Allmänna utskottets betänkande 3/2015 om
ombudsinitiativ 2/2015
Den nya äktenskapslagen
Ärendenummer 2015–00245
Kyrkomötet remitterade i plenum den 8 maj 2015 ärendet till allmänna utskottet för
beredning. Utskottet har i ärendet muntligen hört konstitutionsutskottets ordförande
biskop Simo Peura samt kanslichef Jukka Keskitalo och ecklesiastikråd Pirjo Pihlaja från
Kyrkostyrelsen. Utkottet har skriftligen hört chefen för Kyrkostyrelsens utrikesavdelning
Tomi Karttunen och tf chefen för kyrkans forskningscentral Kimmo Ketola.
1. Ombudsinitiativet
I initiativet föreslås att kyrkomötet ska vidta åtgärder för att inleda en process som
sträcker sig ända till nästa kyrkomötesperiod och vars syfte är att:
1. bedöma den nya äktenskapslagstiftningens följder för kyrkan,
2. stödja en öppen debatt om äktenskapet och familjen, vilken respekterar alla parter,
3. visa att kyrkan värdesätter människor som lever i samkönade parförhållanden och
deras barn, samt
4. främja forskningen kring den lutherska äktenskaps- och familjesynen och dess
historia.
”Riksdagen har fattat ett beslut om att vidta åtgärder för att bereda en reform av
äktenskapslagen så att lagen inte längre gör någon åtskillnad mellan om parterna är av
samma eller olika kön. Den nya lagen torde träda i kraft år 2017. Lagreformen påverkar
även kyrkans ställning i egenskap av institution med vigselrätt. För att kyrkan ska kunna
finna lösningar i enlighet med sin egen kallelse är det skäl att förbereda sig inför
ändringen av äktenskapslagen genom att begrunda kyrkans roll i den nya situationen.
Reformens juridiska följder för kyrkan är ännu inte heller helt kända.”
I initiativet hänvisas till tre möjligheter: att kyrkan håller fast vid sin nuvarande praxis och
viger enbart människor av olika kön, att kyrkan avstår från sin vigselrätt eller att kyrkan
börjar viga människor av såväl samma som olika kön.
”Ändringen av äktenskapslagen är en del av utvecklingen av den samhälleliga
lagstiftningen där man strävar efter att stärka likabehandlingen av olika grupper av
människor. Kyrkan har deltagit i debatten bland annat genom att överväga möjligheten att
välsigna registrerade partnerskap." Initiativet innehåller en förteckning över det material
som uppkom i samband med denna utredning.”
”Ändringen av äktenskapslagen är inte bara en praktisk utan också en teologisk fråga.
Utifrån den tidigare diskussionen vet vi att frågor om parförhållanden och familjeformer är
något som delar människornas åsikter. Det är inte möjligt att bedöma effekterna av den
ändrade äktenskapslagen utan att forska i äktenskapets och familjens historia och teologi.
Under de kommande åren behövs en öppen och respektfylld dialog. Kyrkomötet har stort
inflytande när det gäller att skapa förutsättningar för en sådan diskussion”.
2
2. Bedömning av initiativet
2.1. Initiativets syfte
I initiativets beslutsförslag finns dels ett huvudsyfte, nämligen att starta en process, dels
fyra underpunkter. Utskottet har blivit tvunget att göra en separat bedömning av huruvida
det rör sig om ett initiativ med en punkt eller ett initiativ med fyra punkter. Detta är av
betydelse när man bedömer vilka organ inom kyrkans centralförvaltning som handhar de
olika aspekter som nämns i initiativet. Enligt utskottets uppfattning finns det flera olika
alternativ.
Utskottet har bedömt om syftet med den föreslagna processen är att ändra kyrkans
äktenskapssyn eller äktenskapspraxis eller att styra denna i någon riktning. Det har dragit
slutsatsen att initiativet inte föreslår någon ändring av kyrkans nuvarande
äktenskapspraxis. Allmänna utskottets uppgift är inte att separat definiera kyrkans
äktenskapssyn eller äktenskapspraxis. I betänkandet beskrivs lagstiftning, dokument, den
förda diskussionen och tas ställning till initiativets förslag.
Initiativet nämner även att kyrkan i och med den nya äktenskapslagen har tre olika
alternativ när det gäller att bemöta den nya äktenskapslagen. Dessutom konstateras det att
man inom kyrkan har gjort många utredningar i frågan, men att man inte ännu känner till
alla följder av lagändringen. Av ovan nämnda anledningar har utskottet behandlat frågan
ur flera olika perspektiv.
2.2. Bestämmelserna i kyrkolagen, kyrkoordningen och kyrkohandboken
Kyrkolagen fastslår att bestämmelser om kyrkliga förrättningar ges i kyrkoordningen och
kyrkohandboken.
Om gudstjänsterna, sakramenten och de kyrkliga förrättningarna ges bestämmelser i
kyrkoordningen och kyrkohandboken. Domkapitlet meddelar vid behov kompletterande
anvisningar om dessa. (KL 4:2, 1 mom.)
Bestämmelsen om förutsättningarna för vigsel ges i kyrkoordningen:
De som ingått förlovning vigs kyrkligt till äktenskap på det sätt som föreskrivits i
kyrkohandboken. Vigseln förrättas av en präst.
Den som skall vigas kyrkligt skall vara skriftskolgången medlem av kyrkan. Är den
ena av de förlovade inte medlem av kyrkan, kan vigseln förrättas kyrkligt, om den som
inte tillhör kyrkan tillhör någon annan kristen kyrka eller ett kristet trossamfund. (KO
02:18).
Handboken för kyrkliga förrättningar är med stöd av 16 § i äktenskapslagen och 2 kap.18
§ i kyrkoordningen en del av kyrkans bestämmelser om hur man går till väga när
äktenskap ingås. Kyrkohandboken har juridisk betydelse vid ingåendet av äktenskap. Dess
bestämmelser är bindande för prästen. Kyrkohandbokens ställning betonas av att den
godkänns av kyrkomötet med ¾ kvalificerad majoritet (KL 20:7, 2 mom. 1 punkten)
Verkställighets- och tillämpningsbestämmelser i fråga om kyrkliga förrättningar ges av
biskopsmötet:
Kyrkomötet kan meddela närmare bestämmelser om verkställigheten och
tillämpningen av kyrkolagen och kyrkoordningen. Bestämmelserna utfärdas av
3
kyrkostyrelsen eller biskopsmötet, om så stadgas i kyrkolagen. Gäller ett stadgande i
kyrkoordningen gudstjänster, kyrkliga förrättningar eller undervisning eller sådan
utbildning eller språkkunskap som fordras av en sökande till uppgifter som har samband
med detta, skall biskopsmötet utfärda de bestämmelser som gäller verkställigheten och
tillämpningen av stadgandet. (KL 2 kap. 3 § 2 mom.).
Till biskopsmötets behörighet hör att utfärda bestämmelser om hur en kyrklig förrättning
ska tillämpas. Domkapitlet kan ge kompletterande anvisningar. Bestämmelserna och
anvisningarna får inte strida mot kyrkoordningen eller kyrkohandboken.
2.3. Initiativets första punkt: Bedömning av den nya äktenskapslagens följder
I initiativet föreslås en process som består av fyra delar. I den första punkten föreslås en
process vars syfte är att ”bedöma den nya äktenskapslagstiftningens följder för kyrkan.”
För att kunna utvärdera initiativets första punkt måste man först klarlägga hur Evangelisklutherska kyrkan i Finland ser på äktenskapet och vilka juridiska följder ändringen av
äktenskapslagen kan ha för kyrkan.
2.3.1. Kyrkans syn på äktenskapet
Kyrkans syn på äktenskapet grundar sig på Bibeln och kyrkans bekännelse som utgår från
Bibeln. Gamla testamentet, evangelierna och Nya testamentets brevtexter talar om
äktenskapet som en del av Guds skapelseverk. I Bibeln finns inget egentligt formulär för
vigsel. I de lutherska bekännelseskrifterna och liturgiska källor i anslutning till dessa tar
man ställning till äktenskapet.
Under de senaste decennierna har man i flera olika källor gett uttryck för den
äktenskapssyn som råder inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Nedan en
kronologisk förteckning över de viktigaste av dessa:
1. Kasvamaan yhdessä – piispojen kannanotto perheestä ja seksuaalisuudesta (Växa
tillsammans, biskoparnas ställningstagande om familjen och sexualiteten), 1984.
2. Katekesen. Den kristna läran för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, 1999.
3. Kyrkostyrelsens utlåtande till justitieministeriet, 1999.
4. Kyrkomötets konstitutionsutskotts betänkande 2/2003.
5. Handboken för kyrkliga förrättningar. Vigsel, välsignelse av äktenskap, brudmässa, 2004.
6. Kärlekens gåva – Biskoparnas bok om familj, äktenskap och sexualitet 2008.
7. Partnerskapslagens följder för kyrkan Biskopsmötets utredning 2010.
8. Kyrkomötets konstitutionsutskotts betänkande 4/2010.
9. Kyrkostyrelsens mål för regeringsprogrammet 2011–2014, 2010.
Av dessa har Katekesen och det vigselformulär som ingår i kyrkohandboken, vilka
godkänts av kyrkomötet med kvalificerad majoritet, särskild tyngd. En viktig ställning har
även biskopsmötets utredning från 2010 och kyrkomötets konstitutionsutskotts betänkande
med de nyaste ställningstagandena. I dem uttrycks kyrkans uppfattning om människan,
äktenskapet och människovärdet också i förhållande till det då aktuella föärslaget om det
så kallade könsneutrala äktenskapet. Dessutom framgår kyrkans syn på äktenskapet även
av psalmboken som godkänts av kyrkomötet och skriftskolböckerna som godkänts av
biskopsmötet. De behandlas emellertid inte i det här dokumentet.
Gemensamt för alla de här dokumenten är att äktenskapet ses som ett förbund instiftat av
Gud, där parterna är en man och en kvinna. Till äktenskapet hör jämställdhet mellan
parterna, trofasthet, omsorg, respekt, äktenskaplig trohet och en strävan efter att
4
äktenskapet ska vara livslångt. Ett sådant äktenskap skapar en trygg miljö för makarnas
sexuella liv och för nytt liv att födas och utvecklas. Denna syn motiveras såväl
allmänmänskligt som med hänvisning till Bibelns skapelseberättelse, Jesu äktenskapslära
och teologiska synpunkter i stil med de lutherska bekännelseskrifterna.
