Predikan på Påskdagen 2015 enligt Johannesevangeliet 20:1-18
Kristus är uppstånden! Ja, Han är sannerligen uppstånden://
Kära vänner, bröder och systrar i Kristus!
Vad är det för skillnad på Lasaros uppståndelse och Kristi uppståndelse? Den frågan fick jag
som prästkandidat en gång av min biskop. Den får bilda ingress till denna predikan och skapa
en välbehaglig oro hos oss allihop hur det egentligen är med den saken? Vad är det för
skillnad? Denna cliffhanger får sin upplösning i predikan, var inte orolig!
Den ljusaste natten på hela året ligger bakom oss. Redan kejsar Konstantin lät på sin tid
illuminera hela Rom på Påsknatten, det var så ljust att natten lyste såsom dagen. (Ps. 139:12)
Redan på 300-talet, för svindlande 1700 år sedan, vet vi alltså att kyrkan firade
Påsknattsmässan som en storslagen ljusfest, men inte bara i Rom utan också i Jerusalem.
Detta vet vi genom den kvinnliga författaren Aetheria som beskriver hur gudstjänsten firades i
den upplysta Jerusalemsnatten: De firade i Jerusalem precis som vi har gjort här i Sigtuna i
natt. Därför firar vi påsk i gemenskap med Aetheria, Konstantin, och hela västkyrkan över
hela världen i natt och i dag. ”Kristus är uppstånden!” - ropas under detta dygn på mer än
sextio språk!
Osedd i natten – steg Herren ut ur graven, som dess besegrare. Ingen människa såg
uppståndelsen ske. Ingen människa vet när. Liksom inkarnationen, Guds människoblivande,
sker i det fördolda, gör uppståndelsen det.
Ändå firar vi det som hänt i natten som tillvarons i särklass största händelse. För elva dagar
sedan firade vi den enda händelse som kan jämföras med det som skett i natt. Bebådelsen. När
Jesus blev ett foster i Marias liv. Dessa två händelser, bebådelsen och uppståndelsen hör
samman. De är så stora att det blir tyst. Verkligheten blir så stor att evangelierna tystnar. Det
som hände när Gud blev människa, det är något som bara den heliga Treenigheten och en
enda människa på jorden känner till, Maria. Men det som händer i påsknatten, finns det ingen
människa på jorden som vet något om. Vad som händer inne i graven och hur det gick till vet
bara den heliga Treenigheten. Vi vet, att Jesus upplevde sig ensam och övergiven på korset,
och det var Han. Han var ensam i sin död. Men, i uppståndelsen är hela Treenigheten
verksam. Den helige Ande förblev levande i Jesu död, Fadern sörjde sin döde Son, men i
uppståndelsen är det Fadern som väcker sin döde Son ur döden. Paulus säger oss i
Romarbrevets åttonde kapitel att det är Anden som gör Jesus levande och, det är Jesus själv
som uppstår, som han skriver om i 1 Kor. 15.
Hela Treenigheten är verksam, inga människor är där. Vilka är då de första vittnena till
uppståndelsen? Det är Skapelsen som är det första vittnet. Månen och stjärnorna, gräset,
stenarna, luften och vattnet lovsjunger sin Skapare innan några människor är där och blir
konfunderade, eftersom de, till skillnad från Skapelsen, inte är vittnen till det som sker.
Fåglarna, och nattens djur ser den uppståndne – uppståndelsen har skett. Det största har skett
och allt skapat tillber sin Skapare. Människorna, sov medan det skedde. Eller vakade, som
kanske Maria från Magdala gjorde i väntan på att kunna ta sig ut till graven, för att vara med
Herren. Hellre vara med Herren som död, än inte vara med Honom alls, vi känner igen oss,
när våra närstående lämnar oss. Vi, har svårt, att lämna dem.
Tänk dig att du som Maria går till din mosters eller fasters grav med en blomma, och när du
kommer dit är den uppgrävd! Då ropar du inte: Halleluja, hon måste vara uppstånden! – Du
blir förskräckt och undrar vad som har hänt och vart har ni gjort av henne????!! Vi ser att
Maria från Magdala reagerar likdadant. Hon springer till apostlarna och säger: ”De har flyttat
bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” (20:2) Det är den naturliga
reaktionen. Ingen människa står inför en grav där en död har legat, och tänker att personen är
uppstånden. Därför kommer budskapet och den allra första förklaringen till vad som skett inte
från en mänsklig hjärna eller mun, utan från änglarna.
