Tredje rapporten om ekonomisk och social sammanhållning

Del 1 – Sammanhållning, konkurrenskraft, sysselsättning och tillväxt – Rådande situation och tendenser
Territoriell sammanhållning
Ett centralt mål för EU är enligt fördraget (artikel 2)
att ”främja ekonomiska och sociala framsteg och
en hög sysselsättningsnivå och att uppnå en väl
avvägd och hållbar utveckling, särskilt genom att
skapa ett område utan inre gränser, genom att
stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen och genom att upprätta en ekonomisk och
monetär union...”. Detta innebär att människor inte
skall missgynnas av att bo eller arbeta i något särskilt område i unionen. Territoriell sammanhållning
har därför inkluderats i konstitutionsförslaget (artikel 3) som ett komplement till unionens mål om
ekonomisk och social sammanhållning. Dess vikt
bekräftas även i artikel 16 (principer) i fördraget,
som tillstår att medborgare skall ha tillgång till
grundläggande tjänster, infrastruktur och kunskap
genom att framhålla vikten av tjänster av allmänt
ekonomiskt intresse för att främja social och territoriell sammanhållning.
Konceptet territoriell sammanhållning täcker mer
än begreppet ekonomisk och social sammanhållning i den bemärkelse att territoriell sammanhållning tillför mer och förstärker den ekonomiska och
sociala sammanhållningen. Målet är att uppnå en
mer balanserad utveckling genom att minska aktuella skillnader, förhindra territoriell obalans och
förena regionalpolitik och sektoriell politik, då även
denna har en inverkan på olika områden. Målet är
även att förbättra territoriell integration och uppmuntra samarbete mellan regioner.
Den territoriella balansen i EU uppvisar en rad
egenskaper som kan hota den harmoniska utvecklingen av unionens ekonomi under kommande år:
• Den andra sammanhållningsrapporten har fastställt att ekonomisk aktivitet och befolkning på
EU-nivå i stor utsträckning är koncentrerad till
unionens centrala delar (som sträcker sig från
norra Yorkshire i England, Franche-Comté i
Frankrike, Hamburg i norra Tyskland, till Milano
i norra Italien). Detta område täcker 18 procent
av EU15:s landyta och representerar 41 procent av befolkningen, 48 procent av BNP och
75 procent av FoU-utgifterna. Utvidgningen
TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING
kommer endast att förstärka denna koncentration genom att öka EU:s landyta och befolkning,
men endast bidra med en relativt liten ökning av
BNP.
• På nationell nivå råder alltjämt obalans mellan
stadsområden och övriga landet vad gäller
ekonomisk utveckling. Detta kännetecknar i
synnerhet anslutningsländerna.
• På regional nivå förekommer alltjämt en rad
skillnader utöver de som mäts i BNP eller arbetslöshet, varav vissa ökar. Det gäller i synnerhet ekonomisk utveckling, som åtföljs av en
allt större överbefolkning, föroreningar och social utslagning i storstadsregionerna. Samtidigt
genomgår en rad landsbygdsområden svårigheter till följd av otillfredsställande ekonomisk
samverkan med omgivande små och mellanstora städer, vilket ofta försvagar den regionala
ekonomin. När ekonomisk aktivitet och befolkning ökar tenderar storstadsområden att växa
och breda ut sig över den omgivande landsbygden, vilket ger upphov till områden som numera är kända under beteckningen ”rurban”.
Samtidigt drabbas landsbygdsområden, där det
inte finns några större städer, av minskad befolkning och en alltmer begränsad tillgång till
grundläggande tjänster.
• I regioner och städer utvecklas isolerade öar av
fattigdom och social utslagning där man oftast
endast har en begränsad tillgång till grundläggande tjänster.
• I en rad specifika områden som begränsas av
geografiska särdrag (öar, glest bebodda områden i norr och vissa bergstrakter) minskar befolkningen och andelen äldre ökar. Tillgänglighet förblir ett problem i dessa områden, vars
miljö även är känslig och hotad av exempelvis
torka, regelbundna skogsbränder och översvämningar.
• EU:s ytterområden lider av flera geografiska
och naturbetingade handikapp (vilket tillkännagavs i EU:s fördrag, artikel 299.2). I dessa områden finns alltjämt allvarliga ekonomiska och
sociala problem som är svåra att lösa eftersom
områdena är isolerade, ligger långt bort och har
särskilda topologiska karakteristika. De har
27
Del 1 – Sammanhållning, konkurrenskraft, sysselsättning och tillväxt – Rådande situation och tendenser
även ofta speciella klimatförutsättningar, små
marknader och är beroende av ett begränsat
antal produkter.