Biskoparnas inlägg Kasvamaan yhdessä (1984) betonar Bibelns positiva inställning till
sexualitet. Enligt inlägget förutsätter sexuellt förverkligande som inkluderar hela
personligheten trygghet och kontinuitet. Därför kan sexuellt samliv mänskligt sett bäst
levas ut i ett livslångt äktenskap mellan en man och en kvinna. Äktenskapet är en nära
gemenskap mellan en man och en kvinna som kompletterar varandra. Det har ingåtts av fri
vilja och fått offentlig giltighet. Att kvinnans och mannens partnerskap förverkligas i ett
livslångt äktenskap hör till människans naturliga disposition och förekommer i mycket
olikartade samhällen. Äktenskapets former har genom historien varierat, men Nya
testamentet ansluter sig till det monogama äktenskapets ideal.
Enligt biskoparna är ett av äktenskapets centrala syften släktets fortbestånd, det vill säga
att föda barn, ta hand om och uppfostra dem. Trots att ett förverkligande av sexualiteten
och barn är centrala mål med äktenskapet, tjänar äktenskapet också andra syften. Sådana
är till exempel ekonomiskt och annat omhändertagande samt tillfredsställande av sociala
behov. Biskoparna varnar för att göra något enda av äktenskapets mål till dess enda
mening. Också ett barnlöst äktenskap är ett äktenskap. Det ökande antalet skilsmässor ger
anledning till särskild oro. Botemedlet är inte att förändra äktenskapsinstitutionen, utan att
granska livsstil och värderingar.
I Katekesen hänvisas i samband med förklaringen till det sjätte budet till äktenskapet
mellan man och kvinna. Samtidigt behandlas sexualiteten som en del av skapelsens syfte.
”Gud har skapat människan till man och kvinna. Sexualiteten, som är en del av Guds
skapelseverk, är viktig för att ett förhållande mellan en man och en kvinna skall uppstå
och kunna bevaras. I äktenskapet kan makarna vara till glädje för varandra. De lär sig
tjänande kärlek och får fostra en ny generation. Äktenskapet är familjens grundval. De
offentligt avgivna trohetslöftena och samhällets bekräftelse är dess trygga grund. I ett
livslångt äktenskap kan relationen mellan man och kvinna bäst förverkligas på det sätt
som Gud har avsett. (Katekesen 6 §)
Enligt Katekesen gäller kravet att slå vakt om äktenskapet både det egna äktenskapet och
andras äktenskap. Detta krav gäller för hela livet. I Katekesen konstateras att
äktenskapsbrott är att skada synnerligen djupa människorelationer och kan leda till
skilsmässa.
Kyrkostyrelsen gav 5.10.1999 ett utlåtande till justitieministeriet om en arbetsgrupps
förslag ”Laki ja samaaa sukupuolta olevien parisuhteet” (Lagen och samkönat
partnerskap). Också äktenskapssynen behandlades i Kyrkostyrelsens utlåtande.
Kyrkostyrelsens utgångspunkt var två principer. Enligt utlåtandet anser kyrkan för det
första att äktenskapet mellan man och kvinna är grundmodellen för ett sexuellt
förhållande. Enligt kyrkans trosuppfattning har Gud skapat människan till man och
kvinna. I ett livslångt äktenskap kan ett förhållande mellan man och kvinna bäst
förverkligas på det sätt som Gud avsett. Eftersom också släktets fortbestånd och
gemenskap mellan generationerna på ett naturligt sätt möjliggörs i ett heterosexuellt
förhållande bör ett äktenskapligt förhållande mellan man och kvinna ur själva livets
synpunkt anses ändamålsenligt.
5
För det andra anser kyrkan enligt utlåtandet det viktigt att kravet på rättvisa och rimlighet
förverkligas i samhället då det gäller relationer mellan människor. Kyrkan anser att alla
människor är Guds skapelser och att alla har rätt till ett människovärdigt liv. I synnerhet
bör man fästa uppmärksamhet vid dem som avviker från majoriteten fastän det skulle
ställa den samhälleliga rättvisan inför svårlösliga utmaningar.
I utlåtandet hänvisades till den klassiska distinktionen mellan två rättvisebegrepp. Enligt
den ena uppfattningen förverkligas medborgarnas jämlikhet när alla ges matematiskt sett
exakt samma rättigheter och skyldigheter (jämför till exempel barnbidragssystemet).
Samhällslivet fungerar dock inte om denna modell betraktas som den enda rätta tolkningen
av rättvisa. Livets naturliga mångfald och en ur gemenskapens synvinkel ändamålsenlig
olikhet kan kräva att det rätta och det goda också delas utgående från människors behov
och livssituation samt samhällets helhetsintresse.
Enligt Kyrkostyrelsen var det centrala problemet i arbetsgruppens förslag att det redan i
sig skulle innebära att man diskriminerar alla lösningar som skiljer sig från kärnfamiljen
om man stöder det heterosexuella äktenskapet och ger det en specialställning. En sådan
diskriminering kan elimineras endast genom att så långt som möjligt jämställa de
avvikande samlevnadsformerna med äktenskapet. Den principiella slutsatsen av detta är
att staten bör jämställa alla former av sexualitet som inte skadar andra.
Enligt Kyrkostyrelsen stöds ett balanserat liv och samhällets helhetsintresse av att man
ställer äktenskapet i en viss förmånsställning. Äktenskapet mellan man och kvinna är
grundmodellen för ett sexuellt förhållande och dess huvudström och det möjliggör
samhällets fortbestånd. En på äktenskapet vilande familj är en grundinstitution som bär
människosläktet och att stödja den är med tanke på samhällets helhetsintresse både
nödvändigt och nyttigt. Då understryks också det faktum att då det gäller att skaffa barn
handlar det inte om de vuxnas självförverkligande eller mänskliga rättigheter. Barnen
finns inte till för föräldrarna, utan föräldrarna för barnen. Äktenskapets egen grundnatur
gör att det inte är fråga om diskriminering av andra livsformer om man ställer äktenskapet
i en särskild ställning, i all synnerhet om de direkta olägenheter som hör samman med
andra livsformer avlägsnas.
Kyrkomötets konstitutionsutskott gav hösten 2003 ett betänkande om två rakt motsatta
ombudsinitiativ i anslutning till partnerskapslagens följder. Utskottet var enigt i synnerhet
i två frågor. För det fösta att ett äktenskap mellan en man och en kvinna är den form av
parförhållande som kyrkan med hjälp av sin lära, olika arbetsformer, familjerådgivning
och olika projekt försöker stödja. Ett livslångt äktenskap är ett ideal som när det
förverkligas är bra och tryggt inte bara för makarna, utan också för barnen och hela
samhället.
För det andra ska kyrkan enligt utskottet ha plats för ensamlevande, frånskilda och
personer med sexuellt avvikande läggning. Kyrkan vill inte stöta bort dem som har en
homosexuell inriktning. Kyrkan ber för alla människor och man kan be om Guds
välsignelse för varje människa. Alla är inför Gud på samma sätt syndiga och i behov av
nåd. Kyrkan bör motsätta sig allt våld och all diskriminering som drabbar de sexuella
minoriteterna.
Bägge synpunkterna kommer fram i utskottsbetänkandets sammanfattning: ”Ett livslångt
äktenskap skapar de bästa förutsättningarna för ett gott och tryggt liv ur såväl makarnas
som barnens och hela samhällets perspektiv. Ett samkönat partnerskap motsvarar inte
kyrkans ideal, enligt vilket kvinnans och mannens sexualitet bäst förverkligas i
6
äktenskapet. Därför anser utskottet att något formulär för välsignelse av partnerskap inte
ska tas in i handboken för kyrkliga förrättningar. Utskottet anser att det i kyrkan bör finnas
utrymme också för dem som lever ensamma, för frånskilda och för sexuella minoriteter.
När kyrkan anställer människor frågar kyrkan dem om deras beredskap att förbinda sig till
kyrkans lära och de ideal som kyrkan lär ut.”
I vigselformuläret i handboken för kyrkliga förrättningar talar man om äktenskapet som
instiftat av Gud och som ingås mellan en man och en kvinna. Enligt ingressen som ger
riktlinjer för tillämpningen av formuläret är parterna i äktenskapet bruden och
brudgummen. I de tre alternativa inledningsorden talas om äktenskapet som instiftat av
Gud och mellan en man och en kvinna. ”Kära vänner, Vid denna vigsel står vi inför Guds
ansikte för att be om hans välsignelse för ert äktenskap. Jesus säger: »Vid skapelsen
gjorde Gud dem till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att
leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har
fogat samman får människan alltså inte skilja åt. » (Mark. 10:6–9.)
I två av de så kallade kollektbönerna för vigsel hänvisar man till mannen och kvinnan som
äkta makar; Gud, himmelske Far. Du skapade människan som man och kvinna och
instiftade äktenskapet för att välsigna vårt liv.” Bruden och brudgummen är de parter till
vilka frågorna ställs. I vigselformuläret finns två alternativa vigseltal där det hänvisas till
äktenskapet som instiftat av Gud. Inledningsorden och vigseltalet kan också formuleras
fritt, men kyrkohandbokens färdiga formuleringar sätter ord på och uttrycker kyrkans syn
på äktenskapet. Också av formuläret för vigsel och delar av formuläret för brudmässa
framgår det att kyrkomötet har avsett dem för äktenskap mellan en man och en kvinna.
Biskoparna publicerade i oktober 2008 verket Kärlekens gåva – biskoparnas uttalande om
familj, äktenskap och sexualitet. Två biskopar har inte undertecknat uttalandet. I boken
behandlas äktenskapet på ett omfattande sätt (s. 28–29, 58–87) och man går särskilt
igenom sju drag som hänför sig till den kristna synen på äktenskapet.
äktenskapet som instiftat av Gud och föremål för välsignelse
äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna
bägge parternas samtycke och förmåga att frigöra sig från föräldrarna
ömsesidig respekt
kravet på äktenskaplig trohet
strävan efter att äktenskapet ska vara livslångt
öppenhet för nytt liv
Biskoparna betonar att det faktum att man har eller inte har en familj varken ökar eller
minskar en människas värde. Kyrkans verksamhet har av tradition varit synnerligen
familjecentrerad. Så är det också enligt kyrkans lära viktigt att stödja äktenskapet och
barnafostran. Faran är att till exempel de som lever ensamma kan känna sig åsidosatta. I
boken påminner man om att församlingsgemenskapen är till för alla: ”Församlingen skall
vara ett andligt hem såväl för ogifta, frånskilda och efterlevande som för familjer.”
