Käre användare!
Denna pdf-fil är nedladdad från webbplatsen för Världens Historia
(www.varldenshistoria.se) och får inte lämnas vidare till tredje part.
Av hänsyn till upphovsrätten är vissa bilder borttagna.
Med vänlig hälsning
Redaktionen
Medicinhistoria
Fläcktyfus spred sig över Europa
Ny sjukdom föll
härarna i ryggen
Av Esben Mønster-Kjær
Européerna trodde att det värsta var över när medeltidens digerdöd ebbade ut.
Men pesten fick en lika dödlig kompanjon på 1500-talet när fläcktyfusen gav
tusentals personer feberyra, illröda fläckar på kroppen och en plågsam död.
S
oldaterna i det belägrade Neapel
hade för länge sedan ätit upp sina
sista hästar och mulor. Svältdöden
började tunna ut leden.
Varje natt smög sig desertörer ut ur
staden till de franska belägrarna med
förhoppningen att få sig ett mål mat.
I juli 1528 var det i stort sett klart:
Neapel skulle falla. Men då kom plötsligt
räddningen från oväntat håll. En dödlig
sjukdom bröt ut i de franska lägren och
spred sig snabbt. Soldaterna drabbades
av en outhärdlig huvudvärk och hög fe­
ber. Kort därefter täcktes kropparna av
fläckar som skiftade färg från illrött till
en brunaktig nyans. I detta stadium av
sjukdomen var döden oundviklig och lä­
karna kunde inte göra någonting för att
hjälpa sina patienter.
En del försökte skylla sjukdomen på
soldaternas vanor: De drack för mycket
vin, åt halvruttet kött och massor med
Europa/1528
Efter digerdöden på
1300-talet var
européerna
Italien
vana vid återNeapel
kommande
pestepidemier.
Men de hade
ännu inte kommit
att stifta bekantskap
med dödliga sjukdomar som fläcktyfus, koppor och kolera.
60
Världens Historia 14 • 2011
frukt. Andra menade att trupperna in­
sjuknade av ohälsosamma ångor från
sankmarkerna i närheten. Därför bor­
de man tända bål kring lägret och ren­
sa luften. Men inget av knepen resulte­
rade i att antalet dödsfall minskade.
”Jag ser sorgligt reducerade kompa­
nier i detta läger, inga högburna fanor,
svaga och utmattade män utan solda­
tens framåtanda och mod”, utbrast ve­
netianaren Renzo de Ceri förfärad när
han kom med förstärkningar till det
franska lägret.
Greven av Lautrec, den högste be­
fälhavaren, vägrade dock att ge upp så
nära målet. Armén stannade därför
kvar utanför Neapel och soldaterna
fortsatte att dö i rasande fart. Till sist,
den 17 augusti, dog även Lautrec. Då
flydde resterna av hans armé norrut.
Enligt vissa källor var det då bara
5.000 av de ursprungligen 28.000
man som ännu var i livet.
”Många har dött under resan och
­liken fyller vägarna ända bort till Nea­
pel. Stanken är outhärdlig. De få som
undkommit har rånats av bönder.” Det
berättade ett vittne till det franska åter­
tåget för den venetianske historikern
Marino Sanudo. Styrkan hade reduce­
rats till några hundra man när den nåd­
de Rom efter en nära 20 mil lång
marsch. Därifrån kom endast smågrup­
per hem till Frankrike.
Sjukdomskällan spåras
Massdöden i Italien studerades ingåen­
de av läkaren Girolamo Fracastoro från
Padua. Han var redan känd för att ha
skrivit om ”franska sjukan” – en annan
dödlig farsot i renässansens Europa.
Denna sjukdom hade drabbat en annan
fransk armé i Italien. Fracastoro gav
sjukdomen det namn den har än i dag:
syfilis.
År 1546 gav Fracastoro ut sitt verk
De Contagione et Contagiosis Morbis.
Han konstaterade att fransmännen år
1528 hade drabbats av en sjukdom som
var lika dödlig som pesten. Fracastoro
föreslog också en möjlig källa: Febern
var redan känd på Cypern, skrev han,
och den hade sannolikt kommit därifrån
till västra Europa.
