Kritik mot Afram Bar Yakoubs artikel

Kritik mot Afram Bar Yakoubs artikel ”Nytt ljus över assyrisk kontinuitet”
Afram skrev en artikel i den pro-assyriska nättidningen Huyodo (klicka på länken för att se
hans artikel) http://www.hujada.com/article.php?ar=1507.
I denna artikel vill Afram locka sina läsare till den assyriska identiteten och ideologin genom
att skriva en artikel om en pro-assyrisk assyriolog lik Simo Parpola. En assyriolog som är
partisk som de kan använda hur de vill som en ”assyrisk marionett”, stället för en assyriolog
som får ha ”fria händer”.
Afram har mer eller mindre medvetet eller omedvetet lämnat ut väldigt mycket fakta i sin
artikel. Han inleder artikeln med följande information:
”Lördagen den 6 februari höll den brittiske arkeologen John MacGinnis föredrag för ett
fullsatt Assyrien Kulturcenter i Botkyrka. Hans internationella team av forskare har ägnat
flera år åt att gräva fram nya bevis ur den forntida assyriska provinsstaden Tushan, vid
Turabdins nordgräns.”
Han skrev även en fotnot i slutet av artikeln som lyder:
”[FOTNOT: Dagens föreläsning arrangerades av Assyriska Ungdomsdistriktet i Stockholm i samarbete med
Assyrien Kulturcenter i Botkyrka och Assyriska Distriktet i Göteborg. John MacGinnis höll ett föredrag även hos
Assyriska kulturhuset i Göteborg den 7 februari 2010.]”
Staden Tushan (utanför Ziyaret Tepe i sydöstra Turkiet)
Tushan var en antik stad som grävts fram av arkeologer utanför den moderna turkiska staden
Ziyaret Tepe. Samtidigt som Tushan anses vara en assyrisk provinsstad, så har arkeologen
John MacGinnis utelämnat det som forskaren Jeffrey Szuchman - från Zayed Universitetet i
Abu Dhabi (Förenta arabemiraten) - skrev i sin artikel från år 2009 ”Bit Zamani & Assyria”
om bla Tushan. Artikeln handlar i stort sett om det arameiska kungariket Bit Zamani (med
Amedi (Omid, nuvarande Diyarbakir som dess huvudstad) men sprider även ljus över Bit
Kashiari (Tur Abdin). Szuchman nämner förutom de forna assyrierna även araméernas roll i
Tushans historiska kapitel.
Jag har laddat upp denna artikel på Arameiska Demokratiska Organisationens (ArDOs)
hemsida
Läs Jeffrey Szuchmans artikel i nedanstående länk:
http://www.aramaic-dem.org/English/History/Bit%20Zamani%20and%20Assyria.pdf
Afram fortsätter vidare och skriver:
”Föredraget bekräftade för de närvarande att synen på den assyriska identiteten håller på att
förändras radikalt inom forskarvärlden. Från att i princip ha avfärdat tanken på assyrisk
kontinuitet under historien har historikerna nu tvingats omvärdera sin tidigare hållning. Det
är den senaste tidens arkeologiska upptäckter som har fått historikerna att se på frågan med
nya ögon. Vilka är då dessa upptäckter?”
Även om synen på den ”assyriska identiteten håller på att förändras radikalt inom
forskarvärlden”, såsom Afram menar, så är det likadant när det gäller den arameiska
identiteten. Men trotts detta så lyckas de aldrig att harmonisera dessa upptäckter med bevisen
i den arameisk-språkiga litteraturen på kthobonoyo, nämligen att Suryoye är detsamma som
Oromoye enligt den kulturärvda litteraturen skriven på vårt eget språk. Observera att
arameiska (syriska) litteraturen på kthobonoyo för assyriologernas del är helt utanför deras
område och expertis.
Forskarvärlden har tom upptäckt nya rön angående arameernas ur-historia och för-historia. Nu
förkastar man helt enkelt arameernas ursprung som ”kamelnomader” och accepterar de mer
som ”halv-nomader” som till början levde som boskapsuppfödare innan de hade etablerat
statsstater både väster och öster om floden Eufrat.
Läs gärna om detta i Glenn M Schwarz artikel “The Origins of the Arameans in Syria and
Northern Mesopotamia: research problems and potential strategies”
http://www.aramaicdem.org/English/History/aramean_in_syria/The_origins_of_the_Arameans_in_Syria.htm
Läs även Johny Messos artikel ”Araméerna i Övre Mesopotamiens inhemska ursprung” som
jag personligen har översatt till från engelska till svenska
http://bahro.nu/?aid=621
Johny Messos artikel på engelska finns i länken nedan:
http://www.midyatcity.com/articles/indigenous_arameans.pdf
Mellan 1150-732 f.kr hade arameerna bildat statsstater både väster om floden Eufrat och även
i självaste Mesopotamien. Trotts deras fall år 732 f.kr - arameiska kungen Reson II mot
Tiglatpileser III av Assyrien - så gjorde araméerna fortfarande motstånd mot Sargon II av
Assyrien år 720 f.kr i staden Hamath - idag Hama vid floden Orontes (Nahr al-’Asi) - och de
fortsatte leva vidare och benämnde fortfarande sig själva som araméer, även under den
hellenistiska tidsperioden. Detta bekräftade bla den grekiska Posidonios av Apamea i Syrien
(135-50 f.kr) och några fler (ända in i våra dagar). Vissa pro-assyriska personer menar att
arameerna blev assimilerade till assyrier. Men detta är redan motbevisat. Genom att referera
till bla den ovannämnda Posidonios av Apamea (Afamia).
Som skrev
"The people we [Greeks] call Syrians were called by the Syrians themselves Aramaeans..."
(See J.G. Kidd, Posidonius (Cambridge Classical Texts and Commentaries, 1988), vol. 2, pt. 2, pp.
955-956)
Detta kan man även läsa i bla John Josephs bok
”The Modern Assyrians of the Middle East – encounters with western Christians missions
archeologist & colonial powers”
Även om de forna assyriernas historia och existens fortsatte några århundraden efter assyriska
rikets fall, så är den historiska verklighetens slutsats densamma, nämligen att de forna
assyrierna inte lyckades bevara sin identitet oavbrutet – till skillnad från araméerna - fram till
våra dagar, utan de mötte samma öde som sina föregångare sumererna, akkaderna, hurriterna,
Mitanni-folket etc. nämligen assimilering.
Vidare fortsätter Afram att gnaga på samma bark som många andra pro-assyriska företrädare
har gjort under de senaste åren. Han skriver följande
”Den mest sensationella upptäckten är den så kallade Cineköy stenen. Inskriptionen på denna
sten har bekräftat för forskarna att orden Assyrien och Syrien är synonymer och därmed att
även orden Ashuroye och Suroye är synonymer. Bakom detta konstaterande står forskaren
Robert Rollinger från Österrike. John MacGinnis kommenterade själv Assyrien-Syrien
synonymerna med att säga att han själv inte förstår varför forskarna tidigare "went out of
their way to disprove the obvious connection between the two words"; det vill säga att
forskarna gjorde sitt yttersta för att motbevisa den uppenbara kopplingen mellan orden.”
Här kan man lugnt säga att Afram själv inte har läst Robert Rollingers artikel ”The terms
Assyria & Syria again”
Artikeln finns i länken nedan
http://www.aina.org/articles/ttaasa.pdf
Många pro-assyriska personer – såsom Afram själv - tror att det handlar om en sten, (medan
andra personer har sagt att det rör sig om två stenar). Det verkar som om dessa personer inte
har läst Rollingers artikel personligen utan enbart hört talas om den av någon som läst den
eller hört talas om den på föreläsningar.
