Anemoner

BIOLOGI
Anemonen Urticina felina kan med hjälp av specialiserade
nässelceller fånga byten som är nästan lika stora som den
själv. Födan utgörs ofta av kräftdjur t ex trollhumrar.
Anemoner
– vackra men förrädiska rovdjur
Text och Foto Anders Axelsson
Så här års när det är mörkt så snart man slutar jobbet eller skolan blir det ofta mycket
nattdyk. Nattdyk är för mig en otrolig upplevelse där man mer än på dagen slås av den
enorma färgrikedomen under ytan. Till de mest färgsprakande djuren hör vissa arter av
anemoner. De påminner faktiskt mer om bjärt färgade blommor än djur, där de står och
lyser upp i vintermörkret. En av våra mest kända svenska biologer Carl von Linné
kallade dem också mycket riktigt för "blomdjur".
Anemoner är nässeldjur
Anemoner är nässeldjur liksom brännmaneter. Närmare
bestämt så tillhör anemonerna koralldjuren och det är dessa
som Linné kallade för "blomdjur", Anthozoa. Namnet
Anthozoa härstammar från grekiskan där anthos betyder
blomma och zoa kommer från ordet zoon vilket betyder djur.
Visst påminner anemoner om blommor, bland annat så står de
oftast stilla på en och samma plats hela sitt vuxna liv utan att
flytta på sig. Anemonernas dygnsrytm är dock motsatt
växternas. Dagtid är många anemoner ihopdragna likt
blomknoppar. Först under nattens mörka timmar öppnar de
sig och slår ut i all sin färgprakt likt blommor som slår ut i en
rabatt.
Anemonerna öppnar sig för att söka föda. Vad som ser ut som
vackra och ofarliga blommor är i själva verket rovdjur som
ibland kan ta relativt stora byten.
Nyttjar sig av nässelceller
Anemoner fångar sin föda med hjälp av nässelceller som
sitter på de många tentaklerna. Den lilla nässelcellen
innehåller ett vapen kallat en nässelkapsel. Nässelkapslar
fungerar i stora drag som en
harpun. Det finns en
avtryckare och en tråd som
kan vrängas ut och tränga in
i offret likt en pil.
Avtryckaren kan utlösas
såväl kemiskt som
mekaniskt och när detta görs
så slungas tråden ut. Då den
spetsiga tråden tränger in
genom huden injiceras ett
gift som förlamar eller dödar
bytesdjuret.
Nässelcellen
Utlöst
nässelkapsel
Avtryckare
Nässelkapslarna används
Cellkärna
inte bara för att fånga byten
Utlöst
Outlöst
utan de nyttjas också som
försvar mot eventuella
Illustration: Tobias Herder
angripare. Vissa typer av
nässelkapslar är specialiserade på fasthållning, så kallade
spirocyster. Anemonerna har många och väldigt starka sådana
spirocyster vilket är förklaringen till att de kan hålla fast
21
BIOLOGI
Vissa arter av anemoner kan föröka sig
genom delning. Här ses en individ av
havsnejlikan, Metridium senile, som
håller på att dela upp sig i två.
Färg och form på havsnejlikor varierar
enormt. Då anemonen ej fångar föda
dras tentaklerna in och anemonen drar
ihop sig.
riktigt stora byten. En av våra
vanligaste anemoner, Urticina felina,
kan t ex fånga trollhumrar som är
nästan lika stora som den själv. Fångade
byten förs ner i munnen som sitter i
centrum på anemonen. Denna öppning
är inte bara mun utan här åker också
matresterna ut liksom anemonens
könsprodukter; ägg och spermier.
Då havsnejlikor förökar sig genom
delning får individerna samma färg. Här
syns en grupp orangefärgade individer
som troligen kommer från en och
samma ursprungsanemon.
Havsnejlikan
De flesta arter av anemoner saknar
svenska namn. En av de få arter som
har ett allmänt vedertaget svenskt namn
är havsnejlikan, Metridium senile.
Havsnejlikan är väldigt vanlig på
hårdbottnar längs hela svenska
västkusten och tränger även in i
Två olika typer av
fortplantning
Anemoner har två olika sätt att föröka
sig, sexuellt och asexuellt. Sexuell
fortplantning innebär att det sker en
sammansmältning av arvsmassa från två
olika individer. Förenklat kan man säga
att sexuell fortplantning omfattar
förökning med hjälp av ägg och
spermier, medan asexuell fortplantning
innebär att djuren på något sätt delar
upp sig i flera individer.
Många arter av anemoner är
skildkönade, det vill säga att det finns
separata han- och honindivider. I vissa
fall förekommer det även att en och
samma individ kan bilda såväl ägg som
spermier. När spermier och ägg träffas
utvecklas dessa så småningom till en
liten larv som kallas planula.
