Tanken växer -Tre grekiska filosofer
På Agora (torget) i det antika Aten samlades de fria männen för att samtala om hur Aten
skulle styras. Många av dem hade gott om tid att umgås med varandra eftersom deras
hem sköttes av deras fruar och olivodlingen eller vingården sköttes av slavar. Att delta i
samtalen och diskussionerna på Agora var viktigt för atenarna och gav hög status i
samhället. Där kunde man både påverka andra atenare och även lära sig nya viktiga saker
som man kunde ha nytta av. Om man inte ”hängde på Agora” så missade man allt det
spännande och viktiga.
På Agora pratade man inte bara om hur man tyckte att Aten skulle styras (politik) utan man
filosoferade också om hur hur världen och verkligheten egentligen var beskaffad (var) och
hur den fungerade. Man pratade om begrepp som materia, moral, kunskap och förnuft. I
Babylonien hade man på sin höjd ägnat sig åt att beskriva naturen. I Grekland började
man nu istället att ställa frågor om naturen. Att ställa frågor är nödvändigt för att tanken
ska växa. Kanske var det därför filosofin fick ett sådant inflytande på framtiden.
Förutom medborgarna på Agora fanns det även så kallade sofister. Det var bildade, lärda
män - ofta var de metoiker (ej födda i Aten) - som för betalning lärde medborgarna det som
de kunde. Deras kunskaper var eftertraktade.
Sokrates
På Agora uppehöll sig ofta en man som hette Sokrates. Han
älskade att samtala med människor om det som intresserade
honom mest - filosofi. Sokartes var lika lärd som sofisterna men
tog inte betalt för sina tjänster. Han älskade kunskapen för dess
egen skull och inte för vad den kunde ge i form av pengar eller
personligt inflytande. Sokrates älskade även demokratin och var en
stor optimist som trodde på människans inneboende förnuft. Han
trodde inte att någon människa medvetet kunde göra något som
han förstod var orätt. Alla orätta, omoraliska handlingar hade sin
grund i okunskap, menade Sokrates. Han trodde också att
människans själ var odödlig och att det viktigaste därför var att ta
hand om sin själ genom att skaffa sig så mycket kunskap som
möjligt.
Sokrates ansåg att kunskap bara kunde komma fram i mötet mellan jämlika människor.
Inom varje människa fanns det en medfödd men sovande kunskap som kunde komma till
medvetande i samtal med andra. Sokates själv var en mästare i att ställa frågor som
lockade fram kunskapen ur människor, eller snarare fick han dem att förstå att det som de
trodde att de visste inte stämde. Själv hävdade Sokrates att han var okunnig, att han
egentligen inget visste trots att han var så beundrad för sin vishet.
Sokrates sätt att tala med människor - han gjorde ingen skillnad på olika människor, för
honom var alla jämlikar - fick människor att tänka själva. För somliga blev detta ett hot. De
som hade stort inflytande i Aten kände sin makt hotad när Sokrates kritiska tänkande slog
rot i medborgare av olika slag. Sokrates anklagades för att ”förleda ungdomen” och
dömdes till döden. Sokrates accepterade sin dödsdom men höll ett försvarstal där han
förklarade sina tankar, som har blivit mycket berömt. Sokrates själv tog inte så hårt på sin
egen död eftersom han var övertygad om att hans själ skulle leva vidare. Den som skrev
ner Sokrates försvarstal efter hans död och som genom sina texter bevarade hans tankar
för eftervärlden var hans lärjunge Platon.
Platon
Det är genom Platons texter som vi känner till Sokrates. Platon skrev nämligen till skillnad
mot Sokrates. På flera olika sätt tänkte dessa båda filosofer olika även om delar av
Platons filosofi bygger Sokrates tankar. Platon kom till andra slutsatser än sin läromästare.
Tanken växer -Tre grekiska filosofer
Platon var inte lika optimistisk som Sokrates. Han trodde inte att varje
människa hade ett förnuft och bar kunskap åtkomlig inom sig. Tvärt
om ansåg han att alla levde i okunskap utan att ens veta om det. Om
man litar på det som ens sinnen berättar för en så får man aldrig veta
något om hur det egentligen är. Sanningen finns någonstans bakom
det som sinnena berättar, sade Platon, i idévärlden. För att förklara
hur han menade kom han på den berömda grottliknelsen. Endast
supersmarta tänkare som han själv kunde med förnuftets och det
logiska tänkandets hjälp förstå något om idévärlden - den högre,
idealiska verkligheten. Platon ansåg att människans position var unik
i universum, att hennes själ var odödlig och att den hörde till
idévärlden. Under den tid man lever är själen fångad i kroppens
fängelse. Kroppen hörde nämligen till sinnevärlden, menade Platon. En människas själ
längtar hela tiden tillbaka till idévärlden, men det som sinnena berättar och det som
kroppen önskar hindrar själens återförening med idévärlden. Människan behöver alltså
kämpa emot och sätta sig över sin kropp för att bli lycklig, menade Platon.
Eftersom Platon inte trodde att flertalet människor var tillräckligt smarta för att kunna
närma sig idévärldens ideal så var han inte förtjust i demokratin. I hans idealsamhälle var
det istället en speciell maktelit - en väktarklass som skulle ha makten. Väktarklassen
skulle utbildas av vetenskapsmän och filosofer som han själv. På så sätt skulle man kunna
skapa en stabil stat utan förändring. Platon tyckte inte om förändring eftersom han ansåg
att den förde människan längre bort från det ursprungligt goda i idévärlden.
Aristoteles
Även Platon hade lärjungar. Han samlade dem i något som han kallade för Akademin.
Akademins uppgift var att efter Platons död se till att hans tankar och texter inte försvann
eller feltolkades. Platons mest berömda lärjunge hette Aristoteles.
Men även Aristoteles såg annorlunda på världen än sin
läromästare. Den största skillnaden handlade om att han
förnekade att det fanns en oåtkomlig idéalvärld bakom det man
upplever med sina sinnen. Aristoteles ansåg att man skulle
använda sina sinnen, förnuftet och logiken för att få kunskap om
världen. Han tog därför itu med att undersöka naturen och
utvecklade vetenskaperna biologi och zoologi. Han grubblade
också mycket på hur man skulle kunna förklara himlakropparnas
rörelser och kom fram till en modell med jorden i centrum.
När det gäller människan så hävdade Aristoteles att hon var en del
av naturen och inte unik i universum. Det som gjorde människan
speciell och som kunde förklara hennes position var enligt
Aristoteles hennes förmåga att tänka.
Enligt Aristoteles så strävade allt i universum efter att finna ett jämviktsläge, en balans.
Människans tankeförmåga och handlingsförmåga ger henne möjligheten att både skapa
obalans och balans. För att handla rätt borde människan när hon agerade alltid följa ”den
gyllene medelvägen”, tyckte Aristoteles: Det är till exempel bättre att vara modig än feg
eller dumdristig, frikostig snarare än snål eller slösaktig.
Aristoteles var en mycket nyfiken, kunskapstörstig och kunnig person. Han utvecklade
många tankar och principer som fortfarande är giltiga. Han beskrev, analyserade och satte
bland annat ord på fysiken, retoriken och dramatiken.
