Predikan i S:t Hans kyrka Sjätte söndagen efter Heliga Trefaldighet den 15 juli 2012
Leviticus (Tredje Mosebok) 19:1-2,13-18 * Första Petrusbrevet 1:13-16 * Matteus 5:20-26
I
evangeliet sade Jesus att himmelrikets
rättfärdighet är något mycket mer än de skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet. Fariséerna och
de skriftlärda var ändå noga med att följa inte bara
tio Guds bud utan också dess tillämpningar i den
konkreta vardagsverkligheten; vi hörde några
exempel på sådana i den gammaltestamentliga
texten.
Det lät som om Jesus i dagens evangelium
skärpte tillämpningarna av tio Guds bud ytterligare
ett par steg. Om femte budet ”Du ska inte dräpa”
betyder att man inte ska bära agg mot sin landsman, inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon
i sitt folk – som det stod där i Tredje Mosebok – så
säger Jesus dessutom att den som säger ”din dåre”
eller något annat elakt till en annan människa, att
den som förbannar, blir arg eller har något ouppklarat med någon bryter mot det budet. Ni känner
säkert till också andra exempel från samma predikan: vänd vänstra kinden till när någon slår dig på
den högra, ge bort din mantel till den som vill ta din
skjorta, redan den som ser på en kvinna med åtrå
begår äktenskapsbrott.
Jag misstänker att fariséerna och de skriftlärda
gillade att Jesus tog Guds bud på allvar men att de
också menade att så tufft som Han tillämpar buden
kan man inte göra, för då kan ju ingen bli rättfärdig;
vem har inte sagt något elakt om sin medmänniska
eller blivit arg på någon?, ”man är ju bara människa” som vi säger nu för tiden; ”så där perfekt kan
ingen vara”. Om det är som Jesus säger kan ingen
bli rättfärdig eller helig – och det menar en äkta
farisé ändå att man kan; Gud begär inte det omöjliga av oss.
Fast just där finns poängen: Jesus kommer med
en annan rättfärdighet, en annan helighet än den
som fariséerna och de skriftlärda menade vara
möjlig – eller den som vår tids motsvarigheter, vår
tids moraliska föredömen och de som i vår tid sätter
gränserna för vad som är korrekt, hedersamt, rätt
och riktigt och mänskligt möjligt lär ut.
Jesus uppenbarar en annan helighet. Egentligen
kände de skriftlärda och fariséerna till den – ty i
hela Bibeln, både Gamla och Nya Testamentet,
finns heligheten hos Gud. Definitionen på vad det
är att vara helig är att Gud är helig. Det stod så
också i vår gammaltestamentliga läsning idag: Jag,
Herren, er Gud, är helig. En gång hörde profeten
Jesaja att seraferna kring Guds tron sjunger ”Helig,
helig, helig är Herren Sebaot” – och Bibelns folk har
i alla tider sagt att så sjunger de alltid, ty sådan är
Gud: helig. Därför sjunger också den kristna kyrkan
så i nattvardsbönen varje gång vi firar högmässa,
kristenlivets centrum. Det är den heligheten Jesus
talar om, pekar på och kommer med.
Är alltså ”att vara helig” att vara som Gud? Det
kanske man kan säga, fast egentligen inte, i alla fall
inte här i livet. Ty att vara helig är att vara i Gud,
inte att vara som Gud. Vi delar Guds helighet genom att vara i Honom; då och så är också vi heliga.
Heligheten är inget främmande för oss. Eftersom vi är skapade till Guds avbilder finns helighet i
våra gener, i vår skapnad, i vår känsla för livet och
livets väsentligheter och, inte minst, i vår längtan.
Den heligheten är alltså Guds helighet. Vi ser spåren av Hans helighet i oss; den helighetens källa är
Gud. Därför ska vi inte sträva efter att bli som Gud
– utan efter att vara i Gud. Och det är en avgörande skillnad, inte minst i det praktiska livet. De
skriftlärdas och fariséerna rättfärdighet strävade
efter att vara som Gud, medan Jesus inbjuder oss
att dela livet med Honom och så vara heliga.
När Jesus föddes blev Gud, Han som är helig,
människa. Efter himmelsfärden har Marias son, den
sanna människan, sin plats i själva heligheten. Och:
genom dopet och tron är vi ett med denne Jesus
Kristus. När vi döps blir Hans liv vårt; när vi lever
trons liv förblir Hans liv vårt. Bibeln talar ständigt
om detta: Vi är en gren i Honom som är vinträdet, vi
är en kroppsdel i Hans kropp. Vi har döpts in i
Kristus Jesus, (Rom 6:3), vi finns i Kristus Jesus (1
Kor 1:30), i Kristus är vi en ny skapelse (2 Kor
5:17), i Kristus Jesus är vi Guds barn (Gal 3:26), de
heliga är i Kristus Jesus (Fil 4:21), för att ta några
exempel.
Att vara i Gud är att vara helig, ty Gud är helig.
Det betyder att vara döpt, bli döpt om man inte
är det. Det betyder att bejaka sin längtan efter helighet genom att göra den längtan till en bön om
Guds Helige(!) Ande. Det betyder att se olusten
över oheligheten i världen och i sig själv som ett uttryck för längtan efter helighet och därför inte förfäras av olusten utan låta heligheten ta makten över
den i en ständig omvändelse och ett ständigt återvändande till Gud, den Helige. Att vara helig är att
leva i Kristi kropp, alltså den levande kristna kyrkan,
och dess heliga handlingar, i mässan, i de andra
sakramenten, i förlåtelsen, i läsningen av Guds Ord
och framför allt i bönen, på det att Guds Helige
Andes helighet ska tränga in överallt i livet, i tankarna, orden och gärningarna, i arbetet, vilan och
fritiden, i familjen och samhället, i det man gör för
skönheten, tekniken, naturen, allt. Likt jästen som
genomsyrar hela degen ska Guds Helige Ande
prägla hela livet och hela verkligheten med helighet.
Och den helige säger: ”Nu lever inte mer jag,
utan Kristus lever i mig” (Gal 2:20).
Det känns inte så heligt, vilket beror på att här i
tiden finns också ohelighet. Det är inget konstigt;
också Gud känner till den saken. Här i tiden blir
ingen av oss helig som Gud. Det sker först i himlen.
Men, och det är förstås en hemlighet, även om vi
inte är heliga som Gud, är vi heliga, så länge vi är i
Gud.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