Faktum är att det inte handlar om en sten eller ens två stenar utan det handlar om ett
tvåspråkigt monument som var skriven på två olika språk som användes i Cineköy trakten
nära Adana (i Kilikien i dagens Turkiet) där monumentet grävdes fram. Dessa språk är luviska
(ett utdött indo-europeiskt språk som var närbesläktat med hettitiskan) och feniciska (ett
utdött semitiskt språk närbesläktat med hebreiska)
Rollinger skrev följande:
“New evidence regarding the origins of the term “Syria” has emerged recently, however, with
the publication of a Hieroglyphic Luwian and Phoenician bilingual inscription from a
monument found in Turkey by Recai Tekoglu and André Lemaire in Çineköy, in the vicinity of
Adana. The monument depicts in bas-relief a male god, i.e., the storm-god Tarhunzas/Baal,
who stands on a chariot pulled by a pair of bulls. The bilingual inscription below offers the
key to identifying the historical context.”
Jag har personligen sett bilden på detta monument när malfono Henri Bedros Kifa från Paris
besökte Sverige senast. Bilden fanns med i en artikel som var skriven på franska av den
franske forskaren Andre Lemaire och den turkiska Recai Tekoglu (såsom Rollinger själv
bekräftar i sin egen artikel).
Det enda detta tvåspråkiga monument - på luviska och feniciska bekräftar - är att folket som
fenicierna kallar ”Ashurim” (assyrier) kallades för ”Suri” eller ”Sura” (syrier) utan ett initialt
A-.
(OBS detta var ur deras eget perspektiv. Detta bevisar inte att vi själva ansåg att Suroyo
kommer från Ashuroyo såsom Afram menar. Detta är ett modernt påstående som den
assyriska falangen använder för att ”rättfärdiga” och ”bestyrka” sin assyriska identitet.
Inte heller nämner Robert Rollinger något om termen Suroyo eller Ashuroyo i sin egen artikel.
Men det verkar som om Afram vill att hans läsare ska tro att Rollinger ska ha skrivit något
sådant. Faktum är att det är hans eget önsketänkande som ville att detta skulle tilläggas)
Det tvårspråkiga monumentet från Cinkeköy:
Den feniciska versionen lyder:
Line 7: And the king [of Assur and (?)]
Line 8: the whole “House” of Assur (ªSR) were for me a father [and a]
Line 9: mother, and the DNNYM and the Assyrians (ªSRYM)
Line 10: were a single “House.”
Medan den luviska versionen lyder:
“And then, the/an Assyrian king (su+ra/i-wa/i-ni-sa(URBS))and the whole Assyrian
“House” (su+ra/i-wa/i-za-ha(URBS)) were made a fa[ther and a mo]ther for me,
sVII and Hiyawa and Assyria (su+ra/i-wa/i-ia-sa-ha(URBS)) were made a single “House.”
Det enda denna artikel gör är att den innehåller ännu en pusselbit till termen Syriens
etymologi till Assyrien (med detta tvåspråkiga monument som underlag och ledtråd).
Jag kan erkänna att det har skrivits mycket artiklar om detta ämne. Både artiklar som försöker
bekräfta termen Syriens etymologi till Assyrien och även artiklar som förkastar denna tes.
Den första personen som tänkte att termen Syrien kan härledas till Assyrien var den brittiska
John Selden 1617, efter honom kom Theodor Nöldeke, Konrad Nöldeke, Payton Helm,
Richard Nelson Frye och andra. Den som mer eller mindre förkastar den var bla John A
Tvedtness i sin artikel ”The Origin of the name Syria” i Journal of Near Eastern Studies
(JNES).
Jag kan även erkänna att jag personligen förkastade denna teori personligen från början. Men
jag kan nu även tillägga att - jag som en stolt arame/syrian – numera är övertygad över att
termen Syrien kommer från Assyrien (OBS enbart etymologiskt och inte synonymt. Enbart ur
persiskt, grekiskt och romerskt perspektiv). Trotts att jag sagt detta, så håller jag med och
Johny Messo som skrev följande genom att nämna Wolhart P Heinrichs genom att citera
honom:
“the basic identity of the names does not necessarily imply the identity of the people(s) named
by them.” That is, even if we take it for granted that the etymology of the term ‘Syria(ns)’ was
derived from ‘Assyria(ns)’ in Greek, it does not automatically follow that the people(s) who in
later periods were known under the name of Syrians must be ‘Assyrians’ …. Conversely, the
second point to clarify is that there are good examples to show that two entirely different
names, whatever their independent etymologies, can indeed be used for one group of people.
Take, for example, British/English and Persian/Iranian. So, after closer examination, the
reasoning that the appellation Aramaic is erroneous just because it does not look or sound
like Syrian, also appears to be no argument at all. As we shall presently see, Mr.[Gabriel]
Afram’s assertion is even contradicted by cold, hard facts.”
Detta citat hämtade jag från artikeln av Johny Messo som var riktad mot Gabriel Afram.
Artikeln finns i länken nedan.
http://www.midyatcity.com/articles/GAfram_ktavAshuri.pdf
John Joseph tillade följande från Heinrichs artikel:
“the constant naive identification of population groups on the
basis of the identity, or near-identity, of their names; such mistakes,” he adds,
“are omnipresent in the apologetic literature written by historians with no
philological training.”
Läs om detta i John Josephs artikel mot Richard Nelson Frye ”Assyria & Syria: synonyms?”
http://www.jaas.org/edocs/v11n2/JohnJoseph.pdf
Det skulle vara som att jag skulle kalla ”holländska folket” för ”tyska folket” pga att
holländare/nederländare kallas för ”dutch people” på engelska, samtidigt som vi vet att tyska
folket kallar sig själva ”Deutsch Menschen”. Tyskarna själva kallas för Germans på engelska.
Det skulle även parallellt vara som att kalla det holländska (nederländska) språket
(Nederlandse taal) för tyska språket baserat på etymologin till engelskan ”Dutch Language”
(holländska språket) till tyskans ”Deutsch Sprache“ (tyska språket).
Cineköy monumentet bevisar inte att den arameisk-språkiga termen Suroye härleds från den
akkadiska termen Ashuraye. Vilket tyvärr Afram vill hävda i sin ovan nämnda artikel.
Faktum är att termen Suroye enbart förekommer i den arameiska Tur Abdin dialekten (Surayt,
Suryoyo, Turoyo, Tur ’Abdinoyo). Faktum är även att termen Suroye inte alls förekommer på
kthobonoyo dvs Urhoys/Edessas arameiska/syriska (i någon form av etnisk eller ens etnoreligiös term.)
Utan där förekommer varianten Suryoye och denna användes synonymt med termen
Oromoye. Se bla www.urhoy.info .
Afram borde själv veta att turoyo dialekten inte har en litterär tradition såsom kthobonoyo har
Däremot har den ”nordöstliga nyarameiska dialekten” Sureth Swadaya - som Afram felaktigt
kallar ”öst-assyriska” - haft en litterär tradition. Men trotts detta så började denna litterära
tradition inte förrän på 1600-talet. och då i formen Suraye och inte som Suryaye. (OBS
varianten Suryaye förekommer enbart på kthobonoyo hos nestorianer och kaldeer vilken bla
de öst-syriska nestorianerna kallar för Lishana Atiqa eller Sepraya).
Det finns inga källor som kan bevisa denna ”evolutionella etymologiska utvecklingsfas” som
Afram snackar om, nämligen att Suroyo/Suraya kommer från Ashuroyo/Ashuraya.
