Rimfrostbelagt strålningsinstrument på
strålningsstationen i Luleå
När första snön kommer på hösten brukar temperaturen sjunka långt under nollan på kvällen och under natt.
Energin som strålar ut från en varm yta är mer energirik än utstrålningen från en kall yta. Utan snötäcke strålar
en del av jordvärmen alltid ut och värmer upp luften närmast marken även om det är tjäle. Med ett kallt
snötäcke som dämpar utstrålningen från marken blir den uppvärmningen så liten så den är knappt märkbar.
Det här beror på att en vit och en mörk yta har olika strålningsegenskaper som påverkar luften närmast
marken. Snö reflekterar bort solens strålar i mycket högre grad än vad barmark gör. Detta gör att den lilla
värme som solen tillför vintertid inte tas till vara.
Hur mycket som reflekteras tillbaks ut i atmosfären beror på jordytans reflexionsförmåga som det finns en
måttenhet på som kallas för albedo. Mörka ytor har lågt albedo och absorberar mer stålning än ljusa ytor som
har ett högt albedo, snö har alltså ett högre albedo än barmark. Typ av snö har också betydelse, nysnö har ett
albedo på ca 0.90, vilket innebär att ungefär 90 procent av den inkommande strålningen reflekteras bort.
Gammal smutsig eller smältande snö har ett albedo på ca 0.50 som är 50 procent utstrålning.
Reflexionsförmågan har inte lika stor inverkan nattetid men även då har snötäcket en avkylande effekt på det
marknära luftskiktet.
Det finns en parameter till som trasslar till begreppen och den heter moln. En mulen dag reflekteras större
delen av den kortvågiga solinstrålningen åter ut i rymden av molnen. En mulen natt återreflekteras en del av
den långvågiga strålningen från jordytan åter ner till marken. Detta gör att på vintern dämpas kylan när det
mulnar på i motsats till en stjärnklar natt när ”kvicksilvret” sticker ner mot 30 minusgrader eller lägre.
Motsvarande påverkan på den långvågiga återreflektion mot marken som molnen har, har även
växthusgaserna dit koldioxid, metan och lustgas räknas. Återreflektionen som växthusgaserna medför dygnet
runt året om gör att den globala uppvärningen ökar sakta men säkert i takt med att koncentrationen i
atmosfären ökar år från år.
Om vi omsätter det här med albedo till polarområdena så betyder det att när glaciärerna och havsisen
minskar så ändras förmågan att reflektera bort solinstrålningen. Barmark har en lägre reflektionsförmåga och
värms upp mer än snö och is som i sin tur värmer upp luften närmast marken. Motsvarande gäller för havsis
respektive öppet vatten så, det är ingen tillfällighet att den globala uppvärmningen går fortare i Arktis än i
Sydeuropa.
2015-01-18
Sivert Mässing
