Ryska revolutionen korr 1.indd
advertisement
ROBERT SERVICE RYSKA REVOLUTIONEN 1900–1927 Översättning Claes Göran Green historiska media Ryska revolutionen 1900–1927 Romanovregimen före 1905 En stark statsmakt krävdes för att förmå arbetarklassen att avstå från snabba förbättringar av levnadsstandarden, och en hård styrning för att koordinera utvecklingen av samhällsekonomin. Tsardömet var en absolut monarki. Romanovdynastin hade styrt landet sedan 1613 och ingen tsar under 1800-talet tillät att en nationell representativ församling valdes. Politiska partier var förbjudna. Offentliga sammankomster övervakades noga och förhandscensur av pressen tillämpades. Uppror inträffade sällan. Tsarmord skedde 1762 och 1801 men de innebar bara att en regent från samma dynasti ersatte en annan. Den misslyckade folkliga resningen mot Katarina II som Jemeljan Pugatjov ledde 1773 var inte kopplad till några hårt drivna krav på sociala reformer. Först 1825 bildades en verkligt revolutionär organisation. Det var fråga om en konspiration som arméofficerare och andra adelsmän deltog i och den krossades lätt. Nikolaj I, som kröntes 1826, behöll oinskränkt makt för sig själv och sin efterträdare Alexander II. En personkult byggdes upp kring tsaren och den var mycket effektiv: bönderna visade stor vördnad för bilderna av tsaren som de hängde upp på väggarna i sina stugor. Tsarens ord var dessutom bokstavligen lag. Ett yttrande från honom kunde upphäva vilka förordningar som helst. Hans nyckfullhet satte sin prägel på landets styrning. Ministerrådet hade få likheter med kabinettet i Storbritannien: i det förra förekom inga gemensamma överläggningar och ministrarna ansvarade individuellt inför tsaren.10 Tsaren utnämnde även guvernörerna som svarade för styret ute i de olika provinserna. Guvernörerna utrustades med stor makt och deras underlydande polis hade rätt att utmäta straff enligt administrativa dekret. Det ryska tsardömet var inte bara en polisstat, det var även en stat där maktutövningen var enormt godtycklig.11 Det är tveksamt om den här samhällsstrukturen var rustad för att klara av de uppgifter tsardömet försökte lösa i slutet av 34 teckning 1. En satirisk skämtteckning daterad före 1914. Den handlar om maktstrukturen i tsardömet. Texten lyder uppifrån och ned: De tar våra pengar De ber å våra vägnar De äter å våra vägnar De skjuter på oss Vi arbetar för dem medan de … Ryska revolutionen 1900–1927 1800-talet. Att oförbehållsamt avvisa den tanken vore dock förhastat. År 1789, då den franska absoluta monarkin hade raderats ut, låg inte särskilt långt borta. Den parlamentariska demokratin i Storbritannien var trängd, rösträtten utvidgades till att gälla alla vuxna män först 1884. Förtrycket av grupper som var oppositionella mot etablissemanget fortsatte i andra länder ännu längre. Det tyska socialdemokratiska partiet var förbjudet fram till 1890. I USA utsatte en del arbetsgivare socialisterna för våldsam förföljelse till långt in på 1930-talet. Det ryska tsardömet var ett exempel på extremt auktoritärt styre i en värld där ofriheten hade många ansikten. De styrande blev väl medvetna om behovet av ekonomiska reformer efter att ha tvingats erkänna bristerna i den ryska militära insatsen i Krimkriget mot Storbritannien och Frankrike 1854–1856. Alexander III, som besteg tronen 1881, visade sig vara konsekvent anhängare av industrialisering. Så även hans son Nikolaj II, som tillträdde 1894. Ingen av dem inspirerade sin omgivning intellektuellt. Men deras stöd till ekonomisk tillväxt var massivt. Sergej Witte, finansminister från 1892 till 1903, satte stort värde på enväldet i sin strävan att öka takten i industrialiseringen. Ett ryskt parlament valt genom allmän rösträtt skulle ha inneburit politiskt inflytande för bönderna eftersom de utgjorde folkflertalet. Detta