Biskoparna anser att den från medeltiden härstammande seden att vid kyrkliga vigslar
ställa frågor till både mannen och kvinnan framhåller deras egen vilja och ömsesidiga
jämställdhet. Båda tillfrågas och bådas samtycke behövs, i annat fall blir det inget
äktenskap. Även om den lutherska kyrkan inte ser äktenskapet som ett sakrament anser
kyrkan det vara särskilt instiftat av Gud och via vilket han ger sin välsignelse. I och med
instiftandet av äktenskapet välsignade Gud inte bara samhörigheten och kärleken mellan
människorna. Föremålet för Guds välsignelse är det förbund som makarna ingått. När en
7
man och en kvinna förbinder sig till varandra är det fråga om ett förbund som ”Gud har
förenat”. Enligt biskoparna är kravet på äktenskaplig trohet och det livslånga äktenskapet
som ideal inbyggt i mänsklighetens grundnatur och låter makarna växa och ger barnen en
trygg uppväxtmiljö. Bägge är del av Guds ursprungliga skaparvilja och har stöd i Jesu
läror.
Biskoparna anser att man i varje mänsklig relation råkar ut för att leva i spänningen mellan
ideal och verklighet. I människosläktets långa historia och i Bibelns läror finns dock sådan
vishet som stöder livet – också då vi inte själv orkar följa dem. ”Kyrkan undervisar om
äktenskapsidealet medveten om att det inte alltid kan uppnås”, konstaterar man i boken.
Biskopsmötet konstaterade år 2010 i sin utredning till kyrkomötet om partnerskapslagens
följder för kyrkan att kyrkan ansluter sig till den klassiska synen på äktenskapet som ett
förbund mellan en man och en kvinna. Samtidigt tog biskopsmötet ställning till den
proposition till ändring av äktenskapslagen som då var uppe i riksdagen.
”Den klassiska grunden för kyrkans undervisning om människan och sexualiteten ligger i
övertygelsen att Gud har skapat människan till man och kvinna och instiftat äktenskapet.
Ett äktenskap som bygger på löften till och respekt för varandra erbjuder den tryggaste
omgivningen för parets sexuella umgänge och barnens utveckling. Kyrklig vigsel sker
mellan en man och en kvinna. Om man utvidgar äktenskapet till att vara neutralt i fråga
om kön eller tänker sig att fler än två makar kan ingå i ett äktenskap avviker man från den
människosyn som äktenskapet av tradition baserat sig på såväl i kyrkans andliga liv som i
samhällets lagstiftning. Som makar i ett äktenskap är mannen och kvinnan jämställda och
kompletterar varandra. Till båda parternas skyldighet hör att iaktta respekt, trofasthet,
omsorg och äktenskaplig trohet. Ett sådant förbund ger de bästa förutsättningarna för nytt
liv. Genom att stödja detta kan man skydda barnens uppväxt och främja hela den
mänskliga gemenskapens välmående.”
Enligt biskopsmötet är kyrkan ”beredd att möta varje människa och stödja alla oberoende
av olika livsval, även om kyrkan i sin undervisning håller fast vid idealet om att
äktenskapet enligt Bibeln och kyrkans bekännelse är förbehållet relationen mellan en
kvinna och en man.
Biskopsmötet motiverar sin syn både teologiskt (hänvisningar till äktenskapet som instiftat
av Gud och kyrkans bekännelse) och allmänmänskligt (hänvisningar till uppkomsten av
nytt liv och dess utveckling). Förutom ”yttre” aspekter, såsom kön och antal, förknippas
även ”kvalitativa” ideal med äktenskapet, såsom jämställdhet, omsorg och äktenskaplig
trohet, vilket man anser gynna äktenskapets varaktighet och en trygg uppväxtmiljö för
barnen.
I kyrkomötets konstitutionsutskotts betänkande 4/2010 förenar man sig i sak med
biskopsmötets syn på kyrkans syn på äktenskapet. Konstitutionsutskottet utvidgade
motiveringarna genom att begrunda bakgrunden till kyrkans äktenskapssyn i Gamla och
Nya testamentet samt den lutherska reformationen.
”Konstitutionsutskottet utgår från den äktenskapssyn som finns uttryckt i Bibeln och
kyrkans bekännelseskrifter. Kyrkans tro lär att äktenskapet är ett förbund mellan en man
och en kvinna som Gud instiftat vid skapelsen. Uppfattningen baserar sig på Bibelns
urberättelser (1 Mos. 1: 27–28; 2: 18–25) och Jesu bekräftelse i evangelierna (Matt.19: 4–
6; Mark. 10:6–9). Äktenskapet och den äktenskapliga kärleken mellan en kvinna och en
man ses i Bibeln och kyrkans tradition också som en avbild av kärleksrelationen mellan
8
Kristus och kyrkan (Ef. 5:25–31). Samtidigt anses förhållanden utom äktenskapet (1 Kor.
Kor. 6:12–20) och månggifte (1 Kor.7:2, 1. Tim. 3:2) stå i strid med den äktenskapliga
kärleken mellan man och hustru. Bibeln kallar människan, skapad till man och kvinna, för
Guds avbild (1 Mos. Mos. 1:27): ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild
skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” Den kristna kyrkan räknar
med att människan i det att hon är skapad att leva i relation återspeglar Guds eget väsen,
kärleken och samverkan mellan personerna i den Heliga Treenigheten.” (KonstitU 4/2010)
Den lutherska reformationen var enligt utskottet förknippad med synen på äktenskapet
som en av Gud instiftad ordning som är såväl samhällelig som andlig.
I vår kyrkas bekännelseskrifter uttrycks uppfattningen att äktenskapet är en central
dimension i skapelseverket. Som sådant hör det också till den samhälleliga ordningen.
Äktenskapet baserar sig både på den naturliga rätten och på den gudomliga lagen
(mandatum Dei). En väsentlig beståndsdel i äktenskapet är den attraktion som parterna
känner för varandra. Äktenskapet är en av Gud instiftad ordning (ordinatio divina), som
inte kan ändras eller upplösas genom samhälleliga eller kyrkliga lagar så som exempelvis
prästers celibattvång. Den kärlekens ordning som finns i gåvan att göra gott mot varandra
uttrycks i skapelsen när makarna tillsammans arbetar för det som är gott för familjelivet,
barnen och samhället. Därför såg Luther det äktenskapliga ståndet som heligt."
Luthers syn på äktenskapet konkluderas i den vigselbön han formulerat 1529: ’Herre, vår
Gud, du som har skapat mannen och kvinnan och bestämt att de ska ingå äktenskap, du
som välsignar dem med livmoderns frukt och låter deras äktenskap avbilda hemligheten i
kärleken mellan din käre Son Jesus Kristus och kyrkan, vi ber dig, att du i din godhet utan
slut förhindrar att denna din skapelse, din bestämmelse och din välsignelse förvrängs och
skadas och att du i din nåd beskyddar den mitt ibland oss genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.’ (Lilla katekesen, bilaga om vigsel till äktenskap).”
Enligt konstitutionsutskottets betänkande beskrivs äktenskapet mellan en man och en
kvinna i Nya testamentet som en avbild av förhållandet mellan Kristus och församlingen.
Samtidigt påminner man om att detta inte får tolkas på ett sätt som nedvärderar det ena
könet:
”Äktenskapet och den kärlek som förverkligas där är i Bibeln och den kristna traditionen
också en avbild av förhållandet mellan Gud och människan, Kristus och kyrkan.
Konstitutionsutskottet anser dock att man inte felaktigt bör tolka det bibliska bildspråket
på ett sätt som nedvärderar det ena könet, vilket ibland har skett i kyrkans historia. Som
makar i ett äktenskap är mannen och kvinnan jämställda. Till båda parternas skyldighet
hör att iaktta respekt, trofasthet, omsorg och äktenskaplig trohet. Båda könen är skapade
till Guds avbild.”
I utskottsbetänkandet konstateras att den traditionella äktenskapssynen inte strider mot för
Finland bindande människorättskonventioner och man tar ställning till tanken på det
könsneutrala äktenskapet som framförts i en lagmotion som då var anhängig i riksdagen.
”Konstitutionsutskottet anser det vara viktigt att biskopsmötet har tagit avstamp i den
kristna äktenskapssynen. Syftet med äktenskapet är att stödja familjens gemensamma liv
och samhällets struktur. Betydelsen av äktenskapet mellan man och kvinna erkänns också
allmänt
både
i
den
finländska
lagstiftningen
och
i
internationella
människorättskonventioner, till exempel Finlands riksdags grundlagsutskotts betänkande
9
(GrUU 15/2001), 12 artikeln i europeiska människorättskonventionen och 16 artikeln FN:s
deklaration om de mänskliga rättigheterna.
I de diskussioner som förts den senaste tiden har man lagt fram förslag om en så
kallad könsneutral äktenskapslag. Konstitutionsutskottet anser att kyrkan till denna del
inte kan ändra sin egen uppfattning av äktenskapet, vilken hör till kyrkans trosuppfattning
och människosyn.”
Till konstitutionsutskottets betänkande finns en reservation. Där hänvisades till de förbud
mot homosexuellt beteende som finns i Gamla och Nya testamentet, och man ansåg dem
vara riktgivande också i nutid.
Kyrkostyrelsen fattade beslut om målen för regeringsprogrammet i december 2010.
Samtidigt behandlades också äktenskapslagstiftningen: "Kyrkan stöder av historiska,
kulturella och teologiska skäl att äktenskapslagen kvarstår i sin nuvarande form. Vad
gäller kyrkans egna motiveringar hänvisas till konstitutionsutskottets betänkande som
godkändes av kyrkomötet den 11 november 2010. I betänkandet ges en sammanställning
av kyrkans syn på äktenskapet. Eventuella behov av förbättringar i registrerade
partnerskaps juridiska ställning bör göras genom preciseringar i lagen om registrerade
partnerskap.
Sammanfattningsvis konstaterar allmänna utskottet att riktlinjerna för kyrkans syn på
äktenskapet anges mycket grundligt och konsekvent i de kyrkliga böckerna och i många
aktuella ställningstaganden. Dessa ställningstaganden är tillgängliga för allmänheten både
i tryckt form och på internet, med undantag av verket Kasvamaan yhdessä (Växa
tillsammans) från 1984 som är slutsålt.
Eftersom riktlinjerna för kyrkans syn på äktenskapet har angetts konsekvent i flera källor
torde det inte finnas behov av att inleda något större teologiskt utredningsarbete i ämnet.
Det förefaller närmast vara fråga om huruvida kyrkans syn på äktenskapet är allmänt känd
och om man vill förbinda sig till den tillsammans.
Eventuella oklarheter kan bero på att kyrkan uttalat sig om äktenskapet i olika
betänkanden och uttalanden som allmänheten och mediernas representanter vanligen inte
läser, inte heller alla kyrkligt anställda. I stället för ett omfattande utredningsarbete finns
det eventuellt behov av en redogörelse som beskriver kyrkans syn på äktenskapet, familjen
och människovärdet. Samtidigt finns redan tillräckligt omfattande dylika utredningar i
många av de texter som hänvisas till ovan.