Det är omöjligt att bortse från dessa territoriella
skillnader då de inte bara skapar allvarliga problem
i perifera regioner och ytterområden, samt överbefolkning i vissa centrala områden, då de även
påverkar hela EU-ekonomins konkurrenskraft. För
att kunna betala kostnaderna för överbefolkning
och konsekvenserna av regionala skillnader
tvingas man till en resursfördelning som inte är
optimal. Det innebär även sämre ekonomisk
konkurrenskraft och lägre effektivitet än vad som
potentiellt skulle kunna uppnås i de drabbade
regionerna, oavsett om dessa är attraktiva
områden i de centrala delarna eller eftersatta
perifera områden. Dessa problem kan leda till en
utveckling där exempelvis svårigheter att få
tillgång till forskning, innovation och nätverk inom
informationsoch
kommunikationsteknologi
ytterligare hämmar den ekonomiska utvecklingspotentialen i regioner som redan släpar efter.
För att bekämpa territoriella skillnader och uppnå
en mer avvägd ekonomisk utveckling mellan områden krävs en bättre koordinering och samverkan
av utvecklingsprogram. Europeiska rådet definierade därför i Potsdam 1999 det regionala utvecklingsperspektivet
inom
Europeiska
unionen
(ESDP).
Att främja en väl avvägd utveckling
Territoriell obalans i fördelningen av städer
Städer utgör medel för regional utveckling och det
är i deras geografiska fördelning inom EU som
obalansen mellan centrala och perifera områden
blir som mest tydlig. En analys av städer, deras
potential och omfattningen av deras samarbete
visar följande tendenser10.
• Tillväxt sker fortfarande i de centrala delarna av
Europa och i huvudstäder där företags huvudkontor, forskningsaktivitet, utbildning och kulturutbud är koncentrerat (i London, de stora
holländska stadsregionerna och städer i nord-
28
västra Tyskland ökar befolkningen fortfarande
markant). Över 70 städer och storstadsregioner, varav 44 med över en miljon innevånare,
erbjuder dessa viktiga strategiska verksamheter
och kan ses som ”tillväxtmetropoler” av stor vikt
för Europa. Bland dessa städer är de som ligger
längs en båge som sträcker sig från London till
Milano via storstadsregioner längs Rhenfloden
(Essen och Köln) särskilt viktiga.
• I anslutningsländerna sker det, trots en minskad
befolkning, en markant befolkningstillväxt i större städer, i synnerhet i Budapest, Prag, Ljubljana och de baltiska staternas huvudstäder. Det
enda undantaget är Polen där det finns fem stora stadsregioner som rivaliserar med Warszawa.
• Nya tendenser har uppkommit som visar på en
minskad polarisering i utvecklingen och framväxten av en rad stadsregioner i de perifera delarna av EU. Dessa är:
•
En utvidgning av de centrala områdena österut, med växande städer såsom Berlin,
München och Wien.
•
Huvudstäder i Skandinavien, i synnerhet
Stockholm och Helsingfors, har blivit
ekonomiskt starka, särskilt vad gäller
teknologi.
•
Ett antal stadsområden i perifera delar av
EU, såsom Dublin, Aten och Lissabon, har
också upplevt en markant ökning i BNP per
capita under de senaste tio åren.
• Ett antal stadsregioner som ligger utanför de
centrala delarna tycks ha haft en befolkningspotential och en ekonomisk potential som har varit
tillräckligt stark för att locka till sig forskningsaktivitet. De tycks även med tiden komma kunna
ansluta sig till de viktigaste europeiska och internationella centrumen för beslutsfattande.
Dessa tycks vara i stånd att i framtiden stimulera tillväxt i perifera områden och skapa en mer
avvägd ekonomisk utveckling i EU.
Det går att identifiera ett fyrtiotal sådana stadsregioner som ligger utanför de centrala delarna av
EU. Dessa kan indelas enligt fyra kriterier som visar på deras styrka och svagheter: befolknings-
TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING
Del 1 – Sammanhållning, konkurrenskraft, sysselsättning och tillväxt – Rådande situation och tendenser
Markanta skillnader mellan och inom städer
Undersökningen av europeiska städer, Urban II Audit,
täcker för närvarande 189 städer i EU15 (65 i de centrala delarna och 124 i de perifera delarna). Den gör
det möjligt att studera tre typer av skillnader — skillnader mellan städer i de centrala delarna och dem i
periferin, skillnaderna mellan stora och mellanstora
städer, samt mellan innerstadsområden. De viktigaste
resultaten är följande:
•
Säkerhetsbristen är mer markerad i stora städer
än i mellanstora städer. I Storbritannien är till exempel antalet våldsöverfall två gånger så många i
stora städer som i mellanstora städer och antalet
mord tre gånger så högt. Detta är även mer
markerat i städer i de centrala delarna av EU än i
perifera områden.