Till att börja med så har inte turoyo eller ens sureth swadaya haft en oavbruten litterär
tradition - till skillnad från kthobonoyo - från förkristna tider fram till våra dagar. Turoyo har
bara haft en muntlig eller verbal tradition (som inte utvecklats ur kthobonoyo som även Afram
hävdade). Turoyo har en helt egen grammatik till skillnad från kthobonoyo dessutom har den
spår som går tillbaka till den utvecklingsfas kategori som lingvister och semitister kallar
Officiell Arameiska (även kallad riksarameiska).
Kthobonoyo: staden Edessas/Urhoys arameiska (även de olika syriska kyrkornas
liturgispråk)
Faktum är att kthobonoyo har 3 olika stilarter, estrangelo skriften (serto strangeloyo), västsyriska (även känd som serto fshito, serto ma’arboyo, qanyo rahoto,) och öst-syriska (serta
maden(k)haya).
http://en.wikipedia.org/wiki/Syriac_alphabet
Den äldsta daterade inskriptionen som skrivits på just estrangelo skriften är dateras till år
6 e.kr som upptäcktes i en begravningsinskription utanför staden Birecik (öster om floden
Eufrats strand i moderna Turkiet). Det äldsta daterade väst-syriska manuskriptet är ett
äffärsdokument (av pergament) som är daterat till år 243 e.kr medan den äldsta kodexen är
daterad till år 411 e.kr.
Detta bekräftar även George Kiraz:
”The earliest dated Syriac inscription is from AD 6, and the earliest parchment, a deed of
sale, is from 243. The earliest dated manuscript was produced in November 411, probably the
earliest dated manuscript in any language. The oldest of the Syriac scripts, known as
Estrangelo 'rounded', was fully developed by the 5th century. Later, two geographic scripts
would derive from it: West Syriac, whose proper name is Serto, and East Syriac”
Så med andra ord så finns det inget bevis innan denna tid på att vi varken använde termen
Suroye, eller ens Suryoye. För det första existerade inte den arameiska (syriska) estrangelo
skriften under assyriska rikets tid. Utan man skrev på så kallad fornarameiska. Som ser ut så
här:
Termen Suryoye dyker varken upp hos Mor Afrahat (på 200-talet) (OBS han nämner inte ens
etnicitet eller språkets eller dessas nomenklatur i sina skrifter), eller ens Mor Afrem (306373e.kr) själv. (OBS Mor Afrem använde enbart termerna Oromoye och Oromoyo både för
folket och språket, vilket jag kommer att bevisa längre fram i denna artikel)
Termen Suryoye kommer in via grekiska översättningar till edessensk arameiska (syriska) i
staden Urhoy/Edessa.först någonstans mellan 390-430 e.kr eller kanske 400-420 e.kr enligt
Sebastian Brock och Johny Messo. En av första källorna kan vara den sk ”Old Syriac”
översättningen av Bibeln (mafaqto d ewangelion da-mfarshe).
Mor Rabbula av Urhoy/Edessa (som dog 435) förbjöd Tatianos verk Diatessaron (Ewangelion
da mhalte, de fyra evangeliernas harmoni) - att han lät samla alla exemplar av den under sin
tid för att låta de brännas på bål.
“The Syriac Church used the Diatessaron as an authoritative text until the fifth century when
it was replaced by the separate Old Syriac Gospels.”
Det kanske även är Peshitta (Mafaqto Fshitto) översättningen
http://sor.cua.edu/Bible/Diatessaron.html
http://sor.cua.edu/Bible/OldSyriac.html
http://sor.cua.edu/Bible/Peshitto.html
Jag har personligen tillgång till en källa bestående av 2 citat från Mor Rabbula av Edessas
biografi som skrevs av hans lärjunge strax efter Rabbulas död. I denna kan man först se
termen suryoye dyka upp.
Men först ska jag gå in på Mor Afrem som jag sade tidigare.
Mor Afrem (306-373) skrev bla
. "From Hebrews and Arameans, and also from the Watchers..”
(The Nisibene Hymns, Nicene and Post-Nicene Fathers, Series II, Vol. XIII, translated by Rev. J.T.
Sarsfield Stopford, B.A., Hymn 67., no.20.)
.
"The Arameans praised him with their branches.“
(Edmund Beck, ed., Des Heiligen Ephraem des Syrers Hymnen de Virginitate, Louvain, 1962, CSCO
Syr 223, p. 64)
*
"#$
%& '$() !
.
+,-+
"But the Philosopher of the Arameans (i.e. Bardaisan) made himself a laughing-stock among
Arameans and Greeks“
(St.Ephraim's Prose Refutations of Mani, Marcion and Bardaisan. Transcribed from the Palimpsest
British Museum. Add. 14623 by the late C. W. Mitchell, M.A., C.F., volume 2 (1921) pp.7)
[note: the translator rendered twice "Arameans" as "Syrians" here, see therefore the syriac text]
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
…(1 ./ 0! ...
…as it is written in Aramaic…
(St. Ephraim's Prose Refutations of Mani, Marcion and Bardaisan. Transcribed from the Palimpsest
British Museum Add. 14623 by C. W. MITCHELL, M.A., volume 1 (1912), p. 122)
[note: Mitchell rendered "Aramaic" as "Syriac" here, see therefore the original syriac text, where it is
"Aramaic" (b-Oromoyo)]
Som ni ser, så var inte termen Suroye eller Suryoye i bruk på kthobonoyo under Mor Afrems
tid. Han använde enbart termen oromoyo och oromoye.
Nu ska jag visa er citat från den ovan nämnda Rabbula av Edessas biografi skriven av hans
lärjunge. Som ett exempel för starten för användandet av den grekiska exynoma termen
Suryoyo
*
*
:2 *%(&2 "-32
4"2
5/ $ ) 6(
.(2 8 %# %-3
“He wrote 46 letters to priests, kings, leaders, and monks. We worked on translating them
from Greek to Syriac.”
(Published by the Chaldean Catholic priest Paul Bedjan in Acta Martyrum et sanctorum syriace , Vol
IV, Paris 1894, page 440)
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
…(2 9:# ;< 8+
“(He) translated the New Testament from Greek to Syriac…”
(Pulished by the Chaldean Catholic priest Paul Bedjan in Acta Martyrum et sanctorum syriace, Vol
IV, Paris 1894, page 410)
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------Termen Suroye och Suryoye:
Om man nu hypotetiskt tänkt skulle skriva termen Suroye på kthobonoyo så är det inte med
bokstaven semkad (mjukt S) utan med sode (hårt S). till skillnad från termen Suryoye som
stavas med semkad (mjukt S) istället för sode.
Suryoye
Suroye
Faktum är att termen Suroye på kthobonoyo (med sode) inte betydde Syrier/syrianer eller ens
kristen, syriskt-kristen (såsom våra äldre förstår termen Suroye idag). Utan denna betecknar
invånarna i den Libanesiska kuststaden Sur (vilken grekerna benämnde Tyrus)
Mdinath Sur Suroye
Staden Sur => Suroye (invånare i staden Sur/Tyrus).
Mushe Sawroyo (från Sawro dvs Savur)
Skriver man samma ord fast utan vokaler kan man även läsa den som Sawroye (som jag visat
ovan dvs invånare i Sawro dvs Savur som ligger i moderna Turkiet.(OBS jag menar inte att
termen Suroye skulle vara etymologiskt från staden Sur i Libanon här). Dessutom har satellit
kanalen Suroyo TV skrivit Suroyo med semkad vilket kan läsas både som Suriya TV (Syrien
TV) och som Suroyo (med ett mjukt S).