2.3.2. Bedömning av äktenskapslagens rättsliga konsekvenser
I initiativet föreslås det att konsekvenserna av den nya äktenskapslagen ska bedömas.
Utskottet har bedömt vilka rättsliga faktorer som är klara för kyrkans del och vilka
outredda detaljer som ännu kan anknyta till ärendet.
Genom lag 156/2015 ändrades 1 § 1 mom. i äktenskapslagen. Lagen träder i kraft
1.3.2017.
Två personer som har kommit överens om att ingå äktenskap med varandra är förlovade.
Den tidigare formen lyder:
En kvinna och en man som har kommit överens om att ingå äktenskap med varandra är
förlovade.
10
Enligt 14 § i äktenskapslagen (13.6.1929/234) förrättas vigseln antingen kyrkligt eller
borgerligt.
Vigsel förrättas i närvaro av släktingar eller andra vittnen som antingen kyrklig eller
borgerlig vigsel.
Kyrklig vigsel förrättas inom evangelisk-lutherska eller ortodoxa kyrkan eller i ett
registrerat religionssamfund.
I 15 § i äktenskapslagen föreskrivs om vilka allmänna rättsliga former som hör till vigseln.
Vid vigseln skall de förlovade vara samtidigt närvarande. Då vardera har svarat jakande
på vigselförrättarens fråga om han eller hon vill ingå äktenskap med den andra, skall
vigselförrättaren konstatera att de är äkta makar.
Religionssamfundets rätt att bestämma övriga villkor regleras i 16 § i äktenskapslagen.
Denna paragraf är betydelsefull för kyrkorna och de andra religionssamfunden, eftersom
den ger dem rätt att bestämma villkor för kyrklig vigsel:
Utöver vad som stadgas om vigsel i 15 § bestäms övriga villkor och former för kyrklig
vigsel av det religionssamfund inom vilket vigseln förrättas.
Om förrättande av borgerlig vigsel stadgas genom förordning.
Vigselrätten regleras i 17 § i äktenskapslagen. Präster i evangelisk-lutherska kyrkan har
ingen allmän vigselrätt. En präst kan förrätta kyrklig vigsel enligt kyrkans bestämmelser.
Kyrklig vigsel får förrättas
1) inom evangelisk-lutherska eller ortodoxa kyrkan av en präst, samt
2) inom ett registrerat religionssamfund av den som har fått vigselrätt enligt lagen om
vigselrätt (571/2008).
Ett religionssamfund har i enlighet med äktenskapslagen självständig prövningsrätt när det
bestämmer villkoren för kyrklig vigsel. I samband med stiftandet av den nya
äktenskapslagen har staten framhävt att ändringen gäller borgerlig vigsel och att man inte
vill inskränka religionssamfundens prövningsrätt.
2.3.3. Konsekvenser för vigslar som förrättas av präster
Äktenskapslagen, kyrkolagen och kyrkoordningen ger kyrkohandboken rätt att bestämma
formen för kyrklig vigsel. Kyrkohandboken är bindande för prästen.
Den nya äktenskapslagen påverkar inte prästens vigselrätt. Inom evangelisk-lutherska
kyrkan bevarar prästerna sin rätt att förrätta kyrklig vigsel enligt kyrkans bestämmelser.
Bestämmelserna ingår i kyrkoordningen och kyrkohandboken. Ändringen ger inte allmän
vigselrätt eller rätt att förrätta någon annan slags vigsel.
I 2 kap. 18 § i kyrkoordningen föreskrivs att "den som skall vigas kyrkligt skall vara
skriftskolgången medlem av kyrkan". Med stöd av kyrkoordningen har prästerna till
exempel inte rätt att viga personer som inte hör till kyrkan.
Enligt ordalydelsen i vigselformulären i kyrkohandboken (ingress, frågor) är de förlovade
"bruden och brudgummen" (vigselformulär) och "mannen och kvinnan" (formulär för
välsignelse av äktenskap). Med stöd av kyrkohandboken har prästerna inte rätt att viga
personer av samma kön. Äktenskapssynen i Katekesen och i biskopsmötets (2010) och
kyrkomötets konstitutionsutskotts (4/2010) dokument svarar mot kyrkohandboken. Enligt
biskopsmötets utredning om lagen om registrerat partnerskap är det inte möjligt att
11
tillämpa formuläret för välsignelse av äktenskap i kyrkohandboken på välsignelse av
registrerade partnerskap utan kyrkomötets beslut. "I rubriken, i ingressen och i formulärets
detaljer framgår att den som godkänt formuläret har tänkt att det ska användas för att
välsigna ett äktenskap mellan en kvinna och en man" (s. 126).
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att ändringen i äktenskapslagen inte påverkar
prästernas vigselrätt. Prästerna bevarar sin rätt att förrätta kyrklig vigsel på det sätt som
föreskrivs i kyrkohandboken och kyrkoordningen. De får ingen rätt att förrätta vigsel
mellan personer av samma kön.
2.3.4. Öppna frågor
I enlighet med 18 § i äktenskapslagen är det vigselförrättarens skyldighet att kontrollera
förutsättningarna för äktenskapet:
Vigsel får inte förrättas, om vigselförrättaren känner till någon omständighet som
hindrar äktenskapet eller om vigselförrättaren finner att någondera av de förlovade till följd
av rubbat sinnestillstånd uppenbarligen inte förmår inse äktenskapets betydelse.
Vigselförrättaren skall före vigseln förvissa sig om att hindersprövning har utförts enligt
11–13 §. Om en längre tid än fyra månader har förflutit från det intyg enligt 13 §
utfärdades, får vigsel inte förrättas på grundval av intyget.
Enligt 19 § i äktenskapslagen är vigseln ogiltig i vissa situationer:
Vigsel är ogiltig, om den inte har förrättats enligt 15 § eller om den har förrättats av
någon som inte haft rätt att förrätta vigsel.
Om äktenskapet strider mot andra bestämmelser eller om det finns hinder för det medför
det däremot inte direkt att det är juridiskt ogiltigt.
En präst som förrättar kyrklig vigsel mellan två personer av samma kön agerar i strid med
äktenskapslagen och de bestämmelser som kyrkan utfärdat med stöd av lagen. Det är
domkapitlets uppgift att bedöma prästens agerande utifrån prästämbetets skyldigheter. Det
är domstolens uppgift att bedöma om en vigsel är giltig. En kyrklig vigsel kan anses vara
giltig trots att den förrättats i strid med den aktuella kyrkans bestämmelser, eller bedömas
vara ogiltig på den grund att vigselförrättaren saknar allmän vigselrätt och vigseln
förrättats enligt principerna för borgerlig vigsel.
Det har förekommit att en präst förrättat kyrklig vigsel utan att förutsättningarna för
kyrklig vigsel uppfyllts. I sådana situationer har äktenskapets giltighet vanligen inte
bedömts av en domstol, utan äktenskapet har i allmänhet registrerats vid magistraten. Det
finns dock ingen omfattande utredning i frågan.
Kyrkan har haft som princip att vittomfattande teologiska frågor och frågor om kyrkans
heliga förrättningar avgörs genom utredning och medvetna beslut. Ett exempel på denna
princip är den beredning och kyrkomötets beslut utifrån vilka biskopsmötet utfärdade
anvisningar om bön med och för personer som registrerat sitt partnerskap.
Ett annat exempel är beslutet om att prästviga kvinnor från 1986. I den då gällande 87 § i
kyrkolagen och kyrkohandboken hade prästens kön inte specificerats. Ordalydelserna hade
inte hindrat prästvigning av kvinnor. Trots det ansåg man att ett enskilt domkapitel inte
kan avvika från etablerad praxis och att frågan måste avgöras gemensamt och utifrån en
grundlig teologisk bedömning. När kyrkan började prästviga kvinnor infördes tillägget
"man eller kvinna" i kyrkolagen.
12
Det står klart att kyrkan själv bestämmer förutsättningarna för kyrklig vigsel. Däremot är
det oklart om en vigsel som förrättats i strid med kyrkans bestämmelser skulle betraktas
som giltig av samhället.
Utskottet anser att man för det första bör klargöra på vilket sätt magistraterna övervakar att
förutsättningarna för kyrklig vigsel uppfylls, eller om detta är en intern fråga för
religionssamfunden. För det andra borde man utreda om en vigsel som förrättats i strid
med kyrkans bestämmelser betraktas som en felaktigt förrättad kyrklig vigsel eller en
borgerlig vigsel som förrättats utan vigselrätt.
Det står alltjämt klart att prästen ska följa kyrkoordningen och kyrkohandboken. Att viga
ett samkönat par skulle strida mot prästämbetets skyldigheter. Det finns skäl att utreda hur
en eventuell tjänstemannarättslig påföljd för prästen vid en allmän domstol skulle
bedömas.
2.4. Initiativets andra punkt: öppen diskussion som respekterar alla parter
I initiativet föreslås en process som stödjer en öppen diskussion om äktenskapet och
familjen, vilken respekterar alla parter.
Revideringen av äktenskapslagen har väckt en livlig debatt både i samhället och inom
kyrkan. Frågan delar kraftigt åsikterna inom kyrkan och kan även hota kyrkans enhet. Det
finns därför ett behov av en öppen diskussion i en respektfull anda.
Diskussionen har allt mer flyttat över till de sociala medierna. Där kan vem som helst
uttrycka sin åsikt och påverka. I de sociala medierna kan diskussionen varken kontrolleras
eller styras i någon nämnvärd utsträckning och den har varit mer öppen och omfattande än
någonsin tidigare.
Det är förenligt med yttrandefriheten att ge uttryck för motstridiga och rentav extrema
åsikter. Nackdelen med diskussionen har varit att den ibland lett till överdrifter. Debatten
har präglats av att de som företräder en annan åsikt har utsatts för stämpling, ringaktning,
avsiktliga förolämpningar, illvilliga tolkningar, utskällningar och till och med hot. De
sociala medierna kan ge upphov till åsiktsgrupperingar där de som tycker annorlunda
stämplas som illvilliga.
När man bedömer initiativets ambition att vara ett stöd för diskussionen blir man tvungen
att ta ställning till bland annat följande frågor:
Diskussion förekommer alltid. Ska man försöka styra eller utöka den?
Är avsikten med diskussionen att göra kyrkans äktenskapssyn förståelig, påverka åsikterna
för att förändra den eller stödja en diskussion byggd på ömsesidig respekt utan att
eftersträva ett i förväg fastslaget slutresultat?
Ska diskussionen initieras och ledas av Kyrkostyrelsen, stiften, de kyrkliga
samfälligheterna eller församlingarna?
Ska diskussionen inriktas på en begränsad krets av sakkunniga, de förtroendevalda, de
anställda eller alla församlingsmedlemmar?