•
En analys av nätverk för samarbete mellan städer
visar följande:
• Det finns ett starkt nätverk mellan de viktigaste
“metropolerna” i de centrala delarna av Europa
(vad gäller handel, universitet och transportförbindelser), däribland London, Paris, Frankfurt,
Amsterdam, Milano och inom en snar framtid
Berlin.
• Utanför denna grupp råder det brist på strategiskt samarbete mellan städer. I anslutningsländerna finns inga nätverk alls mellan små och
mellanstora städer, förutom i Tjeckien och Slovenien.
Obalans inom regioner
Föroreningar visar ett tydligt samband mellan
centrala delar och periferin. Städer i de centrala
delarna har exempelvis 14 dagar med maximalt
höga ozonnivåer om året, medan städer i perifera
områden har mindre än en dag.
•
1995 och 2000, vilket kan jämföras med tillväxtmetropolernas 3 procent och 4-5 procent i ett antal
perifera stadsregioner som konstaterades ovan.
Arbetslöshet verkar vara mer relaterat till nationella faktorer än huruvida städerna ligger i centrala eller perifera områden, eller deras storlek.
Samma gäller fattigdom (andelen av befolkningen
som befinner sig under fattigdomsgränsen är i
genomsnitt 9 procent i de centrala delarna och 16
procent i de perifera områdena). Samtidigt råder
stora skillnader mellan olika områden inom
städerna, med exempelvis skillnader i arbetslöshetsnivå på 8 till 1 i Porto, där genomsnittsnivån är låg och 5 till 1 i Marseille, där den är hög.
mängd och befolk-ningstillväxt, konkurrenskraft,
transport-förbindelser, samt regionernas deltagande i kunskapsekonomin. Lyon är ett bra exempel
på en stad som uppfyller dessa fyra kriterier, medan Bilbao endast uppfyller ett av dem (kunskap)
men detta mycket väl och Porto och Krakow endast har ett medelvärde på alla fyra sammanlagt.
Dessa 40 regioner uppvisade totalt en ökning av
BNP på mellan 3,3 och 4,1 procent per år mellan
TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING
Landsbygdsområdenas framtid är alltmer beroende av den övergripande ekonomiska utvecklingen
på landsbygden och kräver i vissa fall en verklig
förändring av de ekonomiska och sociala grundförutsättningarna, fysisk infrastruktur, tillgång till
informations- och kommunikationsteknologi och
annan teknologi, fler arbetstillfällen (såsom småoch medelstora företag och landsbygdsturism) och
bevarandet av affärsdrivande verk. En sådan politik måste integreras i en regional strategi knuten till
utvecklingen av ekonomiska relationer och samarbete med stadsregioner.
Den utmaning som landsbygdsområden står inför
ser olika ut beroende på var de ligger i förhållande
till de städer som nämndes ovan. I stora drag går
det att urskilja tre typer av landsbygdsområden
beroende på deras integration i det övriga landets
ekonomi och deras förbindelser med stora centrum
för ekonomisk aktivitet:
• Områden som är integrerade i den globala ekonomin och där det råder ekonomisk tillväxt och
befolkningstillväxt ligger i allmänhet nära en
stadsregion. Tillverkningsindustri och tjänster är
viktiga för sysselsättningen, även om större delen av landytan används för jordbruk (i Frankrike är till exempel en tredjedel av lantbruken be-
29
Del 1 – Sammanhållning, konkurrenskraft, sysselsättning och tillväxt – Rådande situation och tendenser
lägna i sådana områden). Den höga befolkningstillväxten och urbaniseringen gör att det
finns behov av att bättre utnyttja marken för att
undvika miljöförstöring och olämpligt markutnyttjande. Trots att detta blir allt viktigare har
medlemsländernas stadspolitik, med undantag
av Storbritannien och Sverige, en tendens att
inte ta tillräcklig hänsyn till förhållandena mellan
städer och landsbygd.
• Mellanliggande landsbygdsområden befinner
sig relativt långt bort från stadsregioner, men
har goda transportförbindelser och en relativt
utvecklad infrastruktur. De tenderar att ha en
stabil befolkningsnivå och befinner sig ofta i en
fas av ekonomisk diversifiering. I ett flertal medlemsländer ligger stora lantbruk i dessa områden. Det gäller att bevara dessa regioners jordbrukspotential, öka takten på den ekonomiska
diversifieringen och stärka förbindelserna med
små och mellanstora städer.