Fracastoro visste emellertid inte hur
sjukdomen spreds. Han kände till några
exempel på personer som hade rest till
områden där febern inte härjade, och
som ändå hade dukat under för den
– som om de själva burit den med sig.
Att det var människor som spred
sjukdomen kunde man bevisa i Spanien
år 1557 då kung Filip II utdelade en
ödesdiger order. Han var ivrig att samla
hela sitt rike under den katolska tron,
och bestämde att de muslimska morer­
na i södra Spanien skulle tvingas kon­
vertera – eller spridas i resten av landet.
Men morerna hade med sig samma
sjukdom som utplånat den franska ar­
mén vid Neapel. På grund av Filips or­
der fördes smittan ut till alla delar av
Iberiska halvön och härjade där i 13 år.
Jesuitprästen Juan de Mariana försök­
te spåra källan till sjukdomen och upp­
täckte att den hade brutit ut för första
På 1500-talet var soldater
avskydda män. De plundrade och
härjade, men först och främst
förde de med sig epidemier.
mary evans
Sjukdomar sprids med olika kraft
Läkarvetenskapen delar in sjukdomar i olika kategorier beroende på hur
svåra symtom de ger och hur stort område de drabbar.
Epidemi: När en sjukdom
sprider sig snabbt inom ett
begränsat område. Tre miljoner ryssar dog av fläcktyfus under inbördeskriget
efter revolutionen 1917,
men epidemin spred sig
aldrig till Europa.
Pandemi inträder när en
sjukdom slår till med epidemisk styrka över större delen av världen. Digerdöden
på 1300-talet betraktas
som historiens största pandemi eftersom den härjade
i både Asien och i Europa.
Världens Historia 14 • 2011
61
scanpix/akg-images
Digerdöden var historiens
största pandemi.
Endemi: En sjukdom som
smittar men bara drabbar
ett litet antal personer. Antalet sjuka är stabilt och
symtomen ofta så lindriga
att sjukdomen förväxlas
med mindre farliga sorter,
eller inte upptäcks alls.
Medicinhistoria
Smittbärarna
var småkryp
Under 400 år dog mängder av
människor av fläcktyfus utan
att veta att smittkällan fanns
under kläderna och i håret.
Löss smittas av
människoblod
Människolöss bor i
hår och kläder och lever
av blod. Normalt lämnar de
inte sin värd men om människan
de bor på dör, försöker de hitta en
ny. Löss smittas lätt med fläck­
tyfus via blodet och sjukdomen
dödar dem inom 14 dagar. Har de
bytt värd innan dess för lössen
smittan vidare via bakterier i sin
avföring. Bakterierna tränger in i
kroppen genom sprickor och sår.
Loppor sprider
sjukdom från råttor
Epidemisk fläcktyfus
smittar från människa
till människa, men en
lindrigare tvilling – endemisk
fläcktyfus – florerar bland råttor.
Och om det är ont om värddjur är
lopporna inte sena att provsmaka
blod från människor i stället. Precis som lössen lämnar lopporna
efter sig avföring som är full med
fläcktyfusbakterier. Turligt nog för
deras värdar är endemisk fläcktyfus bara dödlig för gamla eller
svaga personer.
gången redan år 1480. Då höll spanska
trupper på att erövra Granada – morer­
nas sista bastion på Iberiska halvön. En
armé intog staden Baza efter nästan sju
månaders belägring som kostat spanjo­
rerna hela 20.000 man. Av dem hade
bara 5.000 stupat i strid. Resten dog av
en fruktad sjukdom som läkarna just då
trodde var pesten. Men symtomen lik­
nade dem som hemsökte fransmännen
vid Neapel 1528. Liksom Fracastoro me­
nade även de Mariana att smittan måste
komma från Cypern där spanska trupper
tidigare tjänstgjort som legosoldater.
Soldater och fångar fick feber
Européerna gav den mystiska sjukdo­
men många olika namn. ”Fläckig feber”
var en enkel beskrivning av symtomen
med feber och hudfläckar. En annan
vanlig beteckning var ”lägerfeber” efter­
som smittan var soldaternas trogna följe­
slagare. När arméer belägrade städer
och fästningar slog sjukdomen garante­
rat till och spred sig i hela området.