Stenen, som förseglade graven är bortrullad. Den är inte bortrullad för att Jesus skall kunna
komma ut. Den är av änglarna bortrullad för att Maria och apostlarna skall kunna titta in, och
gå in, för att se: att Han, inte är där. Änglarna sitter på platsen där Hans kropp legat, och
markerar därigenom att himmelen tagit över. Det är ett himmelskt skeende. De frågar henne,
”Varför gråter du, kvinna?” Hon svarar med sin oro, sedan vänder hon sig. Kanske pekar
änglarna mot gravens öppning, där står Han; utanför graven.
När Jesus uppstår går han igenom linnebindlarna och stenen. Han går igenom tid och rum, han
är gränslös, men ännu kvar på jorden. Det är samma skeende som sker när vi firar mässan:
Han kommer till bröd och vin och är sakramentalt reellt närvarande hos oss. Han bryter
rumtiden. Det betyder att våra vanliga föreställningar om rum och tid, gränser och
begränsningar bryts. Han skär rakt igenom allt detta och kommer till bröd och vin. Precis som
Han går igenom gravens väggar och som Han även kommer till apostlarna som rädda sitter
och kurar bakom reglade dörrar: Plötsligt står han sårmärkt, mitt ibland dem. (Joh. 20:19)
Sårmärkt som den korsfäste, men annorlunda. Inte längre bunden av jordiska begränsningar.
Utan som Kristus, Guds smorde.
När vi tänker efter liknar scenen vid graven en annan för oss bekant plats, nämligen
Betlehem. Där ligger Jesus lindad i en krubba. Hans mor Maria, lindar honom, bindlarna blir
hans första kläder: och sista. (Luk.2:7) Graven, ligger i utkanten av Jerusalem, inte långt från
avrättningsplatsen. Inför gravläggningen blir Jesus en sista gång lindad, denna gång är det
Josef och Nikodemus som gör Honom tjänsten. Betlehem och Jerusalem är alltså parallella
plaster som tillsammans utgör en sorts sammanfattning av att Gud själv steg in i världen som
ett fattigt barn utan och steg ut – ur den här världen mördad av mänskligheten. Sådana är
villkoren som vi människor lever på, och Gud gick in under dem – för att befria oss från att
vara förslavade under ondskan.
Maria från Magdala skyndar till de elva apostlarna som varit skingrade sedan
torsdagkvällen. Själv hade Maria varit med om allt som skett, men fått gå hem när sabbaten
inföll på fredagen kl. 18.00. Johannes, kunde uppenbarligen springa fortare än Petrus, men
han hejdar sig vid graven och nöjer sig med att kika in och så låta Petrus som apostlarnas
apostel gå in först, Johannes går efter. Inne i graven står de och betraktar linnebindlarna. Och
vad kunde några tygbitar säga dem? De låg inte kringkastade i en röra, de låg hoprullade.
Bindlarna för sig och ansiktsduken för sig. När Johannes såg detta – trodde han. Han trodde
på uppståndelsen. Bindlarna, skulle inte användas mer. Denna dödens rekvisita hade gjort sin
tjänst. Den tid då Jesus lindades av mänskliga händer i lindor och bindlar var över. De
mänskliga klädernas tid var över. Dödens tid var över – för alltid. Till skillnad från Lasaros
gick Jesus ut ur graven utan bindlar. Det visar oss att bindlarna är ett tecken på Jesu slutgiltiga
uppståndelse, de låg kvar i graven. Hoprullade. Avslutade.
Både Johannes och Petrus hade sett när Jesus uppväckte Lasaros, de hade stått en bit bort och
sett när Lasaros, kom ut ur sin grav invirad i bindlar och med ansiktsduken på. De hade hört
Jesus säga till dem som stod utanför graven: ”Gör honom fri och låt honom gå.”( Joh.11:44)
Lasaros, förmådde inte själv att lösa sig ur bindlarna som höll honom i dödens grep. Lasaros
fick liv och befrielse av Jesus, men Lasaros, skulle ännu en gång komma att dö och lindas i
bindlar och läggas i en grav.