• Isolerade, glesbefolkade landsbygdsområden
är ofta belägna i perifera områden, långt från
stadsregioner och viktiga transportförbindelser.
Ofta finns det en topografisk förklaring till att de
är avskilda (till exempel en bergskedja). Dessa
områden har ofta en åldrande befolkning, dålig
infrastruktur, en låg nivå vad gäller utbud av
grundläggande tjänster och inkomst per capita,
lågkvalificerad arbetskraft, samt en relativt dålig
integration i den globala ekonomin. Befolkningen, som minskar, är ofta i stor utsträckning beroende av jordbruk. Områdena ligger främst i
sydvästra Portugal, norra och nordöstra Spanien, centrala delarna av Frankrike, Skottland,
Finland och Sverige. Utmaningen här består i
att ge områdena ny livskraft och bevara ekonomisk aktivitet och tillgång till allmänna tjänster. Det finns även behov av att utveckla transportförbindelser med städer även om dessa ligger relativt långt bort.
Regioner med geografiskt betingade handikapp
Regioner med specifika och permanenta geografiska särdrag som hämmar deras utveckling, såsom mycket avlägset belägna regioner, öar, bergsregioner och glesbefolkade områden i Europas
30
nordligaste delar, har särskilda problem med tillgänglighet och integration med övriga av EU.
De sju yttersta regionerna i EU omfattar 25 öar samt
Guyana och har sammanlagt en befolkning på omkring fyra miljoner. Regionerna har en rad naturbetingade handikapp som gör det svårt att förbättra
ekonomiska och sociala förhållanden, inte minst det
faktum att de befinner sig så långt ifrån ekonomiska
och administrativa center och fastland. Réunion ligger längst bort, mer än 9000 km från Paris och 1700
km från Afrikas kust, medan Kanarieöarna, som
befinner sig närmast land, ändå ligger 250 km från
kusten. Dessutom tillkommer regionernas naturkarakteristika (många regioner är ögrupper med liten
landyta och befolkning), svår terräng och klimat.
Med undantag av Kanarieöarna (som representerar
nära 45 procent av den totala befolkningen i de sju
mest avlägset belägna regionerna och där BNP per
capita endast låg på cirka 6 procent under det
spanska genomsnittet), är BNP per capita endast
57 procent av EU15:s genomsnitt. Réunion, Guyana
och Azorerna är bland de tio fattigaste regionerna.
De ligger alla efter i den ekonomiska utvecklingen,
har en alltför stor tilltro till jordbruk och hög arbetslöshet. Medan befolkningen fortfarande ökar i de
franska utomeuropeiska departementen, minskar
den på Madeira och Azorerna, som har en hög utvandringsnivå. Kanarieöarna, som däremot erfar ett
tryck från den ökade befolkningstillväxten, är alltför
beroende av turism och saknar diversifiering inom
andra aktiviteter.
Förutom dessa öar finns det 284 befolkade öar i
EU15 med 9,4 miljoner människor (3 procent av
EU15:s totala befolkning) och en landyta på 95 000
km2 (3 procent av EU15:s totala landyta). Dessa
öars ekonomiska utveckling är ständigt hämmad av
deras relativa isolering och de extra kostnader som
detta medför. Dessutom har öarna i många fall
bergsterräng och/eller ingår i eftersläpande perifera
regioner i likhet med dem i italienska Mezzogiorno,
Grekland och Skottland. Många regioner består
även av småöar, vilket i de flesta fall brukar vara
ytterligare ett hinder då transportförbindelser med
fastlandet och tillgång till allmänna tjänster finns på
huvudön.
TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING
Del 1 – Sammanhållning, konkurrenskraft, sysselsättning och tillväxt – Rådande situation och tendenser
Öarna är relativt jämnt fördelade mellan Atlanten,
Östersjön och Medelhavet, även om de 119 öarna
i Medelhavet står för 95 procent av deras totala
befolkning och 85 procent av befolkningen bor på
Sicilien, Sardinien, Balearerna, Kriti och Korsika.
Övriga öar tenderar att vara mindre och mer glesbefolkade. De enda öarna som är något större är
den svenska ön Gotland, de skotska öarna Lewis
och Harris och huvudön Orkney. Genomsnittlig
BNP per capita 2001 var 72 procent av EU15:s
genomsnitt och i de flesta fall (Balearerna är det
främsta undantaget) var BNP lägre än i andra delar av deras respektive länder. Öarna är ofta ekonomiskt utsatta eftersom aktiviteten främst är koncentrerad till två sektorer – jordbruk och fiske,
samt turism.
