Könsskillnader avseende strategier för att
hantera egen stamning
Josefin Seimark
Petra Lind
Sammanfattning. Att få kunskap om könsskillnader inom stamning är av vikt
för att erbjuda bra behandling till personer som stammar. Syftet med föreliggande studie var att undersöka könsskillnader hos personer som stammar
beträffande användandet av strategier för att hantera egen stamning. Formuläret, ”Perceptions of Stuttering Inventory”, som innefattar 60 st påståenden
indelade i tre olika strategityper; ’kamp’, ’undvikande’ och ’förväntan’
användes. Det var tillgängligt för medlemmar i Sveriges Stamningsföreningars Riksförbund under två månader. Det slutliga deltagarantalet blev
20 kvinnor och 41 män. Egenskattad grad av inre och yttre stamning användes för att undersöka samband med användande av strategier. Inga skillnader
kunde uppvisas mellan mäns och kvinnors användande av strategier. Den
mest frekvent använda strategitypen var ’förväntan’ hos båda könen. Mellan
grad av inre och yttre stamning och strategityp var fyra av sex möjliga
korrelationer signifikanta i den totala gruppen och fem av sex i gruppen män.
Hos kvinnorna uppvisades endast en signifikant korrelation.
Abstract. Knowledge about gender differences in stuttering is important to
give proper treatment for people who stutter, The purpose of this study was
to examine gender differences in people who stutter and their use of strategies to cope with stuttering. The form “Perceptions of Stuttering Inventory”
was used in this study, it contains 60 items divided into three categories;
‘struggle’, ‘avoidance’ and ‘expectancy’. The form was available to members of the Swedish Stuttering National Association during two months. A
number of 20 females and 41 males participated. Self-estimated extent of
overt and covert stuttering was used to examine correlations with strategy
use. No differences between females and males were shown. The most
frequently used strategy type was ‘expectancy’ in both sexes. Comparison
with extent of overt and covert stuttering and types of strategy showed in the
total number of participants significant results in four out of six possible
correlations, in the male group five out of six and in the female group one
out of six.
Att på ett enkelt sätt definiera stamning är svårt. Forskare har under åren formulerat
ett flertal olika definitioner men då stamning kan se mycket olika ut är det svårt att hitta
en definition. Olika definitioner passar i olika avseenden och sammanhang och hur
människor ser på stamning förändras ständigt. Av nedan följande definitioner kan slutsatsen dras att stamning kan ses på olika sätt beroende på vem åhöraren är.
World Health Organisations (WHO) definition av stamning från 1977 lyder:
“Stuttering is disorders in the rhythm of speech, in which the individual
knows precisely what he wishes to say, but at the time is unable to say it
because of an involuntary, repetitive prolongation or cessation of a sound.”
(WHO: Manual of the international statistical classification of diseases,
injuries and causes of death. Vol.1; 1977).
Från senare hälften av 1990-talet finns Guitars (1998) definition att stamning karaktäriseras av onormalt många eller onormalt långa avbrott i talflödet. År 2005 definierar
Per Alm stamning som följer:
”Stamning är en talstörning som kännetecknas av svårigheter att röra sig
framåt i talet, när personen vet vad han eller hon vill säga. Störningen uttrycks som: svårigheter att initiera ljud; förlängningar av ljud; repetitioner av
ljud, stavelser, ord eller fraser; omformuleringar; pauser; överflödiga ljud
eller ord; eller undvikande av tal. I vissa fall är störningen förknippad med
onormal muskelspänning eller onormala rörelser, särskilt i hals, mun och
ansikte, men även i övriga kroppen. Talstörningen kan vara dold om personen lyckas använda medvetna strategier för att undvika att visa symtom.
Det är typiskt för stamning att symtomen försvinner vid sång, körläsning,
eller tal i takt med metronom” (Alm, 2005, Sammanfattning på svenska, s.
xi).
Den hörbara stamningen yttrar sig oftast som repetitioner, förlängningar och/eller
blockeringar (Bloodstein, 1995). Med repetitioner menas att enstaka fonem, stavelser
eller enstaviga ord repeteras. Förlängningar innebär att luftflöde och ljud fortsätter när
personen i fråga talar men artikulatorerna fastnar i ett läge, d.v.s. att ett och samma
fonem förlängs. Alm (1995) identifierar blockeringar som abrupta stopp i talet, där
tungan, stämbanden eller läpparna spänns väldigt hårt och blockerar därmed luftens
flöde, detta gör att när man väntar sig att talaren ska fortsätta blir det istället tyst.
