Läsvärt om Rand
Den ryska författarinnan och filosofen Ayn Rand har genom sina skönlitterära verk
fascinerat och inspirerat miljontals läsare. Den filosofi hon presenterat i både
skönlitterära och andra verk är det mest genomtänkta försvaret för liberalismen och
människans rättigheter som någonsin lagts fram. Även om det var närmare femton år
sedan hon dog lever debatten och entusiasmen kring Ayn Rand kvar. En intressant
bok om Rand som kommit på sistone är en idéhistorisk granskning i Ayn Rand:The
Russian Radical, av Chris Matthew Sciabarra.
Eftersom Ayn Rand inte var verksam som akademiker har hennes idéer dessvärre varit
så gott som bannlysta ifrån universitetsvärlden. En bok som förhoppningsvis kan
hjälpa till att r åda bot på detta missf örhållande är Chris Matthew Sciabarra's Ayn
Rand:The Russian Radical. Boken är främst avsedd som en idéhistorisk analys av
Rand's filosofi - objektivismen, där författaren främst är ute efter att visa att Rand's
filosofiska metod har ryska rötter. Men desto mer intressant är presentationen av den
objektivistiska filosofin och de samhällsvetenskapliga implikationerna av denna som
större delen av boken handlar om.
Rand, en dialektiker?
Den första delen av boken handlar om det intellektuella klimat som var r ådande i
Ryssland under Ayn Rand's skol- och universitetsår (Ayn Rand flydde till USA, 21 år
gammal, efter avslutat universitetsutbildning i historia och filosofi). Här möter vi
framför allt N.O. Lossky, som under en kort period var Rand's lärare, men även en
ledande intellektuell i den ryska traditionen, med inspiration hämtad ifrån Platon och
Hegel.
Sciabarra menar att det Rand främst fick med sig av sin ryska bakgrund är den
filosofiska metoden, en metod han inte drar sig för att kalla dialektik. Rand själv skulle
ha förkastat denna beskrivning då hon såg dialektiken som förenandet av logiska
motsättningar. Sciabarra menar att detta är en felaktig användning av begreppet.
Dialektisk metod innebär att man förs öker komma f örbi både dualism(att dela in
världen i två uteslutande kategorier exempelvis kropp - själ, empirisk - rationalistisk,
förnuft - känsla, materialism (bara materien existerar) - idealism (bara det själsliga,
våra upplevelser existerar)) och monisktisk reduktion (att v älja ena sidan av de
dualistiska alternativen).
Den dialektiska metoden innebär att man inte ser de dualistiska alternativen som
ömsesidigt uteslutande eller uttömmande, utan söker upptäcka den gemensamma
grunden för vad som f örefaller vara motsatser. I vissa fall leder metoden till
förkastandet av båda sidor som falska alternativ, i andra fall till att relationerna mellan
alternativen klargörs.
Utan tvivel använde sig Rand av denna metod i många fall. Hon förkastade m ånga av
de traditionella filosofiska distinktionerna som falska alternativ, exempelvis
materialism/idealism, intrinsicism(Rand's term för värdeobjektivism)/subjektivism,
förnuft/känsla, rationalism/empirism.
Även om hon kom till radikalt annorlunda slutsatser än de ryska intellektuella, är det
mycket möjligt att hon tog intryck av den filosofiska metoden. Lossky och andra
samtida ryssar lade stor vikt vid att förs öka överbrygga dessa dikotomier. Sciabarra
karaktäriserar Rand's filosofiska projekt som "en revolt mot dualismen". (Detta med
avseende på med hjälp av vilken metod hennes filosofi faktiskt växte fram. Det var
inte s å att Rand's avsikt med att presentera ett filosofiskt system var att presentera ett
alternativ till dualismen. Avsikten var att underlätta människans liv på jorden.)
Rand's "revolt emot dualismen" innebär inte att hon avstod ifrån att fastställa egna
filosofiska distinktioner. Hon förespråkade exempelvis distinktionen mellan det
metafysiska och det människotillverkade, mellan våld och f örnuft, mellan egoism och
altruism - där tidigare t änkare ofta förnekat att reella skillnader existerat. "Revolt mot
dualismen" är därför en något tvetydig beskrivning av Rand's filosofiska projekt.
Kanske har Sciabarra låtit sitt sinne fördunklas av att han så gärna vill se likheter
mellan Rand och hennes ryska förflutna.