skulle ha kunnat resultera i krav på lägre skatter och att sektorn som producerade jordbruksredskap skulle prioriteras finansiellt. Även om bönderna inte skulle få igenom sina krav fullt ut kunde resultatet bli att investeringarna i rustningsindustrin kringskars. Kanske skulle inte samma problem uppstå om rösträtten begränsades till de besuttna folkskikten. Så hade varit fallet när Tyskland industrialiserades, och metoden tillämpades med framgång i Japan på 1890-talet. Men förespråkarna för industrialisering var proportionellt sett färre i Ryssland, och inom den jordägande adeln fanns en bred opinion som motsatte sig att industrin prioriterades – att följa Tysklands exempel skulle alltså ha skapat nya problem. Witte 36 Ett instabilt bygge 1900–1914 och andra kom fram till att en kraftfull envåldshärskare i Sankt Petersburg kunde stå för en värdefull insats när det gällde att stimulera och slå vakt om industrialiseringsprocessen. Alexander III och Nikolaj II gjorde det och under deras vingars skydd tog medelklassen i städerna stora steg framåt. I alla stater finns interna motsättningar. Inom det ryska inrikesministeriet, där man var medveten om riskerna med att pressa bönderna alltför hårt, varnade man upprepade gånger för vådan av alltför snabb industrialisering.12 Andra institutioner var mer medgörliga. Den ryska ortodoxa kyrkan gav lojalt regeringen andligt alibi. Men prästernas världsfrånvändhet var legendarisk och de ansträngningar som gjordes för att reformera den kyrkliga hierarkin och dess politik bidrog inte på något givande sätt till satsningarna på ekonomisk och kulturell modernisering.13 Tusentals tjänstemän inom den civila byråkratin var likgiltiga eller helt enkelt omtumlade. Korruptionen grep omkring sig. Nepotism och ineffektivitet var en skam för tsardömet. Samtidigt var ministeriernas inbördes kamp om resurser intensiv. Armén tärde hårt på finanserna – att fullfölja annekteringen av Kaukasus och att behålla kontrollen över östra Polen var kostsamt. Finansministeriet skötte sig dock skickligt i kampen om budgeten. Hela det styrande skiktet drogs med av förändringens vindar. Den statliga förvaltningen var inte bara ett slags exklusiv asyl för adelsmän som hade misslyckats som jordbrukare. Snarare tvärtom: fyra femtedelar av befattningarna i de fyra högsta ämbetsmannakategorierna innehades före första världskriget av personer som inte tillhörde lantadeln. Och 1912 hade officerarna utan adlig bakgrund blivit en majoritet inom armén.14 Ekonomiska framsteg Regeringens sätt att hantera industrin präglades av en mycket positiv inställning. Statligt ägande och statliga kontrakt bidrog 37 Ryska revolutionen 1900–1927 på ett avgörande sätt till den kapitalistiska ekonomiska utvecklingen i Ryssland. Att äga fabriker som tillverkade vapen var av tradition intressant för myndigheterna, men detsamma började gälla även järnvägarna, som ansågs ha stor betydelse – två tredjedelar av järnvägsnätet var 1914 statlig egendom. Ökade intäkter var uppenbarligen nödvändiga. Myten om att en utarmning av bönderna banade väg för industrialiseringen lever vidare. Faktum är dock att den största delen av statens inkomster, 40 procent 1913, kom från tullar och skatt på varor – om den ryska befolkningen inte hade kunnat betala sin skatt på salt och vodka hade staten befunnit sig på ruinens brant.15 De direkta skatterna var jämförelsevis låga. Till och med Witte, som inte var känd som böndernas vän, ansåg att en ökning av köpkraften på landsbygden var av nöden påkallad. Regeringen kunde inte finansiera reformerna med sin egen kassakista eftersom mindre än en niondel av industrikapitalet var i dess händer när första världskriget bröt ut.16 Den privata företagsamheten gynnades och uppmuntrades. ”Monstertullen” från 1891 gav skydd åt rysk