Då det gäller att beskriva stamning lämpar sig International Classification of Functioning, Disability, and Health (ICF) väl eftersom man här fokuserar på mer än bara de
uppenbara delarna av funktionsnedsättningen (Yaruss & Quesal, 2004). Syftet med ICF
är bl.a. att skapa en vetenskaplig grund för att förstå och studera hälsa och hälsorelaterade tillstånd, deras konsekvenser och bestämningsfaktorer (Socialstyrelsen,
2003). ICF består främst av två större enheter, dessa är; a) funktionstillstånd/
funktionshinder och b) kontextuella faktorer. Enligt Socialstyrelsen har de två enheterna
i sin tur två komponenter; under funktionstillstånd/funktionshinder finns kroppskomponenten samt aktivitets- och delaktighetskomponenten, under kontextuella faktorer
finns omgivningsfaktorer och personliga faktorer. Personliga faktorer kan t.ex. vara de
känslor, reaktioner, strategier, och den självkänsla personen som stammar har (Yaruss
& Quesal, 2004). Omgivningsfaktorer består av stöd från anhöriga, relationer, kontakt
med olika professioner och organisationer, och attityder från samhället. Att tala inför
andra, delta i samtal, forma relationer, interagera efter socialt accepterade beteenden och
utbildning samt arbete är alla exempel på aktivitet och delaktighetskomponenter, d.v.s.
hela det sociala livet. Talflyt, talhastighet, talrytm, känslomässiga funktioner (ex.
extrem nervositet) och hjärnstrukturer tillhör kroppskomponenten. Inom ICF råder en
aktiv interaktion, d.v.s. allting är beroende av vartannat (Socialstyrelsen, 2003).
Stamning är vanligare hos barn än hos vuxna, vilket beror på att vissa individer bara
har stamningsliknande symtom i sitt tal under en viss period i livet, vanligtvis under
2
barndomen (Alm, 1995). Stamning debuterar vanligen vid 2-5 års ålder och kommer
oftast gradvis. Alm menar att ungefär 5 % av befolkningen har stammat någon gång i
livet. Dock är det mindre än 1 % av befolkningen som fortsätter stamma i vuxen ålder
(Bloodstein, 1995).
Orsaken till stamning har studerats av ett flertal forskare. Alm (2005) menar att stamning är kopplad till en sänkt tröskel för avbrott i talet. Vidare menar Alm att hjärnan har
två parallella system för tidsprogrammering av talet, som kallas ”mittsystemet” och
”sidosystemet”. De basala ganglierna är engagerade i automatisering av olika beteenden
och ingår i ”mittsystemet”. Stamning är även det kopplat till ”mittsystemet” och kan
tänkas bero på ofullständiga startsignaler för fonem och stavelser i talet. När talet t.ex.
kopplas till olika sinnesintryck som att tala i takt med andra eller då någon del av talet
får extra uppmärksamhet, exempelvis vid sänkt talhastighet så skiftas styrningen av
tidsprogrammeringen till ”sidosystemet”. Detta får ofta till följd att stamningen minskar
och att talet flyter bättre. Detta är en av flera aktuella teorier kring stamningens
fysiologiska grunder. Guitar (1998) tar upp att konstitutionella faktorer, så som biologiskt nedärvd benägenhet, är en betydande orsak till att barn börjar stamma.
Traditionellt delas stamningsproblematiken in i två olika aspekter för att göra den mer
lättöverskådlig. Det finns framförallt två olika indelningar, inre och yttre stamning
respektive primär och sekundär stamning. Begreppet inre och yttre stamning kommer
ursprungligen från Sheehans (1970) isbergsliknelse och vad som avses med detta är att
stamningsproblematiken kan liknas vid ett isberg som har sin största volym under ytan.
Den inre stamningen blir enligt denna liknelse det som ligger under ytan, som t.ex.
rädslor, skuldkänslor och skam (Sheehan, 1970). Inre stamning innebär även allt som
personen som stammar gör för att dölja stamningen. Det kan t.ex. vara undvikanden,
omskrivningar, ordbyten eller startknep som t.ex. inledande harklingar (Lundberg,
1999). Personen väljer inte dessa beteenden utan det blir snarare ett systematiskt och
nästan tvångsmässigt beteende för att klara sig i en kommunikativt krävande omvärld.
Lundberg menar att många av dessa beteenden är fullt accepterade i sociala sammanhang, vilket kan göra det besvärligt för personen som stammar. Detta kan således innebära att personen istället för att öppet visa sin stamning och därmed utmärka sig i sociala sammanhang väljer ett mer socialt accepterat beteende, t.ex. tystlåtenhet. En vanlig
taktik hos dessa personer är att istället försöka visa sig vara goda lyssnare (Van Riper,
1971). Yttre stamning är det som åhöraren iakttar, det som är identifierat som
stamningssymtom, som t.ex. repetitioner, förlängningar och blockeringar samt medrörelser (Lundberg, 1999). En person som har mycket yttre stamning behöver inte nödvändigtvis ha mycket inre stamning och tvärtom, de båda begreppen är inte helt beroende av varandra.
Bluemel utformade på trettiotalet begreppet primär och sekundär stamning (Bloodstein, 1993). Till primär stamning räknade Bleumel endast de enkla repetitioner av fonem, stavelser och ord som förekommer i samband med stamningsdebuten. Sekundär
stamning uppkommer först som känslomässiga yttringar när barnet blir tillrättavisat för
sitt tal, vilket gör att barnet utvecklar en rädsla för att stamma och då försöker undvika
detta. Guitars (1998) definition av primär och sekundär stamning innebär att han delar
in begreppet i kärnstamning respektive sekundära beteenden. De grundläggande
stamningsbeteendena som tillhör kärnstamningen är enligt Guitar, till skillnad från
3
Bleumel, repetitioner, förlängningar och blockeringar. Exempel på sekundära beteenden
är t.ex. flyktbeteenden och undvikandebeteenden. Flyktbeteende är det som talaren använder när hon/han redan kommit in i ett stamningstillfälle och försöker komma ut ur
detta genom att t.ex. nicka med huvudet, blinka med ögonen eller skjuta in ett extra ljud.