Helhet och sammanhang
Är det då någon vits med Sciabarras studie? Ja, det måste man s äga. Genom att lyfta
fram den ryska tanketraditionen, med dess dialektiska metod och förs ök att alltid utgå
ifrån helheten i analysen av delarna, får man en större förståelse för objektivismen
som sammanhängande filosofi och helhetligt tankesystem. Som Sciabarra konstaterar:
"Since Rand has discovered value in many of the philosophies she analyzed, some
critics has attempted to tie Objectivism to such traditions as rationalism, materialism,
or existentialism. What her critics failed to grasp was that she was working toward a
new synthesis, which reqired that she use the established categories in the process of
transcending them. She both accepted and rejected significant principles within each of
the polar traditions which se analyzed. Consequently, by abstracting particular aspects
of her thought, one can see aspects of rationalism and empiricism, idealism and
materialism, liberalism /i den amerikanska betydelsen - recensentens anm/ and
conservatism. Rand explains: 'Most men hold mixed premises; most schools of thought
are full of contradictions. One may find some element of value, of truth and of
rationality in many people and schools. This does not make them Objectivist.'" (s 129)
Det kan inte nog betonas att helheten i filosofin är en fundamental aspekt av
objektivismen. Människan är en integrerad enhet - inte delad mellan kroppens och
sj älens motstridiga krafter. Kunskap är en integrerad enhet - sanning kan inte
analyseras i kontextlösa satser, utan m åste stämma med tidigare förvärvad kunskap.
Det finns inga motsägelser. När förståelsen för detta v äl blivit spridd kan diskussionen
kring Rand's filosofi besparas m ången floskel om fanatism. Objektivismen kan inte
styckas upp i områden oberoende av varandra mer än vad människan kan. En styckad
människa är ingen m änniska, en styckad objektivism är inte objektivism.
Rand i akademisk kontext
Den genomgång av objektivismen som ges i bokens andra del är både noggrann och
rättvisande. Sciabarras bok har förtjänsten att ta upp även andra tänkare kring
objektivismen, exempelvis David Kelley och Nathaniel Branden - men bara i de fall de
bidragit med utvecklingar av objektivismen. Till viss del presenterar Sciabarra kritik
emot objektivismen, både ifrån filosofin n ärstående och från andra akademiker, men
han tar även upp objektivistiska svar på denna kritik och lämnar s ällan frågor
hängande i luften. En av bokens stora förtjänster är att den s ätter in objektivismen i
ett akademiskt sammanhang. Ofta har jag personligen märkt att det är svårt att
applicera Rand på de, ofta avskilda, problem som man ställs inför i filosofi och
metodologi. Sciabarras dialektiska metod ger f örståelse för hur man tacklar enskilda
problemställningar.
Samtidigt begår Sciabarra ett par misstag i sin iver att introducera Rand i den
akademiska världen. Den största hjärnblödningen är försöket att sammanjämka Rand's
syn på metafysik och epistemologi med Immanuel Kant, som Rand själv karaktäriserat
som den ondaste m änniskan i historien. Rand menar att sinnesintryck med
nödvändighet är sanna. Sciabarra för fram idén (ursprungligen framförd av George
Walsh) att även Kant kan tolkas på detta sätt. Här bortser Sciabarra ifrån Rands syn
på otydliga definitioner. Att Kants svammel om ting-i-sig kontra ting-som-vi-upplever
dem kan vridas och vändas tills det inte innebär någon distinktion alls (trots att Kant
sj älv menade sig ha genomfört en Kopernikansk revolution på filosofins område), gör
ingen likhet mellan de båda tänkarna. Rands filosofi är klar som korvspad på detta
område. Kant kan med ett krystat resonemang fås att s äga ungefär samma sak. Detta
är inte en filosofisk likhet, och accepterandet av det ena resonemangen nödvändiggör
ett förkastande av det andra.
Sciabarra gör andra försök att likna Rand i något väldigt kontextl öst avseende med
existerande tänkare. Ibland, som i jämf örelsen med Hayek, handlar det inte alls om att
förena de båda tänkarna - utan om att med en jämf örelse klargöra en position. Ibland,
som när Rand jämf örs med lingvistiker och vissa feminister på grund av att hon
analyserar språk och har en viss syn på förh ållandet kvinna-man, s å blir jämf örelserna
både haltande och krystade istället för klagörande och förklarande.