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Återigen tillbaka till Aframs artikel, så skrev han:
”En annan intressant upptäckt gjordes av John MacGinnis själv då han gick igenom lertavlor
i brittiska museets samling. Till sin förvåning upptäckte MacGinnis att en av lertavlorna
innehåller information om en assyrisk guvernör i staden Ashur - efter det assyriska rikets fall.
Av någon konstig anledning har man tidigare missat denna viktiga information. Det har även
gjorts nya upptäckter om tempel i assyriska städer efter det assyriska rikets fall.”
Detta är gamla nyheter för mig eftersom även John Joseph nämner en viss öst-syrisk
(nestoriansk) person som heter Edward Odisho, som berättade om liknande fynd och
upptäckter. Men dessa bevisar enbart en fortsatt överlevnad men inte att assyrierna lyckades
bevara sin egen identitet oavbrutet fram till våra dagar. John Joseph nämner även assyriologen
W.W. Tarn som motbevisade assyriologen Sidney Smiths slutsats från år 1926. Smith
hävdade att assyrierna utrotades i och med assyriska rikets fall.
Nestorianen John Joseph skrev på sidan 27-29 om ”Assyrian survival after the fall” i sin bok
som jag nämnde ovan.
OBS! Scrolla ner till sidan 27-29 i länken nedan
http://books.google.se/books?id=79wj2hj4wKUC&printsec=frontcover&dq=John+joseph+the
+modern+assyrians+of+the+middle+east&source=bl&ots=vuI8v7JMyN&sig=9A8A22B28yb
ROmAw7kn-EFdc7o&hl=sv&ei=IakhTZjsGsnxsgaA68TMBw&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&v
ed=0CBoQ6AEwAA#v=onepage&q&f=false
Afram fortsätter:
”En väldigt intressant iakttagelse finns i en krönika av den babyloniske kungen Nabupalassar,
som efter att ha erövrat Nineveh blir attackerad av människorna som lever i Turo'DIzlo
området i Turabdin.”
Afram nämner tyvärr inte sin källa för denna ”babyloniska krönika”. Men nu när vi ändå är
inne på Turo D Izlo söder om Tur Abdin, så kan jag nämna några intressanta citat:
”De flesta territorier där araméernas makt bredde ut sig var i det nutida Syrien, men vi finner
även avlägsna regioner som sträcker sig från Tur ‘Abdin till Nisibin, vilka under den kristna
eran senare kom att bli hemmaplan för vissa syriska kristna som vi nämner i denna bok”
(John Joseph “Syrianer Araméer & Assyrier”, sid 18)
(John Joseph “The Modern Assyrians of the Middle East – encounters with Western Christian
missions archeologists & Colonial Powers”, år 2000 , sid 10-11)
(Glenn M Schwarz ”The Origins of the Arameans of Syria and northern Mesopotamia: Research
problems and potential strategies”)
(“To the Euphrates and Beyond”, archeological studies in honour of Mauritis N. Van Loon” utg.
O.M.C. Haex, et al. (Rotterdam, 1989) sid. 277-279.)
(För en karta över de arameiska folkvandringarna på 1000-talet f.kr se H.W.F. Saggs “The Might that
was Assyria” (London, 1984) sid. 67
Professor Rudolph Macuch (1913-1993) skrev följande
“Tur ‘Abdin has a history of one and half millennia before the conversion of its Aramean
inhabitants to Christianity and is mentioned in several Assyrian records, such as Adadnirari I
(1305-1274 B.C.) and Salmanasar I (1274-1244 B.C.), in which wine regions, especially the
good wine of Mount Izala [Turo D Izlo], a name still used for the southern part of Tur ‘Abdin,
is mentioned.”
(Rudolph Macuch, “Tur ‘Abdin Through the Ages,” in Abr-Nahrain 29 (1991), p. 92.)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------Afram fortsätter med att skriva:
”Sedan tidigare känner historikerna till att assyrier anställdes i den persiske kungens hov
samt att assyrier revolterade mot det persiska styret. Det är även vedertaget att romarna
etablerade en provins under namnet "Assyria" under det första århundradet före Kristus.”
Innan ”Historiens fader” (som han kallas i västvärlden), - greken Herodotos av Halikarnassos
(400-talet f.kr) - levde den kända greken Homeros (850 f.kr) som skrev Illiaden. Det
intressanta med Illiaden i vårt sammanhang är att han kan mycket möjligt syfta på
Arameernas land.
Under Homeros tid fanns det arameiska statsstater i nuvarande Syrien som måste fångat hans
uppmärksamhet till att skriva något sådant om araméernas land. Sebastian Brock & David
Taylor skriver i Den Dolda Pärlan följande om Homeros och Illiaden:
“It is possible that the Aramaeans also feature in Homer's Iliad. In the Book of the Iliad, lines
782-3 read,
"Zeus thunders and lashes the earth over Typhoeos among the Arimoi where they say
Typhoeos has his couch"
(Sebastian Brock & David Taylor in the book “The Hidden Pearl Vol. I – The Ancient Aramaic
Heritage p. 8)
I den svenska översättningen av Den Dolda Pärlan används Erland Lagerlöfs översättning av
Illiaden. där ovannämnda grekiska Arimoi återges på svenska som Arimerland. Där står det:
”Som när Zeus i sin vrede piskar med ljungande blixtar den jord, som betäcker Tyfoeus borta
i Arimerland, där det sägs att han ligger i bojor”
(Sebastian Brock & David Taylor - Den Dolda Pärlan Det forntida Arameiska Kulturarvet, sid. 8)
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Septuagintan
Septuagintan (LXX) är namnet på äldsta Gamla Testamentet översatt från hebreiska till
grekiska i staden Alexandria i Egypten på 200-talet f.kr, under den ptolomeiska dynastin av
Egyptens och dess kung Ptolemaios II Filadelfus tid av 72 lärda helleniserade judar. Namnet
Septuaginta betyder 70 på grekiska även om de var 72. (en avrundad siffra)
Hebreiska
Aram
Aramim (Araméer)
Aramit (Arameiska)
Grekiska
Suria/Syria (Syrien)
Surios, Suros, Surioi (Syrier)
Suristi (Syriska)
Assyrier/Assyrien och Syrier/Syrien under den akemendiska persiska perioden
Jag har också läst om detta med assyriernas roll under persernas tid (inom den akemenidiska
persiska perioden mellan 500-300-talet f.kr). Det stämmer helt korrekt som Afram skrev.
Docent Bengt Knutsson som skrev boken ”Assur eller Aram” 1982 skrev följande:
7.3.2.1. Herodotos (femte århundradet f.Kr.) terminus ante quem för begreppet
”Syrien”.
Herodotos utgör en terminus ante quem för namnet ”Syrien”. Den grekiska form som
användes av Herodotos är (Syriä).
Det framgår av Herodotos text att Palestina utgör en del av ett större begrepp
”Syrien”, vidare att det norr om Palestina liggande Fenicien, samt Cypern,
inräknas i ”Syrien”. Av allt att döma har ”Syrien” hos grekerna blivit den
samlade beteckningen på perserrikets femte satrapi [Athura]. ”Syrien” synes också, något
vagt, ha brukats av grekiska sjöfarare och handelsmän som benämning på
särskilt den till Medelhavet gränsande kustremsan.
Hur som helst kan man med fog påstå att vi hos Herodotos möter det första
skriftliga belägget för begreppet ”Stor-Syrien”.
…………………….