Hurdant material ska tas fram och för vem?
Det är kyrkans uppgift att stödja en diskussion som värdesätter och respekterar alla parter
och som ger var och en utrymme att säga sin åsikt. I en god diskussion försöker man
motivera sina åsikter på ett förnuftigt sätt och förstå utgångspunkterna för ett annorlunda
tänkesätt.
13
Kyrkan har arrangerat seminarier om vittgående teologiska frågor, till vilka sakkunniga
och beslutsfattare har inbjudits. Sådana ordnades under beredningen av kvinnoprästfrågan
(seminarierna Ilkko 1 och 2 i Kangasala 1980 och 1982) och under beredningen av frågan
om registrerat partnerskap (två seminarier för inbjudna deltagare i Helsingfors 2007).
Cirka 100 sakkunniga deltog i seminarierna. Kyrkan kan också arrangera seminarier som
är öppna för alla. En sådan diskussion kan gagna en begränsad krets av sakkunniga men
man kan fråga sig på vilket sätt den skulle tjäna vanliga församlingsmedlemmar.
En annan möjlighet är att ordna diskussioner för en bredare krets, till exempel för
förtroendevalda, anställda och församlingsmedlemmar. Diskussionens struktur kan i
sådana fall vara planerad. Ansvaret för arrangemangen faller då på stiften, församlingarna
eller de kyrkliga samfälligheterna.
Elva kyrkomötesombud lade i november 2011 fram ett ombudsinitiativ (2/2011) om
stärkandet av kyrkans inre enhet. I initiativet föreslogs att Kyrkostyrelsen ska inrätta en
"arbetsgrupp dit medlemmar som representerar olika synsätt och traditioner inom kyrkan
bjuds in för att diskutera, handla och be, så att kyrkans enhet kan bevaras trots
mångstämmigheten”.
Kyrkomötets allmänna utskott konstaterade i sitt betänkande att ”främjandet av kyrkans
enhet inte i första hand är Kyrkostyrelsens uppgift, utan ansvaret hör framför allt till
biskopsämbetet”. I enlighet med betänkandet beslutade kyrkomötet 8.11.2011 att
initiativet om främjande av kyrkans enhet remitteras till biskopsmötet för utredning och
åtgärder.
Biskopsmötet förde i sin mellanrapport 12.2.2013 fram olika alternativ för att realisera
initiativets syfte. Man ansåg att ärendet var av sådan karaktär att det lämpar sig bättre för
biskoparna, stiften och församlingarna. Biskopsmötet bad biskoparna ge ett
ställningstagande för främjande av kyrkans inre enhet.
Med anledning av initiativet publicerade biskoparna i augusti 2014 teser för stärkande av
den kyrkliga enheten. Initiativet ledde emellertid inte till några andra åtgärder.
Som exempel för utskottet fram en diskussionsmodell som beretts inom den episkopala
kyrkan i Skottland. Med hjälp av den har man diskuterat äktenskapet och tagit fram
material. Syftet med modellen är att föra samman människor som tänker på olika sätt.
Ambitionen är att åstadkomma ett möte och en respektfull diskussion där oliktänkande får
ta del av varandras tankar. På så sätt blir debattkulturen bättre och parterna får utrymme att
uttrycka sina känslor. Syftet med diskussionsmodellen är inte att eftersträva ett gemensamt
slutresultat eller samstämmighet.
Diskussionsmodellen kunde skapas under ledning av Kyrkostyrelsen. Diskussionerna
kunde ordnas till exempel av familjerådgivningscentraler, kyrkliga samfälligheter och
stora församlingar.
Ett tredje alternativ är att sammanställa material som grund för samtal. I materialet kan
kyrkan berätta om den kristna äktenskapssynen och människosynen samt om respektfull
diskussion samt ge genuina exempel på kristna som tänker på olika sätt.
2.5. Initiativets tredje punkt: att visa respekt
14
I initiativet föreslås en process där ett syfte är att ”visa att kyrkan värdesätter människor
som lever i samkönade parförhållanden och deras barn”.
Upplevelsen av att vara värdefull är viktig både som människa och som del av en andlig
gemenskap. Var och en behöver bli respekterad och godkänd av andra för att kunna
utvecklas till en hel och balanserad mänsklig person. En människa med sund självkänsla
kan ta ansvar för sig själv och skapa mänskliga relationer. En harmonisk människa kan
också kritiskt bedöma sitt eget liv. Människan behöver känna trygghet och att hon är
respekterad också för att kunna leva ett andligt liv i kyrkan och inför Gud.
Det hör till kyrkomötets uppgifter att fatta beslut om kyrkolagen, kyrkoordningen och
valordningen för kyrkan samt om kyrkans gemensamma ekonomi och ekumeniska
relationer. Kyrkostyrelsen sköter beredningen och verkställigheten av dessa ärenden. Man
blir därför tvungen att överväga i vilken utsträckning som initiativets tredje punkt, att visa
respekt, lämpar sig för ett administrativt organ som sköter uppgifter inom
centralförvaltningen.
Upplevelsen av respekt är resultatet av en komplicerad process. Uppkomsten av respekt
kan i viss mån främjas med hjälp av yttre insatser såsom utlåtanden, ställningstaganden,
styrning och övervakning. Detta ingår särskilt i kyrkomötets, biskopsmötets och
domkapitlets uppgifter.
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har i sina ställningstaganden försvarat
människovärdet för dem som hör till sexuella minoriteter och framhävt kyrkans pastorala
ansvar för alla sina medlemmar.
I sin bok Kärlekens gåva behandlade biskoparna också i viss mån frågan om samkönade
parförhållanden. När boken publicerades hade biskopsmötets arbetsgrupp om
partnerskapslagen inte ännu avslutat sitt arbete och i boken presenteras därför tre typer av
frågor som kyrkan tillsammans bör ta ställning till.
Biskoparna påminner om att när man talar om homosexualitet gäller det inte bara ett
fenomen eller en fråga, utan människor för vilka den sexuella läggningen är en
självupplevd verklighet. För dem är frågan av stor betydelse för självförståelsen. När man
på ett samhälleligt plan talar om sexualitetens olika former måste även mera omfattande
principiella frågor behandlas.
Biskoparna uppmanar oss att begrunda hur man inom våra samfund förhåller sig till
minoriteter som avviker från majoritetens sätt att leva. Individens värde har i den kristna
och västerländska traditionen alltid ansetts vara oförytterligt. De allmänmänskliga
grundläggande fri- och rättigheterna garanterar att alla har rätt till ett människovärdigt liv.
Den kristna kyrkan är övertygad om att varje människa är Guds avbild och skapad av Gud.
Fullföljs dessa utgångspunkter i våra attityder och vårt praktiska liv? Förhåller vi oss
respektfullt och rättvist till alla våra medmänniskor? Tänker vi på att varje människa är
återlöst av Kristus och kallad att vara hans efterföljare, frågar sig biskoparna.
Biskopsmötet konstaterade i den gemensamma slutledningen i sin utredning om
partnerskap att kyrkan bär ansvar för alla, även för de medlemmar som hör till sexuella
minoriteter.
”Kyrkan har ett pastoralt ansvar för alla människor, också för de medlemmar som hör till
sexuella minoriteter. Kyrkan ger sina medlemmar andligt stöd på många olika sätt. Var
15
och en är välkommen att delta i den gemensamma gudstjänsten. I gemensamma
diskussioner bör man stödja, dela erfarenheter och söka rätt väg vidare. Dop, upptagande i
kyrkans gemenskap, konfirmation, välsignelse av hem, bikt och jordfästning är handlingar
som finns till för kyrkans alla medlemmar utan åtskillnad (KO 1:4). Kyrkans
familjerådgivningstjänster står till förfogande för alla som vill tala om frågor i anslutning
till sin egen sexualitet, enskilt eller som par”.
Konstitutionsutskottet diskuterade ingående betydelsen av kärleken till nästan,
människovärdet och det pastorala ansvar som hör samman med dessa. Utskottet
konstaterade entydigt att var och en har ett människovärde som grundar sig på Guds
skapelseverk och att kyrkan kallar alla människor till andlig gemenskap oberoende av
vilken familjeform och sexuell inriktning de företräder:
”Människovärdet och kärleken till nästan är centrala principer i den lutherska kyrkans
etiska undervisning. Det dubbla kärleksbud som Jesus undervisade om, den gyllene regeln
och de tio buden förutsätter kärlek till medmänniskorna. Kyrkan betonar allas
människovärde, vilket bygger på övertygelsen att människan är skapad av Gud, återlöst av
Kristus och kallad att leva i gemenskap med Gud. Enligt kyrkans tro är människovärdet
till sitt väsen en gåva som getts människan utifrån, i skapelsen.
Konstitutionsutskottet instämmer i biskopsmötets uppfattning: att vara fullvärdig
människa är inte något som är beroende av samhällelig ställning, prestationer, nytta eller
ras och inte heller av sexuell inriktning eller familjeform. Varje människa är värdefull och
bör bemötas med mänsklighet eftersom hon är skapad av Gud. Kyrkan ser utan åtskillnad
alla människor som drabbade av synden och beroende av Kristi försoningsverk och kallar
alla till den andliga gemenskapen. I kyrkan finns det plats för familjer, ensamboende och
frånskilda, oberoende av sexuell läggning.
Utskottet konstaterade vidare att kyrkan och enskilda kristna inte alltid har förmått tala
och agera utifrån sina egna ideal och att fel har begåtts även i förhållande till sexuella
minoriteter.
”Kyrkan och enskilda kristna har inte alltid förmått leva upp till kravet på kärlek till
nästan, inte heller i sitt förhållningssätt till homosexuella. Konstitutionsutskottet betonar
att medveten kränkning av homosexuella i ord eller handling strider mot principen om att
älska sin nästa. Alla människor ska bemötas med respekt och öppenhet och ingen ska
stämplas eller uteslutas."
Konstitutionsutskottet och biskopsmötet konstaterade att ett okränkt människovärde gäller
homosexuella som kommit fram till olika lösningar: till exempel dem som har valt att leva
i ett löftesbaserat och samhälleligt bekräftat partnerskap, dem som vill leva avhållsamt och
dem som strävar efter en inre förändringsprocess. Allas rätt att följa sitt samvete ska
respekteras. Till en prästs eller kyrkligt anställds pastorala ansvar hör att han eller hon är
beredd att stödja och lyssna.
Konstitutionsutskottet och biskopsmötet anser tillsammans att de kyrkliga förrättningar
som nämns i kyrkohandboken enligt kyrkoordningen tillhör alla människor utan
åtskillnad.