Jesus, var klar med bindlar och död, han var fullständigt frigjord och oberoende – även
innanför gravens sten är han fullständigt frigjord och oberoende. Sådan, går Han genom allt.
Detta, är skillnaden mellan Jesu uppståndelse och Lasaros. Jesus behöver inte frigöras. Han,
är den som gör fri. Genom och i den heliga Treenighetens gemenskap lever Han och skall
alltid leva.
Jesus som tidigare varit Rabbi, eller den mer familjära, diminutiven Rabbouni som Maria
säger, som betyder ungefär min älskade lille Mästare, är nu Herre. Mästaren är mer än så, Han
är Herren. Jesus är Herre. Över döden. Över livet. Det är Jesus som läggs i graven och Kristus
som går ut ur den. Enligt Faderns rådslut och vilja.
Och Petrus då, hur var det med honom? Han kom strax efter älsklingslärjungen. Vilken
innebörd har det, förutom konditionen? Kanske att de följde Jesus på olika sätt, de två
apostlarna. Med sina olika kallelser, sina olika gåvor och sina olika temperament följde de
Jesus med olika hög grad av insikt. Det är bara i syndens värld som allt är uniformt och
likriktat, Guds skapelse är alltid mångfaldig och skall så vara. Vi, kan alla bara följa Jesus på
vårt sätt, på den väg Han kallat var och en, med mer eller mindre insikt i det som sker. Inte
alla kan läsa ut en hel trosbekännelse ur ett par linnebindlar. Inte alla ser där budskapet att: att
Jesus är Herre. Något begrep de, men inte allt.
Vi får acceptera och välkomna att det är så. Och inte sträva efter att släta ut allt i en
likriktning som inte hör evangelium till. Gud visar oss i och genom apostlarna både vår
mänsklighet och vår gudomliga kallelse. Samtidigt som Johannes, eller älsklingslärjungen
”såg och trodde”, står det om båda i nästa vers att de” inte hade förstått skriftens ord att han
måste uppstå från de döda”. (v.9) Båda, både Johannes och Petrus behövde nämligen se Jesus
– för att komma till full insikt.
Vi lär oss att till och med från en grav, som ingenting är, kan Gud tala och skapa hopp. Hopp
om att få se Honom sådan Han är.
Om Maria från Magdala står det ordagrant att hon ”vände tillbaka” eis ta opiso. När hon stod i
öppningen till graven och var på väg in i döden – då säger Jesus hennes namn: Maria. Och då,
när hon hör hans röst förstår hon som Lasaros att det är Herrens röst. Han, är där. Hon går ut
till Honom. Hon går till livet.
Hon begriper att den korsfäste och den uppståndne är samma person, hon ser Honom ju. Hon
ser Hans sår. Hon vill röra vid Honom – men Han är i ett skeende, ett skeende av
förhärligande på väg till sin fader. Därför måste hon på hans uppmaning avstå den spontana
beröringen.
Det har hänt något viktigt den här morgonen. Maria, som var en kvinna som gick ut till en
grav – blir den första att möta den uppståndne, påskens första mänskliga vittne. Liksom Jesu
mor Maria var den första människan att möta Honom som inkarnerad. Det som sker är att hon
denna morgon blir ”apostlarnas apostel”. Hon blir sänd av Kristus med budskapet att Han är
förhärligad. Att hon har set honom. Att Han är på väg till sin Fader.
Alltså: den tomma graven i sig är inget bevis på uppståndelsen. Den levande Herren är det!
Det är inget åsiktspaket Maria tar emot utanför graven, det är Kristus. Mötet med den levande
Herren. Han har initiativet, Han bjuder in också oss att möta Honom, Han säger: ”Jag har
kallat dig vid ditt namn. Du är min”. (Jes 43:1)
Saliga är vi, som är bjudna till Lammets måltid!
Kristus är uppstånden! Ja, Han är sannerligen uppstånden!
.
