Att vara samhällskritisk som konstnär och visa det tydligt i sina verk

Att vara samhällskritisk som konstnär och visa det tydligt i sina verk är naturligtvis inte ett för sextiotalet
unikt fenomen. Politiskt engagerad konst dyker upp här och var i konsthistorien, och har - precis som
exempelvis litteraturen - ofta spelat en betydande roll i samhällsutvecklingen. Det som dock var så speciellt med den svenska politiska konsten under sextio och sjuttiotalet var att nästan samtliga elever vid
konsthögskolorna började intressera sig för bildens kraft att förändra samhället. Under ett tiotal år var
det alltså snarare regel än undantag att ägna sig åt politiskt engagerad konst.
1983 utgavs den förmodligen viktigaste boken om perioden; Våga se!, skriven av den nyligen avlidne
författaren Bengt Olvång. Boken har sin utgångspunkt i efterkrigstidens konst i slutet av 40-talet och
behandlar tiden fram till början av åttiotalet. Boken presenterar över hundra av de konstnärer som
under denna period ville förmedla ett kritiskt budskap med sina bilder och skulpturer. Hos dessa konstnärer finns en önskan om att konsten inte längre ska agera som prydande inredningsdetalj, de såg
möjligheten att använda sina bilder som ett visuellt vapen för att uppmuntra folket att kräva förändring.
De gallerier som visade dessa nya - ofta inte ens utexaminerade - konstnärer var främst Galleri Karlsson och Galleri Observatorium, som båda låg i Stockholm. Dessa gallerier blev en samlingspunkt för
den nya mer aggressiva konsten, som de vanliga gallerierna hade svårt att förstå kvalitén av. Dessa två
gallerier visade konstnärer som Lena Svedberg, Lars Hillersberg, Kjartan Slettemark och Marie Louise
Ekman. Dessa var ju självklart inte de enda utställande konstnärerna, totalt hade de båda gallerierna
över hundra utställare under 60 och 70-talet.
Det var endast en mycket liten del av dessa experimentella konstnärer som överhuvudtaget sålde sina
verk. Det skedde till och med att man som köpare blev avvisad om man inte passade konstnärens
preferenser, detta råkade exempelvis Gerhard Bonnier ut för när han ville köpa Lars Hillersbergs ”Dom
ger visst en västern på TV ikväll”, när denne ställde ut på Galleri Karlsson. Man kan tänka sig att den
traditionelle konstköparen inte var van att bli nobbad på grund av namn eller sysselsättning, men vissa
konstnärer vägrade helt enkelt att tumma på sin övertygelse. Ofta slutade det med att verken köptes
eller byttes konstnärskollegor emellan, få verk hamnade i privata samlares ägo, och endast en liten
del köptas in av institutioner och museer. De verk som köptes var främst av de manliga konstnärer som
även ställdes ut aktivt på gallerierna, de kvinnliga konstnärernas eftersatta ställning syns tydligt på
könsfördelningen i de statliga och kommunala samlingarna.
En annan del av den konst som i kanske ännu högre grad marginaliserats i museisamlingarna är de
konstnärer som valde att inte visa sina bilder på gallerier. Dessa sålde ofta sina verk själva på gatan,
och i vissa fall hade de tanken att deras bilder inte skulle kunna köpas för pengar, dessa konstnärer
satte istället upp dem illegalt på offentliga platser. Dessa konstnärskap är extra viktiga, då konstnärerna inte bara skapar en ny genre inom konsten utan även introducerar ett nytt sätt att förmedla sina
bilder på. Att sätta upp sina bilder illegalt är något som är högaktuellt idag, då den samtida gatukonsten fungerar på samma sätt. Det är dock inte många idag som känner till denna tidiga form av svensk
gatukonst.
Det var heller inte ovanligt att konstnärernas utställningar anmäldes, beslagtogs eller rent av totalförstördes av uppretade åskådare. Många konstverk finns alltså inte kvar idag. I början på åttiotalet
kastade också många av konstnärerna själva stora delar av sina produktioner, några av dessa var Kjartan Slettemark, Beth Laurin, och Anna Sjödahl.
Texter: Valdemar Gerdin & Julia Frostell
Maria Adlercreutz, född 1936
Maria Adlercreutz föddes i Stockholm 1936 som dotter till sekreteraren Anna Lena Liljehöök och konstnären
och formgivaren Akke Kumlien. Kumlien var mycket uppskattad av sin samtid, och formgav bland annat
Sveriges radios logotyp och Svenskt Tenns emblem som båda fortfarande används.
Adlercreutz började sin textila utbildning på Konstfack 1956. Under åren fram till sin examen 1962 fattade hon
snabbt tycke för lärare som Edna Martin och Gösta Sandberg. Merparten av studenterna som gick på den textila
linjen under femtio- och sextiotalen var kvinnor.