Undvikandebeteende används när talaren förutser att hon/han kommer att stamma och
försöker att undvika detta, vilket kan ske genom att talaren blinkar med ögonen, skjuter
in ett ljud eller byter ut det ord som hon/han planerat att säga. Dessa beteenden börjar
oftast som en slumpmässig kamp men de blir snart ett väl inlärt mönster.
Fortsättningsvis används i denna studie begreppet inre och yttre stamning för att det är
ett mer lättförklarat begrepp. Sammanfattningsvis är den inre stamningen det som personen själv upplever i samband med sin stamning och yttre stamning är det som är
märkbart för omgivningen.
Personer som stammar använder sig av olika strategityper för att hantera sin stamning
(Woolf, 1967). Woolf definierar tre olika strategityper som han anser att personer som
stammar använder sig av, ”struggle”, ”avoidance” och ”expectancy” – fritt översatt till
kamp, undvikande och förväntan. Han menar dock att få är helt och fullt medvetna om
allt de gör för att hantera sin stamning och att det först är personer som utvecklat
stamning under en längre tid som använder sig av dessa strategier. Kamp beskrivs som
att tala med mer ansträngning och spänning, t.ex. att andas ljudligt vid talförsök. Det
kan även yttra sig som kraftiga spänningar eller yttre rörelser i olika kroppsdelar, t.ex. i
talapparaten. Undvikande definieras som olika tekniker, både medvetet och omedvetet
utförda, för att undvika situationer där personen som stammar anar att hon/han kommer
att stamma. Genom att använda dessa tekniker bibehåller personen som stammar distans
mellan sig själv och det som signalerar en hotande talsituation. Det kan t.ex. handla om
att undvika situationer, ändra sitt beteende så att kraven på verbal kommunikation
minskar och att byta ut eller ta bort vissa ljud eller ord. Förväntan beskrivs som
reaktioner på att tala eller som aktiva försök att förhindra eller skjuta fram det
förväntade misslyckandet i talet. Reaktionerna uppstår genom personens egna
upplevelser och känslor av tvivel, ängslan och rädsla. Olika typer av tekniker för att
förhindra eller skjuta fram ett misslyckande i talet är t.ex. att viska ord för sig själv
innan man säger ordet, göra kroppsrörelser i samband med att talet initieras eller
förlänga ljudet som föregår det ljud på vilket personen förväntar sig stamma.
Enligt Woolf är det ofta så att personen som stammar anser att stamningen är synonym med kamp, de märker inte de undvikanden de gör och de förväntningar på att
stamma som de har. En konsekvens av att begränsa egenskaperna hos stamning till
endast kampbeteenden, är att personen som stammar då kan utveckla en begränsad uppfattning av vad som är involverat i terapiprocessen och vad terapeuten egentligen har
som mål med behandlingen (Woolf 1967). Vuxna personer som stammar och söker behandling har med sig många erfarenheter in i terapin av hur stamningen påverkar deras
liv (Crichton-Smith, 2002). Nittiotre procent av deltagarna i Crichton-Smiths studie
kände att stamningen påverkade deras liv framförallt vad gäller arbete, utbildning och
självkänsla. Alla deltagarna använde sig av strategier för att hantera stamningen och
framförallt för att begränsa stamningstillfällena. Valet av att visa eller dölja sin stamning drevs framförallt av de konsekvenser de trodde det skulle ge att ”avslöja” sin
stamning. De deltagare i Crichton-Smiths (2002) studie, som i stor utsträckning använde
sig av undvikandestrategier, ansåg ofta att de begränsades både på daglig såväl som på
4
långsiktig basis. Majoriteten av deltagarna undvek sociala kommunikativa situationer,
dock konfronterade majoriteten av deltagarna den svåra situationen om de var tvungna.
Crichton-Smith kom i sin studie fram till att det var undvikande av ord och situationer
som var den strategi som användes flitigast, av de intuitiva strategierna.
Genus som begrepp introducerades på 1970-talet och intentionen var då att betona att
skillnaderna mellan kvinnor och män inte alltid berodde på det biologiska (Hammarström, 2004). Begreppet är enligt Hirdman (2001) tänkt att öka förståelsen om att genus
inte enbart handlar om kroppar utan om föreställningar om kvinnligt/manligt samt om
kvinna/man. Bakom genusbegreppet döljer sig fostran, prägling och underordning.
Hirdman menar att genus är en mänsklig uppfinning som innefattar tankar, vanor och
föreställningar om människor som kön. Alla människor i samhället är delaktiga i processen att forma kön och genus (Barron, 2004). Olika sorts egenskaper och beteenden
uppskattas eller kritiseras och dessa skiljer sig åt mellan kvinnor och män. Således konstrueras vilka beteenden som är önskvärda respektive inte önskvärda hos de båda könen
och detta befäster ofta de sociala föreställningar som värderar män högre än kvinnor.