”I samklang med principen om människovärde och kärlek till nästan anser
konstitutionsutskottet att kyrkans pastorala ansvar är viktigt, vilket också betonas av
biskopsmötet. Det omfattar alla människor, även kyrkans medlemmar som hör till sexuella
minoriteter och som kyrkan vill stödja andligen. Som biskopsmötet konstaterar i sin
16
utredning är dop, upptagande i kyrkans gemenskap, konfirmation, välsignelse av hem, bikt
och jordfästning handlingar som finns till för kyrkans alla medlemmar utan åtskillnad (KO
1:4). Inom ramen för det pastorala mötet kan man också inkludera bön för och med
personer som lever i ett registrerat partnerskap. Av den kristna skapelsesynen följer att
Guds goda gåvor är närvarande i alla människors liv och relationer. En människa kan
känna igen dessa gåvor i sitt liv och uttrycka sin tacksamhet och glädje över dem. På
motsvarande sätt drabbar också syndens, lidandets och dödens realiteter alla slag av
relationer mellan människor”.
Ovan har hänvisats till ställningstaganden och principer som gemensamt godkänts av
kyrkans centralförvaltning. De kan anses ge uttryck för att kyrkan värdesätter alla som hör
till sexuella minoriteter, såväl ensamboende som de som lever i en parrelation, och deras
barn.
Upplevelsen av att vara värdefull hör i grund och botten till människans inre
upplevelsevärld. Utlåtanden och betänkanden kan ha sin funktion, men det verkar vara
ännu viktigare hur människorna – kyrkans medlemmar, förtroendevalda och anställda –
förmår visa varandra respekt i umgänget och växelverkan i vardagen.
Med tanke på upplevelsen av respekt, och på ett bredare plan med tanke på kyrkans enhet,
är det en utmaning att det bland kyrkans medlemmar och anställda råder olika
uppfattningar om huruvida parrelationer mellan människor av samma kön är förenliga
med den kristna människouppfattningen och den livsuppfyllelse som Gud avsåg. Par av
samma kön och de som sympatiserar med dessa förväntar sig kyrkans uppskattning,
utrymme och godkännande för sig själva, sin familjeform och sina åsikter.
De som inte anser att samkönade parförhållanden är teologiskt förenliga med den kristna
livsstilen och med Guds uppenbarelse förväntar sig på motsvarande sätt uppskattning för
sin uppfattning. De hänvisar till ställen i Gamla och Nya testamentet, där utövandet av
homosexualitet förbjuds (till exempel 3. Mos. 18:22, Rom.1:26–27, 1. Kor. 6:9, 1. Tim.
1:9–11), och betonar att kristna kyrkor därför fram till mitten av 1900-talet ansett att
parförhållanden mellan personer av samma kön är syndiga och emot Guds vilja. De anser
att denna uppfattning också i nutid är riktgivande för kyrkan.
I kyrkan finns dessutom många för vilka frågan inte är personligen betydelsefull eller som
av någon annan orsak inte har bildat sig någon egen uppfattning om saken.
Med anledning av ovanstående anser allmänna utskottet att visande av respekt inte är
något som kan skötas av de centrala förvaltningsorganen utan snarare av människor, alltså
församlingens medlemmar, förtroendevalda och anställda. Det avgörande är hur den
kristna trons ideal levs ut i vardagen och hur de principer som ingår i kyrkomötets och
biskopsmötets beslut i praktiken realiseras i möten mellan människor.
2.6. Initiativets fjärde punkt: Främja forskningen kring den lutherska familjesynen och
dess historia
Initiativets fjärde punkt gäller forskning. I den föreslås det att kyrkan ska vidta åtgärder
som främjar forskningen kring den lutherska äktenskaps- och familjesynen och dess
historia.
Diskussioner kring mångfacetterade frågor som väcker starka känslor, såsom
familjebildning och äktenskapet, har en tendens att bli polariserade och ideologiserade.
17
Faktabaserad och objektivt genomförd forskning hjälper oss att analysera, förklara och
abstrahera komplicerade fenomen. Därmed kan forskningen också gynna en saklig debatt.
Forskningen hjälper både kyrkan och dess medlemmar att stärka sin egen identitet,
precisera sin åsikt och korrigera felaktiga uppfattningar om både sig själv och andra.
Vilka teologiska, ideologiska eller praktiska slutsatser man i dagens värld bör dra till
exempel av en historisk analys är sedan en annan fråga. Om det förflutna romantiseras
händer det lätt att nutiden betraktas som reaktionär och förändring som förfall. Lika
problematiskt är det att höja sin egen generation över de tidigare och att betrakta sin egen
kultur som en mätare för allting.
När lagen om registrerat partnerskap trädde i kraft lanserade Evangelisk-lutherska kyrkan i
Finland ett omfattande debatt- och forskningsprojekt. För projektet reserverades
sammanlagt 170 000 € i anslag för år 2007 och 2008. Föremålet för diskussion var då inte
i första hand synen på äktenskapet, utan frågan om vilka följder lagen om registrerat
partnerskap har för kyrkan och hur samkönade partnerskap ska tolkas utifrån kyrkans
trosuppfattning. Detta ledde till tre bakgrundsutredningar som publicerades på uppdrag av
biskopsmötet samt den egentliga utredningen:
1. Kyrkan och registrerade partnerskap Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland Betänkande av
biskopsmötets arbetsgrupp tillsatt 14.9.2005. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Serie B
2009:1.
2. Homoseksuaalisuus Raamatussa ja kirkon opetuksessa. Suomen evankelis-luterilaisen kirkon
seminaari parisuhdelaista (Evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands seminarium om
partnerskapslagen) 15.–17.1.2007. Red. Antti Saarelma. Kyrkans forskningscentrals
publikationer 101.
3. Homoseksuaalisuus kristillisessä ihmiskuvassa ja lainsäädännössä. Suomen evankelisluterilaisen kirkon seminaari parisuhdelaista (Evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands
seminarium om partnerskapslagen) 28.– 29.11.2007. Red. Antti Saarelma. Kyrkans
forskningscentrals publikationer 105.
4. Partnerskapslagens följder för kyrkan Biskopsmötets utredning för kyrkomötet 2010.
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Serie B 2010:1.
De ovan nämnda utredningarna 1–3 utgjorde grunden för biskopsmötets egentliga
utredning om följderna av lagen om registrerat partnerskap för kyrkan. Även om den
fokuserar på samkönade partnerskap behandlar den också ingående äktenskapet och dess
historia under antiken, i Gamla testamentet, Nya testamentet, under den tidiga kyrkan, i
den lutherska reformationen och i nutid. Utredningen tar även upp den ekumeniska
situationen.
En doktorsavhandling om kyrkans äktenskapssyn har nyligen publicerats. I
undersökningen "Avioliiton teologia" (Äktenskapets teologi), som publicerades av
Kyrkans forskningscentral, jämför teologie doktor och familjerådgivare Antti Yli-Opas
den lutherska och den anglikanska synen på äktenskapet. Vid Åbo Akademi utarbetas som
bäst en doktorsavhandling om kyrkans syn på äktenskapet, vilken Kyrkans
forskningscentral understött med stipendium.
Kyrkans forskningscentral har gjort upp en kort bibliografi om forskning som gäller
äktenskap. Bibliografin finns som bilaga i slutet av betänkandet (Bilaga 1).
18
Som slutledning konstaterar utskottet att det finns relativt gott om aktuella dokument och
aktuell forskning om synen på äktenskapet och familjen. Eventuella luckor i forskningen
gäller närmast den historiska utvecklingen av familje- och äktenskapssynen.
2.7. Den ekumeniska situationen
Både samkönade partnerskap och synen på äktenskapet diskuteras inom de lutherska
kyrkorna och de närmaste systerkyrkorna. Olika teologiska tolkningar om parförhållanden
mellan personer av samma kön har skapat spänningar mellan vissa kyrkor och också inom
dem. Exempelvis har de lutherska kyrkorna i Afrika och i Baltikum kritiserat Svenska
kyrkans beslut. Frågan har också påverkat förhållandena mellan Rysslands ortodoxa kyrka
och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Inom Lutherska världsförbundet har förhållningen till homosexualitet diskuterats sedan
generalförsamlingen i Stuttgart 2010 genom den så kallade Emmausprocessen. Som en del
av denna process utgavs sommaren 2014 dokumentet The Self-Understanding of the
Lutheran Communion.
Borgåöverenskommelsen förutsätter konsultation i viktiga teologiska
Medlemskyrkornas representanter diskuterar regelbundet aktuella frågor.
frågor.
Inom katolska och ortodoxa kyrkan är en ändring av synen på äktenskap inte ett aktuellt
diskussionsämne. I dessa kyrkor kallas äktenskapet ett sakrament. Till andra delar
motsvarar äktenskapet långt de uppfattningar som framfördes under reformationen.
Svenska kyrkan (2009), Evangelisk-lutherska kyrkan på Island (2010) och Danska
folkkyrkan (2012) har beslutat att även viga personer av samma kön.
Evangelisk-lutherska kyrkan i USA överlät i dokumentet Human Sexuality: Gift and Trust
avgörandet till församlingarna själva.
Inom Norska kyrkan hölls en omröstning om huruvida kyrkan ska börja viga samkönade
par till följd av att äktenskapslagen blev könsneutral. Omröstningen vanns av dem som
röstade för att kyrkan ska hålla fast vid sin gällande uppfattning och praxis. Kyrkan har en
särskild liturgi för välsignelse av samkönade partnerskap.
I vissa kyrkor har man hållit fast vid den traditionella praxisen och uppfattningen trots att
staten antagit en lag om könsneutrala äktenskap. Detta gäller förutom Norska kyrkan även
Lutherska kyrkan i Storbritannien, och av Borgåöverenskommelsens kyrkor Engelska
kyrkan, Irländska kyrkan, Walesiska kyrkan, Reformerta episkopala kyrkan i Spanien och
Lusitanska kyrkan i Portugal.
Det anglikanska kyrkosamfundet är kraftigt tudelat i frågan. I USA godkänner
episkopalerna könsneutrala äktenskap, medan afrikanerna kraftigt förespråkar äktenskap
mellan man och kvinna. I Engelska kyrkan och Irländska kyrkan fortgår diskussionen med
målet att bevara kyrkans enhet. Walesiska kyrkan har beslutat att inte föreslå en ändring,
eftersom en enkät visat att förslaget inte skulle få en kvalificerad majoritet på 2/3. I
Episkopala kyrkan i Skottland pågår processen och resultatet är ännu ovisst.
Av de nära partnerkyrkorna har Tyskland, Estland, Lettland och Litauen inte antagit någon
lag om könsneutrala äktenskap.
19
De lutherska kyrkorna i Afrika och Asien betraktar äktenskapet som ett förbund mellan
man och kvinna. De flesta av dem anser att samkönade partnerskap inte är förenliga med
Nya testamentet. De afrikanska kyrkorna har varit tvungna att diskutera sin inställning till
månggifte, som ingår i vissa traditionella stammars levnadssätt.
