Effekten på fisk i vattendrag vid
anläggande av våtmarker
Med våtmark menas i denna folder även
dammar och liknande miljöer.
Det bästa sättet att bevara och återskapa en rik
livsmiljö för såväl fisk som för andra djurgrupper
knutna till vattendrag är att återföra vattendragen till mer ursprungliga förhållanden genom att
återskapa våtmarker och strömvatten där sådana ursprungligen har funnits. Att återställa tidigare vattenhållande marker är ofta dock ej möjligt utan att omöjliggöra nuvarande markutnyttjande. Numera finns bl.a. åkermark och planterad skog där våtmarker tidigare har legat. Detta
har medfört att våtmarker och dammar ofta
grävs på nya områden. Att gräva en ny våtmark
i en bäck eller å medför dock ofta en förändring
i vattendragens ekologi. Framförallt kan fiskarter som är knutna till strömmande vattenmiljöer
under delar eller hela sin livscykel skadas.
Detta undviks bäst genom att nyskapade våtmarker placeras vid sidan om vattendragen, så
att endast delar av vattenflödet leds in i våtmarken.
När öringungar, i vandrande bestånd, uppnått
en viss storlek (12 - 25 cm), genomgår de flesta
en fysiologisk och morfologisk förändring, så
kallad smoltifiering. Förändringen skall medföra
att öringungarna anpassas från ett liv i vattendragets söta vatten, till ett liv i havets salta vatten. Öringungar kallas efter denna förändring
för smolt. Under våren påbörjar smolten sin
vandring mot havet, huvuddelen av smolten
vandrar ut under april och maj. Smoltens överlevnad under sin vandring mot havet varierar i
olika vattendrag bl.a. beroende på faktorer som
längden på åsträckan smolten ska vandra, typen av vattenmiljöer längs vandringsvägen samt
förekomsten av rovfiskar.
Det är framförallt de mindre vattendragen i jordbrukslandskapet som har varit av intresse för att
anlägga dammar och våtmarker. Dessa vattendrag är mycket betydelsefulla områden för öringens lek och uppväxt.
Här följer en beskrivning av de skador som kan
uppkomma vid anläggning av våtmarker och
dammar. Du som planerar en våtmark eller
damm skall undersöka om någon eller några av
dessa skador också kan uppstå i ditt fall. Går
det inte att undvika att skador uppstår kan
Mark- och Miljödomstolen, efter ansökan från
dig, besluta om att våtmarken får anläggas trots
skador på fisk eller andra intressen.
Gädda med ett flertal öringsmolt i magsäcken.
Gäddan fångades i Habo dammar i samband med en
smoltstudie 1996.
Bild: Ivan Olsson
Påverkan på fiskens vandring
Öringens lekvandring i södra Sverige påbörjas
under tidig höst och intensifieras under höstens
flödestoppar. Leken startar i slutet av oktober
och pågår som regel fram till början av januari.
Även andra fiskarter rör sig mycket längs vattendragen, då i samband med lek eller för att
leta efter mat. Vid anläggandet av nya våtmarksområden och dammar är det viktigt att
inte skapa vandringshinder för fisken.
Då nyskapade dammar och våtmarksområden
införs i smoltens vandringsväg, kan förändring
ske både vad gäller vandringstid och överlevnaden på fisken. I anlagda våtmarksområden
och dammar trivs gädda och andra rovfiskar,
vilket ökar risken för smolten att bli uppätna under passagen. Genom att leda vattnet förbi våtmarken under smoltutvandringen kan dessa
skador undvikas.
Uppdämning av strömmande vatten
Förändring i artsammansättning
När en våtmark eller damm anläggs i ett mindre
vattendrag förändras oftast förutsättningarna för
fisken. Dels påverkas själva vattendragets utseende, dels kan temperatur och vattenflöde påverkas genom högre sommartemperatur och
minskat flöde (se nedan) när vattnet passerat
en dammyta eller våtmark.
