Konsekventialism: en handlings moraliska
status bestäms alltid av hur den förhåller
sig värdet av möjliga utfall.
Pliktetik: en handlings moraliska status
bestäms inte av hur den förhåller sig till
värdet av möjliga utfall.
Dygdetik: vilken moralisk status en
handling har är inte den mest centrala
frågan inom etiken.
Istället för att fråga
’Vad bör jag göra?’
bör vi fråga
’Vilken sorts person bör jag vara (bli)?’
Aristoteles svar:
Vi bör vara, eller så gott det går, sträva
efter att vara, ett utmärkt exemplar av en
människa.
Fråga: Vad innebär det att vara ett utmärkt
exemplar av en människa?
Strategi: för att ta reda på vad ett bra
exemplar av en viss sorts sak är måste vi
först veta vad den utmärkande funktionen
den sortens sak är.
Funktionsargumentet (för knivar):
(1) En knivs utmärkande funktion är att
skära.
(2)En knivs värde bestäms av hur väl den
fyller sin funktion.
(3) A kniv fyller sin funktion väl när den är
vass.
(4) Att vara vass är en (den enda?) värdegörande egenskap hos knivar.
En bra kniv är en skarp kniv. Skärpa är en
dygd hos knivar. En dygd är en egenskap
som disponerar något att utföra sin
utmärkande funktion väl. En last (eng.
vice) är en egenskap som disponerar
något att utföra sin utmärkande funktion
illa.
Q: Vad är en människas utmärkande
funktion?
A: (1) Att bli så gammal som möjligt?
(2) Att fortplanta sig?
(3) Att resonera?
Aristoteles: “En människas välfärd
består i det aktiva utövandet av de
rationella fakulteterna i
överensstämmelse med dygdighet.”
En människa som gör detta är ett bra
exemplar av homo sapiens.
Frågor:
(1) Har verkligen människor en utmärkande
funktion (på samma sätt som knivar kanske
har)?
(2) Kan människor ha flera utmärkande
funktioner som vår natur gör möjligt för oss?
Fråga: Är det sant att om något, X, gör det
som en bra X gör, så är det även bra för
X?
Tveksamt: en tjuv som stjäl utan att åka
fast (d.v.s. det som en bra tjuv är bra på),
har därmed inte nödvändigtvis gjort något
som är bra för honom/henne.
Svar: vår mänskliga natur som
tänkande/resonerande varelser lämpar oss för
vissa aktiviteter, och det verkar finnas
nödvändiga kopplingar mellan dessa aktiviteter
och det objektivt värdefulla livet.
(Ex: beståndsdelarna av ett bra liv inkluderar
kunskap, olika prestationer, personliga
förhållanden etc.)
Fråga: Är ett dygdigt liv tillräckligt för ett
lyckligt liv?
Svar: Oklart. Platon sade att det var
tillräckligt. Aristoteles menade att andra
‘externa’ saker måste även finnas på plats
(t.ex. hälsa) och detta beror till stor del
(dock inte uteslutande) på tur.
Vad menade Aristoteles med ’ett lyckligt
liv’?
Gr. Eudamonia (lycka?) brukar översättas
till eng. med ’flourishing’ eller ’prosperous’.
På sv.? (upp)blomstrande; välmående,
välbärgad; lycklig; framgångsrik.
Aristoteles syftade på verklig lycka.
En tjuv eller massmördare kan kanske
vara lycklig, men hon kan inte vara verkligt
lycklig enl. Aristoteles.
Att vara verkligt lycklig är inte detsamma
som att vara glad.
Ett bra liv är ett liv som är lyckligt p.g.a. att
lyckan har uppnåtts genom vissa dygdiga
aktiviteter.
Aristoteles redovisning av dygderna
2 frågor:
(i) Vilka är de mänskliga dygderna?
(ii) Är det dygdiga livet verkligen ett lyckligt
liv?
(1) Karaktärsdygder: de rätta begären, de
rätt känslorna, de rätta handlingsvanorna.
(Mod, återhållsamhet, rättvisa,
medkänsla.)
(2) Förnuftsdygder:
Teoretiskt och praktiskt förnuft.
Det praktiska förnuftet gör det möjligt för
oss att få kunskap om det som är
värdefullt och om det vi bör göra.
Karaktärsdygderna möjliggör att vi kan
handla i enlighet med vår praktiska förnuft
när vi frestas att handla i strid med det.
Doktrinen om Den Gyllene Medelvägen:
varje dygd består i en medelväg mellan
två extremfall.
Två versioner av en medelväg, eller ett
medel:
(i) Mattematiskt.
(ii) Medel relativt till oss: inte nödvändigtvis
halvvägs, men en punkt som är varken för
lite eller för mycket. Lagom?
Aristoteles menar (ii).
Mod: mellanväg mellan feghet (att vara
rädd för fel saker och att vara för rädd) och
att vara överilad, obetänksam, eller
förhastad (att inte vara tillräckligt rädd eller
betänksam inför saker som är farliga).
Återhållsamhet: mellanväg mellan överdrift
(för benägen att njuta av mat, dryck, sex
etc.) och okänslighet (inte tillräckligt
benägen).
Generositet/givmildhet: mellanväg mellan
snålhet och slösaktighet.
Att ha en dygdig karaktär (eller att vara en
dygdig person) innebär att man kan se vad
som är rätt och att man har rätt
disposition att göra det man inser är rätt.
Dygderna (om de verkligen är dygder) är
djupa karaktärsdrag som är ingrodda
sedan barndomen genom uppfostran,
utbildning, och vana.