Bergsområden, som finns spridda över EU15,
täcker 40 procent av landytan och har en befolkning på omkring 67 miljoner, det vill säga cirka 18
procent av EU15:s befolkning. Efter utvidgningen
till EU25 kommer befolkningsproportionen att vara
i stort sett densamma, medan landytan kommer att
minska något i proportion eftersom befolkningstätheten är något större i bergsområden i de nya
medlemsländerna än i andra regioner. Bergsregioner är mer beroende av jordbruk än andra områden, i synnerhet i anslutningsländerna, men även i
EU15. Trots att ett antal bergsområden ligger nära
ekonomiska knutpunkter och EU:s större öppna
marknader blir transportkostnaderna ofta höga och
många jordbruksaktiviteter olämpliga på grund av
terrängen.
Arbetslösheten är ofta högre i bergsregioner i de
mest perifera områdena, såsom i de norra delarna
av de nordiska länderna, Skottland, Nordirland och
Storbritannien, samt i sydliga bergskedjor i Spanien, södra Italien, på Korsika och Sicilien. Arbetslösheten är däremot i de flesta fall relativt låg i
bergsområden som ligger nära viktiga industri- och
stadsregioner eller där dessa finns inom själva området, såsom delar av Wales, norra Apenninerna i
Italien och längs de norra och södra delarna av
Alperna i Frankrike, Tyskland och Italien. Det finns
emellertid undantag såsom Ardennerna i Belgien
och Orebergen i Tjeckien och Tyskland.
TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING
Även om det krävs ytterligare undersökningar talar
resultaten från studien för att ekonomisk diversifiering från jordbruk till tjänster har en benägenhet att
gå snabbare i låglandsområden än i och omkring
bergsområden och att förekomsten av storstäder i
och omkring bergsområden i mycket stor utsträckning stimulerar industriell verksamhet eller, alternativt, att god tillgång till resurser i bergsområden
kan leda till att storstäder utvecklas i närheten av
dessa områden. De visar även på att sysselsättning inom tjänstesektorn tenderar att vara hög i
rikare bergsregioner, i synnerhet inom turism (såsom i Alperna) och allmänna tjänster i glesbefolkade områden (i synnerhet i Sverige och Finland).
Sedan Finland och Sverige gick med i EU 1994
har glesbefolkade områden blivit en viktig fråga för
sammanhållningspolitiken. Delar av områdena norr
och söder om polcirkeln har en genomsnittlig befolkningstäthet på under fem innevånare per km2
vilket är långt under nivån någon annanstans i unionen, med undantag av Skottlands högland och
öar11.
Genomsnittlig BNP per capita i dessa områden är
87 procent av EU:s genomsnitt, vilket är betydligt
lägre än i andra områden i de respektive länderna.
Arbetslösheten brukar även ligga över det nationella genomsnittet. Vanligtvis står tjänstesektorn för
en stor del av sysselsättningen, i synnerhet allmänna tjänster, i Sverige, medan fler människor
arbetar inom jordbruk och industri, i synnerhet i
trä-, massa- och pappersindustrin i Finland.
Det är särskilt i de svenska regionerna som ökningen av BNP har varit svag sedan mitten av
1990-talet (med en tillväxttakt på endast omkring
hälften av EU:s genomsnitt) och sysselsättningsnivån har inte återhämtat sig från de många uppsägningar som skedde under lågkonjunkturåren i
början av 1990-talet. Befolkningen sjunker i allmänhet i en takt som annars endast förekommer i
regioner med allvarliga strukturella problem. Under
1990-talet förlorade Kainnu och Lappland i genomsnitt 1 procent av befolkningen årligen, medan
befolkningsnivån i Norrbotten i Sverige sjönk med
0,6 procent per år (tabell A1.8).12
31
Del 1 – Sammanhållning, konkurrenskraft, sysselsättning och tillväxt – Rådande situation och tendenser
EUROPEAN SPATIAL PLANNING
OBSERVATION NETWORK
1.6 Befolkningsförändringar, 1996-1999: huvudsakliga förändringar
Befolkningen ökar med
Positiv migrationsbalans och positiv naturlig balans
AT, CH, DE, FI, EL, MT, NL, PT, SE, UK: NUTS2
Positiv migrationsbalans och negativ naturlig balans
Negativ migrationsbalans och positiv naturlig balans
Befolkningen minskar med
Negativ migrationsbalans och positiv naturlig balans
Positiv migrationsbalans och negativ naturlig balans
Negativ migrationsbalans och negativ naturlig balans
Uppgifter saknas
32
Källa: ESPON databas
Data från:
EU15 och N12: Eurostat;
Norge och Schweiz: nationella statistiska centralbyråer
Denna karta speglar inte nödvändigtvis
ESPON-kommitténs åsikter
0
100
500 km
© EuroGeographics Organisation för de administrativa gränserna
TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING
Del 1 – Sammanhållning, konkurrenskraft, sysselsättning och tillväxt – Rådande situation och tendenser
Gemensamma problem för områden
med geografiskt betingade handikapp
Alla dessa regioner har, oavsett var de är belägna i
EU, gemensamma problem vad gäller tillgänglighet
och avstånd till viktiga marknader som gör att såväl
rese- som transportkostnader har en benägenhet att
vara högre och som hämmar den ekonomiska utvecklingen. Dessutom är det vanligtvis dyrare att
bygga olika former av infrastruktur och tillhandahålla
hälsovård, utbildning och grundläggande tjänster
eftersom områdena ligger avlägset och terrängen
gör dem svårtillgängliga. De högre kostnaderna är
även svårare att motivera eftersom endast ett litet
antal människor drar nytta av ovan nämnda tjänster
och infrastruktur. I många fall når inte befolkningsmängden eller marknaden upp till den kritiska gräns
som krävs för att motivera ekonomisk investering.
