1
Se upp för falska profeter!
Klas Eklund, Tiden 7-8/1987
Ekonomen Sven Grassman driver en hård kampanj mot regeringens ekonomiska
politik, en kampanj som fått viss uppmärksamhet i den interna debatten. En närmare
granskning visar dock att den politik Grassman förordar är precis den som
misslyckades under andra halvan av 1970-talet, och att Grassmans profetior om
resultaten av regeringspolitiken hela tiden slagit fel.
Reagans politik är bättre än Palmes!
Omdömet är Sven Grassmans. Det
avgavs på ett offentligt möte i
Nässjö vintern 1986 ( Smålands
Folkblad den 27/1 1986). Uttalandet är kanske inte vad man väntar
sig från en socialdemokrat. Men
det är långt ifrån unikt.
Under de senaste 15 åren har Sven
Grassman hårt och oavbrutet kritiserat socialdemokraternas ekonomiska politik. Hans budskap har
ända sedan början av 1970-talet
varit att den ekonomiska politiken
är alldeles för åtstramande, och att
konsumtionen bör spädas på.
Underskotten i statsbudget och
bytesbalans är inte alls så farliga
som det påstås. I själva verket har
de grovt och systematiskt överdrivits för att underlätta en åtstramningspolitik.
Att andra svenska ekonomer tar
avstånd från Grassmans recept,
beror enligt honom själv på att de
är korrumperade och uppköpta.
Detta budskap, efter hand upprepat med allt starkare ord, har givit
Sven Grassman stor uppmärksamhet och åtskilliga rubriker i massmedia.
Kritik mot Sträng
Första gången Sven Grassman lät
höra tala om sig var i början av
1970-talet, då han gick till skarpt
angrepp mot finansminister
Gunnar Sträng. Dennes ambition
att ha starka statsfinanser och
slippa låna utomlands var, sade
Grassman, reaktionär. I stället
borde staten låna pengar för att
stimulera konsumtionen.
Sträng hade, hävdade Grassman,
”hemfallit åt grov misskötsel av sitt
fögderi” (Ekonomen 1/73). Regeringspolitiken var ”löjlig i sin otillräcklighet” (DN 14/10 1971), Olof
Palm var ”missledd” (DN 12/10
1971) och borde ge Sträng sparken.
Målet att hålla balans i de utrikes
affärerna var, enligt Grassman,
”stolligt”. Däremot hyllade han
Fälldins löfte i valrörelsen 1976 om
400 000 nya jobb som en ”djärv
vision” (DN 17/1 1976).
Efter regeringsskiftet 1976 mildrades Grassmans kritik mot den ekonomiska politiken för en tid: De
borgerliga började ju låna utomlands i stor skala, och lät budget-
2
underskottet raka i höjden – just
som Grassman rekommenderat.
Efter hand började han emellertid
kritisera politiken för att den inte
ökade underskotten och upplåningen tillräckligt mycket.
Bakgrunden var att Sveriges affärer
med utlandet (den så kallade
bytesbalansen) försämrades under
senare delen av 1970-talet. Det
medförde att utlandsskulden växte.
Efter hand kom allt fler ekonomer
och politiker att bli oroliga över
den utvecklingen.
Sven Grassman hävdade, att deras
oro var överdriven. Han menade
att bytesbalansstatistiken underskattade den svenska exporten, fr a
av tjänster, och att underskottet
därför inte var så stort som den
officiella statistiken angav.
Utlandsskulden var också överdriven, eftersom man inte hade
räknat med de fordringar Sverige
hade på omvärlden. Tog man hänsyn till dem var nettoskulden, hävdade Grassman, i själva verket
mycket liten.
Statistisk sanering
Kritiken av statistiken var välgrundad. Grasssman utförde här utan
tvekan ett viktigt arbete. Efter flera
års utredande lades också statistiken om och exporten, i synnerhet
av tjänster, räknades upp. Den
största revideringen gjordes 1980.
Den innebar att det tidigare uppmätta bytesbalansunderskottet
räknades ned, och att utlandsskulden reducerades. Så räknades
t ex det samlade underskottet i de
utrikes affärerna under 1970-talen
(t o m 1978) ned från 38 miljarder
kr till 10 miljarder.
Denna statistikomläggning har
under hela 80-talet varit den
grundbult på vilken Sven Grassmans hela verksamhet har vilat.
Grassman försummar aldrig ett till
tillfälle att upprepa, att han hade
rätt i att 70-talets statistik överdrev
problemen med utrikeshandeln.
Alla hans föredrag och artiklar
byggs ständigt, än i dag, upp från
startpunkten att bytesbalansunderskottet ”överdrevs med 400 procent”.