Efter Konstfacksstudierna arbetade Adlercreutz som anställd på Licium med textila inredningar till kyrkor.
Hon arbetade även hos textilpionjären Susan Gröndal, där hon jobbade med inredningar till offentliga rum och
privata hem.
Efter några år sade hon upp sig från tjänsten på Licium för att arbeta som textil bildkonstnär på heltid. För att
klara sig ekonomiskt tog hon tillfälliga arbeten som kontorist, och när det var extra skralt fick hon ekonomisk
hjälp av sin mor.
Adlercreutz vill med sina bilder synliggöra och immortalisera händelser och känslor som hon anser inte skall
glömmas bort av omvärlden. Det tidskrävande tillvägagångssättet blir även för Adlercreutz ett sätt att bemästra
den ångest hon själv känner inför de bilder hennes vävar avbildar. Processen och att använda sig av det
tidskrävande arbetssättet påminner på många sätt om Gunnel Wåhlstrands konstnärskap; genom ett mycket
omsorgsfullt arbete förstorar Wåhlstrand upp gamla släktfotografier med endast blyerts för att försöka förstå sig
på de nu döda personer hon porträtterar, resultaten är häpnadsväckande hyperrealistiska. Slutprodukten blir
hennes sätt att påminna sig själv och andra om livets förändringar, ett sätt att kunna förvalta och bevara.
Angående det Adlercreutz kallar det ”opraktiska” med processen, blir i längden det enda praktiska, en idé som
även poeten Gunnar Ekelöf underströk. Här skall tilläggas - för att ytterligare understryka det tidskrävande i att
arbeta med bildväv - att hon under sin femtio år länga karriär endast slutfört ett tjugotal verk.
En konstnär som betytt mycket för Adlercreutz är den svensk-norska bildvävaren Hannah Ryggen (1894-1970).
Ryggen vävde helt utan skisser, år 2012 visades ett flertal av hennes verk på Documenta 13 i Kassel.
Det som fascinerade Adlercreutz var inte bara Ryggens intuitiva arbetssätt och färgrika gestaltningar, utan också
de starka motiv hon valde att väva fram. Dessa skiftade mellan skildringar från Ryggens eget liv och händelser
– med både historisk och samtida förankring - som berörde henne.
Adlercreutz använder sig av redan existerande bilder som hon finner i dagstidningar, tidskrifter och affischer.
Bilderna gör hon sedan skisser av i blyerts, som blir förlaga till bildväven.
Hennes mest kända verk; I hennes ögon bevaras folkets ljus (påbörjad 1968, slutförd januari 1972) består av två
bilder som Adlercreutz vävt samman. Den vänstra bilden föreställer den nordvietnamesiska FNL aktivisten Le
Thi Rieng. Bilden är tagen strax innan hon blev bortförd av amerikanska armen för att senare bli arkebuserad.
Bilden Adlercreutz använde som förlaga fann hon på omslaget till den cubanska tidningen Granma 31 mars
1968. Vävens högra del är ytterligare en reportagebild från Vietnam som spreds i media; fotografiet är taget i
samma stund som en hel familj förs bort av amerikanska soldater (– en vardagsskildring under pågående krig).
Titeln I hennes ögon bevaras folkets ljus är inspirerad av Ingemar Leckius dikt Under järnhimlen, vilken Leckius
skrev samma år som bilden på Le Thi Rieng publicerades för första gången.
Den färdiga bildväven är utförd närmast i gråskala med ett par ljusare färgtoner i Li Thi Riengs ansikte. Väven
består av grovt ullgarn, ryagarn, nöthårsgarn, gobelingarn och norsk spelsau, samtliga garner är handfärgade.
I hennes ögon bevaras folkets ljus finns i dag på Nationalmuseum i Stockholm, många av Adlercreutz verk
är placerade på museer och institutioner runt om i världen.
Behnn Edvinsson, född 1945
Edvinsson gick på Konstfack och Kungliga konsthögskolan mellan 1969-1976. De flesta av hans tidiga konstverk
är fotorealistiska oljemålningar. Motiven är tidsskildrande med en samhällskritisk karaktär, levererade med en
stor dos humor. Edvinssons mest kända verk är en gigantisk oljemålning från 1976 på 5.5 x 3.1 meter med
titeln ”The Great Show”, som var hans bidrag till Kungliga konsthögskolans slututställning på Kulturhuset i
Stockholm.
Ända sedan Gustaf III var det tradition att kungen invigde Kungliga konsthögskolans examensutställning. Då
Carl XVI Gustaf år 1976 fick se Edvinssons målning ”The Great Show” på invigningen, såg han sig själv avbildad
som ”Gubben i lådan” – hoppandes ur skrevet på Olof Palme. Kungen gick då till Akademiens sekreterare och
sade att han aldrig mer skulle inviga en elevutställning, vilket han inte har gjort sen dess.