I Tyskland kallades sjukdomen ”ung­
erska sjukan” eftersom många tyska sol­
dater dog av den när de ryckte in i lan­
det för att strida mot osmanerna.
I mindre krigsdrabbade länder kalla­
des sjukdomen ”arrestfeber” eftersom
den grasserade i smutsiga och överfulla
fängelser. Bokbindaren Rowland Jencks
dömdes år 1577 av domstolen i Oxford
för att ha talat illa om drottning Elisabet I.
Som straff fick han öronen avskurna,
men Jencks fick ändå sista ordet. Han
hade blivit smittad av ”arrestfeber” och
under rättegången spred den sig till
bland andra domaren – en av drottning­
ens högsta ämbetsmän. Senare dog både
domaren och ytterligare 300 andra.
Så småningom blev tyfus sjukdomens
internationella namn. Ordet kommer
från grekiskans ”typhos” som betyder
”rök” eller ”ånga” och syftar troligen på
den sjukes omtöcknade tillstånd. På
svenska fick sjukdomen namnet fläck­
tyfus.
Shutterstock & polfoto
Krig och epidemier följdes åt
Endemisk fläcktyfus
kommer från råttor.
62
Världens Historia 14 • 2011
I mitten av 1500-talet hade fläcktyfusen
fått ett fast grepp om Europa. Krig och
oroligheter skapade idealiska förhållan­
den för spridningen av epidemier. Från
norr till söder plågades kontinenten av
religionskrig mellan katoliker och pro­
testanter, och på slätterna i Ungern
ryckte osmanerna fram. Stora grupper
av legosoldater och desertörer fyllde vä­
garna och med dem följde epidemierna.
Fläcktyfusen härjade inte ensam. Den
hade en trogen partner i pesten, som
med jämna mellanrum kom tillbaka
­efter det att digerdöden skördat stora de­
lar av Europas befolkning under 1300-­
talet. De dödliga kompanjonerna fick
sällskap av andra, mindre effektiva, drä­
pare: mässling, dysenteri och difteri.
Hela spektrat av livshotande sjukdo­
mar spred sig vidare när de religiösa
upproren i Europa kulminerade under
trettioåriga kriget 1618. Från utbrottet i
Bremen spred sig striderna i hela Tysk­
land och vidare ut över gränserna. Re­
sultatet blev en epidemiologisk mar­
dröm. Redan från första början följde
fläck­tyfusen med arméerna som plund­
rade sig fram eftersom furstarna inte ha­
de råd att avlöna de dyra legosoldaterna.
Många bönder flydde in till städerna –
och tog smittan med sig. År 1625 hem­
söktes ett brett bälte av städer i centrala
Tyskland och längs floden Rhens nedre
lopp av en dödlig epidemi.
Sju år senare stod Sveriges kung Gus­
tav II Adolf med sin armé utanför Nürn­
berg för att strida mot kejserliga tyska
trupper under Albrecht von Wallen­
stein. Men innan de båda arméerna
hann börja slåss drabbades båda lägren
av en epidemi av fläcktyfus och skör­
bjugg till följd av den usla kosten. Armé­
erna förlorade totalt 18.000 man under
sommaren 1632 och drog sig tillbaka åt
var sitt håll. Samtidigt rasade epidemin
vidare i Nürnberg. Nunnan Maria Juni­
us av Bamberg skrev i november:
”Det var stort lidande och död i Nürn­
berg där 29.000 människor dog på bara
sju veckor.”
Därefter ebbade fläcktyfusen ut i
Tyskland men tiderna blev knappast
bättre för den plågade befolkningen. I
stället kom böldpesten som härjade
­ända fram till freden år 1648. Historiker
har kommit fram till olika siffror för hur
många som dog under kriget, men även
försiktiga uppskattningar antyder att
fläcktyfus, pest och svält bar skulden till
minst fyra miljoner dödsfall i Tyskland,
som hade en total folkmängd på knappt
20 miljoner. Andra historiker tror att
det måste ha rört sig om åtta miljoner.
Och ännu visste ingen att smittan
spreds av små kliande djur.