Män som grupp har större makt i samhället, vilket inom medicinsk forskning har börjat
sättas i relation till både kvinnors och mäns hälsa (Forssén & Carlstedt, 2000). Tidigare
forskning har främst varit fokuserad på män, men forskning på kvinnor har ökat på
senare tid vilket har lett till insikten om att det är av vikt att både kvinnor och män syns
i forskningen. Detta är en förutsättning för att få en mer rättvis fördelning av hälsa hos
könen. Det finns således alltid möjlighet att påverka rådande villkor och sociala positioner även om dessa inte är lätta att förändra, sociala konstruktioner är seglivade
(Barron, 2004). Samhället ser annorlunda ut för kvinnor och män och p.g.a. detta möter
kvinnor och män som stammar olika typer av kommunikativa problem och hanterar
dem även på olika sätt (Lundberg 2005). Att egenskaper och beteenden som betraktas
som kvinnliga respektive manliga skiljer sig, påverkar detta även hur kvinnor och män
hanterar sin egen stamning? Att en person som stammar ofta beskrivs som en man kan
komma av den sneda könsfördelning som råder (Lundberg, 1999). Stamning är tre till
fyra gånger vanligare hos män än hos kvinnor. Flera studier har också visat att relationstalen mellan män och kvinnor förändras med stigande ålder (Lundberg, 2005).
Detta innebär att det främst är flickor/kvinnor som återhämtar sig från sin stamningsproblematik (Guitar, 1998).
Det har visat sig att det utöver den sneda könsfördelningen även finns könsskillnader
vad gäller stamningsmönstret, män och kvinnor stammar således på olika sätt.
Silverman & Zimmer (1979) undersökte huruvida vuxna kvinnor som stammar, då de
jämfördes med vuxna män som stammar och kvinnor som inte stammar, uppvisade ett
annat talmönster, hade ett lägre självförtroende eller båda delarna. Resultaten visade att
de kvinnliga deltagarna som stammar visade en större spridning i frekvensen av avbrott
i talet än de andra två grupperna. Den person som hade flest avbrott i talet och de två
personer som var mest flytande i talet var alla kvinnor som stammar. I jämförelse med
de båda andra grupperna var kvinnorna som stammar mer benägna att avsluta ett yttrande de påbörjat än de andra deltagarna. Detta skilde kvinnorna som stammar från de
båda andra grupperna. Kvinnorna som stammar uppvisade även ett signifikant starkare
självförtroende än de manliga deltagarna och de ansåg sig heller inte vara handikappade
av sin stamning i lika stor utsträckning som de manliga deltagarna. Silverman &
Zimmers resultat ger starka indikationer på att det inte är så att kvinnor i allmänhet har
5
en svårare form av stamning än män. Däremot visar resultaten på att det finns könsrelaterade skillnader i stamningssymtomen. Lundberg (1999) menar dock att det är
vanligare med en svårare form av stamning hos kvinnor som stammar än hos män som
stammar. Många av de kvinnor som stammar har heller aldrig mött andra kvinnor som
stammar tidigare och de tycker ofta att det är svårt att öppet visa att de stammar
(Lundberg, 2005). Vidare menar Lundberg att då stamningsproblemen ser olika ut för
de båda könen är detta en viktig aspekt som man bör tänka på i terapi. Klein & Hood
(2004) kom i sin studie, liksom Silverman & Zimmer, fram till att män i högre
utsträckning än kvinnor anser sig vara handikappade av sin stamning. I samtliga
jämförelser Klein & Hood gjorde var männen mer benägna att anse stamning som
handikappande och att den hade en negativ effekt på chansen att få jobb och att bli
befordrad. Könsskillnader i användandet av strategier för att hantera stamning är ett
hittills relativt outforskat område. Tidigare studier visar att män ser stamning som ett
hinder i högre utsträckning än kvinnor. Den kliniska bilden visar däremot att många
kvinnor har stora svårigheter och gör mycket för att undvika att visa sin stamning. Är
det så att kvinnor i större utsträckning använder sig av strategier?
Woolf (1967) omarbetade ett befintligt formulär, Perceptions of Stuttering Inventory –
PSI, i syfte att kartlägga och synliggöra de strategier hans patienter använde sig av.
Formuläret utformades även för att kunna samordna de tre strategityperna i ett och
samma mätinstrument. Woolf vidareutvecklade huvudsakligen PSI för att kunna göra en
beskrivande analys av stamning, förstå vad stamning innebär för personer som stammar,
samt även för att kartlägga de strategier som används för att hantera egen stamning. PSI
är främst tänkt att användas kliniskt i behandling, personen som stammar besvarar
formuläret med stöd från terapeuten. Syftet enligt Woolf är att beskriva vad personen
som stammar gör då hon/han stammar, bredda förståelsen hos personen som stammar,
definiera hennes/hans problem, analysera mönstret mellan de olika typerna av strategier,
formulera lämpliga mål med behandling och utvärdera framsteg i behandlingen. PSI tar
upp strategier för att hantera stamning på ett lättförståeligt och lättadministrerat sätt. Det
är utarbetat för att kunna användas vid arbete med ungdomar och vuxna vid
kartläggning av stamningsbeteende och i behandling (Woolf, 1967). I tidigare studier
med PSI har formuläret använts på varierande sätt. I Ginsbergs (2000) studie fick
deltagarna gradera varje påstående på en femgradig skala beroende på hur väl
påståendet stämde in. I Lawson, Pring & Fawcus (1993) studie fick deltagarna fylla i
PSI två gånger före samt två gånger efter en kommunikationskurs. Blomgren, Roy,
Callister & Merrill (2005) använde även de PSI i samband med behandling, i deras
studie fick deltagarna fylla i PSI före behandling, precis efter behandling och till sist sex
månader efter behandling. Ginsberg och Blomgren et al. kom i sina studier fram till att
det finns starka samband mellan uppskattning av egen stamningsgrad och antalet besvarade påståenden i PSI.