Cilla Ericson, född 1945
Ericson var under slutet av sextiotalet och sjuttiotalets början en av de konstnärer som till stor del spred
sitt budskap genom att delta i manifestationer och sprida affischer. En av hennes mest spridda affischer är
”Akropolis”. Bilden trycktes i tusental som affisch med svensk och grekisk text, denna spreds sedan både i Sverige
och Grekland på demonstrationer och utställningar, i Grekland blev affischen dock snabbt förbjuden.
1973 hade Ericson sin debututställning ”Svarta Bilder” på Kollektivgalleriet i Gamla stan i Stockholm.
Utställningen var en sammanställning över hennes produktion mellan 1968 – 1973, det var främst teckningar
utförda i blyerts och grafit, men även en del tryckta bilder. Temat i bilderna var människans förmåga till
självförstörelse. Motiven var den misshandel, tortyr och förtryck som så många människor fick utstå på grund av
sin etniska tillhörighet eller sina politiska åsikter på många platser i världen.
Kort efter det att utställningen öppnat vandaliserades nästan samtliga av hennes målningar. Galleriet, som låg i
källarplanet, bestod av flera rum som bevakades dåligt, och detta gjorde det möjligt för någon att ta sig in och
ut ur galleriet utan att bli sedd. De flesta av konstverken blev vandaliserade med röda och blåa spritpennor,
förmodligen för att en eller flera personer blivit provocerade av Cilla Ericsons råa bilder. Ett fåtal av de
vandaliserade verken finns kvar idag.
Hans Esselius, född 1948 samt Kjartan Slettemark 1931-2008
Kjartan behövde ett nytt pass och jag hade lovat att ta passfotot. Jag släpade med mig kameror, stativ, belysning
och ett lakan för att få en vit bakgrund i Kjartans annars färgexploderande och föremålsbemängda ateljébostad på
Grindsgatan i Stockholm. Det var ändå inte lätt att hitta en plats att ställa allting på. Kjartan fick sitta på en stol
medan jag ordnade med belysningen som måste vara exakt enligt dåtidens regler från passmyndigheten. ”Titta
hit, sitt rakt, vrid huvet en cm till vänster nej inte så mycket.” Backar belysningen något. ”Titta hit igen…nej
inte så”.. etc.
När jag efter någon timme kommit så långt att jag skulle mäta ljuset och stod med exponeringsmätaren uppkörd
i Kjartans ansikte säger han uppgivet: ”Nä nu orkar jag inte mer, jag tror jag tar och sätter in en bild på Nixon i
passet istället. Jag ska ju till USA och dom måste väl släppa in mig när de ser att jag är Nixon, inte sant?”
”Jo men antingen får du raka av dig skägget eller rita dit ett skägg på Nixon för ni är ju inte speciellt porträttlika”
invände jag. ”Ja men kan du inte fotografera mitt skägg och sätta det på Nixonaffischen och sen plåta av den och
göra en passbild?”
Kjartan for upp ur stolen och ställde sig framför Nixonporträttet han fått från USA:s ambassad. ”Alltså, du
förstår vilken grej om jag kommer till USA som Nixon och bara säger ”Drive me to the White House, please”.
Medan Kjartan alltmer exalterat kom på vad han skulle göra som president stod jag och jämförde Kjartans nu
glada anlete med Nixons bistra nuna. Hur skulle man kunna få Kjartan att likna Nixon? Eller ska man låta
Nixon likna Kjartan? Nixon måste i så fall få både Kjartans skägg och hans mindre hårbevuxna flint. Men att
klippa ut ett skägg med alla hårstrån och få det se naturligt ut? ”Och så kan Nixon få mitt gamla pass och bli
mig och åka till Stockholm och bli konstnär!! HA!!! Alltså det här kan bli dundersuccé!
Esse, kan du inte göra mig till Nixon? Du måste bara kunna! I will not take no for an anwser, I am the president,
you know ”. Nu var Kjartan eld och lågor och brast ut i ett glädjetjut när jag förkunnade att jag nu visste hur
jag skulle göra. Hade han en svart kavaj? Och en vit skjorta och svart slips, som Nixon hade på sitt porträtt?
För då kunde jag få skägget se naturligt ut mot klädseln genom att byta ut hela axelpartiet och nedåt. Men då
måste Kjartan vara klädd som Nixon. Men någon svart kavaj, vit skjorta och slips ingick inte i Kjartans färglada
garderob.” Men jag kan ju försöka knacka på hos grannarna och höra om jag kan få låna en svart kavaj”.
Innan jag hunnit reagera var Kjartan ute i trapphuset och plingade på grannarnas dörrar. Det behövdes en vit
skjorta med svart slips också. Så medan Kjartan jagade en svart kavaj tog jag ett vitt A4-papper och med hjälp
av en svart tuschpenna ritade jag en svart slips med slipsknut. Och när Kjartan anlände med en svart kavaj
ovanpå sin vita undertröja stoppade jag in pappret med slipsen under kavajen och vips hade han en perfekt
Nixonmundering.
