Kärlek och krig

Anders Isaksson
Kärlek och krig
Revolutionen 1809
albert bonniers förlag
Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 3
08-12-02 15.42.16
Av Anders Isaksson har tidigare utgivits:
Per Albin – Vägen mot folkhemmet 1985
Per Albin – Revolutionärerna 1990
När pengarna är slut – välfärden efter välfärdsstaten 1992
Alltid mer, aldrig nog – om medborgaren, staten och välfärden 1994
Politik och politiker 1994
Per Albin – Partiledaren 1996
Per Albin – Landsfadern 2000
Den politiska adeln 2002
Den politiska adeln, uppdaterad utgåva 2006
Ebbe – Mannen som blev en affär 2007
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-011902-7
© Anders Isaksson 2009
Formgivning omslag Desiréé Molinder
På för- och eftersättssidorna: Bilden av Louise Linroth är från Svenska
Porträttarkivet, övriga från Bonniers arkiv
Författarporträtt Cato Lein
Sättning Bonniers produktion
Tryck ScandBook AB, Falun 2009
Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 4
08-12-02 15.42.16
H u v u dpersoner
Adlercreutz, Karl Johan, general, ledare för palatskuppen,
rojalist
Adlersparre, Georg, överstelöjtnant, ledde Västra arméns
uppror
Adlersparre, Louise, f Linroth, Georg Adlersparres fru
Anckarsvärd, Johan August, Västra armén
Anckarsvärd, Carl Henrik, Västra armén
Armfelt, Gustaf Mauritz, general, hovman
Björnstjerna, Magnus, militär, konspirerade mot kungen
Bonaparte, Napoleon, fransk kejsare
Cederström, Bror, militär, rojalist
Cederström, Jacob, militär, konspirerade mot kungen
Engeström, Lars von, utrikesminister, rojalist
Flach, Erik, Västra armén
Forsell, Carl af, Västra armén
Grange, Johan Georg De la, militär, deltog i palatskuppen
Hofsten, Bengt von, riksdagsman
Horn, Claes Fredrik, Västra armén
Järta Hans, skribent, statssekreterare, konspirerade mot kungen
Klingspor, Mauritz, fältmarskalk
Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 5
08-12-02 15.42.17
Lagerbjelke, Gustaf, hovkansler, ambassadör, Adlersparres man
Lagerbring, Carl, statssekreterare, rojalist
Lagerheim, Carl Eric, finansminister, kungakritisk
Mannerheim, Lars August, riksdagsman, JO
Melin, Henrik Georg af, militär, rojalist
Posse, Carl Henric, militär, Adlersparres man
Rosen, Axel von, landshövding, rojalist
Rosenblad, Mathias, statssekreterare, politiskt ombytlig
Silfversparre, Lars, deltog i palatskuppen
Silfverstolpe, Axel Gabriel, riksdagsman, författare
Silfverstolpe, Fredrik Samuel, ämbetsman, kungakritisk
Skjöldebrand, Anders Fredrik, konspirerade mot kungen
Suremain, Charles de, deltog i palatskuppen
Trolle-Wachtmeister, Carl Axel, riksdrots, justitieminister
Ugglas, Samuel af, Gustav IV Adolfs förtrogne
Wachtmeister, Hans Gabriel, jurist, dagboksskrivare
Wetterstedt, Gustaf af, statsråd, politiskt ombytlig
De kungliga
Bernadotte, Jean Baptiste, kung Karl XIV Johan
Carl, hertig, sedan kung Karl XIII
Fredrika Dorothea Wilhelmina, gift med kung Gustav IV Adolf,
drottning
Fredrik Christian, hertig och ratad tronföljare
Christian August, sedan Carl August som tronföljare
Gustav IV Adolf, avsatt kung
Gustav, son till Gustav IV Adolf, kronprins
Hedvig Elisabeth Charlotta, hertiginna, sedan drottning
Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 6
08-12-02 15.42.17
I nneh å ll
Förord 9
Kapitel 1
Läget i landet 15
Kapitel 2
Palatskuppen 67
Kapitel 3
Adlersparres väg 114
Kapitel 4
Uppror i Värmland 157
Kapitel 5
Kärlekens makt 186
Kapitel 6
Ny kung, ny regeringsform 227
Kapitel 7
Slutet på historien 281
Litteratur- och källförteckning 321
Personregister 329
Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 7
08-12-02 15.42.17
Förord
I Sävar utanför Umeå finns ett monument till minne av slaget
mellan­ Ryssland och Sverige på sensommaren 1809 som på
grund av sin illa formulerade inskription – ”Fäderneslandet åt
sina stupade­ söner” – alltid kallats för kannibalmonumentet. När
minnes­stenen på lokalt initiativ restes 1874 var slaget vid Sävar
redan ett så avlägset historiskt minne att skrattet åt tvetydigheten
i ordet ”åt” inte behövde fastna i halsen. Ändå fanns det en bokstavlig sanning i ordvalet, fäderneslandet hade verkligen offrat sina
söner i Sävar. Med 600 döda var slaget ett av de blodigaste under
detta drygt årslånga krig. De flesta tillhörde regementen från
södra Sverige eller resterna av finska förband, som nu utkämpade
sin sista strid sedan Finland blivit ryskt.