Alla hade löss
Fläcktyfusen kom till Europa i en tid då
personlig hygien befann sig på en abso­
lut bottennivå. Läkarna ansåg att det var
hälsovådligt att bada och de flesta nöjde
När hygienen var dålig kom loppor och
löss. Men från 1948 var DDT ohyrans
fiende nummer ett. Medlet gjorde
processen kort med småkrypen och
uppfinnaren Paul Hermann Müller
tilldelades Nobelpriset. Men DDT
visade sig vara farligt även för människan, och från 1970-talet blev det belagt
med allt strängare restriktioner.
Bilden utelämnad
med hänsyn till
copyright
public health image library
Ohyran fick DDT
En puff DDT in under uniformsjackan
höll de små blodsugarna borta.
sig med att tvätta sig på synliga ställen
som händer, ansikte och öron. Regel­
bunden klädtvätt var bara för de rika
som hade råd med mer än en uppsätt­
ning kläder. Lössen trivdes förträffligt
och alla hade löss, oavsett social status.
Löss var en irriterande men oundvik­
lig del av livet, och även kungligheter
stod ut med betten från de små blod­
sugarna. Enligt författaren Paul Reboux
fick en fransk prinsessa i mitten av
1600-talet lära sig att umgås med sin
ohyra på ett värdigt sätt:
”Man hade nogsamt lärt den unga
prinsessan att hon borde undvika att
klia sig av gammal vana och inte av nöd­
vändighet, och att det var opassande att
döda löss och andra kryp i sällskap
av andra, bortsett från de allra
närmaste.”­
Under de förhållandena kunde löss
suga i sig människoblod i flera hundra
år, och med dem följde fläcktyfusen.
Den skyldige avslöjades
Inte förrän 1916 fick vetenskapen ett
genombrott i sökandet efter sjukdomens
gåta. Brasilianaren Henrique da Rocha
Lima fann en bakterie som han kallade
Rickettsia efter sin amerikanske kollega
Howard Taylor Ricketts. Han hade fors­
kat kring fläcktyfus i Mexico 1910 men
själv fallit offer för sjukdomen.
Rocha Lima konstaterade att Rickettsia inte var en utan flera besläktade bak­
terier som orsakade olika febersjukdo­
mar. Den typ som var skulden till histori­
ens stora epidemier fick tillnamnet prowazekii efter tjecken Stanislaus von Pro­
wazek, som år 1915 fick sätta livet till på
samma vis som Ricketts. På svenska he­
ter sjukdomen epidemisk fläcktyfus.
När man väl funnit den bakteriologis­
ka orsaken till sjukdomen dröjde det in­
te länge förrän man avslöjat att det var
lusen som var smittbärare. Den upptäck­
ten förklarade varför fläcktyfus framför
allt bröt ut i läger, i fängelser, på sjukhus
och på fartyg: på platser där många
smutsiga människor levde tätt tillsam­
mans var det lätt för lössen att byta värd.
I början av 1900-talet hade hygienen
i västvärlden blivit bättre och hotet från
fläcktyfusen hade minskat. Utveckling­
en av nya vacciner gjorde resten. Det
första vaccinet kom 1930 men var
mycket smittfarligt under tillverkning­
en. Åtta år senare lyckades den ameri­
kanske bakteriologen Herald R. Cox ut­
vinna ett riskfritt vaccin ur gulan av ett
lusägg. Vaccinering i stor skala påbörja­
des 1942.
Fångarna i de tyska koncentrations­
lägren fick ingen glädje av vaccinet; de
befann sig på fel sida av andra världskri­
gets frontlinje. År 1941 grasserade Euro­
pas sista stora fläcktyfusepidemi i de tys­
ka lägren och smittan blossade upp vid
flera tillfällen därefter. Ett utbrott i lägret
Bergen-Belsen 1945 dödade bl.a. den
holländsk-judiska flickan Anne Frank.
Läs mer
Hans Zinsser: Rats, Lice and History, Transaction Publishers,
2008 ● Kenneth Meyer Setton: The Papacy and the Levant IV,
Amer Philosophical Society, 1984 ● Robert Baker: Epidemic –
the Past, Present and Future, Vision, 2007
●
●
www.textbookofbacteriology.net/Rickettsia.html
Tidigare gav man den ryska vintern skulden för att ha utplånat Napoleons armé
år 1812. I dag vet man att tyfus och
bristsjukdomar var de största mördarna.
Scala