Kjartan satte sig på stolen och log som solen själv och väntade på att jag skulle börja fotografera. Solen gick
i moln när jag förklarade att jag måste göra om ljussättningen så att den nu skulle efterlikna den belysning
som Nixons fotograf hade använt till presidentporträttet. Allt för att underlätta sammansmältningen av de två
bilderna som jag samma natt framkallade och kopierade. Men det blev inte Nixon som fick Kjartans skägg.
Istället skar jag med en vass skalpell försiktigt ut Nixons ögon, näsa och mun och klistrade nogsamt fast dem
på Kjartanfotot, Ett förskräckligt Frankenstein-monster tittade nu på mig. Den snälle Kjartan hade förvandlats
till en Rasputinliknande hypnotisör. Jag började tvivla på att passmyndigheten skulle godkänna bilden, och vad
skulle hända om han fastnade i någon passkontroll när har skulle resa? Skulle han hamna i fängelse? Vad var
straffet för urkundförfalskning och stöld av främmande stormakts stadschefs identitet? Med mårdhårspensel och
fotoretuschfärg förfinade jag sammansmältningen.
Reprofotograferade collaget och kunde fram på morgontimmarna förminska collagebilden till passfotoformat.
Med morgonbussen återvände jag till Kjartans ateljébostad medhavande två färska wienerbröd från ett närbeläget
fik. Jag knackade på dörren och kände på handtaget. Dörren var som vanligt olåst. ”Hallå” hörde jag från köket
och där stod Kjartan passande nog och hällde vatten i kaffebryggaren. Medan det heta vattnet rann genom
kaffefiltret pillade jag fram en passbild ur ett prasslande negativkuvert och la det på bordet under den tända
lampan.
Kjartan tog på sig sina läsglasögon som låg på bordet, lutade sig fram, skrattade lite nervöst, tittade sen frågande
på mig och undrade: ”Alltså, vem i hela världen är det där? Är det jag? Jag ser ju att det är mitt skägg och flint,
men jag ser ju för jävlig ut. Är det Nixons ögon?” Kjartan kisade mot det lilla fotot och höll det intill glasögonen.
Jag tog fram originalcollaget och två oklippta porträtt i större format och förklara hur jag gjort.
Under en lång bedövande tystnad där endast ljudet från kaffebryggaren fräste hål i koncentrationen betraktade
nu Kjartan de tre bilderna. Med den lilla passbilden mellan tummen och pekfingret skakade han på huvudet och
sa: ”Fantastiskt!” Paus ”Alltså, det här är bara för mycke, ”, ”titta vilka ögon…och munnen, ja tamejfaan, det är
Nixon och mitt skägg och flint. Fantastiskt! Jag har blivit Nixon efter alla år jag jobbat med Gevaliabilden! Hur
mycket är klockan? Jag tror dom öppnar klockan tio på passmyndigheten. Jag måste åka och lämna in bilden
direkt.” Jag drog en lättnadens suck, Bilden var godkänd och mitt nattarbete var tydligen inte förgäves. ”Kan vi
inte dricka kaffet först?” sa jag och tog fram de båda wienerbröden ur påsen. ”Förlåt.” Sa Kjartan och stängde av
kaffebryggaren. ”Det är klart att Ynglingen ska få sin belöning efter en hel natts slit för sin Mästare.”
Han höll upp originalcollaget och skrattade. ”Jag kan göra en ny Gevaliaffisch med den här bilden och texten
”När du får oväntat besök”…”av Nixon”…”eller Kjartan”…”eller: När man får väntat besök…av Herr Esse, även
kallad Ynglingen. Men efter det här mästerverket får väl jag kalla dig för Mästare.” Kjartan tittade mig leende
i ögonen och nickade och nickade medan han kanske tänkte. ”Men då, måste jag kallas Stormästare, då… i så
fall.” Hans Esselius
Hans Esselius, född 1948
Till Fläsket Brinner’s första album 1971 fotograferade jag ett brinnande grishuvud i Kjartan Slettemarks
kakelugn. När man 1972 skulle ge ut ett dubbelalbum blev jag ombedd att göra en uppföljare av det brinnande
grishuvudet, men nu ville man ”fläska på” med en hel gris och Sex, Drugs & Rock N’ Roll som tema.
Att hälla bensin över en hel gris och flambera den för fotografering kändes lite ”favorit i repris” och riskerade
bara att uppfattas som en krampartad uppföljare till en tidigare hit.