Grassmans slutsatser
Av denna och liknande siffror har
Sven Grassman dragit två centrala
slutsatser. För det första att bytesbalansen befinner sig i såpass gott
skick att det inte behövs någon
åtstramning av konsumtionen eller
några devalveringar för att förbättra den. Att landets övriga ekonomer – och politiker i alla partier
– inte delar hans uppfattning, utan
i stället i högsta grad bekymrar sig
för underskotten i ekonomin, går
inte, enligt Grassman, att förklara
med sakliga argument. Det beror i
stället – och det är hans andra slutsats – på korruption. I själva verket
har svenska folket under det
senaste decenniet fallit offer för en
gigantisk konspiration, där ekonomer och politiker medvetet fört
allmänheten bakom ljuset.
Mot slutet av 1970-talet och början
av 1980-talet upprepade Grassman
dessa anklagelser med stigande
intensitet och hätskhet, och under
allt större massmedial uppmärksamhet. Även mot den social-
3
demokratiska oppositionen riktade
han hård kritik, i synnerhet i samband med diskussionen kring det
krisprogram som skulle antas vid
partikongressen 1981. Han
menade, att socialdemokraterna
överdrev underskotten i syfte att
vilseleda allmänheten och att krisgruppen (Ingvar Carlsson, KjellOlof Feldt, Leni Björklund och
Rune Molin) stod för en ”osammanhängande och politiserad
borgerlig analys” (LO-tidningen
33/81).
Grassmans anklagelser
I boken ”Det tysta riket” (1981)
sammanfattade Grassman sin
kritik. Där hävdade han, att den
svenska ekonomisk-politiska
debatten styrdes av ”mörkmän”,
att de tongivande ekonomerna i
landet var ”klart korrumperade”
och att massmedia ”hjärntvättats”,
att den ekonomiska statistiken
medvetet förfalskats och att Sverige
gått igenom en ”ekonomisk
Lysenko-period”. Han hävdade att
”etablissemanget”, för att hämnas
på honom för att han avslöjat allt
detta, ägnat sig åt ”trakasserier”
mot honom, att man sänkt hans lön
och berövat honom hans tjänsterum.
Vad gäller de sistnämnda anklagelserna kan man här bara kort
notera, att samtliga hans arbetskamrater vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms
Universitet i ett gemensamt uttalande betecknade Grassmans påstående som ”grundlösa”. I en särskild vitbok gick institutet igenom
Grassmans olika anklagelser om
förföljelser och tillbakavisade
samtliga. Med hjälp av olika
dokument kunde man i stället visa
att Sven Grassman haft ovanligt
gynnade anställningsvillkor: Han
hade högre lön än en professor,
trots att han inte ens är docent,
egen sekreterare och forskningsassistent.
Men mer intressant än Sven
Grassmans personliga relationer till
arbetskamrater och kolleger är
frågan om den ekonomiska politikens inriktning. Vad berodde det
på, att revisionen av statistiken inte
avsatte större resultat i den ekonomiska politiken? Varför ville
ingen följa Grassmans ekonomiskpolitiska recept, trots att han hade
rätt i att statistiken varit dålig? Hur
kom det sig att även den socialdemokratiska oppositionen blev
allt mer orolig över underskotten i
ekonomin, trots den nya statistiken? Fanns det några sakliga skäl,
eller har Grassman rätt i att det var
korruption och okunskap som låg
bakom?
Vad statistiken visar
Svaret är att det fanns utomordentligt goda skäl att oroa sig för
bytesbalansens och utlandsskuldens utveckling! Orsaken var
att också den omlagda statistiken
visade på en mycket snabb försämring under 1980-talets första år. Att
statistiken hade överdrivit underskotten under 1970-talet var därför
inget som helst argument för att
betrakta de nya – enligt den förbättrade statistiken snabbt växande
– underskotten som ointressanta.
De flesta menade i stället att den
nya statistiken ytterligare under-
4
strök att våra utrikes affärer var på
väg mot en djup kris. Att det samlade underskottet under tidigare år
bara hade varit 10 miljarder var väl
i och för sig glädjande; men den
siffran var samtidigt resultatet av
en utveckling som inneburit stora
överskott i början av 70-talet, men
ännu större underskott i slutet av
decenniet. Och under 80-talets
första år förvärrades situationen
ytterligare.
Trenden var således nedåtriktad,
även i den nya statistiken. Denna
klara och tydliga försämring framstod som långt viktigare än vilken
siffra som tidigare års över- och
underskott summerat till.