Planulalarver är så små att det krävs
mikroskop för att studera dem. De ser i
princip ut som en liten avlång boll täckt
med en mängd små hår. Håren är till för
att larven ska kunna simma och ta sig
fram i vattnet. Under en relativt kort
larvfas så lever de flesta anemoner som
plankton svävandes runt i vattenmassan.
När planulalarven hittar en plats den
tycker om så slår den sig ner och
utvecklas till en ny liten anemon.
22
Den vackra havsanemonen, Urticina felina, har
fått en mängd olika svenska namn t ex vaxros,
sjöros och havsros.
Havsnejlikor som irriteras försvarar sig
genom att skicka ut vita trådar.
Trådarna kallas för acontier och är tätt
besatta med nässelceller.
sydvästra Östersjön. Färgen på dem
varierar enormt från vitt till orange.
Gula, gröna och bruna individer är
också vanligt förekommande. Även om
färgen varierar är arten relativt lätt att
känna igen på de många smala
fångsttentaklerna, vilka normalt är
ljusare än övriga kroppen. Med hjälp av
fångsttentaklerna fångar havsnejlikan in
sin föda som i huvudsak utgörs av små
planktonorganismer.
Genom att havsnejlikan har så väldigt
många olika färgvarianter är det oftast
ganska lätt att se om en grupp individer
kommit till platsen som larver eller om
de förökat sig genom delning. Har
individerna inom ett område samma
färg kan man oftast dra slutsatsen att de
i huvudsak kommer från en och samma
ursprungsindivid som delat sig
upprepade gånger. Är individerna
däremot olikfärgade så kommer de från
larver som slagit sig ner och vuxit upp
på platsen.
Kärt barn har många namn
En sammandragen Urticina felina skiljs från
Urticina eques genom att den har kraftiga vårtor
samt ofta samlar på sig diverse grus och
Havsanemonen, Urticina felina, är mycket färgvariabel. Här syns ett rödlila exemplar, men de
kan även vara grå- eller grönaktiga samt ha inslag
av klarrött och vitt.
En av våra vanligaste och absolut
vackraste anemoner har fått en mängd
olika namn. Namn som havsanemon,
vaxros, stor sjöanemon, havsros och
sjöros är alla namn på en och samma
art, nämligen Urticina felina. Inte ens
det vetenskapliga namnet har fått vara
det samma, i äldre litteratur benämns
arten ofta Telia felina. Numera är detta
dock ett felaktigt namn och man bör
nyttja släktnamnet Urticina istället för
Tealia.
Som om det inte redan vore nog med
namnförbistring har arten tidigare delats
upp i två varianter kallade Tealia felina
var. coriacea samt Telia felina var.
BIOLOGI
Ovan:
Anemonen Adamsia
palliata lever på skal till
den norska eremitkräftan
Pagurus prideauxi. Den
nedre anemonen har här
reagerat på den övre
eremiten genom att
släppa ut brännande
trådar så kallade acontier.
Till vänster:
Anemonen, Urticina
eques, blir större än
Urticina felina och är
oftast blekare i färgen.
Till höger:
På neptunsnäckornas skal
växer ofta en anemon
kallad Hormathia digitata.
Till vänster:
En sammandragen
Urticina eques skiljs lätt
från Urticina felina på sin
släta kroppsyta utan
lofotensis. Dessa två
varianter anses
numera var skilda
arter som skall heta
Urticina felina och
Urticina eques.
skickar ut en mängd rosa trådar, så
kallade acontier, om den blir störd.
Acontierna är mycket tätt besatta
med nässelceller och de utgör därför
ett gott skydd för såväl anemonen
som eremitkräftan.
Man skiljer arterna
åt genom att
Urticina felina
normalt har
framträdande vårtor
på kroppsytan samt
samlar på sig
diverse grus och
skalfragment till
skillnad från
Urticina eques som
är relativt slät och
inte samlar på sig
material från
omgivningen.
Urticina eques blir
dessutom större i
storlek samt växer
djupare och är som
regel blekare i
färgerna än Urticina
felina.
Även vår vanliga havsnejlika har
acontier, fast de är vita istället för
rosa. Prova gärna att trycka relativt
hårt på en hopdragen havsnejlika
nästa gång du dyker på västkusten.
Ur små vårtor på huden kommer det
då ut acontier som ser ut som tunna
vita trådar.
Nyttjar anemoner som
skydd
Anemonernas förmåga att brännas
nyttjas som skydd av många djur
som lever tillsammans med dem. Ett
exempel är den norska eremitkräftan
Pagurus prideauxi som under större
delen av sitt liv lever i anemonen
Adamsia palliata istället för i ett
snäckskal. Skyddet blir ännu
effektivare genom att anemonen
Neptunsnäckor lever precis som den
norska eremitkräftan ofta
tillsammans med anemoner. Längst
fram på spiran nästan vid snäckans
öppning sitter ofta anemonen
Hormathia digitata. Färgen på denna
anemons tentakler varierar från
gråvitt till rödbrunt, munskivan i
centrum på anemonen är ofta ljusare
än själva tentaklerna. Arten är
normalt väldigt hård och fast att ta i
och känns lätt igen på sin
karaktäristiska växtplats. Det är dock
inte alltid som de sitter på
neptunsnäckor utan de kan även sitta
på andra hårda föremål, gärna av
biologiskt ursprung som musselskal
och till och med skalen på
maskeringskrabbor.
