SKOLOR
I medeltida städer fanns skolor de drevs av kyrkan. Och det har levt vidare på Vasatiden. Skolorna
hade lärare precis som idag men då så var det präster eller skolmäster. En skolmäster var en slags
rektor eller skolledare.
Internatskolor var inte så vanligt under medeltiden. Men under vasatiden var det som en vanlig
skola, fast man bodde där och kom hem vid högtider eller andra tillfällen. Under medeltiden och
vasatiden så hete internatskolor kloster. Det var ett mer anpassat namn för internatskolor. De
första verkliga internatskolorna kom först på 1800-talet.
Skoldagarna var långa för pojkarna de satt i samma klassrum och arbetade i timmar. På både
medeltiden och Vasatiden lärde man sig sång, kristendom , läsa latin. Men på vasatiden började
några pojkar lära sig de fyra räknesätten. Man började 5 på morgonen och hade lunchrast klockan
10 och 12, man slutade 5 på kvällen. Det var långa skoldagar och det fanns pojkar som inte skötte
sig i skolan och då hände det ibland att läraren eller skolmäster slog dem med ris eller en slags
piska. Om inte det hjälpte så kunde dom bli avskedade från skolan. Om barn förstörde
skolmaterial kunde föräldrarna få betala böter och dom fick ett dåligt rykte.
Flickor skötte om huset och hemmet och dom kunde ta hand om småsyskon. Dom fattiga flickorna
hjälpte ofta till i hemmet men flickor i stormansfamiljer kunde lära sig att läsa latin hemma om
dom behövde. Flickor som skulle bli nunnor fick lära sig att skriva och läsa latin i kloster. Flickor fick
inte gå i skola för dom ansågs att inte vara till hjälp.
Både under vasatiden och Medeltiden så var det viktigt att kunna skriva. Men det var inte alla som
fick gå i skola, oftast dom rikaste pojkarna fick det. Dom fattiga låg långt ner på ståndpyramiden.
Helst så ville dom rika få bort dom. Dom var bara smutsiga och inte till nytta. Därför var det inte så
bra att vara fattig, barnen fick inte gå i skola och det var dåligt med pengar
Källor : kalmarmuseumet.se , google.se , wikipedia.se , vasatiden + medeltidens böcker koll på, från
bonniers.
Av: Alexandra Källgren.