Rand som samhällsanalytiker
Den mest nyskapande och kanske intressantaste delen av Sciabarras bok är den tredje
delen. H är presenteras en sammanfattning av Rand's sociala teorier som går utanför
filosofin och in på andra samhällsvetenskaper. Det är, såvitt jag vet, den första
sammanhängande presentationen av Rand vad gäller samhällsvetenskapliga projekt,
främst historia. Här görs kopplingar mellan analyser av individen, samhället och
kulturen. Områden där andra liberala tänkare antingen gjort gemensam sak med
vänstertänkare, eller helt låtit vara.
Kopplingen mellan filosofi, individ och kultur är ytterligare bevis på de enorma
implikationer som en filosofisk helhetssyn faktiskt för med sig. Sciabarra f örklarar
exempelvis grunden för Rands tes att det är idéer som styr samhällsutvecklingen på
lång sikt. T änkandet är, även om m änniskan även är beroende av att äta och känna,
den specifikt mänskliga vägen att överleva.
"Since we must think in order to live, the content of our thought is deeply significant to
our individual survival; it will direct our emotions and our actions. And since every act
of material and cultural production ultimately derives from the human ability to think,
the content of a historical period's dominant philosophic trends - internalized by the
majority of people - will be just as deeply significant to their social survival." (s 359)
Precis som tänkandet är avgörande för en individs förm åga att överleva, så är det
avg örande för samhällets förm åga att överleva, eftersom samhället bara är ett
aggregat av individer.
Utifrån detta kan exempelvis statens skadliga roll förklaras.
Statens inblandning i människors liv hindrar och bestraffar enskilda individers
tänkande och ansvarstagande, därf ör skapas och uppmuntras en kultur där tänkande,
ambition och produktivitet bestraffas. Men statens legitimitet att göra detta h änger
ihop med förekomsten av en kultur där man filosofiskt fördömt f örnuftet och den
individuella strävan efter lycka. Kultur, stat och individ är sedan involverade i en
växelverkan snarare än i enkla kausalsamband - med den rådande filosofin som
yttersta orsak. Detta är ingen deterministisk syn eftersom människan alltid har ett val
- vi kan tänka annorlunda.
Rättigheter i ett socialt sammanhang
Denna samhällssyn förklarar också varför Rand vägrar att acceptera den
"libertarianska filosofi" som ser rättigheterna eller principen om icke-våld som
axiomatiska. Det politiska eller ekonomiska systemet kan inte skiljas ifrån den
kulturella helhet i vilken den verkar.
"An unimpeded market that rewards astrologers, coke dealers, and prostitutes is not
Rand's goal. A culture that enriches such self-destructive behaviour has a profound
anti-conceptual, anti-life orientation. No social system on earth could survive such
irrationality. This is why Rand argues that self-esteem is a precondition of freedom.
This is why Rand refuses to abstract her political theory from it's foundations in
ontology, epistemology, psycology and ethics. This is why Rand sees an inseparable
relation between the personal and political, between reason and freedom." (s 293)
Politiken är inte avskild ifr ån samhället i övrigt och de människor samhället består av.
Därf ör kan inte heller politisk filosofi vara det. Sciabarra visar i sin bok att det finns ett
mycket större, mer helhetligt och viktigare projekt i att förändra kulturen och
tänkandet i sin helhet. Att visa frihetens värden i form av lycka, framgång, stolthet och
välstånd, att visa att frihetens värden grundar sig i att m änniskan är en specifik
varelse som överlever genom att använda sitt förnuft - och, inte minst, att inse för
egen del att det inte finns någon motsättning mellan str ävan efter sin egen lycka, och
förverkligandet av ett frihetligt, kapitalistiskt samhällideal.
Sciabarras bok är således inte främst ett idéhistoriskt verk. Den l ämpar sig väl för alla
akademiker intresserade av Ayn Rands filosofi. N äst Leonard Peikoffs
Objectivism:The Philosophy of Ayn Rand är The Russian Radical den bästa
helhetsintroduktin till Objektivismen. Man bör dock ha läst något av Rands egna texter
innan man läser Sciabarra för att kunna slippa hamna vilse vid några av de förvirrade
jämförelserna.
Boken ger f örståelse för vilket enormt och genomtänkt system objektivismen faktiskt
är, och vilka radikala implikationer den har inte bara f ör filosofin, utan för
samhällsvetenskaperna i övrigt. Trots att Sciabarra överdriver Rands ryska influenser,
och begår ett par filosofiska misstag, s å är boken en bra, klar och på det hela taget
rättvisande genomgång av en fantastisk tänkare.
Copyright © 1997 -2002 Marknadskraften. All Rights Reserved.