Att få kunskap om skillnader i kvinnors och mäns stamning är viktigt för de yrkesgrupper som arbetar med personer som stammar, t.ex. logopeder, talpedagoger och psykologer. Att kartlägga vad personen som stammar gör är en viktig aspekt innan man
startar en terapiomgång. Därför är det av stor vikt att logopeder och andra yrkesgrupper
som möter dessa personer får ökad kunskap om hur kvinnor respektive män hanterar sin
stamning så att terapin kan utformas på lämpligt sätt.
6
Syfte & frågeställningar
Syfte
Syftet med föreliggande studie är att med hjälp av PSI undersöka om det finns
könsskillnader i användandet av strategier för att hantera stamning och när det gäller
egenskattad grad av stamning. Vidare att undersöka relationen mellan strategityperna
och de olika stamningsgraderna.
Frågeställningar
Finns det könsskillnader gällande besvarade påståenden och strategityp, i användandet
av strategier för att hantera stamning?
Finns det samband mellan egenskattad grad av inre och yttre stamning och olika
strategityper respektive totalt antal besvarade påståenden? Finns det könsskillnader vad
gäller detta?
Vilka påståenden från PSI är mest frekvent besvarade, av det totala antalet deltagare och
av kvinnor respektive män? Vid vilka påståenden är skillnaden i svarsfrekvens störst
respektive minst mellan kvinnor och män?
Metod
Material
Perceptions of Stuttering Inventory – PSI.
För att få kunskap om hur män respektive kvinnor hanterar sin stamning används i
denna studie den svenska översättningen av PSI gjord av Lundberg (1999). Formuläret
innefattar och behandlar 60 st påståenden och personen som stammar ska välja de påståenden som är typiska för henne/honom just nu. Påståendena är indelade i tre strategityper; kamp, undvikande och förväntan, med 20 påståenden för vardera typ, slumpmässigt presenterade. Exempel på påståenden; kamp – ”Har extra och onödiga ansiktsrörelser (som t.ex. att du vidgar näsborrarna när du försöker tala).”, undvikande –
”Svarar kort och med så få ord som möjligt.” samt förväntan – ”Hjälper till att påbörja
tal genom att skratta, hosta, klara strupen, gestikulera eller utföra någon annan kroppsrörelse.” Utöver de 60 påståendena i formuläret fick deltagarna i denna studie svara på
ytterligare frågor som utarbetats för denna studie. Dessa tog upp ålder, kön, stamningsdebut och tidigare behandling. Deltagarna fick även göra en egenskattning av sin
stamningsgrad, både inre och yttre, i fyra olika grader; mild, måttlig, måttlig/svår och
svår. Woolf (1967) använde samma indelning av stamningsgrad vid användning av PSI
i samband med stamningsbehandling.
7
Tillvägagångssätt
Försök att nå samtliga ordföranden i SSR:s delföreningar med en förfrågan om medverkan gjordes. Slutligen skickades information om studien per e-post till 13 av 16 ordföranden i SSR:s delföreningar. Utskicket gick till de ordförande som hade e-postadress utlagd på SSR:s hemsida. I förfrågan nämndes även inklusionskriterierna att
deltagarna skulle vara kvinnor och män som stammar och vara >20år. PSI var
tillgängligt för SSR:s medlemmar genom att formuläret och information om studien
lades ut på SSR:s hemsida. Hur många av SSR:s medlemmar som stammar respektive
är stödmedlemmar vet man inte. Medlemmarna hade tillgång till studien på hemsidan
under totalt två månader. Tillträde till detta fick alla medlemmar genom att logga in
m.h.a. ett lösenord, det var alltså inte tillgängligt för andra än SSR:s medlemmar. En
förkortad version av informationen om studien publicerades även i SSR:s tidning
”KommUNIKation”, som når alla medlemmar. Några av SSR:s delföreningar och även
Talakademin i Linköping distribuerade informationen och formuläret via e-post till sina
medlemmar genom respektive ordförande. Efter första svarsdatums utgång skickades en
påminnelse ut och svarsdatum förlängdes med en månad.
Efter förfrågan valde två delföreningar att göra ett utskick per post. Då undersökarna
inte fick ta del av medlemmarnas personuppgifter var det således respektive förening
som adresserade och skickade ut alla kuvert. Den ena föreningen skickade ut formuläret
tillsammans med ordinarie nyhetsbrev och adresserade svarskuvert. Den andra föreningen gjorde ett extra utskick med enbart PSI, information samt adresserade och frankerade svarskuvert. Medel för att täcka kostnader för kuvert, porto och kopiering söktes
och beviljades hos SSR.
Formulären fylldes i anonymt och skickades sedan till undersökarna antingen via epost eller per post. Svaren avidentifierades så fort de nådde undersökarna. Inga personuppgifter lämnades ut eller användes i studien.