”7.3.3. Begreppet ”Syrien” utvecklat ur begreppet ”Assyrien”.
Ett vetenskapligt problem, intressant i sig och av betydelse i modernt assyriskt
identitetssammanhang, är huruvida etymologiskt samband existerar mellan
begreppen ”Syrien” och ”Assyrien” och hur detta samband i så fall ska
förklaras.
Man kan a priori fråga sig om det är sannolikt att två så likartade namn som
”Syrien” och ”Assyrien” uppträder oberoende av varandra som beteckningar på
två geografiskt närliggande områden inom en och samma större region.
Om – fortfarande hypotetiskt tänkt – ett av begreppen förutsättes äldre än det
andra, är det rimligt att namnet ”Assyrien” är primärt och namnet ”Syrien”
sekundärt, detta med andledning av att namnet ”Assyrien” historiskt sett är
belagt före namnet ”Syrien”.
Det har framgått (i föregående paragraf) att Darius I (521-485 f.kr) indelade det
persiska imperiet i satrapier. Syrien och Palestina förenades inom en och samma
satrapi, den femte [Athura]. Denna satrapi kallades på riksarameiska (officiellt språk
speciellt i de västra och sydvästra områdena av det persiska imperiet)
’abar nahara, ”på andra sidan floden” dvs. bortom Eufrat. Uttrycket möter i den
gammaltestamentliga bibelboken Esra, som till stora delar
(4:8 – 6:18 ; 7:22 - 7:26) är författad på s.k. bibelarameiska, en form av
riksarameiska. Den hebreiska skrivningen är ’avar nahara.
Ytterligare stöd för beteckningen ’avar nahara möter i den babyloniska
versionen av en trespråkig persisk-babylonisk-elamitisk inskrift från Darius I tid
i det kungliga palatset i Susa. Den femte persiska satrapin kallas för Ebirnari.
Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att den persiska, respektive
elamitiska, versionen på motsvarande ställe har ”Assyrien”.
Således existerar tidiga belägg för att den femte persiska satrapin
(Syrien och Palestina) benämnts ”Assyrien”. Allt talar också för att det är detta
språkbruk som ytterst ligger till grund för den term, som grekerna kom att bruka
för samma verklighet, nämligen ”Syrien”.
Vad gäller användningen av dessa fakta som argument i den s.k. namnkonflikten
i Sverige måste varnas för överdrifter. Herodotos visar nämligen att man redan
på hans tid (femte århundradet f.Kr.) gjorde åtskillnad mellan ”Syrien” och
”Assyrien”. Begreppen ”Syrien” och ”Assyrien” var med andra ord inte utbytbara storheter
under denna tid utan stod vart och ett för sitt geografiska område, mer eller mindre
motsvarande det innehåll vi numera lägger i namnet
”Syrien” resp. ”Assyrien”.
Även om därför själva uppkomsten av namnet ”Syrien” är att söka i namnet
”Assyrien” följer inte därav att vi utan vidare kan ändra på en mer än
tvåtusenårig nomenklatur eller lättsinnigt handskas med begreppen i ett eller
annat politiskt syfte.”
Herodotos av Halikarnassos gjorde geografisk alltså skillnad mellan Syrien och Assyrien i sin
Historiekrönika (trotts att han benämnde assyrierna för syrier). För honom var Syrien
områden från Medelhavet inclusive Cypern, Palestina och Fenicien (idag Libanon) till floden
Eufrat (på riksarameiska och hebreiska: ’Abar Nahara och ’Avar nahara, babyloniskakkadiska Ebir Nari, ”Andra sidan floden” dvs Eufrat, vilka på fornpersisk kilskrift kallades
Athura (Assyrien). Området mellan Eufrat och Tigris var för Herodotos Assyria - nionde
satrapin - medan Syrien var den femte satrapin som nämnts ovan.
Esras bok i Gamla Testamentet
(Esra 4:8 – 6:18 ; 7:22 - 7:26)
Riksarameiska (officiell
arameiska)
Hebreiska
’Abar Nahara
’Avar Nahara
”andra sidan floden” dvs
väster om Eufrat
”andra sidan floden” dvs
väster om Eufrat
Trespråkiga inskriptionen från Darius I:s palats i Susa (sydvästra Iran)
Babyloniska
’Ebirnari
Fornpersiska
Athura (Assyrien)
Elamitiska
Assyrien
”andra sidan floden” dvs
väster om Eufrat
”andra sidan floden” dvs
väster om Eufrat
”andra sidan floden” dvs
väster om Eufrat
En skillnad mellan Homeros och Herodotos i detta fall är att Homeros var bekant med Arimoi
/Arimerland (Araméernas land) medan Herodotos inte kände till araméerna. Detta eftersom
under Homeros tid så hade arameernas fortfarande självständiga statsstater väster om Eufrat
medan dessa var annekterades av assyrierna innan Herodotos tid. Under Herodotos tid så
betecknas området som enligt honom kallas Syrien kallades Athura (Assyrien) på fornpersisk
kilskrift hos perserna.
Nu till Aframs argument om assyrier i den persiska armen
Under 400-talet f.kr beskriver Herodotos de assyriska trupperna som en del av det
akemenidiska persiska imperiet och som en del av dess arme under ledning av den persiska
kungen Xerxes (486-465/4):
"The Assyrians went to war with helmets upon their head, made of brass, and
plated in strange fashion, which is not easy to describe. .... These people, whom
Greeks call Syrian, are called Assyrian by the barbarians.”
Herodotus bruk av termen ”barbarer” syftar på Perser, Armenier och andra icke-grekiska
folkslag.
Tyvärr brukar man från den assyriska falangens sida använda detta citat för att visa att
Suryoye är detsamma som Assyrier. Vilket är en djärv men felaktig slutsats från deras sida.
Forskaren Andrew Robert Burn skrev följande om assyrierna som överlevde assyriska
imperiets fall och deras roll under den akemenidiska persiska tiden.
”Assyrians and Babylonians together formed the fifth infantry and were led by
Otaspes son of Artchaies. “
(Andrew Robert Burn, Persia and the Greeks, the Defense of the west 546-478 B.C., Minerva Press
1962 p. 336.)
Vidare granskning av Herodotos
”Vad gäller Herodotos citat (7.63): ”Detta folk (assyrierna) kallades syrier av
grekerna, namnet för dem annars var assyrier” (JAAS 1999) förklarar Macan
angående samma citat att ”under denna benämning [assyrioi, assyrierna] kan
Hdt [Herodotos]. ha avsett att inkludera (a) Assyrier, som så benämns, (b)
Babylonier, och boende i Mesopotamien rent generellt, (c) Syrier (araméer),
som så benämns[6].” Enligt van Groningen måste betydelsen av ”Assyrios,
Assyrion” ses främst som en generell benämning av ”Mesopotamier” (se Hdt.)
6.1. Syrion), och för det andra som den speciella benämningen av
”assyrier”[7].”
(”Assyria & Syria: synonyms?” en kritisk artikel av Johny Messo riktad mot Richard Nelson Frye)
([6] R.W. Macan, Herodotus, the seventh, eighth & ninth books with introduction, text, apparatus,
commentary, appendices, indices, maps (Macmillan and co. 1908) p.87 commentary on Hdt. 7.63.)
