta ett vårdträd, med placering i mitten av trädgården.
ASP, blommar tidigt på våren före lövsprickningen. Blommorna är enkönade och sitter
i långa, gråludna hängen. Aspen har ett snabbt växtsätt och alstrar talrika rotskott.
Den trivs bäst i fuktig, myllrik jord. Den uppträder oftast gruppvis i andra
trädbestånd. Aspen är ett ekonomiskt viktigt träd som används till tändstickor,
slipmassa och faner.
BJÖRK, det finns ett 40-tal arter. De i Sverige vanliga arterna ät vårtbjörk,
glasbjörk och dvärgbjörk. De sprids lätt, växer fort och suger mycket vatten ur
jorden. Vårtbjörken blir ca 25 meter hög. Björken är ett pionträd och erövrar snabbt
marker som lagts kala, t.ex. genom kalhyggen eller brand. Björkvirket används bl.a. till
möbler, redskap och pappersmassa. Veden har också högt bränslevärde.
LÖNN, det finns drygt 100 arter varav tre, lönn (A platanoides), naverlönn (A
campestre) och tysklönn (A pseudoplatanus) förekommer vildväxande eller förvildade
i Sverige. Flera andra arter odlas i Sverige som prydnadsträd. Bladen är handliknande
tre- till femflikiga. Blommor en- eller tvåkönade, frukt en klyvfrukt består av två
vingade delfrukter (näsor) som var och en innehåller ett frö. Lönnen är ett starkt
växande träd som förgrenar sig måttligt. 250 år är mycket för en lönn, mer normalt
är 150 år. Höjd 25 – 30 meter och stamomkrets på upp till fyra meter.
SÄLG, är vanlig i hela Sverige, det finns två underarter av sälg vanlig sälg och gråsälg.
Sälgen blommar i april-maj, före eller under lövsprickningen. Sälgen kan producera
rikligt med stubbskott, men inga rotskott. Den växer gärna på något fuktig mark och
är snabbväxande. Veden är ljus, används till olika slags slöjdarbeten och till möbler.
Buskar
Intill Sjöstugan finns bl.a. följande buskar (sommaren 2001):
EN
DRUVFLÄDER
RHODODENDRON
ROSENHALLON
SCHERSMIN
SPIREA
SYREN
TORPROSOR
Junipererus communis
Sambucus nigra
R. Catawbiense
Robus odoratus
Philadelphus
Spiraea
Syringa vulgaris
Rosa pimpinellifolia
Nedan kommer en kort beskrivning av buskarna.
EN, vår vanliga vildväxande en, växer nordligast av alla våra barrväxter. Den
förekommer t.o.m. på Grönland. Dessutom blir den äldst av barrväxterna. Enen trivs i
steniga, soliga backar. Enbäret är märkligt så till vida att det behöver några år på sig
att mogna. Första sommaren är bäret ljustgult. Ett år senare har det antagit grön
färg för att först under tredje sommaren bli blåsvart.
DRUVFLÄDER, i gamla tider betraktade germanerna flädern som en helig buske. Även
här i landet var det vanligt att plantera en fläderbuske vid grinden som skydd mot
trolldom och annat otyg. Blommorna torkades och användes till te mot bl.a.
förkylningssjukdomar. Druvfläderns röda bär, som sitter i toppiga klasar är däremot
inte ätliga.
RHODODENDRON, det omfattar ett 900-tal arter och tusental hybrider. Långt ifrån
alla går att odla i landet. Det får inte vara för soligt och inte för mörkt där
rhododendron växer. Rhododendron är sällskapsväxter och tycker om att stå i grupp.
ROSENHALLON, är en frodigt växande buske, släkt med hallonbusken. Det är i den
långa blomningen som rosenhallonets värde ligger. Blomningen varar så gott som hela
sommaren. Busken kan bli manshög om den trivs. Den breder ut sig genom rotskott.
På hösten avlägsnas de avblommade tvåårsskotten helt, precis som för hallonbusken.
SCHERSMIN, bjuder på en helt bedövande väldoft, speciellt fuktiga varma
sommarkvällar. Schersminerna växer naturligt tätt. Därför är det fel att skära ner
dem hårt tvärs över hela busken. Däremot behöver de gallras ofta för att utvecklas
vackert.
SPIREA, bland spireorna finns ett flertal vackert blommande, härdiga och robusta
prydnadsbuskar. De flesta blommar i maj-juni, men det finns även sådana som
blommar först på högsommaren.
SYREN, är en gammal kulturväxt med små anspråk. Förr var den vanlig vid torpställen
och bondgårdar, en syrenberså att dricka kaffe i under sköna sommardagar var ingen
ovanlig syn. Syrenerna är lätt etablerade, men växer långsamt i början. De tycker inte
om att flyttas.
TORPROSOR eller pimpineller som de också kallas, eftersom de brukar växa kvar på
för länge sedan övergivna torpställen. De har odlats sedan urminnes tider, men det
var på slutet av 1700-talet som pimpinellerna kom på modet. Vid mitten av 1800-talet
fanns trehundra olika sorter.
KRYDDTRÄDGÅRDEN
Kryddväxterna har följt människan som kulturväxter från äldsta tid fram till våra
dagar och genom alla kulturskikt. Från de äldsta tidsepokerna är de framför allt
kända som läkeväxter.
Kryddväxterna kom till Sverige genom klostren och spreds därifrån till omgivande
bygder. Från senare delen av 1700-talet har de gamla örtkryddorna varit mer eller
mindre bortglömda. Man skyller ibland på gamla Kajsa Warg, som i sin bok ”Hjelpreda i
hushållningen” år 1755 rensade ut kryddväxterna ur svensk matlagningskonst.
Först på 1950-talet kom en verklig renässans för odling av kryddor i våra
hemträdgårdar och därmed deras användning i matlagningen.
Kryddväxter användes inte enbart som krydda i matlagningen den hade även en
mycket vidare användning. De kunde användas som botemedel vid olika sjukdomar och
besvär, eller för att hålla ohyra borta, eller till att dölja dålig lukt, på grund av
bristande hygien. Ett sådant exempel är kyrkbukettens sju örter, som kvinnan hade
med sig till kyrkan. När allmogen församlades för att höra på högmässan kunde nog
stanken mer påminna om ett boskapshus än ett Herrans hus.