Information
I informationen till medlemmarna fanns en kort beskrivning av PSI, syftet med
studien, inklusionskriterier samt vid deltagande hur man skulle gå till väga vid
besvarandet och kontaktuppgifter. Där fanns även information om att all medverkan var
frivillig och anonym. Deltagarna fick också information om att formulären
avidentifierades och att resultaten skulle redovisas gruppvis i uppsatsen. Ett besvarat
formulär betraktades som ett medgivande till att ingå i studien.
Deltagare
Inklusionskriterier.
I denna studie deltog medlemmar från Sveriges Stamningsföreningars Riksförbund
(SSR). Kriterierna för att deltaga var att personerna skulle stamma och vara över 20 år.
En nedre åldersgräns på 20 år valdes för att inriktningen skulle vara mot vuxna personer.
8
Undersökningsgrupp.
Totalt inkom 72 formulär. Bortfallen i denna studie blev totalt elva stycken. Fyra
formulär var ifyllda av personer under 20 år, två formulär var inskickade men ej ifyllda
och fem formulär inkom för sent. Efter bortfall ingick således 61st deltagare i studien
(tabell 1), 8,7 % av SSR:s ca 700 medlemmar. Av dessa var 41st män och 20st kvinnor.
Deltagarna var mellan 25 och 82 år, med en medelålder på 49:8 år, (sd 13,5).
Två av deltagarna kan ha missförstått frågan angående stamningsdebuten, där de
skulle ange i år hur länge de stammat. Dessa deltagare kan ha tolkat det som att ålder för
stamningsdebut skulle anges. I dessa två fall beräknades antal år sedan debut enligt detta
antagande.
Tabell 1. Antal deltagare (N), antal kvinnor (K) respektive män (M), medelålder, antal
deltagare som gått i behandling, medelantal år sedan stamningsdebut.
N
K
M Medelålder
61
20
41
49:8
SD Behandling Stamningsdebut
SD
ålder
stamningsdebut
13,5
54
44,4
14,5
Statistisk analys
Svaren från formulären, bearbetades anonymt i statistikprogrammet SPSS 13.0 för
Windows och sammanställdes. Varje deltagare fick en summa per strategityp beroende
på hur många påstående hon/han fyllt i för just den strategitypen. De besvarade
påståendena för kvinnor respektive män jämfördes med varandra för att kontrollera om
det fanns signifikanta könsskillnader i användandet av strategier för att hantera egen
stamning.
Oberoende T-test användes för att undersöka om det fanns signifikanta skillnader
mellan kvinnor och män vad gäller användandet av strategier. För beräkning av samband mellan egenskattad grad av stamning och de olika strategityperna användes
Pearson korrelation. För Pearson korrelation redovisas signifikansnivå efter Bonferronis
korrektion för att utesluta risk för massignifikans, vilket i detta fall gav en
signifikansnivå på 0,003. För övriga uträkningar valdes signifikansnivå 0,05.
Resultat
Könsskillnader vad gäller användandet av olika strategityper.
Resultat av könsskillnader vad gäller användandet av de olika strategityperna
redovisas i tabell 2. Kvinnorna och männen visade sig använda strategier i väldigt lika
utsträckning (figur 1) och inga signifikanta skillnader mellan könen kunde påvisas. Den
mest frekvent använda strategitypen för både kvinnorna och männen var förväntan.
Männen hade ett något lägre medelantal besvarade påståenden än kvinnorna vad gäller
9
kamp och förväntan, däremot hade de ett något högre medelantal för undvikande. Den
största skillnaden som uppvisades var vid strategitypen undvikande där männen i
genomsnitt besvarade 4,7 påståenden och kvinnorna 4,2. De stora standardavvikelserna
som påvisades tyder på att deltagarna besvarat formuläret väldigt olika vilket ger en stor
spridning över antal besvarade påståenden.
Det högsta antalet besvarade påståenden per person varierade. Männen hade 20 st
besvarade påståenden för samtliga strategityper (tabell 2). Kvinnornas antal besvarade
påståenden per person varierade både i antal och för de olika strategityperna (tabell 2).
Tabell 2. Medelvärde för besvarade påståenden fördelat på kvinnorna (K) och männen (M),
samt lägsta och högsta antal besvarade påståenden per kön.
Kamp
Undvikande
Förväntan
Kön
N
K
M
K
M
K
M
20
41
20
41
20
41
Medelvärde Standardavvikelse
4,5
4,2
4,2
4,7
6,3
6,0
3,7
4,1
4,3
4,7
5,2
4,1
10
9
8
7
6
5
4
3
2
1
0
Lägsta
antal
0
0
0
0
0
0
Högsta
antal
11
20
14
20
19
20
Kvinnor
Män
Kamp
Undvikande
Förväntan
Figur 1. Medelantal besvarade påståenden per strategityp hos kvinnorna respektive männen.
Samband mellan egenskattad grad av stamning och de olika strategityperna och totalt
antal besvarade påståenden.
Hos det totala antalet deltagare fanns en medelmåttig korrelation för inre stamning
och kamp, inre stamning och undvikande, samt yttre stamning och kamp (tabell 3). En
låg korrelation uppvisades för inre stamning och förväntan, yttre stamning och förväntan samt för yttre stamning och undvikande. För det totala antalet deltagare var
10
samtliga korrelationer signifikanta förutom yttre stamning och undvikande samt yttre
stamning och förväntan.