Underskott som växer
Grassman förutspådde, medan han
höll på med sina beräkningar, att
bytesbalansunderskottet snart
skulle vara helt ”bortblåst” (DN
19/4 1978). Men utvecklingen gick
åt rakt motsatt håll. År 1979 blev
underskottet 10 miljarder, 1980
blev det 19 miljarder och 1981 14
miljarder kr. Grassman upprepade
så sin prognos att underskottet
”inom ett år” skulle vara borta
(LO-tidningen 36/81). Men han
hade fel. Underskottet fortsatte att
växa: 1982 blev det hela 23 miljarder kr.
Bara under perioden 1979-82 blev
det sammanlagda underskottet i
bytesbalansen alltså 66 miljarder kr
– att jämföra med de föregående
årens 10 miljarder – samtidigt som
fallet utför gick allt snabbare.
Varför 70-talets gamla felräkningar
i detta läge skulle vara ett argu-
ment mot att söka minska de nya
stora underskotten – vilket var
Grassmans budskap – var inte
särdeles lätt att förstå.
Samma sak gällde utlandsskulden.
Otvivelaktigt hade den tidigare
statistiken överdrivit skulden.
Medan Gösta Bohman hävdade att
Sverige 1976 hade en utlandsskuld
på 61 miljarder, kunde Grassman
visa att Sverige då hade haft en
nettofordran på omvärlden på 3
miljarder.
Det var förtjänstfullt. Men insikten
att problemen 1976 inte hade varit
så stora som man tidigare trott, var
inte till någon större tröst 1982, då
den nya statistiken visade, att den
tidigare nettofordran hade slagit
om till en snabbt växande utlandsskuld: År 1980 var den 50 miljarder, 1981 var den 83 miljarder, och
1982 var utlandsskulden, netto,
uppe i 138 miljarder kr.
Låna till låneräntor
Detta innebär också att räntebördan steg utomordentligt snabbt.
Medan Sverige fram till 1976 på
grund av sin nettofordran på omvärlden kunnat få ränteinkomster
som var större än ränteutgifterna,
vände situationen därefter till sin
motsats. 1982 var ränteutgifterna
för utlandsskulden 16 miljarder kr
större än ränteinkomsterna från
fordringar på omvärlden.
Det innebar att större delen av den
upplåning, som vidtogs för att
täcka underskottet i bytesbalansen,
gick åt till att betala räntor på de
lån som tagits upp sedan 1976.
Sverige befann sig alltså i den
5
situationen att vi tvingades ta upp
nya och större utlandslån för att
kunna betala den växande räntebördan för de gamla lånen. Vi har
sett många varnande exempel på
vad som kan hända, om ett land
fastnar i det ekorrhjulet.
Mot den bakgrunden var det
naturligt, att fler och fler svenskar i
början av 1980-talet blev allt
oroligare för vårt lands utveckling.
Lika naturligt var det, att den
socialdemokratiska krisgruppen
angav balans i de utrikes affärerna
som ett viktigt mål för den ekonomiska politiken. De tidigare felräkningarna och bristerna i statistiken
– och Sven Grassmans fixering vid
dem – framstod som allt mindre
relevanta för de problem som var
de viktiga att lösa under 1980-talet.
Redovisade siffror
Det samma gällde Grassmans försäkran att underskott i budgeten
inte var något att vara rädd för.
Hans argument var två: Dels att
underskottet inte var så stort om
man räknade in även kommuner
och AP-fonder, dels att Keynes och
Wigforss redan på 30-talet hade
lärt oss, att balans i statsbudgeten
inte var något mål i sig. Därför
kunde man mycket väl tolerera
vissa underskott för att öka köpkraften i ekonomin och därigenom
hålla uppe konsumtionen och
sysselsättningen
Men inte heller dessa argument
föreföll särskilt relevanta för de
problem som den svenska ekonomin stod inför i början av 1980talet. Under den borgerliga regeringsperioden hade det årliga
underskottet i statsbudgeten ökat
från 4 till närmare 90 miljarder kr.
Visst var det sant att hela den
offentliga sektorns underskott var
mindre: Det var i början av 80-talet
”bara” ca 50 miljarder. Men när
Grassman framhöll att det var
detta som var det intressanta, och
att politikerna ”förfalskade” verkligheten, när de inte redovisade
detta underskott, var det svårt att
ta honom riktigt på allvar.
Det är nämligen inte någon som
har dolt hur hela den offentliga
sektorns finanser – d v s inklusive
kommuner och AP-fonder –
utvecklas. Det saldot redovisas
löpande jämsides med statsbudgetens i såväl finansplaner som
nationalbudgetar. Dessutom var
det svårt att förstå, varför det
mindre underskottet inom den
samlade offentliga sektorn skulle
innebära, att statsbudgetens underskott var ofarligt.
Det borde varit överskott!