I bäcköringsbestånd i Sydsverige förekommer
oftast öring och gädda tillsammans, där gäddan
utgör den naturliga rovfisken. Vid relativt små
förändringar av vattendraget, flödet eller temperaturen kan en onaturlig förskjutning ske som
missgynnar öringen.
Rinnande vattenmiljöer är liksom våtmarker en
bristvara i det sydsvenska landskapet. Rensningar och fördämningar har minskat andelen
strömmande och forsande vatten och kvarvarande strömvattenbiotoper är mycket skyddsvärda. För fiskfaunan i ett vattendrag är det
därför aldrig en bra lösning att dämma upp en
strömvattenmiljö för att skapa ett våtmarksområde. I en närsaltsbelastad bäck, nedströms
dammar som är belägna mitt i åfåran, kan skador uppstå genom att syrefattigt bottenvatten
sköljs ut ur dammen i samband med höga flöden eller bottenuttappning. Sådant syrefattigt
bottenvatten, i vilket även giftigt svavelväte kan
ha bildats, skadar såväl fisk som andra organismer nedströms.
Förändringar i vattenflödet
I riktigt små vattendrag kan avdunstningen och/
eller infiltrationen från en damm under sommarhalvåret vara högre än tillrinningen, vilket kan
medföra att bäcken torrläggs nedströms dammen. Här måste man också tänka på att även
om man fyller en damm med vatten från en dräneringsledning kan detta påverka vattendraget.
Sommartid kan dräneringsvattnet från ett källsprång vara det flöde som räddar bäcken från
att torka ut.
För att kunna bedöma den totala påverkan av
våtmarker och dammar i ett vattensystem behövs en vid helhetssyn. Den sammantagna
effekten av många våtmarker och dammar kan
bli att bäckar som alltid haft ett flöde blir diken
som torkar ut under sommaren. Uttorkning innebär att mycket stora biologiska värden slås ut
för all framtid. Om man leder förbi sommarflödena kan såväl uttorkning som höga vattentemperaturer undvikas.
Att tänka på vid anläggandet av våtmarker
För att minimera skador på fisk vid anläggandet
av våtmarker och dammar rekommenderas följande utformning:
Lägg våtmarken bredvid vattendraget, så att fri
fiskväg bibehålls i vattendraget. Konstruera intaget så att utvandrande smolt lätt kan simma
förbi utan att passera genom våtmarken. Släpp
alltid förbi ett flöde motsvarande den normala
lågvattenföringen sommartid. Beakta alltid den
sammantagna effekten av alla anlagda dammar
i ett vattendragsystem.
Det man måste undvika vid anläggande
av våtmarker är således:
Att vandringshinder för fisk uppstår.
Ökad dödlighet hos utvandrande öringsmolt.
Minskade flöden under sommarperioden.
Ökade sommartemperaturer.
Uppdämning av strömmande och forsande
vatten.
Utsköljning av avlagrat bottensediment.
Utsköljning av syrefattigt/giftigt bottenvatten.
Nyetablerad damm där infiltrationen och avdunstningen är högre än tillrinningen.
Tillstånd
För vattenverksamhet gäller en generell tillståndsplikt enligt 11 kap 9 § miljöbalken (MB)
med prövning i miljödomstol. Sedan 15 maj,
2007 omfattas vissa vattenverksamheter av
anmälningsplikt enligt förordning (1998:1388)
om vattenverksamhet, däribland anläggning av
dammar/våtmarker med en areal upp till 5 ha.
Anmälan skall göras till Länsstyrelsen som är
tillsynsmyndighet. Damm/våtmark som överstiger 5 ha skall anmälas för samråd.
Mer om våtmarker och vattenverksamhet kan
du läsa här:
Anmälan skickas till:
Länsstyrelsen i Gotlands län
Vatten och Fiske
Visborgsallén 4
621 85 VISBY
Kontakt:
E-post: gotland@lansstyrelsen.se
Telefon: 010-223 90 00