([7] B.A. van Groningen, Herodotus Commentaar [Herodotus Commentary], 1946 boek [book] 1-9,
pp.58 on Herodotos )
Så här skriver John Joseph i sin artikel mot Richard Nelson Fryes artikel ”Assyria & Syria
synonyms”:
“Herodotus very clearly differentiated between the two terms and regions. Randolph Helm’s
researches show that Herodotus “conscientiously” and “consistently” distinguished the
names Syria and Assyria and used them independently of each other. To Herodotus, writes
Helm, “Syrians” were the inhabitants of the coastal Levant, including North Syria,
Phoenicia, and Philistia;he “never [emphasis Helm’s] uses the name Syria to apply to
Mesopotamia.” To Herodotus Assyria was in Mesopotamia; he never uses the name Assyria
to apply to Syria. The clear distinction made by Herodotus, comments Helm, was “lost upon
later Classical authors, some of whom interpreted [Herodotus’] Histories VII.63 as a
mandate to refer to Phoenicians, Jews, and any other Levantines as ‘Assyrians’.[2]….. When
the Greeks became better acquainted with the Near East, especially after Alexander the Great
overthrew the Achaemenian [Persian] empire in the 4th century B.C., and then the Greeks
and Romans ruled the region for centuries, they restricted the name Syria to the lands west of
the Euphrates. During the 3rd century B.C., when the Hebrew bible was translated into the
Greek Septuagint for the use of the Hellenized Jews of Alexandria, the terms Aramean and
Aramaic of the Hebrew Bible were translated into “Syrian” and “the Syrian tongue”
respectively.”
(”Assyria & Syria: synonyms ” kritik artikel av John Joseph mot Richard Nelson Frye, i Journal of
AssyrianAcademic Studies [JAAS] sidan. 38)
(See Randolph Helm’s “Herodotus Histories VII.63 and the Geographical Connotations of the
Toponym ‘Assyria’ in the Archaemenid Period” (paper presented at the 190th meeting of the
American Oriental Society, at San Francisco, April 1980). See also his “‘Greeks’ in the Neo-Assyrian
Levant and ‘Assyria’ in Early Greek Writers” (Ph.D. dissertation, University of Pennsylvania, 1980),
pp. 27-41; see also Herodotus’ Histories, I.105 and II.106. The late Arnold Joseph Toynbee has also
clarified that the Syrioi “are the people whom Herodotus includes in his Fifth Taxation District” which
includes “the whole of Phoenicia and the so called Philistine, Syria, together with Cyprus.” The Syrioi,
emphasizes Toynbee, are “not the people of an ‘Assyria’ which contains Babylon and which is the
ninth district in his list.” A Study of History (1954), vol. vii, p. 654 n. 1. See also George Rawlinson,
The History of Herodotus, ed. Manuel Komroff (New York,
1956), bk. ii, p. 115. )
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------Wolhart P Heinrichs skrev
”den fundamentala identiteten i ett namn behöver inte nödvändigtvis innebära att det är
identiteten hos ett folks namn”.
(Wolfhart. Heinrichs: ”The modern Assyrians – Name and Nation”, R. Contini, F.A. Pennachietti, M.
Tosco (eds.), Semitica. Serta Philologica C. Tsereteli dicata (Torino 1993) 103.)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Johny Messo skrev följande i sin artikel mot Gabriel Afram:
“I fully agree with the admonishment of Prof. Wolfhart P. Heinrichs that “the basic identity
of the names does not necessarily imply the identity of the people(s) named by them.” That is,
even if we take it for granted that the etymology of the term ‘Syria(ns)’ was derived from
‘Assyria(ns)’ in Greek, it does not automatically follow that the people(s) who in later periods
were known under the name of Syrians must be ‘Assyrians’ …Conversely, the second point to
clarify is that there are good examples to show that two entirely different names, whatever
their independent etymologies, can indeed be used for one group of people. Take, for
example, British/English and Persian/Iranian. So, after closer examination, the reasoning
that the appellation Aramaic is erroneous just because it does not look or sound like Syrian,
also appears to be no argument at all.”
(Johny Messos artikel mot Gabriel Afram “Gabriel Afram’s logical fallacies: The Jews remembered their
adopted Aramaic script as ‘Assyrian’. Ergo, we can call our original Aramaic script and language accordingly.”
publicerad2006 http://www.midyatcity.com/articles/GAfram_ktavAshuri.pdf)
Skillnaden mellan Herodotos och Xenophon är att Xenophon gjorde skillnad mellan assyrier
och syrier. Xenophon (430-355 f.kr) var en grekisk general, historiker och politiker.
Han skrev följande
”Assyriernas konung underkuvade syrierna”
(Xenophon i Cyropaidea Vol I kap 5)
Här är ett bevis på att grekerna inte alltid använde termen syrier när de syftade på de forntida
assyrierna efter assyriska imperiets fall (vilket man vill hävda från den assyriska falangens
sida.)
Om vi förmodar - hypotetiskt tänkt - att assyrierna alltid skulle ha kallats syrier av
Grekerna, så skulle detta citat tolkas som att assyrierna anföll sig själva och detta är
helt orimligt i enlighet med det som Xenophon skrev i sin bok Cyropaidea (Kyropedien)
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------Som jag skrev tidigare så är jag numera - som en stolt arame/syrian – övertygad om att termen
Syrien kommer från Assyrien (på grekiska). Det gör även den stolta arameiska/syrianska
historikern Henri Bedros Kifa som tog upp detta ämne i sin senaste föreläsning och även i sitt
TV-program på Suryoyo Sat. Men han trodde att det var termen Asorestan istället för den
fornpersiska kilskriftstermen Athura som användes av perserna (varifrån arameiskans och
arabiskans Othur/Athur är härlett).
Hursomhelst påverkade inte detta arameerna. Och inte heller blev de assimilerade till assyrier
- såsom många pro-assyriska personer menar pga av detta - utan det var rent geografiskt och
administrativt från persernas sida - vilket även Kifa bekräftade.
Arameerna fortsatte att se sig själva som arameer och inte som assyrier trotts att grekerna
kallade araméerna för Syrier (enligt Septuagintan, Posidonios etc) (såsom den finska
assyriologen Simo Parpola tyvärr vill göra gällande)
Termen Asorestan användes inte av de akemenidiska perserna utan av deras efterträdare de
arsakidiska partherna eller deras sassandiska persiska efterträdare.
Det är logiskt att de arameiska statstaterna - med namnet Aram-Damaskus, Aram Soba och
Bit Zamani, Bit Adini, Bit Bahiani etc - som föll offer för assyriska rikets västliga expansion
(dvs innan imperiet föll 612-605 f.kr), kallades mat Ashur ur de forna assyriernas perspekiv.
Simo Parpola hävdar att den arameiska majoriteten indirekt därför var assimilerade och
identifierade sig själva med Athura (Assyrien) dvs som assyrier i detta fall. Han använder den
amerikanska modellen som parallell medan Johny Messo knäckte
Jag kan lugnt säga att det inte finns några som helst bevis på att araméerna kallade sig själva
för assyrier under denna tid. Utan han utgår enbart från rent det geografiska eller geopolitiska
perspektivet här, dvs att araméerna i bla Syrien levde under den femte persiska satrapin som
hette Athura (Assyrien) och att de automatiskt därför måste vara assyrier under denna tid
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det akemendiska persiska periodens Athura (Assyrien)
Beskrivs på följande sett:
“It mostly incorporated the original Assyrian homeland in the upper Tigris, the middle and
upper Euphrates, modern-day Syria (Eber-Nari) and part of south-east Turkey. The NeoAssyrian Empire collapsed under the invasion of Iranian peoples in coalition with the
Babylonians, Scythians and Cimmerians in the late 7th century BC, culminating in the Battle
of Nineveh, and Assyria had fallen completely by 608 BC. Between 612 and 559 BC, Assyria
was divided between the Median Empire to the east and the Neo-Babylonian Empire to the
west. Both parts were subsumed into the Achaemenid Empire in 539 BC, and it has been
argued that they constituted the satrapies of Media and Athura, respectively. In Herodotus'
account the Ninth Tributary District comprised "Babylonia and the rest of Assyria", and
excluded Eber-Nari [Syria]”
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Romerska provinsen Assyria provincia
Som Afram skrev, så existerade en romersk provins som hette Assyria provincia under den
romerska kejsaren Marcus Ulpius Nerva Traianus - oftast enbart känd som Trajanus - tid (53 117 e.kr). Men detta är 116 e.kr snarare och avvecklades av hans efterträdare kejsar Hadrianus
och överlämnades så småningom till de arsakidiska partherna.