3. Utskottets ståndpunkt
3.1. Principen för initiativets övergripande karaktär
Initiativet innehåller ett huvudförslag och flera olika typer av underförslag. En del av dem
är allmänna till sin karaktär och fördelas enligt utskottets uppfattning på olika organ.
Utskottet vill fästa uppmärksamhet vid 27 § 1 mom. i arbetsordningen för kyrkomötet,
enligt vilket olika ärenden inte får tas upp i ett och samma initiativ.” På grund av att
initiativet är så mångfacetterat måste det både tolkas och begränsas innan det skickas för
beredning.
Enligt utskottet är det inte ändamålsenligt att låta initiativet förfalla. Det har kommit fram
ett behov av att reda ut vissa rättsliga aspekter som nämns i punkt 2.3.4. i detta
betänkande, söka metoder till stöd för en öppen debatt och undersöka den lutherska
äktenskaps- och familjesynens historia. Även initiativet hänvisar till dessa aspekter.
Enligt utskottet har synen på äktenskapet utretts tillräckligt i de dokument som beskrivs i
detta betänkande. Utskottet anser det också utrett att ändringen av äktenskapslagen inte
ändrar lagstiftningen om eller praxisen för kyrklig vigsel. Prästen bibehåller sin rätt att
viga i enlighet med bestämmelserna i kyrkoordningen och kyrkohandboken, men får ingen
rätt att viga personer av samma kön.
Till dessa delar anser utskottet att det inte finns skäl att inleda ett omfattande
utredningsarbete. Däremot kan det finnas behov av en särskild redogörelse som
presenterar kyrkans syn på äktenskapet, vars och ens oförytterliga människovärde i
enlighet med kyrkomötets och biskopsmötets utlåtanden samt prästens rättigheter och
skyldigheter när den nya äktenskapslagen träder i kraft. En sådan redogörelse faller
naturligt under biskopsmötets uppgifter. Biskopsmötet har tidigare till exempel gett en
redogörelse om lagarna om sammanjämkningen av bikthemligheten och
anmälningsskyldigheten och om sammanjämkningen av varierande ämbetsuppfattningar.
Redogörelserna beskriver det rådande läget.
Enligt utskottets uppfattning innehåller initiativet fyra olika förslag som kan behandlas
separat. Därför föreslår utskottet att initiativet remitteras för partiell beredning, men inte
som sådant.
3.2. Bedömning av den nya äktenskapslagens följder
3.2.1.Äktenskapets teologi
Kyrkans syn på äktenskapet har förts fram i Katekesen, kyrkohandboken och en rad
utredningar och betänkanden. I dessa betraktas äktenskapet som ett förbund mellan man
och kvinna. Biskopsmötets utredning (2010) har gjorts i medvetande om att
äktenskapslagen kan ändras. Kyrkomötets konstitutionsutskotts betänkande 4/2010 tar
ställning till lagmotionen om ändring av äktenskapslagen till en könsneutral lag, som var
aktuell redan då. Under beredningen var man också medveten om processen där Svenska
kyrkan ändrade sin syn på äktenskapet och sin vigselpraxis. I Finland var målet att bereda
20
ett beslut där kyrkan om den så vill har möjlighet att hålla fast vid sin rådande
äktenskapssyn, oberoende av lagändringar som stiftas av riksdagen.
Biskopsmötets utredning slog fast kyrkans uppfattning, att äktenskapet är ett förbund
mellan en man och en kvinna. Kyrkomötet beslutade att det inte är nödvändigt att ändra
kyrkohandboken till följd av att lagen om registrerat partnerskap antagits. Däremot gav
kyrkomötet biskopsmötet i uppgift att utfärda en pastoral anvisning om en fritt formulerad
bön med och för par som registrerat sitt partnerskap. Biskopsmötet utfärdade anvisningen
den 9 februari 2011.
Biskopsmötets anvisning gäller registrerade parförhållanden och förutsätter en existerande
lag. Den nya äktenskapslagen torde till stor del upphäva lagen om registrerat partnerskap.
Därför uppstår ett behov att uppdatera biskopsmötets anvisning om man fortfarande vill
tillämpa den.
I detta betänkande har man lyft fram att man i kyrkans dokument beskriver äktenskapets
betydelse brett och följer samma linje. Därför anser utskottet att det inte verkar finnas
något särskilt behov av en ny utredning om äktenskapet och något sådant initiativ föreslås
inte heller direkt. Å andra sidan har synen på äktenskapet och allas människovärde, som
uttrycks i utredningarna, inte nödvändigtvis är allmänt känd i tillräckligt hög grad. Därför
kan det vara motiverat att be biskopsmötet utfärda en koncis redogörelse för kyrkans syn
på äktenskapet, varje människas oförytterliga människovärde och kyrkans ansvar för sina
medlemmar.
3.2.2. Rättsliga frågor
Utskottet anser att kyrkan redan utrett att kyrkohandboken med stöd av äktenskapslagen,
kyrkolagen och kyrkoordningen är det rättsliga dokument som anger på vilka villkor
kyrklig vigsel kan förrättas. Kyrkohandboken förutsätter att äktenskapet ingås mellan en
man och en kvinna.
Utskottet anser det också utrett att en präst inom evangelisk-lutherska kyrkan med stöd av
äktenskapslagen, kyrkolagen och kyrkoordningen är skyldig att förrätta kyrkliga vigslar i
enlighet med kyrkohandboken. Att agera på annat sätt skulle strida mot prästämbetets
skyldigheter. En präst har ingen allmän vigselrätt utan förrättar vigseln endast under de
förutsättningar som anges i kyrkoordningen och kyrkohandboken.
Enligt utskottets uppfattning finns det särskilt två rättsliga frågor som bör redas ut. Den
första är frågan om hur magistraten i egenskap av registermyndighet kontrollerar och
övervakar lagligheten i kyrkliga vigslar innan äktenskapet registreras, och hur eventuella
fel påverkar registreringen av äktenskapet. Den andra frågan anknyter till hur äktenskapets
giltighet ska bedömas i det fall att en präst viger ett samkönat par. En vigsel som förrättats
utan vigselrätt är ogiltig, men en felaktigt förrättad kyrklig vigsel kan trots felen få skydd
av lagen. Då ska man också bedöma hur uppsåt eller vållande inverkar i fallet. Den tredje
frågan kunde vara den allmänrättsliga frågan om hur staten i fortsättningen kommer att
förhålla sig till religionssamfundens rätt att utfärda bestämmelser om förutsättningarna för
kyrklig vigsel.
3.3. Öppen och respektfull debatt om äktenskapet och familjen
En öppen och respektfull debatt om äktenskapet är ett så viktigt mål att man måste lägga
ner möda på att få i gång en sådan. Debatten är öppen. Den kan inte kontrolleras och är
21
också svår att styra. Problemet är de respektlösa drag som debatten fått. Den fördelas ofta
på ytterligheter. Den kan förbigå minoritetens åsikter och möjligheter att uttrycka sin åsikt
på ett fritt och tryggt sätt.
Yttrandefriheten är ett grundläggande rättighet. Begränsningar av yttrandefriheten är
allvarliga och noga avgränsade undantag. Ett gott debattklimat uppstår inte på befallning.
Den svåra frågan är hur kyrkans centralförvaltning som organisation kan främja debatten.
Målet ska vara en allmän atmosfär där man öppet kan uttrycka sin åsikt utan att behöva
vara rädd för att bli diskriminerad eller stämplad, hotad eller utskälld. Debatten ska
värdesätta den andra, motivera, lyssna och förstå den andras utgångspunkter. Det är både
möjligt att uttrycka även starka åsikter, under förutsättning att det görs med respekt och
uppskattning.
Utskottet har diskuterat möjligheten att föreslå expertseminarier som en form för debatten.
De skulle dock gälla ett tämligen begränsat antal personer och förmodligen inte påverka
det allmänna debattklimatet.
Utskottet anser det intressant att Skotska episkopala kyrkan utvecklat en metod som syftar
till att genom en diskussionsprocess söka djupare förståelse mellan kristna som förhåller
sig på olika sätt till äktenskapslagen och dess effekter. Kyrkostyrelsen kunde bereda en
motsvarande diskussionsmodell med sammanhängande material för vår kyrkas behov.
Ärendet faller naturligast under Kyrkostyrelsens enhet för fostran och familjefrågor. Den
kunde få i uppgift att sammanställa material, pilottesta en diskussionsmodell och handleda
diskussionsledare. I materialet skulle diskussionsmetodens mål och genomförande
beskrivas.
Familjerådgivningscentralerna,
församlingarna
eller
de
kyrkliga
samfälligheterna kunde vara lokala aktörer.
Det främsta målet är att kyrkans medlemmar också i svåra situationer samlas till
gemensam bön, firar gemensam gudstjänst, talar om varandra på ett respektfullt sätt och
strävar efter att bevara en ömsesidig gemenskap i kärlek och gemensam tro.
3.4. Respekt för människor som lever i samkönade parförhållanden och deras barn.
Enligt utskottet är det kyrkans uppgift att respektera alla människor oberoende av deras
livssituation och läggning. Att visa respekt är naturligare för människor än för
förvaltningsorgan. Därför förverkligas det bättre mellan medlemmar i församlingarna än i
kyrkans centrala förvaltningsorgan. Utskottet anser därför att det bästa är om kyrkan
stöder respektfulla diskussioner och möten människor emellan. Syftet med
diskussionsmodellen som föreslås i punkt 3.3. är just att öka en sådan ömsesidig
förståelse.
Biskopsmötets utredning (2010) påminner om de principer som hör till ett respektfullt
bemötande. Enligt biskopsmötet är kyrkan ”beredd att möta varje människa och stödja alla
oberoende av olika livsval, även om kyrkan i sin undervisning håller fast vid idealet om att
äktenskapet enligt Bibeln och kyrkans bekännelse är förbehållet relationen mellan en
kvinna och en man." (Utredningen ”Partnerskapslagens följder för kyrkan”., s. 129)
3.5. Forskning kring den lutherska äktenskaps- och familjesynen och dess historia
Det finns gott om internationell forskning kring äktenskapet och familjen. I Finland har en
doktorsavhandling publicerats om den lutherska äktenskapsteologin och en annan
avhandling är under arbete. Kyrkan har gett ut fyra omfattande utredningar om följderna
22
av lagen om registrerat partnerskap. Även om de fokuserar på följderna av
partnerskapslagen behandlar de även ingående synen på äktenskapet. Dessutom tas
kyrkans syn på äktenskapet upp i många aktuella ställningstaganden och betänkanden.
Utredningen av den lutherska äktenskaps- och familjesynens historia, som nämns i
initiativet, har ägnats något mindre uppmärksamhet. Utskottet anser att en möjlighet är att
ge Kyrkans forskningscentral i uppdrag att undersöka den lutherska familje- och
äktenskapssynens historia. Ämnet lämpar sig väl till exempel för en artikelsamling.
4. Utskottets förslag
Allmänna utskottet föreslår att kyrkomötet beslutar att
a.
remittera ärendet till Kyrkostyrelsen för rättslig utredning, särskilt av de frågor som
anges i avsnitt 3.2.2 i detta betänkande,
b.
begära en redogörelse av biskopsmötet för församlingarna och prästerna om den syn
på äktenskapet och alla människors oförytterliga värde som grundar sig på
kyrkomötets och biskopsmötets tidigare utlåtanden;
c.
remittera ärendet till Kyrkostyrelsen för beredning av material och praxis för en
diskussionsmodell där personer som tänker olika om äktenskapet kan lära sig att
förstå varandras synsätt och diskutera äktenskap och familj i en anda av ömsesidig
respekt;
d.
be Kyrkostyrelsen vidta åtgärder för att ge ut en undersökning av äktenskaps- och
familjesynens historia.
Åbo den 4 november 2015
För allmänna utskottet
Jari Jolkkonen
ordförande
Henri Lehtola
sekreterare
I behandlingen av ärendet deltog ordförande Jari Jolkkonen samt medlemmarna Sari
Behm, Reino Halonen, Helvi Juvonen, Mari Korhonen, Marja-Leena Korpela, Raili
Kerola, Max-Olav Lassila, Pekka Reinikainen, Mikko-Matti Rinta-Harri, Niilo Räsänen,
Antti Siukonen, Heikki Toivio och Tuulikki Väliniemi.
23
Allmänna utskottets betänkande 3/2015
Bilaga 1
Litteratur om äktenskapet
Tampere: Tampereen yliopisto 1989.
Att leva tillsammans: en studie i kristen och
feministisk sexualetik
Sofia Mogård
Uppsala universitet: Acta Universitatis
Upsaliensis (AUU) 2010
Uppsala studies in social ethics 39.
http://uu.diva-portal.org/smash/get/
diva2:327067/FULLTEXT01
Becoming friends in Christ: the relationship
between man and woman as seen by Luther
Geneva: Lutheran World Federation 1983.
LWF Studies
Avioliiton esteiden poisto on luterilaisuuden
pitkä linja
Risto Saarinen
Kanava, Nro 8/2010, Sivut 4-8.
http://hdl.handle.net/10138/42069
Christian attitudes to marriage: from ancient
times to the third millennium
Peter Coleman; edited by Michael Langford.
London: SCM 2004.
Avioliiton solmiminen ekumeenisena
kohtaamisena: säädökset ja käytäntö Suomen
kirkoissa ja kristillisissä yhteisöissä
Pirjo Työrinoja, Antti Saarelma (toim.)
Helsinki: Suomen ekumeeninen neuvosto 1994.
Avioliiton teologia Englannin kirkossa ja
Suomen evankelis-luterilaisessa kirkossa
vuosina 1963-2006
Antti Yli-opas
Kyrkans forskningscentral, Tammerfors 2010.
Kyrkans forskningscentrals publikationsserie
112.
Avioliiton tutkimisesta ja avioliiton historiasta
Kai Häggman
Teologinen Aikakauskirja 4/1991, 358–61.
Avioliitto oikeudellisena ja kirkollisena
instituutiona Suomessa vuoteen 1629
Jyrki Knuutila
Helsinki: Suomen kirkkohistoriallinen seura
1990.
Avioliitto tutkimuksen kohteena ja välineenä
Jyrki Knuutila
Teologinen Aikakauskirja 1/1991, 30–33.
Aviopuolisoiden suhde ennen ja jälkeen
avioliittokoulutuksen
Seppo Niemelä
Celebrating Christian marriage
Adrian Thatcher (Ed.)
Edinburgh: T. & T. Clark 2001.
Churches together in marriage: pastoral care
of interchurch families
London: Churches Together in England 1994.
Couple attachments: theoretical and clinical
studies
Molly Ludlam, Viveka Nyberg (Ed.)
London: Karnac 2007.
Covenant marriage in comparative perspective
John Jr. Witte, Eliza Ellison (Ed.)
Grand Rapids: Eerdmans Publishing 2005.
A daring promise: a spirituality of Christian
marriage
Richard R. Gaillardetz
New York: Crossroad Pub. 2002.
Detta rymmer en stor henligt...: texter om
äktenskap, sexualitet och samlevnad
Markus Hagberg (red.)
Skellefteå: Artos 2006.
Detta är min kropp: kristen tro, sexualität och
samlevnad
Daniel Ernstedt
Göteborg: Göteborgs universität 2011.
Die Ehe - ein Sakrament?
Urs Baumann
Zürich: Benziger 1988.
24
A faithfull calling: a relational Theo-ethical
approach to the Lutheran concept of vocation
and marriage
Laurie A. Jungling
California: Graduate Theological Union 2007
(Diss.)
Kirkollisten toimitusten teologia
Maarit Hytönen
Kyrkans forskningscentral, Tammerfors 2005.
Kyrkans forskningscentrals publikationer 91.
God, sexuality and the self: an essay 'On the
Trinity'
Sarah Coakley
Cambridge: Cambridge University Press 2013.
Kutsumusta, auttamista ja itsensä
toteuttamista: Pappien ja kanttorien suhde
työhön, työhyvinvointi ja suhtautuminen
ajankohtaisiin kysymyksiin Kirkon
akateemisten jäsenkyselyssä 2014
Kati Niemelä
Kyrkans forskningscentral, Tammerfors 2014.
Kyrkans forskningscentrals webbpublikation 38.
http://sakasti.evl.fi/julkaisut.nsf/25A061BE3EE
694BCC2257E2E0012D562/$FILE/Julkaisu%203
8.pdf
Homoseksuaalisuus Raamatussa ja kirkon
opetuksessa
Antti Saarelma (red.)
Kyrkans forskningscentral, Tammerfors 2007.
Kyrkans forskningscentrals publikationsserie 01.
Kärlek, samlevnad och äktenskap: rapport från
en offentlig hearing den 6-9 september 2004
Svenska kyrkans teologiska kommitté
Uppsala: Svenska kyrkan 2005.
Svenska kyrkans utredningar 1/2005
Homosexuella i kyrkan: ett svenska kyrkans
samtalsdokument
Svenska kyrkans teologiska kommitté
Uppsala: Svenska kyrkan 2002.
Livsrelationer: tankar kring äktenskap och
samlevnad i ett kristet perspektiv
Maria Leijonhielm (red.)
Stockholm: Verbum 2000.
Jesus, the bible, and homosexuality: explode
the myths, heal the church
Jack Rogers
Louisville: Westminster John Knox Press 2006.
Love. A brief history through western Christianity
Carter Lindberg
Oxford: Blackwell 2008.
Just love: a framework for Christian sexual
ethics
Margaret A. Farley
London: Continuum 2011 Repr.
Love, marriage and sex in the Christian tradition from antiquity to today
Jeffrey E. Ford
San Francisco: International Scholars publications 1999.
From sacrament to contract: marriage, religion, and law in the Western tradition
John Witte
Louisville: Westminster John Knox Press, 2012
(2nd ed.).
Kirkko ja nykyajan eettiset kysymykset
Maarit Hytönen
Helsinki: Kirjapaja.
Kyrkans forskningscentrals publikationer 80.
Kirkolliset toimitukset palveluna:
seurakuntalaisten palvelunlaatuodotusten
toteutuminen kasteen, avioliittoon vihkimisen
ja hautaan siunaamisen yhteydessä
Eila Vilenius
Kyrkans forskningscentral, Tammerfors 1997.
Kyrkans forskningscentrals publikationsserie
A71.
Marriage after modernity: Christian marriage
in postmodern times.
Adrian Thatcher
Sheffield: Sheffield Academic Press 1999.
Moderni säädyllisyys: aviosuhteen vapaudet ja
sidokset
Riitta Jallinoja
Helsinki: Gaudeamus 1997.
25
Muslimin ja kristityn avioliitto
Suomen ekumeeninen neuvosto & Suomen
Islamilainen Yhdyskunta
Helsingfors: Ekumeniska rådet i Finland 1999.
Rajallinen rakkaus: suomalaisten teologien
käsitykset parisuhteesta
Jouko Kiiski
Tampere: Kirkon tutkimuskeskus 2006.
Kirkon tutkimuskeskuksen julkaisuja 97.
Rakkauden välittäjä vai moraalin vartija?:
narratiivinen tutkimus Suomen evankelisluterilaisen kirkon papeista perhe- ja
seksuaalikysymysten äärellä
Maria Buchert
Espoo 2010 (Diss.)
http://hdl.handle.net/10138/21600
Religion, gender and sexuality in everyday life
Peter Nynäs, Andrew Kam-Tuk Yip (Ed.)
Farnham: Ashgate 2012.
Sex and love in the home: a theology of the
household
David Matzko McCarthy
London: SCM Press 2004 (2nd ed.)
Sex, marriage, and family in world religions
Don S. Browning, M. Christian Green, John Witte (Ed.)
New York: Columbia University Press 2003.
Sukupuoliusko: valta, sukupuoli ja pyhä
avioliitto lesbo- ja homoliittokeskustelussa
Sari Charpentier
Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 2001.
Synti vai siunaus: homoseksuaalit, kirkko ja
yhteiskunta
Martti Nissinen, Liisa Tuovinen (toim.)
Helsinki: Kirjapaja 2003.
A theology of love
Werner G. Jeanrond
Edinburgh: T & T Clark 2010
True union in the body?: a contribution to the
discussion within the Anglican Communion
concerning the public blessing of same-sex
unions
Oxford : The Future of Anglicanism 2002.
Två kyrkor i familjen: rapport från en
intervjuundersökning om blandäktenskap
(Svenska kyrkan - Katolska kyrkan i Sverige)
vintern - våren 1993-1994
Jonas Alwall, Gunhild Winqvist Hollman
Uppsala: Svenska kyrkans forskningsråd 1995.
Tro & tanke 4/1995
Understanding marriage, weddings and Church
weddings: an exploration of the modern day
wedding market among couples
Tamar Kasriel, Rachel Goodacre
Prepared for the Church of England.
London: Henley Centre Headlight Vision 2007.
Uppdrag samliv: om äktenskap och samlevnad
Mikael Lindfelt, Johanna Gustafsson Lundberg
(red.)
Stockholm: Verbum 2007.
What God has joined together: the Christian
case for gay marriage
David G. Myers, Letha Dawson Scanzoni
New York: HarperCollins 2006.