varuproduktion, men den lockade även utländska företag att starta dotterbolag i Ryssland i stället för att som tidigare exportera sina produkter dit. Beslutet 1897 att knyta rubelns värde till guldmyntfoten drog till sig utländska investeringar. Det uppskattas att utländska intressen 1914 ägde 47 procent av alla ryska statspapper, exklusive skuldebrev med säkerhet i fast egendom.17 Det var riskfyllt att i så stor utsträckning förlita sig på inflöde av kapital från Västeuropa i ett läge då den internationella situationen var allt annat än stabil. Witte insåg det men förutsåg klarsynt att ingen storskalig kapitalflykt skulle ske. Den ryska kreditvärdigheten var utmärkt: vinsterna var rejäla även om de inte var så höga som Wittes propagandamakare hade utlovat eftersom undermålig förvaltning och ett dåligt transportnät raderade ut fördelarna med att ha tillgång till billig arbetskraft. 38 Ett instabilt bygge 1900–1914 Franska och belgiska finansiella intressen såg till att det var sjudande aktivitet på börsen i Sankt Petersburg. Tsardömets strategiska intressen togs väl om hand och industrialiseringen av Ryssland leddes inte på avvägar av utländska ekonomiska påtryckningar. Ryssland var inte Bulgarien. Dess regering var inte så lätt att skrämma till lydnad. Världskonjunkturen låg dock utanför landets kontroll och de återkommande recessionerna i det övriga Europa slog hårt mot tsardömets ekonomi. Den djupa krisen mellan 1900 och 1903 var speciellt förödande. Men å andra sidan drog landet även stor nytta av högkonjunkturerna, vilket ledde till att Ryssland 1914 låg på femte plats på listan över världens största industrinationer. Tillväxttakten var imponerande. Industriproduktionen ökade årligen med 8 procent på 1890-talet och med 6 procent mellan 1907 och början av första världskriget.18 Utbyggnaden av järnvägsnätet började på allvar på 1860-talet. Ungefär 48 000 kilometer räls lades ut fram till 1914, och 1916 var arbetet med Transsibiriska järnvägen avslutat. Ryssland blev världens fjärde största producent av kol, tackjärn och stål. Utvinningen av olja var mycket framgångsrik: bara Texas kunde mäta sig med fälten i Baku. Det fanns dock branscher som sackade efter: kemisektorn var en källa till ständig oro, liksom verkstadsindustrin och produktionen av elektricitet.19 Trots det började svarvar, lokomotiv och motorfordon levereras ut från fabriker i Ryssland. Kapitalvaror av det här slaget var inte det enda man satsade på. Behovet av varor för masskonsumtion ökade i hela samhället. Textilindustrin fortsatte att vara Rysslands största industrigren fram till första världskriget och tillsammans med livsmedelsindustrin stod dessa två branscher för 50 procent av den totala industriproduktionen medan siffran för gruvnäring och metallurgi var 14 procent.20 Den relationen mellan produktion av konsumtionsvaror och kapitalvaror var inte speciellt ovanlig i länder på Rysslands utvecklingsnivå.21 39 Ryska revolutionen 1900–1927 Påståendet om att industriell utveckling skedde till priset av stagnation inom jordbrukssektorn går inte att belägga. Statistik visar att det i Ryssland skedde en måttlig ökning av produktionen inom jordbruket. Skördarna av vete och råg, som var hörnpelarna i tsardömets jordbruk, ökade under andra hälften av 1800-talet.22 Hungersnöd drabbade Volgaregionen 1891–1892. Klimatet kunde ställa till förödelse även vid mycket välorganiserade produktionsenheter.23 Men utvecklingen i rätt riktning var trots tillfälliga bakslag stabil. Spannmålsproduktionen steg i genomsnitt med 2 procent per år mellan 1881 och 1913 i den europeiska delen av tsardömet (eller med 1,1 miljoner ton per år).24 Mejeriprodukter letade sig fram till marknader i Tyskland där rysk yoghurt hölls mycket högt. Tsardömets ekonomi vilade definitivt på såväl kanoner som smör. Regimens