Till detta problem tillkommer att befolkningen minskar och andelen äldre ökar då unga människor ger
sig av (karta 1.6).
Vad gäller öar så tycks det finnas en kritisk befolkningsstorlek på omkring 4000-5000 innevånare.
Över detta antal sker det ofta en befolkningstillväxt,
unga människor utgör en relativt stor andel av befolkningen och det finns god tillgång till utbildning
och hälsovård. Under denna nivå är det ofta fler
människor som lämnar ön än som tillkommer, andelen äldre ökar och tillgången till tjänster är otillräcklig.
I bergsområden i EU15 är befolkningstätheten (51
innevånare per km2) knappt hälften av EU:s genomsnitt, även om den i omkringliggande områden är
betydligt högre, vilket visar att dessa områden upplevs som attraktiva platser att leva och arbeta på.
Det vanligaste är att befolkningen minskar, men ett
antal områden har börjat locka till sig människor och
nya företag. I anslutningsländerna är bilden i stort
sett densamma, även om befolkningstätheten i motsvarande områden nästan är två gånger högre än i
EU15 och endast något under genomsnittet.
TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING
Bergsområdens tillgänglighet
I en ny undersökning där man bland annat studerat
bergsområden har man skapat ett index för att dela
in dessa efter tillgänglighet. Kriterierna var områdenas avstånd
luftvägen till huvudstäder och andra
städer, till universitet och hälsovård, samt hur täta
transportförbindelser som fanns att tillgå (vägar,
järnvägar och flygplatser).
Bergsområden med ”mycket god” eller ”god” tillgänglighet finns exempelvis i norra England, Slovakien
och på Sicilien. De inkluderar även Alperna, Karpaterna, Sudeterna, alla tyska områden och Ardennerna, samt tre spanska och två portugisiska områden.
Områden med ”relativ” tillgänglighet utgörs av de
första två grupperna. Dessa inkluderar områden i
Grekland, Spanien, Wales, Finland och Centralmassivet i Frankrike. Områden med ”dålig” tillgänglighet
ligger norr om den tredje gruppen, i synnerhet i
Skottlands högland och på dess öar och i de flesta
svenska och finska bergsområden.
En rättvisare tillgång till tjänster
av allmänt ekonomiskt intresse
Det går alltså att konstatera att vissa regioner har
stora problem. Ett viktigt villkor för territoriell sammanhållning är emellertid att alla, oavsett var de
bor, har lika tillgång till grundläggande tjänster,
resurser och utbildning, med andra ord till vad som
kallas ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse”.
Det som först avgör om en region skall anses perifer eller ej är dess tillgång till ett effektivt transportnät med lämpliga förbindelser till de mer centrala
områdena i unionen. Regioner med goda förbindelser till marknader har även bättre förutsättningar att vara produktiva och konkurrenskraftiga. För
närvarande är vägnätet ofta mer utvecklat i de centrala delarna av EU än i perifera områden. Det har
byggts alltfler motorvägar under senare år, men
möjligheten att via vägar förflytta sig från perifera
33
Del 1 – Sammanhållning, konkurrenskraft, sysselsättning och tillväxt – Rådande situation och tendenser
till centrala områden där marknader är belägna
förblir begränsade. Detta gäller i synnerhet för de
flesta mål 1-regioner i Portugal, Grekland och västra Irland och de baltiska staterna (karta A1.5).