Förr i världen, när bilresor var billigare än tåg eller flyg och E4
gick rakt genom Sävar, brukade jag stanna en stund vid monumentet. Hur hade det varit den där augustidagen när de svenska
och ryska styrkorna brakade ihop, röken som svepte över nejden,
mullret från kanonerna, skriken när soldaterna i handgemängen
man mot man stötte bajonetterna mot varandra, paniken när de
svenska förbanden fick ordern att retirera tillbaka till Rätan.
Ryssarna vann slaget vid Sävar och drabbningen dagen därpå vid
Rätan, men tvingades själva retirera norrut, tillbaka till Torneå. Min
hemstad Piteå brändes ner och krigets allra sista drabbning stod i
närheten av mitt föräldrahem, i Pitsund vid Piteälvens mynning i
Bottenviken. Att Norrbotten bröts loss från Västerbotten och blev
ett eget län 1810 var också en följd av ryssarnas reträtt efter slaget
vid Sävar, i fredsavtalet i september 1809 gick gränsen längs Torne
älv. Norrbotten blev ett strategiskt viktigt län och Boden blev en
Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 9
08-12-02 15.42.17
stad runt den militära fästning, där generationer av värnpliktiga
tillbringade något år av sina liv under det förra seklet.
Mot denna bakgrund är mitt intresse för 1809 års dramatiska
händelser kanske inte så förvånande, men egentligen växte boken
fram ur en mångårig men sporadisk läsning om 1700-talet. Det
gällde till en början främst frihetstiden, Sveriges märkliga konstitutionella experiment efter Karl XII:s död 1718 som bröts med
Gustav III:s statskupp 1772 och följdes av ett närmast absolut
kungligt envälde under Gustav IV Adolf. Denna egendomliga
utveckling från ett begynnande demokratiskt system under frihetstiden till ett envälde under de gustavianska kungarna väckte
nyfikenheten på 1809 års revolution.
Till detta bidrog inte minst överstelöjtnanten Georg Adlersparre, denna boks huvudperson. Han drog i gång den process
som först ledde till kungens gripande och 1809 års författning och
på sensommaren 1810 slutade med valet av den franske ­marskalken
Jean Baptiste Bernadotte till ny tronföljare. Som officer, författare,
radikal och oppositionell var Adlersparre en typisk före­trädare
för 1700-talets upplysningsfilosofi, men vid utformningen av den
nya författningen kom han mer att styras av sina privata intressen­
än av sina gamla politiska ideal. Under Västra arméns marsch
mot Stockholm mötte han en kvinna, blev blixtkär och lämnade
för hennes skull sina politiska uppdrag. Under sin korta tid som
­landets ledande politiker spelade han en avgörande roll för att författningen utformades som en sorts medelväg mellan frihetstiden
och enväldet, mera bakåtblickande mot 1700-talets ståndsriksdag
och upplysta despoti än mot 1800-talets framväxande liberala
ideal.
1809 är ett av den svenska historiens mest traumatiska år, själva
finalen på det långa farväl till stormaktstidens Sverige som inleddes
med Karl XII:s nederlag vid Poltava nästan på dagen hundra år
tidigare. När Adlersparres upprorsarmé i början av mars satte sig
på marsch mot Stockholm och den rojalistiskt sinnade generalen
Karl Johan Adlercreutz några dagar senare tog kungen till fånga
för att förhindra ett inbördeskrig var Sverige en hårsmån från att
upphöra som självständig nation. Finland – den östra rikshalvan
– var redan förlorad, ryska trupper behärskade övre Norrland och
10
Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 10
08-12-02 15.42.18
Frankrike – i allians med Danmark – gjorde sig redo att invadera
södra Sverige. Att den franska invasionsstyrkan leddes av just Jean
Baptiste Bernadotte var ännu ett exempel på historiens märkliga
piruetter under de två krisåren 1808 och 1809.
Svårigheten att navigera genom denna blandning av uppror,
palatskupp, militära katastrofer, territoriella förluster och politisk­
förödmjukelse märktes inte minst när de svenska och finska
regering­arna beredde sig att gemensamt ihågkomma 200-årsminnet av 1809 års dramatiska händelser. Vad skulle man fira? Att
Finland blev ett ryskt storfurstendöme i stället för att förbli en del
av Sverige? Att Lillsverige mot alla odds överlevde?
I denna oklarhet fick regeringarnas hågkomst av 1809 den ­neutralt
klingande beteckningen ”märkesåret 1809” och gavs innebörden
av en nationell nystart där båda länderna vände nederlagen till
seger. När utrikesminister Carl Bildt på hösten 2008 talade vid 200årsminnet av det avgörande slaget vid Oravais liknade han de båda
länderna vid två syskon: ”Sedan [fredsavtalet med Ryssland] 1809
har Sverige och Finland aldrig stått närmare varandra och aldrig­
har vår relation varit mer jämbördig, ekonomiskt, politiskt och
kulturellt”, sade han. För Finland blev den påtvungna skilsmässan
från Sverige början på resan mot självständigheten 1917 och för
Sverige förädlades 1809 års författning till en symbol för nationell
pånyttfödelse. Dagen för dess antagande som ny grundlag, den 6
juni, gjordes på privat initiativ till flaggdag i slutet av 1800-talet
och upphöjdes till nationaldag 1983 trots att författningen rent
formellt inte antogs förrän den 27 juni och att beslutet dessutom
föregicks av ett par grundlagsbrott.