En del av kryddväxterna odlades också för försäljning, bland annat kummin till
brännvinsbryggerierna. Kryddväxterna var man rädd om. De planterades ofta nära
husknuten för att vara nära till hands och för att vara skyddande från skadegörelse.
När Du står intill kryddrabatten, kom ihåg att så här såg en vanlig rabatt ut hos
allmogen, innan prydnadsväxterna hade kommit.
HUMLE
Humulus lupulus,
Humle är en härdig perenn växt, men rankorna lever bara en enda säsong. Varje vår
måste nya skott skjuta upp ur jorden. Under en enda säsong kan rankorna växa sju till
åtta meter.
Humle är tvåbyggare – det finns skilda han- och honplantor. Endast honplantor ger
humlekoppor (fruktsamlingar). Under fjällen på kopporna sitter körtlar som innehåller
det starkt aromatiska bitterämnet lupulon.
Under århundranden fanns det påbud att odla humle och leverera humlekoppor till
överheten. Mängden humlestänger var noga reglerad beroende på hemmanets storlek,
och först en bit in på 1800-talet försvann tvånget att skatta i humle.
Humle används förutom som bitterämne i öl också som rogivande sömnmedel.
ISOP Hyssopus officinalis
Isop är i likhet med de flesta andra kryddväxter känd sedan urminnes tider. Det var
munkarna som förde isop med sig till Norden. Den är en härdig liten halvbuske som
kan bilda låga, tuktade häckar. Växten tål väl att klippas, men i och med att man
tuktar den förlorar man den långvariga blomningen.
Isop blommar i blått, rosa och vitt. Blommorna lockar till sig humlor, bin och fjärilar.
Isop är en gammal medicinalväxt den användes mot förkylningssjukdomar, hosta och
heshet. Andra användningsområden i äldre tider var att nyttja den som
skönhetsmedel. Den skulle vara utomordentligt verksam och befrämja vacker hy, om
man kokade den i mjölk och tvättade sig i det varma avkoket. Isop används även i vissa
likörer.
Den fungerar också som matkrydda, där de späda bladen används till lammgryta,
kanin, hare, soppor och såser, men dosera med lätt hand för att inte smaken ska bli
för stark och obehaglig.
PEPPARROT Armoracia rusticana
Pepparrot är en flerårig mycket härdig och frodig ört. Man hittar den därför ofta
förvildad kring gårdar och vägar. Den härstammar från östra Ryssland.
Den har tidigare använts mot skörbjugg och som urindrivande medel.
I dag använder vi roten riven i såser.
MALÖRT Artemisia absinthium
Malörten är starkt och aromatiskt doftande – mer eller mindre väldoftande.
Den används som läkeväxt och malörten används fortfarande som bitterämne och
smaksättare av brännvin och vermut.
Redan för 4000 år sedan var malört medicinalväxt i Egypten. Malörten torde ha fått
sitt svenska namn av växtens förmenta egenskap att hålla malen borta.
Till medicinskt bruk har malört varit mycket använd, och de s.k. malörtsdropparna
finns ännu på apoteket. I Sverige lägger man ibland malört i brännvin och anser sig på
detta sätt få ett magstärkande medel. Förr inleddes varje svenskt kalas med ett par
malörtssupar för att få igång magen. En morgonbäsk ansågs göra dagen lyckligare.
LIBSTICKA Levisticum officinale
Det är ingen överdrift att påstå att libsticka är en av de allra viktigaste
kryddväxterna. Libstickan är kryddgårdens gigant och väktare. Ännu i dag kan man
finna gamla hus på landet där det står en märklig, ofta namnlös växt bredvid trappan.
Många vet inte varför växten står där. Men en gång i tiden har den blivit mycket
medvetet planterad just på den här platsen i närheten av husets entré. Där ska
libstickan stå och vakta ingången så att inget ont kan slinka in – varken trollpackor,
ormar eller paddor.
De gamla romarna odlade libsticka. De aromatiska rötterna torkades och användes
som botemedel mot mag- och tarmsjukdomar. Munkarna använde den både som
pestplanta och kryddväxt.
Under försommaren när bladen är blanka kan man passa på att använda den i
matlagningen. Men var försiktig, smaken är inte bara stark, den är också dominant.
GRÄSLÖK Allium schoenoprasum
Den har i över tusen är använts som krydda i matlagningen.
Gräslök är en folkkär lökväxt som är ett måste till sommarens sillbord. Den passar
också på smörgås, till omeletten, i salladsskålen eller i pyttipannan.
Det bör erinras om att gräslök har ett betydande prydnadsvärde med sina violetta
blomhuvuden med lång hållbarhet. När gräslökstuvan blommar, drar den till sig bin och
andra insekter.
LAVENDEL Lavandula angustifolia
Det latinska ordet lavare betyder att tvätta och man kan förmoda att lavendel har
varit allmänt känd för renhet och det har gjort den till en favoritväxt redan under
medeltiden.
I det antika Rom har man i århundradena igenom använt lavendelolja till bad och
medicinsk behandling av huvudvärk o.d. krämpor. Man använde lavendelvatten till att
badda tinningar och pannan med. Under 1600-talet skulle man dricka avkok av
pulvriserade lavendelblommor tillsammans med kanel, muskot och kryddnejlikor. Det
skulle hjälpa mot migrän, lugna nerver och hjärta samt stärka minnet.
När lavendeln blommar i slutet av juli lockar den till sig alla honungssugande insekter.
När blommorna just har slagit ut är det tid att klippa av stänglarna och torka dem
varefter man kan repa av blommorna och förvara dem i lufttäta tillslutna burkar.
I våra dagar har lavendeln åter kommit till heders, man har broderat små
lavendelpåsar att lägga i klädskåp och lådor.
ÅBRODD Artemisia abrotanum
Åbrodd är en parfymväxt, och den har också odlats av våra förfäder mest för den
härliga doften skull.
Åbrodd är en halvbuske som förr spreds från gård till gård på ett mycket enkelt sätt.
När man skulle besöka en god vän eller granne tog man helt enkelt med sig en kvist
åbrodd, kanske tillsammans med någon vacker blomma, och då fick åbrodden tjäna som
”lite grönt” i buketten. När buketten hamnade i vatten i en vas slog rötter ut från
åbroddsstjälken. Sticklingen planterades och så hade en ny buske sett dagens ljus.
När allmogen var församlad för att höra högmässan var prästens predikningar långa
och enformiga. För att hålla sig vaken hade man en stjälk åbrodd i psalmboken att
sticka näsan i med jämna mellanrum.
SALVIA Salvia officinalis
Salvian är den kryddväxt som troligen har den starkaste förankringen i svensk
folktradition och den förekommer även ofta i folkvisor.
Salvian har urgamla anor som läkeväxt. Den botade mag- och tarmsjukdomar, den
styrkte lungvävnaderna vid katarr och den användes som botemedel mot lever- och
njursjukdomar.
Som doft i kyrkobuketten har salvia alltid befunnit sig i främsta ledet.
Med sin goda och starka smak och doft har salvian naturligtvis också charmat
matlagarna genom tiderna, men man måste verkligen se upp med sin kryddningslusta –
salvia är farlig som krydda. Smaken är så mäktig att en liten överdos kan förstöra
maträtten helt. Salvia används till kötträtter, gärna tillsammans med rosmarin. Salvia
är lämplig krydda till sås, soppor, buljong, sylta, ål, lammkött, blodkorv och kötträtter.
Få kryddväxter kan som salvia ta bort fettsmaken från kött och fläsk.
TIMJAN Thymus vulgaris
Timjan är näst persiljan den kanske allra mest användbara kryddväxten i örtagården.
Den färska kryddan kan man trolla med de allra enklaste råvaror och förvandla dem
till väldoftande och aptitväckande maträtter.
Den kan användas till ärtsoppa, korv av olika slag, till såser och gryträtter.
Som läkeväxt användes timjansaften som en beståndsdel i många hostmediciner.
Dessutom används thymusoljha i parfymindustrin och till medicinska bad.
På de medeltida trädgårdsbänkarna av sten planterade man gärna timjan på ovansidan,
vilket var mjukt och behagligt att sitta på, samtidigt som man omgavs av väldoft.
KRUSMYNTA Mentha crispa
Myntans historia är mycket gammal. Syrierna brände doftande örter på altaret för
eldens gud, en av dessa örter var mynta. Idet gamla Rom var myntan en viktig krydda,
isynnerhet till kötträtter och vin.
I Simon Paulis örtabok från 1648, talas det om myntan kunde göra skämt vatten
friskt igen och om man brände mynta , kunde röken som den avgav fördriva loppor.
Man kan klippa mynta till sallader och äggrätter till tonic och cocktails. Man kan göra
sin egen myntgelé av syrliga äpplen och färska blad av mynta. Gelén serveras till
lammstek och kotletter.
CITRONMELISS Melissa officinalis
Citromeliss kallas även för hjärtansfröjd. När man sjunger den gamla folkvisan ”Uti
vår hage där växa blå bär, kom hjärtansfröjd” och så vidare, så är det mycket få
människor som vet att hjärtansfröjd är namnet på en kryddväxt. De flesta tror väl nu
som förr, att det rör sig om en hjärtanskär. Namnet anknyter till örten använts som
läkemedel mot ”oroligt hjärta”.
Citronmelissen tillhör de för bin, humlor och andra nektarsökande insekter så viktiga
kransblommiga växternas familj.
Förr i tiden ansåg man citronmeliss vara välgörande för hjärtat. Som nervmedicin var
ryktet grundmurat. Det kunde jaga bort melankoli och förbättra minnet, bevara
ungdomlighet och förhindra åderförkalkning.
Unga blad av citromeliss kan användas på flera sätt i matlagningen. Den milda
citronsmaken passar både i sallader och i kokspad till fisk eller kött.
KUNGSMYNTA/OREGANO Origanum vulgare
Oregano kallar vi den i dag. ”Pizzakrydda” får den heta då och då som vore den en hos
oss tidigare helt okänd kryddväxt, men faktum är att vi själva har oregano
vildväxande i vårt land. Hos oss kallas växten kungsmynta.
Oregano blommar under högsommaren till glädje för ögat och för traktens alla
fjärilar som med förtjusning samlas just till blommorna.
Använd oregano färsk under vegetationsperioden – även de blommande skotten kan
användas till krydda – och torka av överflödet till vinterns behov. Blommande kvistar
kan också torkas till prydnad.
RABARBER Rheum hybridum
Rabarber är flerårig och kan sägas vara obegränsat härdig.
De flesta sorter innehåller dock en hel del oxalsyra, som kan vara skadlig för
njursjuka och små barn.
Rabarbern skördas under försommaren. På sensommaren kan man skörda en andra
omgång, men ta då endast späda stjälkar.
Rabarbern skall skördas med viss försiktighet så att rotkronan inte skadas. Skörden
går så till att man drar stjälkarna utåt och åt sidan, då bladskaftet lätt lossar från
sitt fäste. Att skära av stjälkarna är helt förkastligt.
PERSILJA Petroselinum crispum
Persiljan kom till oss från Medelhavsländerna tillsammans med munkarna och användes
både som läkeväxt och krydda.
Persiljan ändrade utseende under 1900-talet. Från att ursprungligen ha varit en
blank- och slätbladig växt blev bladen allt mer krusiga. Den slätbladiga persiljan kallas
av kockar och många matskribenter bladpersilja.
För de gamla grekerna symboliserade sorg, medan romarna bar den i glädjekransar.
Romarna ansåg också att persiljan kunde mildra verkningarna av för riklig
vinkonsumtion.
Persiljan finns tillgänglig i handeln året runt i färskt tillstånd. Bruket att använda
persilja till kött, fisk, soppor och såser är så allmänt att man skulle uppfatta det som
en brist om inte den lilla persiljekvisten fanns som dekoration eller piffigt grönt
direkt på maten.
DILL Anethum graveolens
Dill är en gammal kulturväxt, den omtalas i egyptiernas papyrusrullar såsom läkeväxt.
När dillen introducerades i Norden, användes den länge endast som läkeväxt. Dill
använts mot sömnlöshet och otaliga är de barn som under tidernas lopp fått dillvatten
när de inte velat sova eller hade smärtor i öronen. ”De som hafva en swag syn, skola
icke äta henne”, säger Linné.
Märkligt nog är dill en typisk svensk krydda. Utanför Sverige används den ytterst
sällan. De vackert gula blomflockarna, dillkronorna, används till inläggningar och
kräftor, men allra mest kryddar och dekorerar vi maten med de findelade bladen.
Dillfrö innehåller ett fettämne som används i parfymindustrin och vid tvåltillverkning
samt till likörframställning.
KUMMIN Carum carvi
Denna växt odlades redan under antiken som kryddväxt, men fick sin medicinska
användning under medeltiden. Kummin växer vild i Sverige på torra backar, på ängar
och i hagar. Den är en tvåårig växt, viken ger frö andra året och självsår sig utan
svårighet.. Kumminfröet används som krydda i bröd, ost och brännvin. Man använde
även kummin mot tand- och huvudvärk
PIPLÖK Allium fistulosum
Lökens historia går tillbaka till forntiden. Folken har genom tidens gång tillskrivet
löken förunderliga egenskaper. Med den har man utövat trolldom och gjort underverk.
Piplöken odlades rätt allmänt i köksträdgården ännu på trettiotalet, men sedan föll
den i glömska. Den blir ca 60 cm hög och på försommaren blommar den med stora
gulvita blomsamlingar, till lycka för vårens utsvultna bin och humlor. Bladen skivas och
”ringarna” som bildas används i sallader eller till wokrätter. De har en fin löksmak.
LUFTLÖK Allium cepa v. viviparum
Luftlöken, som också kallas etagelök är en rolig lökvariant. Under sommaren växer det
upp kraftiga stänglar i vars topp det sitter något som till en början ser ut att bli en
blomställning. Vill det sig väl fortsätter det att växa fram ännu en våning med
smålökar. När sommaren lider mot sitt slut böjer sig den styva, lökbärande stjälken
mot jorden, och smålökarna som får kontakt med den fuktiga marken utvecklar rötter
och bildar en ny luftlöksplanta. Smålökarna kan användas i maten, de ät mycket
starksmakade och svår skalade. De kan också användas som smakgivare i
salladsvinäger – de går lätt ner även genom trånga flaskhalsar.
GURKÖRT Borago officinalis
Växten är ettårig men självsår sig mycket lätt. Frön kan ligga i jorden under flera
säsonger utan att ge sig till känna. Plötsligt är det fritt fram och då passar gurkörten
på! De sträva håren på bladen ger hela växten ett gråsilvrigt skimmer. Bladen är stora
och nästan rynkade och sticks lite om man försöker använda den i sallader. Blommorna
däremot används i salladen och de kan läggas i buljongkoppen, i saft- eller vinglaset,
frysas in i iskuber.
FÄNKÅL Foeniculum vulgare
Fänkålen är en mycket gammal kryddväxt, den var känd före vår tideräkning. Den
omtalas nämligen i papyrer som hittades i egyptiska gravkammare. I det gamla
Grekland hade fänkålen rykte om sig att vara sexuellt eggande. Munkarna förde
växten till vårt land. Fröerna används som brödkrydda och dels till medicinskt bruk.
En olja som kan destilleras ur växten ingår i brösttabletter och likörer.
VINRUTA Ruta graveolens
Vinruta var en populär medicinalväxt under medeltiden och hade sin självklara plats i
klostrens örtagårdar. Den ansågs dämpa munkarnas sexuella lustar medan den hade
motsatt effekt hos nunnorna. Vinruta användes också mot infektioner och
förgiftningar. Den ansågs även ha stor kraft att fördriva djävlar och onda makter och
ströddes därför ut i hus, kyrkor och rättsalar. Den bars också som amulett mot pest
och trolldom. Den ansågs också förbättra synen. Bladen har en ganska stark, bitter
smak och ska därför användas sparsamt tex. fisk-, ägg- och osträtter.
Nyttoträdgården
Nyttoträdgård, vilken i äldre allmogeträdgårdar kunde ligga i anslutning till
prydnadsträdgården. Den var uppbyggd med fruktträd och bärbuskar i raka rader.
Under träden odlade man grönsaker, främst rotfrukter, lök och baljväxter.
Först in på 1900-talet fick nyttoträdgården en central plats och kan sägas ingå i
prydnadsträdgården.
Intill Sjöstugan finns bl.a. följande fruktträd och bärbuskar (våren 2002):
ÄPPELTRÄD
KRUSBÄR
HALLON
RÖDA VINBÄR
VITA VINBÄR
SVARTA VINBÄR
Malus domestica
Ribes grossularia
”Asker” gammal sort, ”Preussen” vanlig sort
Ribes rubrum,
Ribes album
Ribes nigrum
ÄPPELTRÄD
Det finns mycket få uppgifter om bondebefolkningens trädgårdar från 1700-talet och
tidigare, man vet inte i vilken utsträckning bonden hade fruktträd eller inte.
Troligtvis hade han det, men inte alls i den utsträckning som ”överhögheten” önskade.
Allmogen utsattes för propaganda så att fler träd skulle planteras.
De sorter man använde, är idag inte så lätta att få tag på i handeln.
Ett gammalt träd kräver respekt och omsorg. Finns det äppelträd på platsen där du
bor, avlägsna inte trädet utan börja med att beskära det.
KRUSBÄR
De mest omtyckta bärbuskarna var förmodligen krusbären eller stikelbären som de
kallades under 1700-talet. Krusbären var inte bara omtycka av bönder och torpare
utan fördrogs också av de högre ståndens trädgårdsmästare. De bar rikligt med frukt
och kunde användas på många olika sätt, till sylt, saft och maträtter och vid
framställning av fruktvin. Busken var anspråkslös, och gav rikligt även under bristande
förhållanden. Busken var dessutom inte känslig för köld.
HALLON
Hallon är en så kallad halvbuske som bildar frukt på föregående års skott.
Hallonplantan är lättodlad och trivs i lucker något fuktig jord. Om plantorna är friska
kan man själv utöka beståndet genom att plantera ut av de överflödiga nya skotten.
VINBÄR
Det finns tre sorters vinbär RÖDA, VITA och SVARTA VINBÄR
Röda och vita vinbär är egentligen samma art, men de vita saknar röd färg.
I bondesamhället var inte vinbärsbusken lika flitig använd som krusbärsbusken.
Kanske kan det vara så att bonden föredrog de sötare krusbären därför att de
krävde mindre socker än de sura vinbären vid syltning och saftning.
I dag har svarta vinbär den största betydelsen av vinbären detta på grund av bärens
halt av C-vitamin. En av de gamla sorterna som fortfarande finns kvar i
plantskolsortimentet är Röda Holländska, som är en 200-300 år gammal sort.
Vårdträd
I början av 1800-talet, höll man sig gärna till en symmetrisk trädgårdsanläggning. I
mitten av trädgården, som ett fokuseringspunkt kring vilken den övriga trädgården
var uppbyggd, fanns ofta en rund rabatt, en ”solrundning” med ett träd, vårdträd, som
kunde vara ett alm- ask- eller lindträd. Vårdträdet var för bonden närmast heligt. Det
följde gården och dess innevånare genom seklerna. Man trodde att där bodde
vättarna och tomtarna, som skyddade gården och gårdsfolket.
Helst skulle vårdträdet härstamma från någon av de heliga lundar som sedan
hedentid fanns i många svenska byar. Det var utvaldheten, det särskilda, som gav
vårdträdet magi.
ASK, det finns ca 60 arter på norra halvklotet. Vanlig ask växer vild i södra och
mellersta Sverige men odlas även som park- och alléträd. Asken blommar före
lövsprickningen. Den är ganska sen att slå ut på våren och dessutom fäller den sina
blad tidigt på hösten. En fördel är att den har ett lätt och luftigt lövverk, som inte
ger någon djupare skugga. Den ljusa, sega, elastiska ytveden används bl.a. i
idrottsredskap och möbler. Asken blir cirka 250 år gammal och 20 meter hög
Asken är ett omtyckt träd, som man gärna använde i sina trädgårdar och kring gården.
Den hade även ett värdefullt virke som man kunde använda till verktyg. Förr användes
virket till spjut, lansar och hillebarder. Under forntiden var asken ett heligt träd.
Enligt den fornnordiska mytologin var den silvergrå Ygdrasil en ask, under vilken
asarna höll ting. Asken var ofta ett vårdträd, med placering i mitten av trädgården.
Perenna blommor
”En gång har alla våra trädgårdsväxter varit vilda, helt naturligt levande växter
någonstans på jorden…. Vem vet vad som växte i Edens lustgård, vad vi faktiskt kan
odla i våra trädgårdar”.
Rent historiskt sett har parker och prydnadsväxter nästan enbart anlagts och odlats
vid slott och stora herrgårdar. Klostren hade också välordnade trädgårdar, men där
gällde odlingen främst läkeväxter för framställning av medicin. Så småningom spred
sig trädgårdsodlingen även till prästgårdarna, och prästens vackra blomrabatt
tjänade naturligtvis som föredöme och inspiration för sockenborna.
På landsbygden före 1800-talets mitt fanns inte stort utrymme för blomsterodling.
Ofta inskränkte detta till en enstaka blomplanta intill boningshusets sydsida.
Under 1800-talet ökade växtsortimentet ytterligare med perenner och lökväxter
från Nordamerika och Asien.
Vid 1800-talets mitt vägdes utseendemässiga aspekter in när det gällde böndernas
trädgårdar. Då planterade man ibland blommande buskar, häckar och en blomrabatt
vid husväggen. En enstaka ros eller pion var statusväxter! Blommorna spreds med frön
och sticklingar från präst- och herrgårdar till de mindre trädgårdarna. En rabatt
bestod mest av kryddor blandade med ett- och tvååriga blommor. Även blommor som
lätt frösår sig förekom som akleja, hässleklocka, trädgårdsnattviol och krollilja. Ett
fåtal perenna växter förekom brandlilja, axveronica, höstster, riddarsporre,
stormhatt och gullris. Ett typiskt inslag var även enstaka buskrosor.
I slutet av 1800-talet sattes i de mindre trädgårdarna enklare blomgrupper med
astrar och lövkojor i gräsmattan. Färgskalan bestod ofta av kontrastfärger t.ex. gult
– blått.
Vid torpen inskränkte sig blomsterodlingen ofta till en rabatt intill boningshusets
framsida, eller som smala rabatter längs med den raka entrégången. Här odlades
blommor som var härdiga, lättförökade och lättskötta, ibland tillsammans med några
krydd- och medicinalväxter som skulle finnas nära tillhands.
Blomsterodling i mindre trädgårdar på landet och i staden tog fart först under 1900talets början. Kunskap om blommor spreds då först med de nybildade
trädgårdsföreningarna, hushållningssälskapen och via en mängd allmänt spridda
trädgårdsböcker. I början av 1900-talet kom nya förädlade perenner t.ex. flox i
många färger. Färgskalan gick mera ton i ton. Intresset för blomsterodling har vuxit
på grönsakernas bekostnad.
AKLEJA
(Aquilegia vulgaris) är vildväxande i Syd- och Mellaneuropa. Till Norden
kom den med munkarna som odlade den i klostren som medicinväxter. I Norden var
aklejan helgad åt kärlekens- och fruktbarhetsgudinnan Freja. Ursprungligen var
aklejan blå, men förekommer i många färger.
ALUNROT (Heuchera) härstammar från skogsterrängen i Nordamerika. I Sverige
odlas alunrotsarter som rabatt- och stenpartiväxter; de är härdiga långt mot norr.
Bin besöker gärna blomman.
ASTILBE (Astilbe) kommer främst från Ostasien. Växten introducerades i England
på 1820-talet. De odlas på många håll som prydnadsväxter i rabatter, vid dammar m.m.
De kan torkas som eterneller.
AXVERONICA (Veronica spicata)
namnet Veronica anses hedra den heliga Veronika som med sin svetteduk enl. legenden
torkade Jesus i ansiktet vid Golgata, varvid hans bild fastnade på duken. På
medeltiden ansåg de lärde att de kunde se ett ansikte i blommorna. Axveronica finns
i Mellan- och Sydeuropa samt i stäppområden i Asien.
BLODNÄVA (Geranium sanguineum) arten hör hemma i Europa och Mindre Asien.
Artnamnet sanguineum kommer av latinets sanguis (blod) och syftar på blommans
klarröda höstfärger och ofta rödaktiga stjälkar. Den växer vild i Sverige, men finns
ofta i gamla trädgårdar.
BLOMSTERLUPIN (Lupinus polyphyllus) kommer ursprungligen från västra
Nordamerika, och infördes 1826 till Europa. Blomsterlupin är den vanliga, gammaldags
lupinen, som tidigare odlats i trädgårdar och täppor som en mycket tacksam
prydnadsväxt. Den förvildas mycket lätt och växer gärna på vägslänter och i sandiga
backar.
BLÅGULL/JAKOBS STEGE (Polemonium boreale) arten hör hemma i norra halvklotets
tempererade trakter. I södra Sverige förekommer blågull förvildad från trädgårdar,
där den ofta odlas som prydnadsväxt.
BLÅSTJÄRNA (Scilla) de förekommer i Europa, Asien och den tempererade delen av
Afrika och omfattar ca 40 arter. I Sverige förekommer inga vilda blåstjärnor, men de
odlas ofta som prydnadsväxter och förvildas lätt.
BOND PION (Paeonia) eller bondros som den också ibland också kallas, härstammar
från Sydeuropa. Blomman har sedan länge använts som läkeväxt och släktnamnet
härrör från de grekiska gudarnas läkare, Paion. Den kan bli mycket gammal och mår
bra om den får stå orörd under många år.
BORSTNEJLIKA (Dianthus barbatus) förekom i Sverige sedan 1700-talet, men har
sitt ursprung i Sydeuropa. Den självsår sig mycket lätt.
DAGLILJA (Hemerocallis) härstammande från norra och östra Asien. Blomfärgen
varierar från ljust gult till orange och brunrött. Vissa dagliljor doftar citron eller
mandel.
FETBLAD (Sedum) på en del håll i Amerika, Asien och även Europa äts vissa arter av
denna familj som grönsak, medan andra har fått medicinsk användning.
FINGERBORGBLOMMA (Digitalis purpurea) kommer från Västeuropa och finns
vildväxande i Sverige. Digitalis medicinska egenskaper har varit kända sedan
urgammalt, och växten används fortfarande vid behandling av hjärtbesvär. Alla
växtdelar, i synnerhet bladen, är giftig.
FUNKIA (Hosta) hör hemma i Japan och Kina. De värdesätts för sitt dekorativa
bladverk. Funkia tillhör liljeväxternas familj det ser man på de långt utdragna
hjärtlika bladen med tydligt parallellt ritade nerver. Blommorna sitter ensidigt
placerade på en stängel ovanför bladmassan. Hit hör bl.a. brokfunkia, daggfunkia,
doftfunkia, kantfunkia, klockfunkia, småfunkia och spädfunkia.
FÄNRIKSHJÄRTA (Dicentra formosa)
härstammar från Nordamerika och Asien främst i skogsmark och bergsområden. 20–
40 cm hög växt med krypande jordstam, som gör att växten snabbt kan täcka stora
ytor. Blomningen börjar i maj och fortsätter ända in i september. Bladen av
fänrikshjärta kan med fördel användas som snittgrönt.
GEMSROT (Doronicum) hemmahörande i de tempererade områdena i Europa och
Asien samt i medelhavsområdet. Arten har haft folkmedicinsk användning mot
depressioner och mot skorpionbett. De förekommer mycket ofta som prydnadsväxter
i trädgårdar, kallas också för Vårkrage.
GULLRIS (Solidago hybrida) när sommaren går mot sitt slut sätter gullriset igång
med att blomma! Bin hänger i klungor på de gula pyramidformade blomplymerna. Den
har förmåga att sprida sig över alla gränser – varför den bör placeras i trädgårdens
utkant. Gullriset är hemmahörande i Nordamerika. Den är allmän i hela Sverige, också
i fjälltrakterna.
HJÄRTBERGENIA (Bergenia cordifolia) växer vild borta i Ostasiens bergtrakter men
även hos oss sprider ut den lika fint ut sig som om den hörde hemma i våra
trädgårdar. Engelsmännen kallar växten för elefantöra pga. de stora läderaktiga
bladen.
HYACINT (Hyacinthus orientalis) är allmänt odlade både som krukväxter inomhus
under vintern och i rabatter utomhus. Arten, som härstammar från östra
medelhavsområdet, är mycket vanlig i odling. De första hyacinterna kom till
Västeuropa på 1500-talet, och sedan dess har över 2 000 sorter skapats.
HÄSSLEKLOCKA (Campanula latifolia)
tillhör familjen klockväxter. Blomman hör hemma i Europa och Asien, växer i lundartad
terräng, särskilt på kalkförande mark. Den odlas ibland som prydnadsväxt och kan då
förvildas.
HÖSTASTER (Aster novi-belgis) denna aster leder sitt ursprung till Nordamerika.
Efter korsningar uppstod nya vackra hybrider på 1940 -talet. Blomfärgerna går i
ljuslila till violett och mörkrosa. De flesta av hybriderna blommar i september –
oktober.
HÖSTFLOX (Phlox paniculata) grekiska ordet för phlox betyder flamma. Ett nog så
betecknande namn för den granna höstfloxen. Den har sitt ursprung i Nordamerika,
kom till Europa under 1700-talet. Höstfloxen blev omtyckt på 1800-talet och kring
sekelskiftet, kanske för att den blommar så tacksamt och att det fanns en mängd
olika sorter.
HÖSTRUDBECKIA (Rudbeckia laciniata)
är de gamla trädgårdarnas sanna rudbeckia. ”Den stod och glödde i så gott som varje
trädgård, sjöng hösten lov och vinglade än hit än dit trots ansträngningarna att hålla
den upprätt” står det att läsa. Det kanske är därför den i folkmun även kallas för
”dassblomma”. Eftersom den ofta var planterad mot en dassvägg för att få stöd.
Höstrudbeckia härstammar från Nordamerika.
IRIS (Iris) har odlats i många hundra år och är en av våra äldsta trädgårdsväxter.
Sitt namn har den fått av en grekisk legend. Gudarnas budbärare hette Iris, och när
hon färdades mellan himlen och jorden använde hon regnbågen som väg. Regnbågen
färgade hennes fötter, så att när hon sedan steg ner på jorden växte det upp
mångfärgade Iris i hennes fotspår. Roten har använts och använts fortfarande vid
tillverkning av parfym.
JOHANNESÖRT (vild) (Hypericum)
arten, som hör hemma i Europa, Asien och Nordafrika, växer på öppna och torra
marker på bl.a. torrbackar och vägkanter. I Sverige är arten allmän norrut till
Uppland. Äkta johannesört kan användas som brännvinskrydda. Te på örten har inom
folkmedicinen använts mot reumatism, diarré och matsmältningsbesvär samt som
nervlugnande medel och mot depressioner.
JÄTTEDAGGKÅPA (Alchemilla mollis) hör hemma i Karpaterna, västra Asien och
Kaukasus. På 1500-talet ansåg läkare i England att daggkåpa var en av de förnämsta
bland sårläkande växter.
KEJSARKRONA (Fritillaria imperialis) kommer från Persien, nuvarande Iran.
Blomfärgen varierar från citrongult över orange och brunaktigt till mörkrött. Den är
ett av favoritmotiven i 1600-talets holländska blomstermåleri. Löken som luktar illa
anses ha avskräckande effekt på sorkar och råttor.
KROLLILJA (Lilium martagon) har en sympatisk egenskap att vilja sprida sig på egen
hand, dels genom delning av löken och dels genom en riklig frösättning. Krolliljan växer
vild i ett långt bälte från södra Europa genom Ryssland till Sibirien, Turkistan och
norra Mongoliet.
KUNGSLJUS (Verbascum thapsus) tillhör släkte lejongapsväxter med ca 350 arter
mest tvååriga örter i Europa och Asien. Fröna av vissa arter har i Sydeuropa använts
att döda fisk med, och andra arter har använts inom folkmedicinen mot bl.a. astma.
KUNGSÄNGSLILJAN (Fritillaria meleagris) hör hemma på fuktängar i Mellaneuropa,
förekommer i Sverige förvildad här och var och är särskilt i Uppland, i över 200 år
har den vuxit på Kungsängen i Uppsala, ett område som numera är naturreservat.
Kungsängslilja är landskapsblomma för Uppland.
KÄRLEKSÖRT (Sedum telephium) är ett av höstens stora glädjeämnen. Den är en av
de allra senaste perenner att komma i blom på hösten. Bin och fjärilar flockar sig
kring blommorna under soliga höstdagar. Kärleksörten härstammar från östra Asien. I
Sverige är den allmän norrut till Uppland.
LAMMÖRA (Stachys byzantina) kommer från östra Balkan och Kaukasus. Lammörons
namn beskriver på ett påtagligt sätt hur denna växt ser ut. Det är i första hand
bladverken som utgör den huvudsakliga prydnaden med sina ovala ulliga silvergrå blad.
Växten är en utmärkt marktäckare pga. sina mjuka, filtiga grå blad.
LÖJTNANTSHJÄRTA (Dicentra spectabilis) kommer ursprungligen från Östasien.
Växten kom till England i mitten av 1800-talet och spred sig vidare därifrån. Det
dröjde inte länge förrän löjtnantshjärtat blev en av de mest omtyckta
blomsterväxterna.
MALVORNA kommer från Europa och kallas i folkmun för kattost för att fröna ser
ut som ostar. I forntiden användes dessa växter pga. sin rikedom på växtslem som
uppmjukande läkemedel. Malva alcea = Rosenmalva började odlas i norra Europa kring
1700-talet. Malva moschata = Myskmalva. Namnet kommer av växtens myskliknande
doft. Kan hittas förvildad i Sydsverige.
MOSSFLOX (Phlox subulata) förekommer i Nordamerika, men någon enstaka art finns
i nordöstra Asien. Mattor av lysande färger (karminröda, rosa, vita ljusblå) hör till
maj månads stora begivenheter i trädgården.
PENNINGBLAD (Lysimachia nummularia). arten är europeisk och växer på fuktig
gräsmark. Penningblad har tillskrivits olika medicinska egenskaper av medicinalväxtodlare. Den är mindre allmän i södra och mellersta Sverige, odlas ibland och kan
förvildas.
PINGSTLILJA (Narcissus poeticus), tillhör familjen amaryllisväxter. Pingstliljan
odlas som prydnadsväxt i Sverige, den kan förvildas lätt. Pingstliljor, som i storslagen
medeltidsdiktning ofta förbands med jungfru Maria, odlades i Norden redan på 1500talet. Redan Dioskorides Pedanius rekommenderade den krossade löken som omslag på
brännsår, en användning som fortlevde i folkmedicinen.
PLYMSPIREA (Aruncus) hör hemma i Europa, Asien och Nordamerika. Trots sin
majestätiska prakt är växten sirlig och mycket dekorativ Den är en typisk solitärväxt.
Växten är skildkönad, honplantans blommor är gulvita medan den manliga växten har
rent vita blommor. Den odlas som prydnadsväxt och är härdig i hela Sverige.
PRAKTLYSING (Lysimachia punctata) är otroligt lättodlad, långlivad och sprider sig
på egen hand. Det är växten som enträget stannar kvar i en plantering, som breder ut
sig, armbågar ut sina klenare grannar. Vissa arter har använts inom folkmedicinen. Den
härstammar från norra Italien, Östeuropa och Mindre Asien.
PRÄSTKRAGE (Leucanthemum vulgare) i många europeiska länder har prästkragen
varit en populär orakelblomma. Man har läst en ramsa, medan man för varje ord ryckt
bort en strålblomma. Det ord som motsvarar den sista återstående blomman har då
sagts varsla om ens öde, särskilt i fråga om stundande äktenskap. På kontinenten har
kransar av prästkragar ingått i både magiska bruk och ungdomsupptåg vid
midsommarfirandet.
PÅSKLILJA (Narcissus pseudo) tillhör familjen amaryllisväxter. Arten hör hemma i
Europa och odlas som prydnadsväxt, också i Sverige, där den är härdig norrut till
norra Svealand. Påsklilja odlades i Norden redan på 1500-talet och blev tidigt populär
även hos allmogen.
PÄRLHYACINT (Muscari botryides) tillhör släkte liljeväxter med ca 60 arter örter
från södra Europa och Mindre Asien. Odlas som prydnadsväxt i Sverige.
RIDDARSPORRE (Delphinium-hybrider) det finns mer än 250 arter av riddarsporre.