Anemoner som växer på
ålgräs
Anemonen Sagartiogeton viduatus är
också mycket specifik vid valet av
växtplats. Den växer i huvudsak på
BIOLOGI
Till vänster:
Ålgräsanemonen
Sagartiogeton viduatus
växer nästan uteslutande
på ålgräs. Den känns lätt
igen på sin växtplats och
den randiga kroppen.
Till höger:
Ålgräsanemonen utgör
den huvudsakliga födan
för nakensnäckan
Aeolidiella glauca.
ålgräs och kallas därför ibland för
ålgräsanemon. I vissa grunda vikar är
den så vanliga att det sitter en eller flera
individer på vart enda ålgräsblad.
Nakensnäckan Aeolidiella glauca har
specialiserat sig på att äta dessa
anemoner och de lever därför främst i
ålgräsängar. Snäckan punkterar
anemonerna och suger i sig innehållet
ur dem. Med födan får nakensnäckan i
sig en massa nässelkapslar. Märkligt
nog utlöses inte dessa, de spjälkas inte
heller sönder i snäckans tarm. Istället
tas de upp ur tarmen och förs ut i
utskotten på nakensnäckans rygg. I
utskotten samlas på så vis massor med
nässelkapslar som ligger där outlösta.
Skulle något rovdjur komma och bita i
nakensnäckan så utlöses
nässelkapslarna och en eventuell
angripare skräms bort.
Vår största anemon
Störst bland våra svenska anemoner är
Bolocera tuediae, den kan bli över 20
cm i diameter. Denna art är inte bara
störst utan den har också de kraftigaste
nässelcellerna. De är faktiskt så pass
kraftiga att även vi människor kan
känna att den bränns lite, framför allt
om vi kommer i kontakt med den
någonstans där huden är tunn. Minst två
olika kräftdjur har lärt sig att dra nytta
av dessa anemoner med sina kraftiga
nässelceller.
Under dessa anemoner finner man ofta
ett helt litet hov av små räkor
tillhörande släktet Spirontocaris. Dessa
lever här för att söka skydd från större
rovdjur. Det är väldigt få djur, om
några, som skulle kunna komma åt
räkorna utan att bränna sig på
anemonen. Räkorna observeras ibland
även uppe i anemonens tentakler vilket
tyder på att de lyckats bygga upp någon
form av skydd mot anemonens kraftiga
nässelceller. Räkor och diverse andra
smådjur utgör annars den normala
födan för anemonen. Även trollkrabbor
har lärt sig att nyttja anemonen
Bolocera för skydd. De backar helt
enkelt upp mot anemonen vilket
försvårar för andra djur att komma åt
trollkrabborna.
Gullmarsanemonen
I Gullmarsfjorden i anslutning till
Lysekil finns det ofantliga
mängder av en liten vit anemon
Ovan:
Vår största anemon, Bolocera tuediae, utgör
ofta
Till höger:
Gullmarsanemonen, Protanthea simplex, är som
namnet säger mycket vanlig i Gullmarsfjorden.
24
kallad Gullmarsanemon, Protanthea
simplex. Utanför fjorden förekommer
denna art endast sporadisk på stora
djup, ofta under 50 m. I
Gullmarsfjorden hittar vi den däremot
redan från 15 m djup. Här finns den i
otroliga mängder. De sitter så tätt att det
i princip är omöjligt att hitta en enda
kvadratmeter bergvägg utan dem. Detta
märkliga fenomen är typiskt för många
fjordar. Det finns massvis av arter som
är vanligt förekommande i en specifik
fjord, men som man sällan hittar utanför
fjorden. Gullmarsanemonen vill ha
relativt stillastående vatten som inte
cirkulerar för mycket. Denna miljö
erbjuds inne i fjorden, vilket troligen är
en del av förklaringen till att den är så
vanlig här inne.
Det finns betydligt många fler arter av
nordiska anemoner än de jag har tagit
upp här. Man räknar faktiskt med att vi
har ca 35 olika arter bara i Sverige, men
dessvärre är flera av dem mycket svåra
att skilja åt. De vanligaste arterna som
är lätta att känna igen står omnämnda i
texten ovan. Nästa gång du ser en
anemon så titta därför lite närmare på
den. Kanske att du lyckas artbestämma
den eller har turen att få se något av de
djur som lever tillsammans med den.