Att den nyvalde kungen, Karl XIII, och hans regering under nära
tre veckor låtsades att författningen trätt i kraft är ett bland flera
exempel på det bitvis förvirrande händelseförloppet före, under
och efter 1809 års revolution. Bokens första två kapitel kretsar
kring Sveriges utsatta läge efter Rysslands inmarsch i Finland och
de konspirationer som ledde till gripandet av Gustav IV Adolf
vid palatskuppen den 13 mars 1809. Kapitlen tre och fyra tecknar
Adlersparres bakgrund och skildrar upprorsarméns marsch mot
Stockholm. Det femte kretsar kring Adlersparres agerande före
och efter intåget i Stockholm medan det sjätte behandlar spelet
11
Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 11
08-12-02 15.42.18
kring valet av ny kung och antagandet av 1809 års författning.
Det sjunde och sista kapitlet ägnas åt den nye kronprinsen Carl
August, hans plötsliga död, valet av Jean Baptiste Bernadotte till
ny tronföljare och Adlersparres liv sedan han lämnat regeringen.
Bokens skildring är till en mindre del baserad på arkivstudier, det
mesta av det samtida materialet har hämtats ur tryckta dokumentsamlingar, memoarer, minnesanteckningar, brev och dagböcker.
Litteraturen kring 1809 är relativt omfattande även om huvuddelen
av avhandlingar, biografier och historiska översikter publicerades
i slutet av 1800-talet och under första halvan av 1900-talet. Mats
Hemströms och Martin Hårdstedts avhandlingar, Marschen mot
makten respektive Finska kriget 1808–1809, tillhör de få som
skrivits på senare år. I fråga om kontakterna mellan den svenska
regeringen och den stundtals förvånade franske kejsaren Napoleon
bidrog historikern François Houdeçek på Fondation Napoleon i
Paris med sakkunnig hjälp.
Citaten ur de samtida dokumenten är återgivna som de stavades
i original. Vid denna tid fanns inga fullt ut normaliserade stavningsregler, så alla stavade lite som det föll sig. En del skrev ett
som et och aldrig som alldrig, substantiv skrevs ibland med stor
och ibland med liten bokstav och somliga favoriserade dubbelt w
framför enkelt. En del av bokens många citat är relativt långa och
kan upplevas som svårlästa, men både sättet att utforma meningar,
stavningen och de många franska låneorden förmedlar en stark
tidskänsla. Att läsa dem är värt mödan.
Franskan var relativt vanlig i brev vid denna tid och i den mån jag
citerat översättningar från 1800-talet har originalstavningen bibehållits. Övriga översättningar har jag själv gjort och återgett med
dagens skriftspråk. Den dagbok på franska som hertiginnan – och
sedan drottningen – Hedvig Elisabeth Charlotta förde har citerats
ur den översättning, som gavs ut i nio volymer på 1930-talet. När
det gäller parenteser inom citaten har jag använt klammertecken
för att markera inskjutna, förklarande ord och vanlig parentes för
översättningar av mer eller mindre försvenskade franska termer
i originalet.
Kungliga personers stavning av sina namn är ett kapitel för
sig, bruket har växlat starkt genom åren. Det nu gällande innebär
12
Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 12
08-12-02 15.42.18
Gustav, Karl och Oscar, oavsett hur de själva stavade sina namn.
I samtida dokument har jag återgett originalstavningen, exempelvis Gustaf IV Adolph. Hertig Carl har dock fått behålla sin egen
stavning så länge han förblev hertig, först efter hans val till kung
skrivs han Karl XIII. Även kronprinsen Carl August – han som
dog redan i maj 1810 – stavas som han själv skrev sitt namn.
Myllret av personer i de inledande kapitlen och namnlik­heten
mellan de två rivalerna Georg Adlersparre och Karl Johan
­Adlercreutz är ett problem, men porträtten på pärmens insidor och
den inledande korta förteckningen över de viktigaste personerna
och deras roll kan förhoppningsvis underlätta orienteringen under
läsandet.
Till sist: ett mycket stort tack till Alf W Johansson, Mats Svensén,­
Torgny Wärn, Johannes Åman, Per T Ohlsson, Anders Jonsson
och Kerstin Ljunggren som läst manuskriptet i delar eller i sin
helhet. Jag vill även tacka Riksbankens jubileumsfond för ett anslag
till resor och andra omkostnader samt Kurt Almqvist och Axel
och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål
för ett generöst stipendium.
Stockholm i november 2008
Anders Isaksson
Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 13
08-12-02 15.42.18