Jag känner inte till någon romersk provins med det namnet från det första århundradet f.kr
(som Afram skrivit). Om det fanns en ”romersk-assyrisk provins” så att säga under denna tid
som Afram menar, så är jag intresserad av att veta vilken hans källa är?
Romarna benämnde ett område för Assyria provincia, speciellt under kejsar Trajanus tid (som
jag nämnt). Men hur stort detta geografiska Assyria provincia var är fortfarande ett debatterat
ämne bland forskarna. På vissa kartor så avbildas den som väldigt liten medan andra förstorar
upp den (jämför länkarna nedan)
http://en.wikipedia.org/wiki/File:Roman_Empire_Assyria.svg
http://commons.wikimedia.org/wiki/File:REmpire-Assyria.png?uselang=sv
Notera att den romerska kejsaren Trajanus år 116 gör geografisk skillnad mellan
Mesopotamien och Assyrien.
“Although many sources cite the creation of a province named Assyria during Trajan's
Parthian campaign, some disagreement exists regarding its exact location. Some modern
scholars argue that the Assyria Provincia was located between the Tigris and Euphrates
Rivers, in present-day central Iraq, a location that is corroborated by the text of the fourthcentury Roman historian [Fifunus]Festus. However, other sources contend that the province
was located east of the Tigris, in a region formerly known as Adiabene.”
http://en.wikipedia.org/wiki/Assyria_%28Roman_province%29
(OBS även om länken är från Wikipedia så finns det källor nedan. Vissa av dessa källor är även
bekanta för malfono Assad Sauma Assad i hans bok ”Efraim Syriern Hans liv och skrifter”).
Malfono Assad citerar del 14 av den ovan nämnda romerska historikern Fufinus Festus. i
dennas verk The Brevarium of Festus. som översattes och utgavs av J.W Eadie. Där står det
följande
”Till sist förlorade Armeniens kung sin krona under Trajanus-regering, Trajanus gjorde
Armenien, Mesopotamien, Assyrien och Arabien till provinciae och den östra gränsen blev
Tigris strand. Hadrianus som efterträdde Trajanus var avundsjuk på Trajanus ära och
överlämnade Armenien, Mesopotamien och Assyrien frivilligt. Han önskade sig att Eufrat
var gränsområdet mellan perser (så står det verkligen) och romare. Under romerska kejsarna
Markus Aurelius (161-180 e.kr) och hans medregent Lucius Verus (161-169 e.kr), Pertinax
(från januari 193e.kr till mars samma år), Severus (305-307 e.kr) och andra romerska kejsare
som krigade mot perserna med en viss framgång förlorades Mesopotamien fyra gånger till.
Under Diokletianus tid, och efter att romarna hade besegrats under första krigståget,
besegrades den persiske kungen Narse under andra striden…När fred stiftades återvanns
Mesopotamien och gränsen löpte längs Tigris kust, så att fem folkgrupper som bodde nära
Tigris var oss underordnade.”
Som jag sa tidigare, så gjorde romarna skillnad mellan Mesopotamien och Assyrien till
skillnad från Herodotos som likställde Assyrien med Mesopotamien. Detta var rent
administrativt och innebär dock inte att alla invånare i detta ”romerska Assyrien” var etniska
assyrier utan vi vet att det fanns massvis araméer där också. Under den kristna perioden
betecknade araméerna i de (nuvarande irakiska områdena) såsom Beth Aramaye och aldrig
Beth Athuraye (såsom bla Jean Maurice Fiey själv bekräftat i sin artikel ”Assyrians or
Arameans”)
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------Afram fortsätter och skriver vidare:
”Även inom det språkliga fältet har nya upptäckter gjorts. John MacGinnis kunde själv
berätta att forskarna kan se tydligt den gradvisa "sammansmältningen" mellan det assyriska
och arameiska språket under forntiden. Till en början ser forskarna arameiska ord införlivas
i den assyriska kilskriften, sedan kan de konstatera hur arameisk grammatik blir synlig i
texterna. På en del lertavlor kan de till och med se arameiska bokstäver som små noter
bredvid den assyriska kilskriften.”
Jag håller med Afram här. Det stämmer att nya upptäckter gjorts inom ”det språkliga fältet”.
Men denna ”gradvisa sammansmältning” som han snackar om mellan assyriska kilskriften
(ashuritu) och arameiska (armitu) under det assyriska rikets tid gick i både riktningarna vilket
Stephen A Kaufman också bekräftade i sin bok ”The Akkadian influences on Aramaic”.
Att arameiska ord förekommer i kilskriftsinskriptioner är ingen ny upptäckt. Det är sant att
även assyriska ord förekommer i arameiskan under denna tid. Vissa av de arameiska orden
som hade kommit in i den assyriska kilskriften är bla ordet Egirtu (brev), och Nibzu
(dokument). Det finns även spår av akkadiska (assyriska) termer på kthobonoyo detta nämns i
boken ”The Old Syriac Inscriptions of Edessa & Osrhoene” av den holländske forskaren Han
J. W. Drijvers. Där nämner Drijvers förutom akkadiska termer även grekiska, persiska, och
arabiska termer.
Man har även nämnt att man upptäckt lertavlor med enbart kilskrift där fastän de är skrivna
med kilskrift så är språket i dessa inte ashuritu/assyriska utan arameiska (parallellt likt
situationen med sk garshuni där man skriver arabiska språket med det arameiska/syriska
alfabetet). Detta kan man läsa i bla den första volymen av ”Den Dolda Pärlan Vol I: det
forntida arameiska kulturarvet” och i olika artiklar på Internet. Men det ironiska i det hela är
att man inte nämner att man hittat några inskriptioner från denna tid som är skrivna med
arameiska bokstäver men där språket är den utdöda ashuritu/assyriska.
Afram vill här bevisa genom detta argument att ”de forna assyrierna lyckades assyrifiera och
benämna arameiskan som assyriska”. Men faktum är att det är helt tvärtom. När det nya
språket (arameiska) tog över så tog den med sig överlevande ord från det förra utdöende
språket - assyriska. Detta är en lika självklart som naturlagarna.
Här kan även tilläggas att vissa pro-assyriska personer idag även gått så långt till att säga att ,
när de forna assyrierna lärde sig arameiska - under de 140 sista åren eller så - så döpte de om
den till assyriska. Detta är helt fel, de forna assyrierna gjorde bevisligen skillnad mellan sitt
eget modersmål (ashuritu) och arameiskan (Armitu: Egirtu Armitu, och Nibzu Armaya)vilket
bekräftas av assyriologerna såsom Hayim Tadmor (se även Johny Messos artikel
http://www.midyatcity.com/articles/GAfram_ktavAshuri.pdf). Jag kommer att sprida mer ljus
över detta ämne i en annan artikel
Afram fortsätter med att skriva:
”Dessa iakttagelser stödjer en annan iakttagelse gjord nyligen av världens främsta forskare
inom semitisk lingvistik, Prof. Geoffrey Khan från Cambridge University. Han har skrivit en
uppsats i vilken han visar hur fornassyriska ord har överlevt till dagens talade assyriska och
han visar även att dagens talade assyriska inte kan ha uppstått från det klassiska skriftspråket
som uppstod i Edessa för cirka 2000 år sedan. Enligt Khan står det tydligt att dagens talade
assyriska har ett mycket äldre ursprung än så och att det är besläktat med fornassyriskan och
arameiskan.”