belackare förbigick dessa framsteg med tystnad. De inriktade sig på de negativa sidorna. Antalet invånare i Ryssland steg brant under andra hälften av 1800-talet vilket innebar att följderna av framstegen inom jordbrukssektorn fick mindre genomslagskraft än väntat. Trots det fortsatte produktionen per capita av spannmål att öka i den europeiska delen av tsardömet, troligtvis med så mycket som 35 procent från 1890 till 1913.25 Ryssland blev den största spannmålsexportören i världen och hamnstäder vid Svarta havet som Odessa förvandlades till hektiska omlastningsplatser. Under de fem år som föregick första världskriget sålde ryska och ukrainska handelsmän årligen i genomsnitt 11,5 miljoner ton spannmål utomlands.26 Jordbruket började även diversifieras. Handel med potatis och mejeriprodukter, i synnerhet från Polen och de baltiska staterna, fick allt större ekonomisk betydelse. I Ukraina, södra europeiska Ryssland, Uralbergen och västra Sibirien var det veteproduktionen som stod för den största tillväxten. Sockerbetor blev också en viktig gröda. Den areal som reserverades för sockerbetor ökade med 38 procent under tioårsperioden före första världskriget.27 Merparten av sockerbetsodlingen skedde i Ukraina. 40 Ett instabilt bygge 1900–1914 Industrigrödor ägnades också uppmärksamhet. Bomull började odlas i Turkestan eftersom ryssarna ville exploatera nyligen erövrade områden. Att ytterligare ekonomiska framsteg skulle kunna ske inom tsardömets jordbrukssektor stod allt klarare. Försäljningen av jordbruksmaskiner och annan utrustning ökade. Investeringarna i sådan materiel verkar ha ökat med 9 procent årligen mellan 1891 och 1913.28 Omvandlingen av samhället i tsardömet Reformeringen av såväl industrin som jordbruket hade ändå en mycket lång väg att gå. Sankt Petersburg hade blivit en praktfull modern storstad med byggnader, teatrar och parker som väckte beundran hos besökare från utlandet. Moskva, Odessa, Warszawa och Kiev låg inte långt efter i fråga om ryktbarhet. Den förändring som hade skett var dock ojämnt fördelad. De ekonomiska och kulturella framstegens bastioner omgavs av miljöer som såg likadana ut som för hundra år sedan. Få städer var versioner i miniatyr av den ryska huvudstaden. Och tiotusentals byar, i synnerhet de som låg långt från järnvägsförbindelser, sov sin törnrosasömn saligt ovetande om att nya produktionsmetoder hade börjat tillämpas. Regeringens finanspolitik och dess satsning på järnvägar och militär upprustning stöttade den ekonomiska tillväxten. De styrande var dock mindre intresserade av jordbruket. Bönderna kände att de hade blivit lämnade åt sitt öde. Att en bank inrättades speciellt för dem 1882 var inte på något sätt en åtgärd som gick till botten med deras problem. I fråga om industrin hävdade till och med regeringens anhängare att den statliga uppbackningen borde vara mer omfattande. Bortsett från sektorer som ansågs vara av strategisk betydelse förväntades ryska företag klara sig utan stödinsatser från staten. Att uppvakta och påverka ministrar var ingen välutvecklad färdighet. Ministrarna och den byråkrati de omgav sig med var inte heller den 41 Ryska revolutionen 1900–1927 enda verkande kraften i fråga om ekonomiskt framåtskridande. Även ute i samhället gjordes stora ansträngningar. Den statliga satsning på utvecklingen av industrin som skedde på 1880- och 1890-talen föregicks av decennier då de styrande faktiskt hade en negativ inställning till industrialismen som sådan. Samtidigt var företagarandan hos fabriksägarna i Moskva mångomtalad. Handeln i de västra gränsområdena vitaliserades av judiska finansiärer och affärsmän och i södra Kaukasus skapade armenier nya mönster för utbyte av varor och tjänster. På 1800-talet satte regimen gränser för takten i förändringarna. I synnerhet slog den vakt om