Att den samlade offentliga sektorns
finanser är starkare än statens har
ju nämligen varit det normala alltsedan uppbyggnaden av AP-fonderna. Socialförsäkringssektorn bör
gå med ordentliga överskott, för att
generera det sparande som krävs
för att trygga pensioner, sjukförsäkring, m m.
Fram till 1976 hade den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik försökt se till, att
dessa överskott blev så stora, att de
mer än balanserade statsbudgetens
underskott och därmed kunde
användas bl a för investeringar och
bostadsbyggande. Socialdemokra-
6
tin strävade alltså efter överskott i
den samlade offentliga sektorns
finanser, i syfte att bygga upp ett
kollektivt sparande. Att den
offentliga sektorn i början av 1980talet uppvisade underskott som
”bara” var 50 miljarder var således
inte något som kunde motivera en
ökänd upplåning – tvärtom!
Det sistnämnda är också en del av
förklaringen till att Grassmans
hänvisningar till Wigforss klingar
ihåligt. Just Ernst Wigforss hade ju
sedan början av 50-talet flitigt förespråkat en – som han själv kallade
det – ”överbalansering” av den
samlade offentliga sektorns budget.
Han ville alltså att den offentliga
sektorn skulle ha ett överskott, inte
minst för att han såg makten över
kapitalbildningen som central. Att
tro att Wigforss skulle ha förespråkat löpande underskott i storleksordningen 50 miljarder kr är
faktiskt en rent befängd tanke.
Vad Wigforss tyckte
Samma sak gäller den snävare
definitionen av statens budgetunderskott. Visst menade Wigforss
och Keynes att man kunde
acceptera vissa underskott i
statsbudgeten i syfte att öka köpkraften i ekonomin. Men båda
angav samtidigt klart, att dessa
underskott borde vara relativt
begränsade, och att de skulle tas till
i situationer med hög arbetslöshet
och låg inflation.
De menade också att dessa underskott borde avlösas av överskott i
perioder med hög inflation och god
sysselsättning: Då skulle staten
strama åt för att pressa tillbaka
inflationen och samla i ladorna
inför nästa konjunkturnedgång.
Den wigforsska politiken
förespråkade alltså temporära
budgetunderskott, omväxlande med
stramare budgetpolitik. Men varken
Keynes eller Wigforss – eller någon
annan seriös ekonom – har
någonsin förespråkat en politik med
permanenta budgetunderskott i
storleksordningen 90 miljarder kr
om året. Sådana medför efter hand
allvarliga problem.
Svårt att finansiera
Det beror på att det är svårt att
finansiera så stora underskott. I
princip kan underskott i statsbudgeten täckas på två sätt. Antingen
genom att staten låter trycka mer
pengar, eller genom att man lånar
upp det som fattas.
Om man väljer att trycka mer
pengar, riskerar man att penningvärdet försämras, dvs att det förr
eller senare leder till inflation.
Inflation urholkar konkurrenskraften, slår mot sysselsättningen
och medför orättvisa omfördelningar till de mer välbeställdas
förmån.
Att i stället låna av hushåll och
företag riskerar att driva upp
räntorna, när långivarna skall
lockas att låna ut sina pengar till
staten; det man då använder som
morot är nämligen oftast en höjd
ränta.
Sådana problem kan accepteras
under begränsade perioder för att
bekämpa arbetslöshet under djupa
7
depressioner, i synnerhet om upplåningen används till investeringar
som ger jobb och inkomster, vilka
gör att staten kan klara räntor och
amorteringar på lånen.
Men i ett läge där man har både
inflation och arbetslöshet samtidigt
– som fallet var under 70-talet och
början av 80-talet – och om budgetunderskottet växer snabbt år från
år oavsett konjunkturläget, samtidigt som investeringarna faller
och de lånade medlen används för
konsumtion, då går det inte att
motivera en ytterligare upplåning
med argument från Wigforss och
Keynes. I en sådan situation
fungerar inte de enkla stimulansoch åtstramningsrecept som är
tänkta att motverka antingen
inflation eller arbetslöshet.
Ytterligare ett problem med
permanenta budgetunderskott är
att statens skuldsättning ökar. På
denna statsskuld måste staten
betala ränta. Den betalas av alla
skattebetalare, men den går framför allt till mer välbeställda hushåll
och till företag, som lånat ut pengar
till staten. En stor statsskuld gör
det därför svårare att uppfylla
ambitionerna i fördelningspolitiken. Ett underskott i statsfinanserna betyder också en förmögenhetsöverföring från offentlig till
privat sektor – genom de räntor
staten måste betala sina långivare.
När ränteutgifterna stiger, tränger
de dessutom undan andra utgifter.
I dag betalar staten över 60 miljarder kr om året i räntor för de lån
som började tas upp under de
borgerliga regeringarna. De peng-
arna hade kunnat användas till
många andra goda ändamål om
staten undvikit de stora budgetunderskotten på 70-talet. Men
dessa fördelningspolitiska konsekvenser av upplåningspolitiken har
Grassman aldrig berört.
Recept som inte botade
Slutligen: När det gäller Grassmans
upprepade krav på att staten skulle
låna till konsumtionsökning, var
det svårt att ta dem på fullt allvar,
med tanke på att det var just detta
som skett under 1970-talet. Mellan
början av 70-talet och början av 80talet ökade konsumtionens andel
av bruttonationalprodukten (BNP)
från 76 till 85 procent. Det innebar
att sparandets andel – dvs de
resurser som används för investeringar och för att klara bytesbalansen – föll med mer än en tredjedel,
från 24 till 15 procent av BNP.
Räknar man sparandet netto, dvs
efter kapitalförslitning, var nedgången ännu större: Från ca 15 procent av BNP till bara 2 procent.
Samtliga landets ekonomiska
bedömare – utom Sven Grassman –
hävdade, att ett så lågt sparande
var utomordentligt farligt för
sysselsättningen och välståndet på
längre sikt.
Mot den bakgrunden var det svårt
att förstå Grassmans påstående att
det var för små lån och för lite konsumtion som var problemet. Lika
svårt var det att acceptera hans
slutsats, att mera upplåning för
ökad konsumtion var vad som
behövdes. (En mer noggrann
genomgång av Grassmans statistik
och argumentation vad gäller
8
sparande och underskott i början
av 1980-talet ges i min artikel ”Sven
Grassman och verkligheten”, Ekonomisk Debatt 8/81.)
Krisprogrammet
Dessa omständigheter gjorde att
det socialdemokratiska krisprogrammet ”Framtid för Sverige”, som
antogs av både partikongressen
och LO-kongressen 1981, avvisade
såväl en fortsatt upplåningspolitik
som en konservativ åtstramningspolitik.
En åtstramningspolitik brukar
visserligen förstärka bytesbalansen
och minska inflationen. Men den
gör det till priset av ökad arbetslöshet. Orsaken är att indragningen
av köpkraft minskar företagens
avsättningsmöjligheter. Därför
kommer deras intresse att nyanställa och investera också att
minska.
Av erfarenhet vet vi att detta framför allt drabbar svagare grupper på
arbetsmarknaden. Det är också därför de europeiska länder, som
bedrivit en sådan åtstramningspolitik, fått en så hög arbetslöshet, i
synnerhet för ungdomar och lågutbildade, under 1980-talet.
Det var självklart för socialdemokraterna att avvisa åtstramningspolitiken. Men krisprogrammet
avvisade också en politik av den
typ som Sven Grassman rekommenderade, dvs en politik som
försöker stimulera tillväxt och
sysselsättning genom att öka den
offentliga upplåningen. Ökad
upplåning och ökad köpkraft inom
landet kan ju inte bota de problem,
som beror på dålig konkurrenskraft
och en dåligt fungerande ekonomi.
Tvärtom fanns, menade krisgruppen, en betydande risk för att en
upplåningspolitik i stället skulle ha
förvärrat problemen. Det fanns tre
goda skäl till denna skepsis:
För det första: Eftersom det svenska
näringslivets konkurrenskraft var
så dålig, skulle en avsevärd del av
köpkraftsökningen ha läckt ut ur
landet i form av ökad import. Det
skulle ha givit en sämre bytesbalans – samtidigt som stimulansen
till det inhemska näringslivet och
den inhemska sysselsättningen
skulle ha blivit obetydlig.
För det andra skulle en sådan upplåningspolitik ha medfört risk för
ännu högre inflation och högre
räntor, beroende på svårigheterna
att finansiera det stora budgetunderskottet. Därmed hade vi bäddat ännu mer illa för framtiden.
För det tredje, slutligen, fanns det en
betydande risk att de som fattar
investeringsbesluten i näringslivet
inte skulle se upplåningspolitiken
som långsiktigt trovärdig. I och
med att en sådan politik skulle ha
inneburit en ytterligare ökning av
underskotten, skulle de ha dragit
slutsatsen, att det skulle komma
surt efter. Också på grund av detta
skulle de hållit tillbaka nyinvesteringar och nyanställningar.
Sven Grassmans upplåningsrecept
bortsåg från alla dessa problem.