Vad gäller könsskillnader i stamningsgrad och strategityper var det hos kvinnorna en
medelmåttig korrelation mellan inre stamning och kamp, inre stamning och undvikande
samt yttre stamning och kamp (tabell 3). Hos kvinnorna fanns även en mycket låg
korrelation mellan inre stamning och förväntan, yttre stamning och undvikande samt
yttre stamning och förväntan. För kvinnorna var det endast korrelationen inre stamning
och undvikande som uppvisade signifikant positivt samband.
Hos männen var det en medelmåttig korrelation mellan inre stamning och kamp, inre
stamning och undvikande, inre stamning och förväntan samt yttre stamning och kamp
(tabell 3). En låg korrelation fanns mellan yttre stamning och undvikande och yttre
stamning och förväntan. Alla korrelationer hos männen förutom yttre stamning och
undvikande visade signifikanta positiva samband.
Tabell 3. Korrelationskoefficient för egenskattad grad av stamning och de olika strategityperna
samt för egenskattad grad av inre och yttre stamning för det totala antalet deltagare, samt för
kvinnorna (K) respektive männen (M).
Totalt
Inre
Yttre
K
Inre
Yttre
M
Inre
Yttre
Kamp
.60*
.60*
Kamp
.59
.56
Kamp
.62*
.65*
Undvikande
.62*
.35
Undvikande
.76*
.14
Undvikande
.55*
.43
Förväntan
.42*
.35
Förväntan
.18
.16
Förväntan
.61*
.48*
* Korrelationen är signifikant på signifikansnivån 0,003 (efter Bonferronikorrektion)
För kvinnorna, männen samt för det totala antalet deltagare korrelerade inre och yttre
stamning med varandra. För kvinnorna var korrelationskoefficienten; .56, för männen;
.68 och för det totala antalet deltagare; .63. Dessa korrelationer var medelmåttiga, för
det totala antalet deltagare och männen uppvisades signifikanta samband. Totalt antal
besvarade påståenden och egenskattad grad av inre respektive yttre stamning gav korrelationskoefficienterna; .64 respektive .51, vilket gav medelmåttiga korrelationer som
visade på signifikanta samband.
Mest frekvent besvarade påståenden.
De tio totalt mest frekvent besvarade påståendena redovisas nedan i tabell 4. Bland
dessa fanns fyra stycken av strategitypen förväntan, tre stycken av typen undvikande
respektive tre stycken av typen kamp. Bland de tre mest frekvent besvarade påståendena
fanns alla strategityperna representerade. Den vanligaste var av typen förväntan, (nr.
28), och efterföljdes av undvikande, (nr. 34), och kamp, (nr. 30).
11
De fyra mest frekvent besvarade påståendena var samma för kvinnorna och männen.
Bland dessa fyra påståenden fanns alla tre strategityperna representerade. Männen hade
en jämn fördelning över de fyra mest frekvent besvarade påståendena (tabell 4). Den
vanligaste, av typen undvikande, (nr. 34), användes endast av en person mer än de
följande tre. Vad gäller kvinnorna var spridningen något större. Det mest frekvent
besvarade påståendet, som var av strategitypen förväntan, låg markant över de följande i
antal (tabell 4). Även hos kvinnorna fanns alla tre strategityperna representerade bland
de fyra mest frekvent besvarade.
Tabell 4. De tio totalt mest frekvent besvarade påståendena (Σ) och fördelningen hos kvinnorna
(K) respektive männen (M), presenterade i nummerordning. Totalt deltagarantal; 20 st kvinnor
och 41 st män.
Strategi
Strategityp
K
M
2. Känner att avbrott i talet kommer att leda till stamning.
Förväntan
9. Lägger till ett extra och onödigt ljud, ord eller fras i talet
för att lättare komma igång.
Förväntan
8
40 %
10
50 %
20
49 %
22
54 %
28
46 %
32
53 %
17. Förlänger ett ljud eller ett ord när du försöker pressa ut
det.
Kamp
10
50 %
20
49 %
30
49 %
19. Spänner dig allmänt mer i kroppen under talförsök.
Kamp
10
50 %
17
42 %
27
44 %
28. Förväntar dig att vissa ljud, bokstäver eller ord kommer
att bli särskilt ”svåra” att säga.
Förväntan
14
70 %
22
54 %
36
59 %
30. Får slut på utandningsluften när du talar.
Kamp
11
55 %
22
54 %
33
54 %
33. Koncentrerar dig på att slappna av eller att inte vara
spänd innan du talar.
Förväntan
9
45 %
21
51 %
30
49 %
34. Byter till ett annat ord eller annan fras än den du
egentligen tänkt säga.
Undvikande
12
60 %
23
56 %
35
57 %
39. Ändrar på det du tänkt säga för att undvika ett ”svårt”
ljud eller ord.
Undvikande
11
55 %
19
46 %
30
49 %
43. Utesluter ett ord, del av ord eller mening som du planerat
att säga.