I min - samma år publicerade - seriefigur Professor Hoffman’s anda målade jag istället en stor fet gris utan
byxor, med en elgitarr och en hallucinatoriskt färggrann ormliknande kedja på väg genom en stad i nattmörker
och namnet ”FLÄSKET” som en lysande reklamskylt mot en stjärnbeströdd himmel. Istället för att låta hela
grisen vara eld och lågor lät jag bara grisknorren brinna, som stubin till en bomb som den klotformade grisens
underkropp kunde liknas vid.
Den röda guran fick symbolisera Rock N’ Roll, och att knorren var ”påtänd” och grisen redo att explodera fick
temat Drugs att tills vidare vara lite subtilt, men skulle sen bli mer framträdande på albumets baksida. Men Sex
då? Räckte det med att grisen – likt Kalle Anka - blottade sin underkropp? Vart var han på väg? Vad skulle han ha
kedjan till? Och varför fick vi inte se ”knorren” på grisens framsida? Som genom ett hål i omslagsbilden tillförde
jag då en vision om grisens onda avsikter; att tvinga en nattligt prostituerad äta fläskkorv. I de råristider som
rådde var fläskkorv mer tabu att visa än fortplantningsorgan skulle det visa sig. Trots att Fläsketmedlemmarna
var stormförtjusta i hela bilden och dess cirkelformade titthål censurerade skivbolagsproducenten omslaget,
och när dubbelalbumet släpptes var det helt svart där scenen med fläskkorven skulle varit. Baksidans svävande
narkotikaliknande kapslar fick dock vara kvar. Lustigt nog blev det hela omvänt när albumet kom på CD 2002.
Då fick cirkeln med fläskkorven vara med och till och med pryda själva CD:n, men inte kapslarna, som jag utan
att knorra (sic!) gjorde om till små fläskkorvar istället. Nu erbjuds originalmålningarna till detta legendariska
proggalbum till försäljning, inklusive ett unikt provtryck av omslaget.
Hans Esselius
Folkets Ateljé
Folkets Ateljé bestod av ett tiotal personer som under åren 1968-1969 gjorde politiska affischer kollektivt, delvis
inspirerade av Atelier Populaire i Paris. Folkets Ateljé bestod främst av etablerade konstnärer, men vem som helst
var välkommen att vara med. En av anledningarna till det kollektiva arbetet var att minska risken att affischerna
skulle kunna misstolkas, det var först efter att alla godkänt en skiss som man lät trycka den.
1968 var inte mediaflödet detsamma som idag, det fanns en tv-kanal, ett par radiokanaler, och ett mindre antal
dagstidningar. Folkets Ateljé ville med sina affischer berätta för invånarna om händelser som de vanliga medierna
inte presenterade, det kunde röra sig om frågor som kretsade kring nationella problem eller internationella
händelser.
Folkets Ateljé hade aldrig någon fast punkt där man samlades, utan de hyrde temporärt in sig i olika lokaler eller
bröt sig i enstaka fall in i lokaler för att trycka sina affischer. De hade dock några återkommande samlingsplatser,
varav en var en båt vid norrmälarstrand där man träffades för att diskutera vilka frågor och händelser som var
viktiga att göra affischer om. Apoteket Tigern på Upplandsgatan blev även en knytpunkt, där de under en
längre tid hyrde en lokal vilken fungerade som ateljé. Samma byggnad huserade även ett antal andra politiska
grupperingar, samt en grupp amerikanska desertörer.
Affischerna sattes upp nattetid på stadens väggar med hjälp av tapetklister eller vattenglas. Man grupperade
sig per stadsdel i Stockholm och polisen kom att bedriva vad som kan liknas vid en häxjakt på de så kallade
”affischklistrarna”. Det gick så långt att man betalade ut belöningar för tips som kunde leda till gripanden.
Allan Friis, född 1931
Allan Friis, debuterade i mitten av 50-talet på en utställning med Max Walter Svanberg. Under denna tid
präglades Friis måleri av ett imaginistiskt formspråk, som skall komma att förändras under 60-talet. De tidigare
surrealistiska bilderna, ofta med subtila och fragila motiv, börjar ändra skepnad. De sköra delarna byggs på
genom att tunna linjer blir tjockare, många linjer blir färre linjer och skapar stabilare former i måleriet. Friis
närmar sig allt mer pop-konsten genom att de tidigare ickeföreställande formerna tar nya skepnader i form av
högtalare, radiosändare och övervakningskameror.
Övervakningsredskapen var kanske inte självklara som motiv för Friis publik under sextiotalet, idag – med facit i
hand – blir kopplingen till den övervakningshysteri som härjade i många länder under denna tid uppenbar.
I slutet av sextiotalet börjar Friis bilder allt mer påminna om reklamplakat, men uppmärksamheten riktas hos
Friis på allt som har med antikonsumtion att göra. Budskapen i dessa bilder är direkt politiska; för att inte
motiven skall misstolkas tillför han text på bildytorna precis – som på ett reklamplakat.