de gamla bondekommunerna. Manspersoner på landsbygden var tvungna att söka tillstånd hos byns ålderman om de ville ge sig av för att söka arbete i en stad. Den bestämmelsen var ett uttryck för regimens önskan att begränsa antalet jordlösa fattiga. Det brukar anses att den lyckades i sitt uppsåt. Det fanns nämligen 1913 bara 3,1 miljoner arbetare i fabriker och gruvor. Men arbetarklassen bestod även av andra grupper. Om man räknar med järnvägsarbetare, byggnadsarbetare, serveringspersonal och tjänstefolk ökar siffran till 15 miljoner (och till 20 miljoner om hänsyn även tas till lönearbetare inom jordbrukssektorn).29 Det innebär en fyrfaldig ökning från 1860 års nivå. I och med att industrin expanderade uppkom ett behov av grundläggande skolutbildning. Regeringen ville bygga ut skolväsendet och andra sociala institutioner för att i det avseendet kunna mäta sig med stormakterna i Europa. Från och med 1864 tillät den att lokala organ för självstyrelse inrättades genom val. Varje sådant zemstvo fick ansvar för skolor, vägar och sjukhus. Även de sedan tidigare existerande rådsförsamlingarna på kommunal nivå fick samma befogenheter. Centralregeringen initierade ett omfattande program för skolutbildning. Enligt en kartläggning gjord 1918 kunde ungefär två tredjedelar av fabriksarbetarna i den europeiska delen av Ryssland läsa och skriva. I storstädernas tryckerier och metallindustrier gällde 42 Ett instabilt bygge 1900–1914 detta nästan samtliga arbetare.30 Att påstå att den ryske arbetarens situation var ungefär densamma som hans kollegas i Tyskland eller Storbritannien är felaktigt. De flesta som var sysselsatta inom industrin behöll kontakten med sin hemby och många hade kvar sina jordlotter.31 Arbetarnas liv var ganska hårt. Slagsmål och ligistfasoner tillhörde vardagen, i synnerhet bland dem som nyligen hade lämnat landsbygden och levde i fattigdom.32 Förändringen av arbetarnas sociala ställning gick långsamt. Men den hade satts i gång: Ryssland härbärgerade en hela tiden växande utbildad modern arbetarklass som kunde läsa, skriva och räkna och sköta krävande maskinell utrustning. Förändringarna i byarna som dessa arbetare hade lämnat bakom sig gick långsammare än i städerna. Genomgripande reformer var dock att vänta. Tsar Alexander II hade 1861 utfärdat en ukas om livegenskapens avskaffande. Tidigare hade bönderna enligt lag varit ”egendom” som tillhörde jordägarna där de var födda. Det fanns därutöver livegna bönder på statsägda egendomar som styrdes av ämbetsmän. Adeln och tsarfamiljen var landets största privata jordägare. Deras bönder, som nu fick sin personliga frihet, hamnade i en besvärlig ekonomisk situation. De jordarealer som de tilldelades var, om man bortser från Polen, 13 procent mindre än vad de tidigare hade brukat. I bördiga områden som södra Ryssland tvingade adeln bönderna att lämna mellan en tredjedel och hälften av sina tidigare uppodlade arealer.33 Andra förändringar skedde. De totala arealer som var i adelns ägo fortsatte att minska. Mark såldes ut nästan panikartat. Man räknar med att adeln hade ägt dubbelt så stora arealer på 1860-talet som den hade kvar 1912. Antalet jordägare som hade lämnat landsbygden ökade också och många egendomar arrenderades ut. Stadsbor fanns bland dem som tog över adelns egendomar, men de flesta nya ägarna och arrendatorerna var före detta livegna bönder. Den andel av jordbruksproduktionen som bondeklassen stod för minskade inte, tvärtom ökade 43 Ryska revolutionen 1900–1927 den på ett anmärkningsvärt sätt. Jord köptes och arrenderades i massomfattning. Nästan nio tiondelar av den uppodlade arealen i europeiska Ryssland brukades 1916 av bondeklassen.34 Det antas att 87 procent av det totala värdet på landets jordbruksproduktion mellan 1909 och 1913 kom från böndernas gårdar.35 Marknadsekonomins