Det gäller i ännu större utsträckning järnvägar eftersom detta nätverk i allmänhet inte hållit takt med
vägförbättringar i de flesta perifera regioner. Rumänien, Bulgarien, södra och centrala Italien, norra Danmark, samt Grekland och delar av Spanien,
med undantag av snabbtågslinjen Madrid-Sevilla,
har särskilt dåliga järnvägsförbindelser till de mer
centrala områdena i EU (karta A1.6).
Förbindelser till centrala regioner luftvägen är betydligt bättre eftersom det finns internationella flygplatser även i de mest avlägsna områden. Förbättrade flygförbindelser måste emellertid sättas in i ett
globalt perspektiv med tanke på den begränsade
mängd varor som generellt sett transporteras luftvägen (karta A1.7).
Även om skapandet av det transeuropeiska nätverket kommer att förbättra förbindelserna för i
synnerhet anslutningsländerna – särskilt Bulgarien
och Rumänien – så kommer effekten att vara
mycket olika mellan perifera regioner beroende på
hur väl deras förbindelser är med viktiga motorvägar, vilket i sin tur beror på de sekundära nätverkens skick.
Tillgång till nya teknologier, i synnerhet informations- och kommunikationsteknologi, är särskilt
viktigt för perifera regioner och regioner med geografiskt betingade handikapp eftersom nya teknologier gör att avstånd och den tid det tar att nå
centrala områden i EU blir mindre viktigt. Nya teknologier är emellertid även avgörande för perifera
regioner eftersom de är nödvändiga för att företag
skall vilja flytta dit. Begränsad tillgång till teknologi
kommer med största sannolikhet att vara till skada
för regionernas utveckling och resultera i att företag inte lockas av att basera sin verksamhet där.
Utvecklingsprioriteringar
Ekonomiska och sociala förhållanden skiljer sig
markant mellan olika regioner beroende på vilka
34
geografiskt betingade handikapp dessa har. Regionerna har emellertid det gemensamt att de vanligtvis är fattigare och har högre arbetslöshet än resten av landet, eller vad gäller ytterområden att de
är fattigare och har sämre sysselsättningsnivåer än
närliggande områden. Både BNP per capita och
sysselsättning påverkas emellertid oundvikligen,
med undantag av de sistnämnda områdena, av
landets ekonomi och dess ekonomiska prestation.
Geografiskt betingade handikapp medför inte alltid
dåliga ekonomiska villkor. Många exempel har visat
att det finns möjlighet att förvandla de geografiska
särdragen till tillgångar som sedan kan leda till utveckling. Dessutom utgör många av dessa regioner
en viktig del av EU:s naturarv och erbjuder olika
aktiviteter inom bland annat kultur och fritid. Detta
är anledning nog att hålla dem levande och se till
att de förblir bebodda. Det är med andra ord viktigt
att förbättra förbindelserna med dessa regioner,
samt att bevara och utveckla grundläggande tjänster.
Det är likaså viktigt att den ekonomiska utveckling
som sker i regionerna tar hänsyn till deras naturarv
och inte hotar de geografiska särdrag som är, eller
kan bli, en viktig relativ fördel vid boende och företagande. När den kunskapsbaserade ekonomin
utvecklas kommer närheten till råmaterial och till
och med till stora marknader att bli mindre viktig för
företag då de måste välja var de skall basera sin
verksamhet. Regionens natur och omgivningar
kommer därmed att kunna bli mer avgörande, även
om det självfallet måste finnas tillgång till grundläggande tjänster så som nämndes ovan.
Ekonomisk utveckling i dessa känsliga områden
måste därför mer än någon annanstans ta hänsyn
till och bevara naturen, vilket inte bara innebär att
denna prioritering skall integreras i beslutsprocessen vid investeringar, men även att man där det är
möjligt skall söka finna alternativ som förbättrar och
stärker miljö och regional konkurrenskraft. Exempel
på sådana så kallade ”win-win-alternativ” är att
återställa områden som tidigare kommit till skada
av industrier och försöka göra dem till platser
för nytt företagande, att modernisera järnvägsförbindelser för att göra regionerna mer tillgängliga
istället för att bygga nya motorvägar, samt att ut-
TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING
Del 1 – Sammanhållning, konkurrenskraft, sysselsättning och tillväxt – Rådande situation och tendenser
Canarias (E)
Guadeloupe
Martinique
Réunion
Guyane (F)
Açores (P)
Madeira
1.7 Territoriell mångfald: splittrade naturområden
Mindre än 20 procent naturområden
Mellan 20 och 50 procent naturområden; mycket splittrat
Mellan 20 och 50 procent naturområden; något splittrat
Mellan 20 och 50 procent av naturområden; litet splittrat
Mer än 50 procent naturområden
Tättbebyggda områden
Naturområden = alla områden (NUTS3-nivå)
med undantag av tättbebyggda områden
och jordbruksbyggd.