Dessa tusch- och temperamålningar fungerade som förlagor till affischer som skulle distribueras ut i
Sverige. Bilderna ställdes ut på bibliotek, skolor och arbetsplatser. En del av bilderna reproducerades som mindre
affischer, vilka spreds till bokkaféer runt om i landet.
I februari 1974 blev Friis kontaktad av dåvarande intendent på Lunds Konsthall; Marianne Bråhammar, som
ville göra en utställning med Friis och Gerhard Nordström. Utställningen kom att kallas ”Vi sitter i samma båt”,
vilket även var titeln på ett av Friis verk i utställningen. Samtliga av Friis tjugosex bilder var tuschlaveringar på
papper. Utställningen blev mycket uppmärksammad, inte minst tack vare att en medlem av konsthallsnämnden
ville plocka bort en av Friis bilder, av oklara politiska skäl. Kritikermottagandet var blandat. En och annan var
inte beredda på Friis kraftiga bildspråk, och framför allt inte på det faktum att han tog så tydlig ställning och i
klartext framförde sina åsikter. Uttalanden om ”övertydlighet” och liknande syntes här och var i pressen. Enligt
Friis kan man i den här sortens ”konstnärliga yttranden” (som är i allra högsta grad politiska) inte vara tydlig
nog. Utställningen visades även på Göteborgs Konsthall, Norrbottens Museum Alingsås Konsthall, Eskilstuna
Konstmuseum och Kulturhuset i Stockholm.
1976 påbörjade Friis sin andra stora serie tuschmålningar, alla med utgångspunkt i den då nybyggda stadsdelen
Rosengård i Malmö. Det var i stadsdelens köpcentrum som Friis fann sina huvudsakliga motiv. Det som skilde
den här serien från den tidigare var att människor och miljö skildrades i ett specifikt, identifierbart historiskt och
kulturellt kontext, samt att de drivande texter som Friis tidigare placerat direkt på bildytan, här hade ersatts med
text som var innefattad i själva motiven i form av skyltar och löpsedlar. Friis hade insett att sådana kortfattade
”miljötexter”, kunde få en speciell ironisk laddning i sitt förhållande till motivet.
1977 ställdes Friis serie ”Människor i Rosengård” ut på Malmö Konsthall tillsammans med fotografen Rune
Hassner och Ann-Margret Dahlqvist-Ljungberg. Utställningen blev en publik framgång och beskrevs som följer;
”För en gångs skull fick nu en konsthallspublik se en konst som inte bara var begriplig med ett direkt tilltal,
utan även framförde uttalanden i politiska och sociala sammanhang och som var oundvikliga att ta ställning till.
Genom detta fick konsthallen en helt ny publik som tidigare upplevt konsthallar som esoteriska finrum”.
Ingenting utom ett antal mindre affischer blev, naturligtvis, sålt under utställningen. Delar ur ”Vi sitter i samma
båt” och ”Människor i Rosengård” ställdes ut 1979-80 på ”Nutida svenskt måleri” som visades i Moskva Riga,
Tallin och Leningrad.
Karin Frostenson, född 1946
När man nämner Karin Frostenson tänker säker de flesta på verket ”The Never Come Back” som hon gjorde
tillsammans med Lars Hillersberg 1968. Målningen finns idag på Moderna museet tillsammans med hennes verk
”AB Real” ”(Speglingar)” från 1975. ”Speglingar” visades för första gången på utställningen ”Kvinnfolk”, som än
idag är den största utställningen med konstverk från 60- och 70 - talen utförda endast av kvinnor. Utställningen
visades både på Kulturhuset i Stockholm år 1975 och på Malmö konsthall.
Frostenson, Lars Hillersberg, Lena Svedberg, Carl-Johan de Geer och Ulf Rahmberg utgjorde i slutet av
sextiotalet redaktionen för tidningen Puss. Puss gavs ut i totalt 24 nummer under åren 1968 till 1974. Under
dessa år var närmare hundra personer involverade i tidningen, utan att räkna in fotfolket som distribuerade dem.
De första numren fanns till salu hos tidningshandlare, men inom kort ansågs Puss ha ett allt för magstarkt och
oseriöst innehåll för att butikerna skulle vilja ha den i sina sortiment. Man gick då gå över till att annonsera
i tidningen efter personer som skulle fungerade som gatuförsäljare, varje nummer av gavs ut i mellan 5.000
– 10.000 exemplar.
Ett av Frostensons viktigare bidrag till tidningen var serien ”Ryska revolutionen” som hon gjorde tillsammans
med Hillersberg. ”Ryska revolutionen” fanns med som den sista delen i Puss på dess baksida i närmare femton
nummer. Frostenson gjorde även omslagen till nummer 3, 10 och 20.
Jan Manker, född 1941
1963 besökte Jan Manker Öyvind Fahlström och Barbro Östlin, som då bodde i Robert Rauschenbergs ateljé i
New York. 1964 hade han sin första separatutställning på Galleri Observatorium i Stockholm, då han visade en
serie bilder utförda i olja, lack, tusch, samt trasiga nylonstrumpor som spänts på bilderna.
Det var ett tiotal verk i större format, de kanske mest iögonfallande bland dem var ”The human factory”,
”Decartesius”, ”Guds ansikte” och ”Kinesiska asken”. Manker hade hittat ett eget bildspråk som underfundigt
förmedlade kritik mot stormakterna och globaliseringens negativa sidor.
Manker fortsatte under några kommande år med liknande bilder, men kring slutet av sextiotalet slutade han
att blanda olika tekniker i sina verk. Även om det visuella utförandet i Mankers bilder från det tidiga sextiotalet
fram till idag har ändrats, så är de budskap vilka står som en centralpunkt i hans konstnärskap en tydlig röd tråd
genom Mankers över femtio år av bildskapande.
Håkan Nyberg, född 1938
Nyberg föddes i Nykarleby i finska österbotten. År 1957 flyttade hela familjen till Göteborg, kort därefter
flyttade han själv vidare till Stockholm. Han började då på Gerlesborgsskolan, men slutade efter en kort tid då
han kom in på teckningslärarlinjen på Konstfack, där han tog examen år 1962.
Istället för att bli verksam lärare började han direkt sin karriär som konstnär, Nyberg hade sin debututställning
1964 där han visade nonfigurativa bilder. Han kände dock snabbt att han inte kunde stå för det nonfigurativa
måleriet, då han ansåg det innehållslöst. Efter debututställningen slutade han helt med sitt bildskapande för att
engagera sig politiskt med tidskriften Clarté under några kommande år.
I Stockholmstidningen skrev Jan Myrdal i mitten av sextiotalet en aggressiv artikel om den feghet han ansåg
präglade de ledande konstnärernas bildval. Han beskyllde dem för att vända kappan efter vinden i deras
val av motiv. Myrdals text och Nybergs arbete med tidningen Clarté resulterade i att Nyberg 1967 tryckte
sin första politiska affisch. Temat i affischerna är alltid politiskt med fokus på internationella och nationella
samhällsproblem. Tanken med affischerna var att de skulle få betraktaren att tänka till kring vad som egentligen
hände i världen, och varför vissa händelser inte offentliggjordes av dagspress, radio och TV.
[…] Jag vill att de affischer jag gör skall fungera som ett led i kampen för ett socialistiskt samhälle. De måste
därför utformas så att de så klart som möjligt uttrycker den enkelhet och slagkraft som gör att de kan konkurrera
med den mångfald av kommersiella bilder som omger oss […] Håkan Nyberg 1968
Var han tryckte sina affischer varierade; vissa trycktes i hemmet, i tillfälliga ateljéer eller då han nattetid bröt sig
in på olika tryckerier för att använda deras utrustning och material. Upplagorna varierade mellan 100 – 200
exemplar, dessa sålde han sedan på bokkaféer, i Oktoberbokhandeln eller själv på gatan. Vid sidan av den egna
produktionen var han även delaktig i Folkets Ateljé.
Olof Sandahl, född 1938
Sandahls bilder kan beskrivas som en blandning av Gerhard Nordströms tidiga etsningar från mitten av
sextiotalet, och Carl Johan De Geers mer pop-inspirerade utformning av ”Vägra vapen”, ”Skända flaggan” och
”USA – mördare”. Varför Sandahl förblivit okänd för en större publik kan bero på att han kontinuerligt sålt
sina bilder till olika tidningar och bokförlag; han arbetade mycket med tidningar som ”Kommentar”, ”Rapport”
och ”Sia”. Detta gjorde att han inte behövde ta samma plats som många av de andra samtida konstnärerna
för att nå ut med sina bilder och tjäna sitt levebröd. Sandahl var mycket omtyckt av sina likasinnade, och hans
bilder fungerade som inspiration för m��������������������������������������������������������������������
ånga andra����������������������������������������������������������
konstnärer. Sandahl arbetade även som lärare på Kungliga
Konsthögskolan i många år där han undervisade i grafiska tekniker, och det var han som byggde upp hela den
grafiska verkstaden på Skeppsholmen.
Under 60- och 70-talen gjorde Sandahl ca 200 olika motiv, i början av sextiotalet var det oftast etsningar, men
Sandahl kände snart att etsningarna gav bilderna en lätthet han ville komma ifrån. Han började då istället trycka
sina bilder som trä och linoleumsnitt, vilket skapade den råare känsla i motiven Sandahl ville uppnå.