Det latinska namnet har de fått för att blomhuvudena liknar huvudet på en delfin.
Svenska namnet kommer sig av att blomman har en sporre. Hör hemma i de
tempererade områden från Tibet till Kalifornien. Den framkom vid
växtförädlingsarbete under 1800-talet.
SNÖDROPPE (Galanthus nivalis)
lökväxten som kommer från medelhavsområdet och Främre Asien. Snödroppen
blommar tidigt, ofta medan snön ligger kvar. Den odlas i hela Sverige.
STJÄRNFLOCKA (Astrantia major) hör hemma i Syd- och Mellaneuropa samt i Asien.
Den odlas som prydnadsväxt, hör till de gammaldags perenna växterna. Härdig i hela
Sverige.
STORMHATT (Aconitum napellus) arten, som i likhet med sina släktingar är mycket
giftig av alkaloiden akonitin, hör hemma i västra och mellersta Europa. Den odlas som
prydnadsväxt, också i Sverige, där den är en av de äldsta kulturväxterna; den
förvildas ibland.
STRANDVERONICA (Veronica longifolia)
kallas också för strandärenpris. Härstammar från centrala Europa och Asien.
Blommorna är lilablå och sitter med tätsittande blommor i långa ax. Namnet Veronica
anses hedra den heliga Veronika som med sin svetteduk enl. legenden torkade Jesus i
ansiktet vid Golgata, varvid hans bild fastnade på duken. På medeltiden ansåg de lärde
att de kunde se ett ansikte i blommorna.
STRUTBRÄKEN (Matteuccia struthiopteris) härstammar från tempererade
Nordamerika, Europa och östra Asien. Denna ormbunke får höga plymlika, sterila blad
Så småningom bildar dessa ställningar en tät, upphöjd krona, Ur kronan höjer sig en
fängslande vinterprakt. Tuvor kan sprida sig snabbt och bli ogräsartade.
STUDENTNEJLIKA (Lychnis chalcedonica) har odlats i Sverige sedan 1700-talet
eller längre och har ute i Europa ett förflutet som odlad växt sedan 1500-talet.
Växten kommer ursprungligen från Mindre Asien och Sydryssland. Studentnejlikan
innehåller saponiner som gör att den kan användas som tvättmedel.
SÅPNEJLIKA (Saponaria officinalis) har sitt ursprung i Europa och västra Asien. Den
infördes till Sverige på 1600-talet och användes då till en början som medicinalväxt
och tvättmedel. Så sent som 1935 användes såpnejlikans rot som ingrediens i Lux
toalettvål.
TAKLÖK (Sempervivium tectorum) härstammar från Sydeuropa och är i Sverige
härdig norrut till södra Svealand. Krossade blad som gnids mot huden sägs ha en
avkylande effekt och används för att lindra brännskador, insektsbett, hudproblem
och feber. Växtsaften används på vårtor och fräknar. Taklök förökar sig lätt med
ovanjordiska utlöpare och kan bilda mattor.
TEMYNTA (Monarda didyma) är de Nordamerikanska indianernas gåva till oss. Som
namnet anger kan man använda bladet till te (örtte). Färska blad kan blandas i sallader
eller som fyllning i grillat kött.. Blommorna är mycket uppskattade av bin. Härstammar
från östra USA.
TOPPKLOCKA (Campanula glomerata) . Ursprungligen växer den på torr gräsmark och
i skogsbryn i Europa och Asien. Har odlats i Sverige sedan 1700-talet. Linné nämner
den som vildväxande i Roslagen. Blommorna kan vara vita, blå eller violetta.
TOVSIPPA (Anemone sylvestris) Arten växer i kalkhaltig skogsmark i Europa och
Asien. I Sverige växer den på Öland, där den är fridlyst, likaså på Gotland. Den odlas
ibland som prydnadsväxt och kan förvildas.
TRÄDGÅRDSNATTVIOL (Hesperis matronalis) det är för sina blommor som sprider
en underbar doft fuktiga kvällar som blomman odlas. Blomman hör hemma i Europa och
Asien. Odlas ofta som prydnadsväxt i Sverige och påträffas ibland förvildad på
kulturmarker.
TULPAN (Tulipa gesneriana) sedan tulpanen införts från Mindre Asien vid mitten av
1500-talet blev den snabbt populär i Nederländerna och Frankrike. Haarlem och
Amsterdam var centrum för handeln med tulpanlökar. Under den s.k. tulpomanin, en
spekulationsvåg i tulpanlökar vilken började 1634, kulminerade 1636 och kollapsade
1637, vidgades handeln. Under andra världskriget och en tid därefter förekom viss
odling av tulpanlök i Sverige för att täcka det inhemska behovet. Nuförtiden
importeras all tulpanlök, uteslutande från Nederländerna.
TUSENSKÖNA (Bellis perennis) kommer från Mellaneuropa och medelhavsområdet.
Blomman förekom redan på 1500-talet i England. 100 år dessförinnan
rekommenderades tusensköna som salladsört. Tämligen allmänt förekommande i
Sverige, där den också kan påträffas förvildad.
VÅRKROKUS (Crocus vemus) hemmahörande i Mellan- och Sydeuropa, Nordafrika och
i västra Asien till Afghanistan.
Uppgifterna i denna pärm har tagits från följande litteratur.
Litteraturförteckning:
Berglund Karin: Din trädgård. Bonnier Alba AB, 1996.
Cheers Gordon [red]:Botanica. Bokförlaget Replik AB,1999.
Christenson Per: Upptäck och bevara allmogeträdgården, ICA-bokförlag,
1996.
Granberg Ivar: Köksträdgården – eget trädgårdsland med grönsaker,
kryddväxter och bär. ICA-förlaget, 1975.
Ilminge Christina: Bevara sköta en gammal trädgård. Bokförlaget Prisma 2002.
Leth Magna: Odla kryddväxter. ICA-förlaget AB, 1974.
Tingdal Britta: Perenner trädgårdens stöttepelare. Bokförlaget Semic,1998.
Tingdal Britta: Växter för tomt och trädgård. Bokförlaget Semic,1990.
Walfridson Marguerite: Stora boken om Perenner. Bokförlaget Semic,2002.
Nationalencyklopedin, multimedia 2000.