utbredning ledde oundvikligen till att uråldriga sedvanor i byarna började vittra sönder. Samma effekt hade spridningen av läs- och skrivkunnigheten efter att Alexander II hade följt upp ukasen 1861 med ett antal reformer inom utbildningssektorn och statsförvaltningen senare under 1860-talet. Även om framåtskridandet av naturliga skäl gick i makligare tempo på landsbygden än i städerna visar en kartläggning av provinserna i europeiska Ryssland gjord före första världskriget att ungefär två femtedelar av den manliga befolkningen på landsbygden hade lärt sig att åtminstone läsa och skriva sitt eget namn.36 Omvandlingen av landsbygden var alltså inte slutförd, men framstegen var påtagliga och det verkade inte möjligt att stoppa den process som skulle leda till en ny livssituation för dess befolkning. Alla adelsmän blev inte utblottade när de lämnade sina jordegendomar. Många gav sig av helt enkelt för att de erbjöds enormt stora köpeskillingar eller för att befattningar inom statsförvaltningen eller näringslivet lockade.37 Ägare till stora jordegendomar i södra Ukraina och i Baltikum blev dessutom framgångsrika landsbygdsbaserade kapitalister.38 Den här godsägararistokratin sålde dubbelt så stor andel av sina skördar som bönderna.39 Hos de gynnade grupperna, såväl på landsbygden som i städerna, var intresset för reformer begränsat. Det fanns flera anledningar till detta. Affärerna fungerade bra för det mesta eftersom ekonomin expanderade. Olika delar av de besuttna samhällsskikten var dessutom upptagna av strider sinsemellan. Lantadeln försvarade sina intressen gentemot den industriella bourgeoisien och lyckades 1898 driva igenom en sänkning av 44 Ett instabilt bygge 1900–1914 tullarna, vilket gynnade industriproduktionen i Ryssland. Tullen på import av jordbruksmaskiner avskaffades. Under ledning av inrikesministern V.K. Pleve drevs även en framgångsrik kampanj för att avråda tsaren från att godkänna ett förslag om att framstående personer inom handeln och industrin skulle upphöjas till adelsmän.40 Men industrimän och bankirer med enkel bakgrund levde ändå i godan ro. Regimen, som erbjöd affärskontrakt och lämnade bistånd när arbetarna gick ut i strejk, var värdefull för dem som styrde den stadsbaserade kapitalistiska ekonomin, vilket i sin tur ledde till att de inte hade något intresse av att störta den. Och de missnöjesyttringar som förekom bland godsägararistokratin var mest munväder. Finansministeriet hade utformat järnvägarnas frakttariffer så att det skulle bli kostnadsmässigt förmånligt för spannmålsproducenterna att nå såväl inhemska som utländska marknader. Tsarernas Ryssland var alltså en tummelplats för de rika antingen de bar jordägarens läderstövlar eller industrimannens och bankirens lågskor.41 Socialt missnöje Arbetarklassens tillväxt i städerna ledde till många problem. De flesta ryska fabriksarbetarna var fattiga. Många tjänade bara ihop till sitt levebröd och blev utsatta för omild och förnedrande behandling på sina arbetsplatser. Säkerhetsföreskrifter följdes ofta inte. Förmän kunde bötfälla arbetare för bagatellartade eller till och med påhittade förseelser. Den genomsnittliga arbetstiden, övertid inte inräknad, var mellan tolv och fjorton timmar per dag på 1880-talet.42 Bostäderna var undermåliga. För de flesta arbetarna stod valet mellan trista fabriksbaracker och att trängas i dyra, ohygieniska hyresrum. Hälsovården var urusel. Socialförsäkringar var, om de överhuvudtaget erbjöds, extremt dyra. 45 Ryska revolutionen 1900–1927 Dessa förhållanden bidrar på ett verksamt sätt till att förklara den upprorsanda som gav den ryska arbetarklassen legendstatus 1905 och 1917. De eländiga levnadsvillkoren för arbetarna var dock inte unika för Ryssland. Även om grupper bland industriarbetarna i länder som Tyskland och