Birgit Ståhl-Nyberg
Birgit Ståhl-Nyberg var en av de främsta bland 1960- och 70-talens konstnärer, hon var mycket uppskattad av
både kritiker och publik. Från 1961 fram till sin hastiga död 1982 hann hon med femton separatutställningar
och ett flertal grupputställningar. Ståhl-Nyberg hade utan tvekan ett budskap med sina bilder, men aktade sig för
det plakatmässiga och månade om hantverket i sitt bildskapande. Skolad av Otte Sköld och Ragnar Sandberg var
hon förankrad i en längre målartradition. I hennes verk finns medvetna anknytningar till konstnärer som Legér,
Rivera och Rousseau.
Hon föddes 1928 i Hammerdal i Jämtland, kom till Stockholm för konststudier i slutet på 1940-talet och
började tidigt intressera sig för storstadslivet, dess rörelser och skiftande perspektiv. Hennes mest kända verk är
Akalla tunnelbanestation, som består av de monumentala bilderna ”Kvinnans ideal och verklighet”, ”Arbetet”,
”Mannes ideal och verklighet”, Dansen”, ”Medmänniskor” och ”Mannens vardag I”. Hon arbetade heltid med
stationen under åren 1975 till 1977, den största bilden är över 3 x 8 meter och uppbyggd av flera hundra delar
glaserat stengods.
1992, tio år efter hennes död, visade Kulturhuset i Stockholm en stor utställning med hennes samlade verk.
Rusningstid, som utställningen kallades, arrangerades på ytterligare sex orter i landet.
Lena Svedberg 1946-1972
Lena Svedberg föddes 1946 i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Båda hennes föräldrar var födda i Sverige,
hennes far hade blivit erbjuden en tjänst som ekonomisk rådgivare åt Haile Selassie. I början av sextiotalet
lämnade Lena Addis Abeba tillsammans med sin syster Lotta för att flytta till Göteborg. Svedberg påbörjade
en förberedande konstskola i Göteborg men avslutade studierna 1966, då hon kommit in på Kungliga
konsthögskolan i Stockholm.
Hon stack direkt ut ur mängden, och sågs som något av ett konstnärligt genie av både lärare och klasskamrater.
På skolan kom hon snabbt i kontakt med den grupp konstnärer som senare skulle komma att bilda Pussgruppen. De som var mest aktiva inom Puss var Lars Hillersberg, Lena Svedberg, Ulf Rahmberg och Carl Johan
De Geer, men totalt medverkade över hundra personer under tidningens levnadsår.
Merparten av bilderna Svedberg skapade är olika typer av porträtt. Fram till 1967, då det sker en tydlig
förändring i hennes bildskapande, domineras hennes bildvärld av fotorealistiskt avbildade djur och människor.
Efter 1967 sker en tydlig förändring, som tycks ha skett över mycket kort tid; hennes subtila motiv blir plötsligt
groteska personporträtt, vilkas absurditet agerar som själskarikatyr av personen hon porträtterar. Hennes teman
kretsar ofta kring ambivalent sexualitet, maktmissbruk, hennes egen skepsis och äckel gentemot omvärlden, och
droger.
Lena Svedberg gjorde sig snabbt ett namn både i Sverige och utomlands, där hon medverkade i flera
internationella biennaler och grupputställningar. Hon medverkade bland annat på 6:e ungdomsbiennalen i Paris
1969 och Swedish art a contemporary theme i Tokyo och Kyoto. När utställningen senare samma år skulle turnera
till biennalen i Sao Paulo refuserades de bilder som var utförda av Lars Hillersberg och Roj Friberg, vilket ledde
till att samtliga deltagare fattade beslutet att inte medverka.
Lena Svedberg och Lars Hillersberg medverkade på utställningen De otäcka, som visades för första gången i
Lund år 1968, för att senare turnera upp till Stockholm där utställningen visades på Liljevalchs. På utställningen
visade de sitt gemensamma verk Dom ger vist en western på TV i kväll, vilket bestod av skulpturer som bland
annat porträtterade Lyndon B Johnson, Richard Nixon, barn, bilar och siluetter av ansikten. Allt sammans var
gjort i papier mache och andra icke beständiga material, vilket gjorde skulpturen rent självdestruktiv. Efter det
att De otäcka turnerat klart visades verket på Riksutställningars Sköna stund. Dom ger visst en western på TV i
kväll var snart död, skulpturen föll isär, delarna försvann. I pressen omskrevs utställningen som ett ”konstnärligt
spektakel”, och utställningen anmäldes vid flera tillfällen då verken inte ansågs kunna kallas ”konst”. De enda
som uppmärksammade skulpturen i annat än negativa ordalag var SVT, i deras inspelning från utställningen
finns en unik intervju med Lena Svedberg. Under denna inspelning syns hon framför sitt verk Den lojale hunden,
vilket består av åtta tuschteckningar av förvridna hund- och människogestalter.
Lena Svedberg begick självmord 1972.