Den fråga han aldrig lyckats bevara
– varken då eller senare – är varför
en ytterligare upplåning plötsligt
9
skulle börja ge positiva resultat, när
1970-talets erfarenheter pekade på
det raka motsatta: Den borgerliga
regeringsperioden, då upplåningen
både inom och utom landet växte
rekordsnabbt och dessutom användes just till ökad konsumtion – dvs
precis vad Grassman rekommenderade – innebar ju att arbetslösheten steg, att reallönerna sjönk
och att väldiga förmögenheter
överfördes till den privata sektorn i
takt med att den offentliga sektorns
skuldsättning ökade!
Spara och arbeta
Krisprogrammet drog av 70-talets
utveckling slutsatsen, att en fortsatt
upplåningspolitik inte var framkomlig. Den ökade produktionen
och sysselsättningen måste i stället,
slog krisprogrammet fast, åstadkommas genom export och investeringar. Därmed skulle vi också
spara genom att minska Sveriges
skuldbörda till utlandet och bygga
för framtiden.
De mål krisprogrammet ställde
upp för den ekonomiska politiken
var mycket ambitiösa. Vi skulle
minska underskotten i den svenska
ekonomin och pressa ned inflationen, samtidigt som vi skulle öka
produktionen och bekämpa
arbetslösheten. Vi skulle gå en
”tredje väg” mellan arbetslöshetsskapande åtstramning och inflationsdrivande expansionism. Vi
skulle både arbeta och spara oss ur
krisen.
Den tredje vägens ekonomiska
politik inleddes med att den
svenska kronan devalverades med
6 procent den 8 oktober 1982 –
samma dag som den nya regeringen tillträdde.
Därmed uppnåddes två ting. För
det första blev det rejäl fart på
industrin. Poängen med en devalvering är nämligen – om den lyckas
– att den på en och samma gång
förbättrar utrikeshandeln och
stimulerar produktionen, investeringar och sysselsättning.
När näringslivet blir mer konkurrenskraftigt, blir det möjligt att
både exportera mer till utlandet
och ta tillbaka andelar på hemmamarknaden. därigenom minskar
underskottet i utrikeshandeln,
samtidigt som den totala efterfrågan på svenska varor och
tjänster ökar – vilket i sin tur
skapar efterfrågan på arbetskraft
och investeringar för att bygga ut
näringslivets kapacitet.
Det är alltså viktigt att notera, att
den tredje vägens politik är expansiv, men att expansionen möjliggörs genom förbättrad konkurrenskraft och inte genom ökad
upplåning.
För det andra skapades utrymme
för en aktiv ekonomisk politik, som
enligt krisprogrammets planer
skulle bidra till att sätta fart på
investeringar och sysselsättning.
Devalveringen följdes därför upp
med offentliga investeringar i
energi-, kommunikations- och
byggsektorerna. Den åslingska
akutmottagningen i industridepartementet stängdes, och
industripolitiken gavs en mer
offensiv inriktning. Arbetsmarknadspolitiken har förnyats:
10
AMS har i allt högre grad kunnat
satsa på arbetsmarknadsutbildning
och på att förmedla fasta jobb.
Grassmans spådomar
Sven Grassman dömde ut denna
strategi redan från början. Veckan
efter devalveringen gick han ut på
första sidan i VPKs tidning Ny Dag
och sade: ”Det hade varit bättre att
sitta med armarna i kors och göra
ingenting än att devalvera”, (Ny
Dag 67/82). Han förutspådde att
den tredje vägens politik skulle
leda till ökad arbetslöshet, ökad
inflation, djupare stagnation och ett
kraftigt ökat budgetunderskott
(Barometern 16/12 1982).
Men fortfarande fanns hopp för
socialdemokratin. Ty: ”Nu, i en av
arbetarrörelsens mörkaste stunder,
har jag beslutat att gå med i SAP”,
meddelade Grassman i boken
”Makten över våra tankar” (1983).
Efter ett årtionde av hård kritik
mot socialdemokratin, gick Sven
Grassman således in i partiet – men
inte för att arbeta för dess politik,
utan tvärtom i det uttalade syftet
att bekämpa den tredje vägens politik.
I detta syfte trappade han också
upp den verbala kritiken mot regeringen. Socialdemokratins politik
var en ”katastrof” (LO-tidningen
41/83) och ”fullständigt galen”; en
”intellektuell statskupp” hade
genomförts (Tvärdrag 5/83). Ett år
efter valet påstod han att ”KjellOlof Feldt har ytterligare förvärrat
de ekonomiska problem som de
borgerliga lämnade efter sig” (LOtidningen 33/83).
För att belägga denna katastrofala
utveckling började Grassman vid
denna tidpunkt ta till argument,
som inte kan betecknas som annat
än direkt ohederliga. Det låter
måhända som ett hårt omdöme,
men låt mig belägga det med ett
konkret och självupplevt exempel,
som också belyser Grassmans
debattstil väl. Det gäller hans
beskrivning av sambandet mellan
börsuppgång och reallöner.
Äpplen jämförs med päron
Vid en offentlig paneldebatt mellan
Sven Grassman och mig hösten
1983 pekade han på, att Stockholmsbörsen under året efter
devalveringen stigit med 100 miljarder. Men samtidigt hade det
samlade produktionsvärdet, BNP,
bara stigit med 10 miljarder. varifrån, frågade han, hade mellanskillnaden på 90 miljarder kommit?
Och han gav svaret: Jo, det är nedskurna reallöner och försämrad
offentlig service!
För mig är det ofattbart att en
professionell ekonom, som dessutom kritiserar andra för att fara
med osanning och förfalska statistik, kan föra fram den typen av
argument. Det är möjligt, att siffersammanställningen 100 minus 10
är lika med 90 låter bestickande,
men ett ögonblicks eftertanke
räcker för att man skall inse, att
den är logiskt orimlig. Det handlar
ju om helt olika ”sorter”!
BNP är värdet av ett löpande flöde
av inkomster och produktion
under ett år, medan börsvärdet är
ett förmögenhetsvärde vid ett visst,
givet ögonblick. Självfallet råder
11
inget enkelt matematiskt samband
mellan dessa båda. Den som äger
en villa eller en bostadsrätt vet av
egen erfarenhet, att värdet på fastigheten kan röra sig helt oberoende av hur ens inkomst förändras.
Att börsvärdet går upp mer än
BNP behöver därför inte alls innebära att reallönerna sjunker – och
inte heller behöver ett fall på
börsen direkt komma löntagarna
till godo i form av höjda reallöner.
I vår paneldebatt framhöll jag
detta, och Grassman tvingades dra
tillbaka sin argumentation. Likväl
har han fortsatt att på olika möten
runt om landet – där han inte haft
någon motdebattör – gång på gång
upprepa exakt samma argument
om att skillnaden mellan börsuppgången och produktionsökningen
hänförde sig till nedskurna reallöner (se t ex NSD 21/11 1983 och
Statsanställd 2/84), dvs just vad
han tvingats ta tillbaka i öppen
debatt.
Visst har vi vågat möta
Grassman!
Men inte nog med det: Samtidigt
började han också hävda, att
”varken Kjell-Olof Feldt eller hans
närmaste på finansdepartementet”
vågade möta honom i öppna
debatter, eftersom ”de skulle förlora” (LO-tidningen 17/2 1984).
Detta är ett konkret belägg för att
Grassman inte tvekar att systematiskt använda sig av direkt
vilseledande argument, även då
han själv vet att de är felaktiga och
trots att de tidigare vederlagts i
offentliga debatter. Hans påstående
att ingen vågar möta honom i
öppen debatt är dessutom en direkt
osanning: Själv har jag mött honom
ett 10-tal gånger ”ansikte mot
ansikte” och ytterligare några
gånger i skriftliga sammanhang.
Flera andra, både i och utanför
finansdepartementet, har också
mött honom, både i offentliga
paneldebatter och i skrift.
Samtidigt visar detta hur poänglöst
det kan vara att debattera med
Sven Grassman: Att tvinga honom
att ta tillbaka sina argument inför
öppen ridå i en debatt medför ju
bara, att han upprepar dem, när
han är ensam på ett möte någon
annanstans, samtidigt som han
förklarar att meningsmotståndarna
inte vågar bemöta honom!
Allt grövre artilleri
Under de senaste åren har Grassman tagit till allt grövre artilleri i
sina angrepp på regeringspolitiken.
För ett par år sedan började han
skriva krönikor i Ny Dag. I den
första av dem kritiserade han VPK
för att ha stött regeringspolitiken
för mycket i riksdagen och angav
att hans syfte med att skriva i Ny
Dag var att få VPK att rösta emot
socialdemokraterna lite oftare (Ny
Dag 51/84).
De personliga angreppen på
meningsmotståndarna har blivit
allt mer fyllda av invektiv: Villy
Bergström, chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk
forskning, sägs av Grassman vara
så korrumperad att ”till och med
kalsongerna är betalda av arbetsgivarintressena” (TCO-tidningen
24/83). Kjell-Olof Feldt är ”okunnig” (Västgöta-Demokraten 6/2
12
1986). Finansdepartementet styrs
av ”dårar”, och det var ”tragiskt”
och ”groteskt” att Stig Malms och
Anna Hedborgs rapport om den
offentliga sektorn till den förra LOkongressen hävdade, att den
offentliga sektorn inte längre behöver byggas ut i samma takt som
tidigare (Västerbottens Folkblad
15/2 1986).
Men allra märkligast är nog slutkapitlet i boken ”Det plundrade folkhemmet”, som gavs ut före valet
1985. Boken avslutas med ett ”tal
till en extra partikongress”, som
antas äga rum någon gång senare
samma år, och som inkallats för att
valet blivit ett ”katastrofval”. På
denna tänkta kongress talar alltså
nu Sven Grassman till partiet. Han
menar att valförlusten var ”välförtjänt”. Den beror, säger han, på en
reaktionär ekonomisk politik och
på att socialdemokratin är ”i upplösning, infekterad av främmande
idéer och av okunnighet i dess ledning som spritt sig som ett förlamande gift i partiet”.
Därför måste nu hela partiledningen bytas ut. Såsom ”ansvariga
för år av misstag, borgerlig
omprövning och kortsiktig opportunism” utpekas Olof Palme, KjellOlof Feldt, Ingvar Carlsson, Sten
Andersson, John-Olle Persson och
flera andra. Två år efter det att han
gått in i partiet för att bättre kunna
bekämpa dess politik – och mitt
under en valrörelse där socialdemokratin går till strid för välfärdssamhället, mot det moderna
”systemskiftet” – förutspår alltså
Grassman ett ”välförtjänt” valnederlag, och att han själv på en
extra partikongress kommer att
kallas in för att avsätta Olof Palme
och hela den övriga partiledningen.
Detta säger en hel del om Sven
Grassmans själv- och verklighetsuppfattning.
Felslagna spådomar
Grassmans något udda bild av
verkligheten framgår också av hans
fortlöpande underkännande av den
ekonomiska politikens resultat.
Han förutspådde, som redovisats
ovan, att den tredje vägens politik
skulle fördjupa den ekonomiska
krisen. Men resultatet har inte blivit vad han trodde:
Produktionen har ökat mer än
dubbelt så snabbt som den
gjorde under perioden 1976-82.
Industrins investeringar har
ökat med över 40 procent sedan
1982.
Arbetslösheten har sjunkit
kraftigt och ligger nu under 2
procent – vilket kan jämföras
med Västeuropas genomsnitt
på 11 procent.
Köpkraften har ökat igen efter
många magra år: De reala disponibla inkomsterna har ökat
med över 6 procent sedan 1982.
Bytesbalansen har svängt från
ett stort underskott till ett litet
överskott.
Budgetunderskottet har minskat från 13 procent av BNP till
mindre än 3 procent.
Underskottet i den samlade
offentliga sektorn har eliminerats, och vi har nu fått ett visst
överskott i den offentliga sektorns finanser.
13
Inflationen har gått ned till den
lägsta nivån sedan 1960-talet.
Det är inte så lätt att inse varför
detta är en ”katastrof”, som motiverar ett ”välförtjänst” valnederlag
– i all synnerhet med tanke på att
den som fäller dessa omdömen är
en person som tidigare förutspått
att politiken skulle medföra ökad
arbetslöshet, höjd inflation och
större underskott.
Men Grassman erkänner aldrig
några sådana missar. Tvärtom förandas om hur situationen såg ut
1982 – är i sanning ett märkligt
debattknep.
Bara klichéer
Sammanfattningsvis kan man om
Sven Grassman säga att han är en
person som under 15 års tid utan
avbrott kritiserat socialdemokratins
ekonomiska politik och hävdat att
ökad upplåning för konsumtion är
vad som behövs. Han gjorde en
förtjänstfull insats för att förbättra
den ekonomiska statistiken under
1970-talet, men därefter har han på
ett obegripligt sätt fortsatt att
basera hela sin verksamhet på
dessa snart tio år gamla statistikrevideringar. Vi tvingas också tyvärr
konstatera att han systematiskt
använder lögn, förtal och förvanskning av fakta i debatten.
Några lösningar på dagens
problem har han inte.
Tage Erlanders snart 15 år gamla
omdöme om Sven Grassman – att
det är en person som ”fastnat i ett
klichétänkande som ger mycket
liten vägledning” för den ekono-
söker han nu ta de förbättrade
siffrorna till intäkt för sitt vanliga
budskap – dvs att underskotten är
så små, att vi inte behöver oroa oss
för att låna mer till konsumtion.
Visst är det sant, att situationen nu
är betydligt ljusare än den var 1982.
Men detta beror ju just på den politik
Grassman själv så hårt kritiserat, och
som enligt honom bara skulle förvärra
situationen! Att använda det goda
resultatet av denna politik som
argument för att regeringen överdrivit problemen - och utan att
miska politiken (Ekonomen 2/73) –
står sig alltså fortfarande väl.
14