Storbritannien vid sekelskiftet levde ett någorlunda behagligt liv fanns det i dessa och andra västeuropeiska länder arbetare som levde i en fruktansvärd misär. De flesta arbetarna i Milano och Turin hade det föga bättre än sina bröder i Sankt Petersburg – och upprorsandan var densamma i alla tre städerna. Alla ryska arbetare var inte politiska rebeller. Tidigare ansågs det att det i första hand var okvalificerade ”oborstade” unga arbetare som ställde till problem när de invaderade städerna och bildade oregerliga pöbelhopar. Men det motsägs av irländska immigranters lugna uppträdande i Birmingham. Vad gäller de ryska arbetsmarknadskonflikterna står det dessutom klart att de som ledde och inspirerade arbetarna var de mer kvalificerade och urbaniserade klassbröderna.43 Det var dessa arbetare som hade de insikter och den känsla för organisation som krävdes för att ta upp kampen för bättre levnadsvillkor. En måttlig ökning av reallönerna skedde mellan 1900 och 1913 och den var mest påfallande bland de kvalificerade yrkesgrupperna.44 Men det var hur små förbättringarna var och inte förbättringarna i sig som de flesta arbetarna noterade. Dåliga villkor och större förväntningar ledde vid den här tiden till oro i Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Detsamma gällde i det ryska tsardömet. Strejkerna var inte uppseendeväckande stora i omfattning under decenniet före sekelskiftet. De nådde sin kulmen 1899 och då var antalet strejkande bara 97 000.45 Men förbudet mot fackföreningar skärpte spänningarna på arbetsmarknaden. Detta medgav bedömare i alla stora industriländer, låt vara motvilligt och ofta med vissa reservationer. I Ryssland stod det helt klart att den snabba industrialiseringen resulterade i ett starkt behov hos arbetarna att få 46 Ett instabilt bygge 1900–1914 ge utlopp för sitt missnöje. Många av de ryska fabrikerna var dessutom enormt stora, vilket förstärkte upplevelsen av att det mellan arbetsgivare och arbetstagare fanns en avgrundsdjup klyfta. Två femtedelar av de anställda inom industrin arbetade 1914 vid företag med mer än 1 000 anställda.46 Bortsett från en del oroligheter i början av 1860-talet och slutet av 1870-talet hade bönderna inte ställt till några stora problem för polisen före sekelskiftet. Ändå var deras förtvivlan överhängande. De var upprörda över att så mycket av den jord de brukade måste arrenderas av godsägare, som också var illa sedda för att de för egen räkning reserverade betesmarker och värdefulla skogar. Detta begränsade i stor utsträckning bondeklassens möjligheter att förbättra sin ekonomi. Så skedde dock om man ser till gruppen som helhet, men inom den fanns stora skillnader i levnadsstandard. De flesta bönderna i den europeiska delen av Ryssland levde i kommuner. Regeringen använde sig av den institutionen för att sköta skatteuppbörden på ett bekvämt sätt och i kommunerna utövade bönderna även värdefull självkontroll. Kommunerna i mellersta och norra Ryssland omfördelade med jämna mellanrum den jord bondehushållen hade att tillgå. Bristen på jämlikhet var dock påfallande: de mer välbärgade bönderna, kulakerna, anställde andra bönder som lönearbetare eller ägnade sig åt penningutlåning. De fattiga ryska bybornas liv var i likhet med deras irländska och tyska bröders47 mycket eländigt. Därför satte de jordfrågan i centrum. Hungern efter jord omfattades av nästan alla bönder och inställningen att adliga jordägare skulle tvingas lämna ifrån sig sin jord var djupt rotad. En annan fråga gällde de diskriminerande lagarna. Fram till 1904 kunde bönder dömas till kroppsstraff om de hade gjort sig skyldiga till förseelser. Förekomsten av ”byprofosser”, som ansvarade för att ordningen upprätthölls i byarna och ofta rekryterades ur lantadeln, var ännu en anledning till att bönderna var uppretade. 47