Till att börja med så verkar det som att Geoffrey Khan har fallit i den assyriska politiska
rörelsens fälla – nämligen att benämna de arameiska dialekterna Sureth Swadaya och
Surayt/Suryoyo Turoyo som ”modern assyrian” på engelska. Afram syftar här på Geoffrey
Khans uppsats ”REMARKS ON THE HISTORICAL BACKGROUND OF THE MODERN ASSYRIAN
LANGUAGE” http://www.aina.org/articles/rothbotmal.pdf.
Majoriteten av språkforskarna klassar normalt sett Sureth som antingen ”Eastern NeoAramaic”, ”Northeastern Neo-Aramaic” eller ”Eastern Neo-Syriac” men aldrig som Assyrian
(varken Neo-Assyrian – OBS termen redan är upptagen beteckning på den sista
utvecklingsfasen av den assyriska kilskriften (935 till 600-talet f.kr) eller ens ”modern
assyrian”).
De få som brukar benämna den såsom ”Modern Assyrian” (vilken kategori Khan själv hör till)
gör det pga av en av två orsaker:
1. Termen ”modern assyrian” var förmodligen utelämnad direkt eller indirekt till
forskaren via pro-assyriska personer/företrädare, assyriska organisationer, föreningar.
etc
2. De vill visa ”respekt” för, och inte ”förarga” bla pro-assyriska nestorianer som
föredrar att i modern tid benämna sin arameiska dialekt sureth för bla ”modern
assyriska”, ”öst-assyriska” ”Lishana aturaya” etc (OBS dessa termer går emot det
traditionella bruket av termen sureth, eller suryaya för att inte tala om den
vetenskapligt accepterade sanningen) .
Geoffrey Khan nämner något intressant för sina läsare:
”One source is an Arabic materia medica work that was composed in Spain in the early
eleventh century, al-kitab al-musta’ini by Ibn Baklarish. In this work the Arabic names of
medicinal elements are listed together with the corresponding terms in a variety” of other
languages in Arabic transcription, including what the author designates as al-suryaniyya,
which one would assume would be ‘Syriac’[kthobonoyo]. What is fascinating, however, is
that many of these words in al-suryaniyya are not at all classical Syriac, but correspond to
the form that one finds in the modern spoken Assyrian dialects [felaktig benämning för Sureth
swadaya och Surayt/Suryoyo Turoyo enlig Khan här]. In the following extract, for example,
the word for ‘woman’ in al-suryaniyya is said to be baxta [bakhta] which is a lexical
hallmark of the Assyrian dialects spoken east of the Tigris:
Notera att nestorianerna idag föredrar att kalla sitt eget språk (Sureth) för ”al-lugha alashuriya” på arabiska. Medan Ibn Baklarish redan på 1000-talet benämner den al-suryaniyya.
Likaså gjordes i den irakiska konstitutionen på 1970-talet enligt Wolfhart Heinrichs artikel
”The Modern Assyrians – Name & Nation”.
När Arameiskan tog över rollen mer och mer så tog den med sig av vad som var kvar av
akkadiskan som hade varit Mesopotamiens ”lingua franca” tidigare.
Föreställ er att man rullar en snöboll i kramsnö så växer den ju mer du rullar den. Men
samtidigt kanske det ligger några höstlöv under snön som kommer med under tiden du rullar
den. Parallellt på samma sätt har det hänt med arameiskan som fick med sig ”överlevande”
akkadiska ord (OBS inte låneord). Det är även rimligt att de araméer som bodde öster om
Eufrat åtminstone kunde tala akkadiska i båda dess former assyriska (ashuritu) och
babyloniska som sitt andra språk. På samma sätt som vårt folk pga av diglossi behärskar mer
eller mindre arabiska, kurdiska och turkiska som sitt andra eller tredje språk.
Det finns även arameiska influenser i akkadiskan i båda dess former ashuritu (assyriska) och
babyloniska. (som jag sagt tidigare)
Men detta är ingen ursäkt att kalla arameiskan (syriskan) för ”assyriska” idag. Eftersom
termen ”assyriska” redan är upptagen/resevrerad för ett utdött språk, som enbart assyriologer
såsom Simo Parpola behärskar. OBS ingen talar assyriska idag som vardagsspråk.
Skillnaden mellan dagens Iranier (perser) och forntidens assyrier är att iranierna lyckades
”persifiera” den lånade arabiska skriften. Det persiska språket – farsi – skrivs idag med det
arabiska alfabetet. Men kallas farsi (persiska). Även om modern persiska innehåller en hel del
arabiska låneord,.så är det fortfarande persiska som den heter.
Parallellt med persiskans exempel till skillnad från forntidens assyrier som inte lyckades
bevara sitt modersmål ashuritu genom att skriva den med arameiska alfabtetet. Dessutom var
det enbart den assyriska aristokratin som läsa och skriva ashuritu dvs kilskriften. Den var så
svår och krånglig att lära sig att tom de assyriska kungarna knappt kunde stava till sina egna
namn.
Afram fortsätter och skriver:
”När en av åhörarna frågade vad MacGinnis anser om den seglivade myten om den assyriska
identitetens utdöende efter Nineves fall, började hans svar med: "This is of course
ridiculous..." - det är naturligtvis något som är skrattretande..."
Jag har redan spridit ljus över detta ämne trotts att den ”assyriska identiteten” överlevde
Ninives fall så assimilerades de sakta men säkert många århundraden senare.
Afram skrev även:
”MacGinnis rundade av med att berätta hur gärna han och hans internationella forskarteam
skulle vilja gräva i fler områden i Turabdin. När det idag står klart att Tushan, som ligger
absolut norr om Turabdin, var en provinshuvudstad i det assyriska riket, har det blivit
uppenbart för forskarna att Turabdin måste ha varit mer assyriskt än vad man har trott
hittills. Det säger sig självt att inget rike grundar en provinshuvudstad utanför sitt
territorium.”
Det fanns araméer i Tur Abdin långt innan de forna assyrierna annekterade Bit Kashiari dvs
Tur Abdin och även Tushan. Det har Sebastian Brock, David Taylor, assyrioligen Albert Kirk
Grayson, Jeffrey Szuchman etc redan bevisat.
Även om man har hittat en massa assyriska fynd i Tur Abdin så betyder det inte att Tur Abdin
från början var assyriskt. Det låter så primitivt. Det är som att säga tex att eftersom
arkeologerna har hittat romerska fynd i Judeen och Galileen så är dessa områden
ursprungligen romerska trotts att man de facto vet att dessa är judiska provinser som var
underställda och annekterade av romarna mycket senare.
Sist men inte minst
När det gäller att använda etymologi som ett redskap i argumenteringen för att hitta vårt folks
identitet och ursprung håller det inte i detta fall heller. Om det verkligen räckte till skulle
befolkningen i ”Herodotos Syrien” - bla cyprioterna och folket i det för-islamska och även
helleniserade grekiska och romerska periodens Syrien - sett sig själva som assyrier. Men det
finns inga källor som kan bekräfta att de gjorde det.
David Dag.