Källa: CORINE Landcover
Uppgifter saknas
0
100
500 km
© EuroGeographics Organisation för de administrativa gränserna
TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING
35
Del 1 – Sammanhållning, konkurrenskraft, sysselsättning och tillväxt – Rådande situation och tendenser
veckla rena, förnybara energikällor för att ersätta
elanläggningar som använder kol och olja och som
förbrukar naturtillgångar och förorenar luften.
Trots att sådana ”win-win-alternativ” inte alltid är
möjliga att finna så bör en viktig grundsats i utvecklingspolitiken i både känsliga regioner och övriga områden vara att välja strategier som minimerar all skadlig inverkan på miljön och som därmed
säkerställer en hållbar och långsiktig utveckling
och inte endast använder kortsiktiga lösningar för
att stimulera tillväxt.
Miljöproblemen är särskilt alarmerande i områden
inom EU med hög befolkningskoncentration, och
därmed ekonomisk aktivitet av olika slag, och i områden där det råder stor exploatering av naturtillgångar, i synnerhet i form av jordbruk, gruvindustri
och liknande industri. Dessa områden är koncentrerade till särskilda regioner och är långtifrån jämnt
spridda inom unionen (karta 1.7). Det gäller att
komma till rätta med miljöföroreningar och förhindra vidare miljöförstöring i områdena. Det är även
av stor vikt att förhindra fortsatt miljöförstöring i
regioner som delvis kan klassas som naturområden och som antingen överges eller där mänsklig
aktivitet successivt breder ut sig. I det första fallet
blir regionerna alltmer splittrade, i det andra fallet
saknar de skydd för förbrukningen av naturtillgångar. Dessa mål måste därför vara en del av
ekonomisk utvecklingsstrategi i EU för att garantera en hållbar utveckling.
Faktorer som avgör tillväxt,
sysselsättning och konkurrenskraft
På mötet i Lissabon i mars 2000 ställde den Europeiska unionen upp målet att bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade
ekonomin i världen, i stånd att skapa en hållbar
och ihållande tillväxt med fler och bättre arbeten
och närmre sammanhållning. I samband med detta
fastställdes ett antal prioriteringar:
• Prioritera innovation och företagande, bland annat genom att skapa närmare samarbete mellan
forskningsinstitut och industri, utveckla gynn-
36
samma villkor för FoU, förbättra tillgången till finans och know-how och uppmuntra nya företagssatsningar.
• Garantera full sysselsättning genom att framhålla vikten av att skapa nya arbetstillfällen, öka
produktivitet och kvalitet på arbetsplatser, samt
främja livslångt lärande.
• Garantera en arbetsmarknad som tar hänsyn till
alla, med minskad arbetslöshet och där sociala
och regionala skillnader i tillgång till arbete minimeras.
• ”Sammanbinda” Europa, i synnerhet med hjälp
av en bättre integration och förbättrade transport-, telekommunikations- och energinätverk.
• Skydda miljön, i synnerhet då detta stimulerar
innovation, samt introducera ny teknologi exempelvis inom energi- och transportsektorerna.
Europeisk sammanhållningspolitik bidrar i mycket
stor utsträckning till att uppnå dessa mål, i synnerhet i de regioner där det finns outnyttjade ekonomiska möjligheter och arbetstillfällen, som genom
riktade politiska åtgärder för sammanhållning kan
utnyttjas maximalt och därmed bidra till EU:s ekonomiska tillväxt.
För att skapa en hållbar regional utveckling måste
man utgå från ett politiskt handlingsperspektiv där
gynnsamma förhållanden skapas på nationell nivå,
i synnerhet i form av en makroekonomisk miljö
som leder till tillväxt, sysselsättning och stabilitet
och skatte- och regelsystem som uppmuntrar företagande och skapande av arbetstillfällen.
Två slags villkor måste uppfyllas på regional nivå.
För det första krävs väl avpassade resurser till
grundläggande infrastruktur (i form av effektiva
transport-, telekommunikations- och energinätverk,
god vattenförsörjning och miljöresurser osv.), samt
arbetskraft som besitter den rätta kunskapsnivån
och lämpliga färdigheter. Det är särskilt viktigt att
stärka både fysiskt kapital och humankapital, samt
att förbättra institutionella stödresurser och redan
existerande administrativa ramverk, i synnerhet i
mål 1-regioner och i anslutningsländerna, där dessa för närvarande är bristfälliga.
TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING