❧ tema Klassikerna språngbräda till svenska språket
Strindberg, Dagerman och Söderberg
Theodor Kallifatides läromästare
Av Bitte Lundborg
Theodor Kallifatides följeslagare i livet är August
Strindberg, Stig Dagerman och Hjalmar Söderberg.
Theodor Kallifatides har bott 45 år i Sverige och gett
ut mer än 40 böcker på svenska. Också i Grekland
är han en framstående författare. Och han avskyr
benämningen ”invandrarförfattare”.
Theodor Kallifatides vill inte stoppas in i ett fack.
– Jag skriver på svenska, är på samma arena som Kerstin
Ekman, P O Enquist, Agneta Pleijel och andra svenska
författare. Alla klassifikationer blir fel och skapar gränser,
ett utanför och ett innanför. Att stå utanför är att förbli
en främling.
Han har sitt arbetsrum i ett sjuttonhundratalshus på
Söder i Stockholm med utsikt mot kupolen på Katarina
kyrka. När vi träffas är han i slutskedet av en bok som
kommer ut i år, Det gångna är inte en dröm.
Fröken Julie som lärobok
Theodor Kallifatides lärde sig svenska via Strindbergs
Fröken Julie. På den svenskkurs där han hamnade fanns
inte mycket att hämta: – Fröken Persson bor i Borås. –
Var bor fröken Persson? – Fröken Persson bor i Borås på
Storgatan 1.
I stället blev, av ren slump, Fröken Julie hans första
lärobok i svenska. Det viktiga var att det var en pjäs,
eftersom han ville lära sig tala med sin omgivning. Med
hjälp av lektor Björkhagens svenska grammatik på engelska och två lexikon, svenska-engelska och engelskagrekiska, satte han igång att översätta.
Efter en tid blev han bjuden på en kräftskiva och klockan
tolv på natten sade han sin första mening på svenska:
– Det tycks mig som om vi samtliga voro berusade. Det blev
alldeles tyst runt bordet. I tro att Strindbergs språk också
var dagens språk fortsatte han med pluraländelser ännu en
liten tid, ”jag lät som en rysk spion”.
4
Strindberg hans första lärare
Theodor Kallifatides har alltså Strindberg att tacka för
sin svenska språkdebut. Även i fortsättningen blev Strindberg viktig för honom.
– Han har en enastående energi i sitt språk och han
blev en lärare för mig i konsten att skriva. Med sitt intensiva språk kan han skapa spänning av nästan ingenting.
Däremot står han mig temperamentsmässigt inte närmast.
Kände igen sig i Dagerman
I stället blev hans stora upptäckt Stig Dagerman. En
lärarkollega gav honom en novellsamling i present på
hans tredje födelsedag i Sverige. Den första novellen var
skriven av Dagerman.
– Det var mötet med hans böcker som gjorde att jag
bestämde mig för att skriva på svenska. Jag kände igen
mig i hans temperament. Det var hettan i språket och
intensiteten, en intensitet som inte är grundad på briljans
som hos Strindberg, utan intensiteten hos en människa
med stort hjärta. Dagerman utvann också en fantastisk
skönhet i språket. Det var han som fick mig förälskad i
det svenska språket.
Söderberg ständigt aktuell
Nästa upptäckt var Hjalmar Söderberg som han blev mer
och mer fascinerad av, ja han påverkades också stilistiskt
av Söderbergs ”utomordentliga klarhet och enkelhet i
språket”.
parnass 1·2010
foto: solveig edlund
betydelse och språkets utveckling. Flera av de äldre
texterna är, anser han, mästerliga i konkretion och
exakthet i uttrycket. För att fördjupa och bredda
sig läser han även författare som Lucidor, Bellman
och Stagnelius. Han arbetar också med dagens
språk, vill ta till sig nya aspekter som t.ex. segling.
– Det innebär minst hundra nya ord!
Denna läsning gör han för sin egen skull.
– Om man inte kan språkets historia kan språket
kännas tunt. Jag vill kunna svenska på samma sätt
som jag kan grekiska från Homeros och framåt till
modern grekiska.
Skriver på svenska och grekiska
Så här långt kommen i intervjun börjar jag undra
hur Kallifatides hinner med allt skrivande och
läsande på svenska. Inte nog med det, numera
skriver han också sina böcker på grekiska för
utgivning i Grekland. Där är han en betydande
och älskad författare.
Theodor Kallifatides är mycket tydlig när han förklarar sin inställning
till begreppet ”invandrarförfattare”.
– Jag tycker fortfarande att han är oöverträffad
med sitt klara språk, enkla raka berättande och med sin
psykologiska skärpa. Detta är oerhörda lärdomar för en
ung författare.
Förvisso har Kallifatides använt dessa lärdomar väl,
hyllad som han är, för sitt vackra och klara språk.
Dessa tre klassiker är hans följeslagare och hans
sommarläsning varje år. Men han läser också många andra
författare.
– Jag hyllar principen att som författare måste man
läsa väldigt mycket. Allt som har någon form av kvalitet
påverkar en. Man ska vara självständig och inte apa efter
och därför är det bästa att läsa många författare!
Han betonar att alla författare har något att lära ut
och nämner ytterligare några: Hjalmar Bergman, Selma
Lagerlöf och Verner von Heidenstam.
Äldre texter också viktiga
Theodor Kallifatides ägnar sig inte bara åt skönlitterär läsning utan läser också metodiskt äldre texter för
att bättre lära känna det svenska språket. Till exempel
studerar han landskapslagarna för att undersöka ordens
parnass 1·2010
Du skriver på svenska, inte ditt modersmål – varför?
– Jag kom till Sverige med avsikten att göra mitt
bästa inom det svenska samhället. Det kan låta pretentiöst,
men det är mycket enkelt: grundläggande i grekisk
tradition är att göra det bästa man kan på den plats där man
befinner sig. Det var inte ett personligt ställningstagande
utan något som jag bar och bär med mig. Just detta är
kulturernas kraft: värderingar behöver inte uttalas, de är
självklara.
– I detta att göra mitt bästa ingick att skriva på svenska.
Det var självklart eftersom jag ville bli läst av de människor som delar mitt liv. Hela mitt liv är ett svenskt liv. Då
vore det konstigt att skriva på grekiska – förutsatt förstås
att man kan skriva på svenska.
Många gånger har han framfört synpunkter i debatten
om modersmålet. Kallifatides håller inte med om att man
bara fullt ut kan uttrycka sig på sitt modersmål.
– Jag är inte ute efter språket i sig. Mitt skrivande
baseras på idéer, människor och händelser. Men visst,
svenskan är inte mitt barndomshav.
Hans grekiska språk är en oas
Så här skriver Theodor Kallifatides i den rika tänkeboken
Ett nytt land utanför mitt fönster (2001) om språket:
5
Mitt grekiska språk blir mer som en oas än som ett
instrument. Jag sjunger ibland högt obscena sånger på
grekiska, berättar historier för mig själv på grekiska, svär
på grekiska. Jag vilar ut mig och det är precis vad man
bör göra i en oas.
Genom dig möts Sverige och ditt grekiska arv. Vad har det
inneburit?
Kallifatides svarar med en liknelse: Man ser sig själv i en
spegel. Om det också finns en spegel bakom ryggen kastas
ljuset från olika håll, det svenska och det grekiska ljuset.
Svensk och grekisk tradition möts.
Kallifatides är inte ute efter att avgöra vilken kultur
som är den ”bättre”:
– I stället är det intressanta att det finns skillnader
och att man kan lära av varandra. Utveckling uppstår när
olikheter möts och skapar något nytt.
Både svensk och grek
– Jag vill inte bli svensk och vill inte heller förbli grek. I
stället vill jag att de båda identiteterna ska förenas både
i mitt författarskap och mitt liv. Det är inte fruktbart att
neka sig möjligheten att lära något nytt. I mitt fall handlar
det om det svenska språket och det svenska sättet att tänka
och vara. Jag kan ha åsikter om det, men ställer mig inte
utanför den svenska verkligheten. Jag är en del av den.
Bakom orden finns betydelserna som återspeglar
kultur och tradition. I Ett nytt land ... konstaterar han att
greker och svenskar bebor olika världar. Till exempel låter
Stagnelius´ berömda rad ”natten är dagens mor och kaos
är granne med gud” på grekiska som höjden av banalitet.
Så här skriver han i Ett nytt land ...:
Att lära sig de nya orden var en sak, att lära sig deras
betydelser var en annan. (…) Man lär sig orden först
som namn. (…) Men dessa namn är inte neutrala, de är
täckta av århundradens lava av mänskliga erfarenheter,
känslor, upplevelser och värderingar.
Att lära sig ett nytt språk blir på det sättet en
genomgripande resa in i ett annat medvetande om
världen och livet. Man kan givetvis nöja sig med namnen,
men det kunde inte jag. Det skulle vara att kapitulera
inför främlingskapet, det skulle vara att göra det till ett
livsvillkor.
Självförtroende något självklart
I Sverige finns midsommar, ensamhet, mörker, Jantelagen och mycket annat. Självförtroende är ett begrepp
som var Kallifatides helt främmande under de första åren
i Sverige. I sitt gamla liv visste han inte alls vad det var – att
6
tro på sin egen förmåga var självklart. Hans far brukade
säga att ”det finns ingenting som du inte kan lära dig” och
hans morfar som var analfabet gick några steg längre. Han
sa sig kunna många språk och lille Theo ville veta om det
var svårt att lära sig nya språk. Inte alls, svarade morfar,
har man två hjärnceller går det bra, har man bara en tar
det kanske lite längre tid.
Idag definierar Kallifatides självförtroende som förmågan att se möjligheter där andra ser svårigheter.
– Självförtroende bygger inte på en övertygelse att jag
är duktig, i stället handlar det om insikten att det alltid
finns möjligheter.
I Sverige har han verkligen fått testa sitt grekiska arv:
• Svårt att lära sig svenska: När han kom till Sverige 1964
utan att kunna ett ord svenska lärde han sig språket på
egen hand.
• Svårt att komma in på universitetet: han kom in.
• Svårt att läsa filosofi: han tog examen på tre terminer. Med
tiden blev han lärare i praktisk filosofi vid Stockholms
universitet 1969–1972.
• Svårt att bli författare på ett annat språk: facit idag är 40
böcker på svenska. När han utsågs till redaktör för BLM,
Bonniers Litterära Magasin, ”kraxade svarta fåglar i örat
på mig, men jag lyssnade inte på dem”. Han var dess
chefredaktör 1972–76. Han var ordförande för Svenska
PEN 1995.
Nycklar till framgång
Hur kunde du lära dig svenska så snabbt?
– Gedigen skolgång i Grekland och en viss talang,
sammanfattar Kallifatides.
De första åtta – tio åren i skolan gick åt att lära sig
grekiska från grunden och att arbeta med språket som ett
instrument för att tänka och att uttrycka sig.
– Det som skiljer i längden är den personliga insatsen,
arbetet man lägger ned. Det är bra om man inte har en
uppenbar talang från början för det kan göra en lat.
– År 2000 gav regeringen Theodor Kallifatides en
professur ”för ett storartat författarskap” och han har
också fått kungens personliga medalj.
– Det är roligt att få uppskattning och bekräftelse på
mitt författarskap. Vare sig jag vill det eller inte anses
jag representera gruppen ’invandrare’ och därför är det
oerhört positivt att samhället erkänner mina insatser.
Främlingskapets möjligheter
Du ogillar starkt ordet invandrarförfattare. Är det ett uttryck
för ett svenskt behov att kategorisera?
– Visst är det så. Att människor med utländsk bakgrund
parnass 1·2010
börjar skriva på svenska borde väcka jubel och ge oss
inträde till kultursfären. Men den svenska litterära eliten
har svårt att släppa in oss som kommer utifrån.
Man kan till exempel jämföra med hur Frankrike uppskattar författare som kommit utifrån och skriver på
franska, till exempel Ionesco från Rumänien. Efter en
enda roman fick den ryskfödde författaren Andrei Makine
som skriver på franska det prestigefyllda Goncourt-priset.
Nyligen belönades Atiq Rahimi från Afganistan med
samma pris för sin bok Tålamodets sten (nyligen översatt
till svenska).
När jag frågar efter avhandlingar och studier om hans
författarskap får jag veta att inga studier finns vid svenska
universitet. Däremot finns det i andra språkområden,
till exempel Frankrike, USA, Polen, Japan, Tyskland,
Grekland och Italien.
Likaså kan man förvåna sig över att den tankeväckande
och roliga boken Ett nytt land utanför mitt fönster inte,
som i andra länder, används i undervisning på universitetsnivå för att ge insikter om främlingskapets villkor och
möjligheter och om språkets betydelse.
Att denna bok sedan länge är slutsåld i bokhandeln visar
tydligt att den uppskattas av bokläsarna. Hallå Bonniers
Förlag! Dags för en nyutgåva! Den skulle också göra god
tjänst i alla studier av mångkultur och migration.
Här skriver Kallifatides att den litterära förnyelsen
kommer via kvinnorna och invandrarna. Han hävdar att
ingen människa blir fri och jämställd förrän hon framstår
som en hjälte i sina egna ögon. Det gäller för den som står
utanför att skapa sin egen historia och en stark personlig
mytologi. Kvinnorna är redan på god väg att se sig som
hjältinnor, medan invandrarna ännu inte har förstått det,
”de beter sig ännu som offer”.
Idag ser Theodor Kallifatides en förändring, inte minst
hos yngre författare med tillhörighet inte bara i Sverige.
– Förändring är nödvändig och den kommer.
b itte l undborg är frilansjournalist med fil.kand. i
humaniora.
Gunnar Ekelöf och det kurdiska
foto: catharina söderbergh
Översättaren Rizgar Shekani och Ekelöfsällskapets sekreterare John Swedenmark samtalade en kväll i mitten av
februari på ABF-huset i Stockholm om ”Ekelöf och det
kurdiska”. Det var spännande att höra dem läsa Ekelöfs
dikter växelvis på kurdiska och på svenska.
– Det är kurdiskans långa och korta vokaler som gjort
det möjligt för mig att få fram det speciella Ekelöfska
tonfallet, berättar Shekani.
Rizgar Shekani har översatt tre av Ekelöfs diktsamlingar. Speciellt uppehöll sig Shekani och Swedenmark
vid en av Ekelöfs diktsamlingar, nämligen Diwan över fursten av Emgión som kom 1965. Diktsamlingen bygger på
Ekelöfs starka identifikation med en tusen år gammal historisk gestalt: en kurdisk furste som blivit en blind tiggare.
– Ekelöfs dikter har betytt mycket för kurder som
flyttat till Sverige, berättade Rizgar Shekani. Det som till
slut fångade honom själv var att Ekelöf hade använt ett
orientaliskt bildspråk, som gjorde det enklare för honom
att komma in i dikterna, men framförallt att det där
iscensattes det motsägelsefulla att vara på flykt.
Förra året gav Shekani också ut en bok om Ekelöfs
liv och diktning på kurdiska, som väckt stort intresse i
Kurdistan.
På en fråga om han betraktade sig som en invandrarexilförfattare, protesterade Rizgar Shekani bestämt:
– Nej, jag vill inte bli inorganiserad i ett fack!
parnass 1·2010
7