Undvikande
10
50 %
16
39 %
26
43 %
Σ
Den strategi som procentuellt sett skiljde sig mest i svarsfrekvens mellan kvinnorna
och männen var nummer 6, av typen undvikande (tabell 5). Även strategi nummer 48,
av typen kamp, hade en markant skillnad i svarsfrekvens. De strategier där skillnaden
var som minst var nummer 24 (förväntan), 45 (förväntan) och 55 (undvikande).
12
Tabell 5. Påståenden med störst respektive minst skillnad i svarsfrekvens mellan kvinnorna (K)
och männen (M).
Störst skillnad
Strategityp
K
M
6. Undviker att be om information (som att fråga efter vägen eller
be om upplysningar om en tidtabell).
Undvikande
5%
31,7 %
48. Gör extra och onödiga ögonrörelser när du talar (blinka eller
sluta ögonen hårt).
Kamp
40 %
14,6 %
Minst skillnad
Strategityp
K
M
24. Talar så att inget ord eller ljud märks speciellt (som t.ex. att tala
på ett sjungande eller monotont sätt).
Förväntan
5%
4,9 %
45. Lägger sig till med ett annats språks språkmelodi, låtsas tala en
annan dialekt eller imiterar en annan människas tal.
Förväntan
5%
4,9 %
55. Undviker att tala med en förälder eller båda föräldrarna.
Undvikande
5%
4,9 %
Diskussion
Resultaten i denna studie visar att det inte fanns några könsskillnader vad gäller användandet av strategier. Beträffande mest frekvent besvarade påståenden fanns dock en
skillnad mellan kvinnorna och männen gällande strategityp. Denna studie visade även
att det finns ett samband mellan grad av egenskattad stamning och strategianvändande,
samt att PSI sannolikt kan användas för att bedöma stamningsgrad hos personer som
stammar.
Könsskillnader vad gäller användandet av olika strategityper
Baserat på den kliniska erfarenheten hade man kunnat förvänta sig att män i mindre
utsträckning än kvinnor använder sig av strategier för att hantera eller dölja sin
stamning. Resultaten visar att det inte finns några signifikanta skillnader mellan
kvinnorna och männen i denna studie. Det kan finnas ett flertal orsaker till detta, en är
att stamning är individuell och inte könsrelaterad. De stora standardavvikelserna, och
således den stora spridningen i deltagarnas användande av strategier, stärker denna bild.
Det är således av vikt att se personer som stammar som individer och i behandling
försöka att fördomslöst möta varje enskild människa. En förväntning hos undersökarna
var att män i större utsträckning än kvinnor använder sig av kampstrategier, p.g.a. att
man oftare ser män stamma. Detta kunde dock inte bekräftas och kvinnorna visade sig
använda kampstrategier i samma utsträckning som männen. Att man oftare ser män
stamma beror förmodligen på att de är fler till antalet och således inte på att de använder
sig mer frekvent av en viss typ av strategi än kvinnor. Att inga könsskillnader kunde
uppvisas står i kontrast till den bild som kliniskt verksamma logopeder gett. De har i sitt
arbete tyckt sig märka att kvinnor har stora svårigheter med sin stamning och att de i
13
hög grad använder sig av olika strategier för att dölja och hantera sin stamning. Ibland
sker detta så ”skickligt” att deras omgivning inte ens vet om att de stammar. Det skulle
därför kunna förväntas att kvinnor använder mer strategier av typen undvikande än män.
Kvinnor har i allmänhet lättare att överta normer från den manliga kulturen än
tvärtom, både psykologiskt och socialt (Lenneér-Axelson, 1990). Det manliga språket
har en högre status i vårt samhälle vilket gör att kvinnor ofta övertar männens uttryckssätt och talspråksformer. Detta kan möjligen vara en teori som kan förklara att inga
könsskillnader kunde uppvisas i denna studie. Då män som stammar är så många fler till
antalet än kvinnor som stammar så syns och märks de mer. Detta kan eventuellt påverka
kvinnors sätt att hantera sin stamning. Möjligen är det så att kvinnor följer de normer
som finns för män. Lenneér-Axelson (1990) menar att innehållet i könsrollsuppfostran
är direkta avspeglingar av de kvinnliga och manliga könskulturer som finns i samhället.
Varje samhälle har egna regler och normer för kvinnligt och manligt och detta påverkar
hur vi tänker och agerar. Detta menar även Hammarström (2004), idealen och normerna
växlar både över tid och plats. Hur det sociala könet påverkar det biologiska och
tvärtom är något som varit viktigt inom den medicinska genusforskningen enligt
Hammarström. Dessa frågeställningar kan relateras till hur kvinnor respektive män
hanterar stamning. Denna studies resultat antyder att kvinnor och män hanterar sin
stamning på ett likartat sätt, trots att samhällets sociala spelregler ser olika ut för könen
så använder grupperna strategier i lika utsträckning. Resultaten kan dock vara svåra att
generalisera till hela populationen personer som stammar då deltagarantalet i denna
studie var begränsat och endast innefattade medlemmar i SSR. Om samma
undersökning genomförts i en annan kultur och/eller även innefattat personer som
stammar och inte är medlemmar i SSR, hade eventuellt ett annat resultat kunnat
uppvisas.
Samband mellan egenskattad grad av stamning och de olika strategityperna och totalt
antal besvarade påståenden
De flesta korrelationerna mellan egenskattad grad av stamning och de olika strategityperna visade positiva samband. Sannolikt tyder detta på att PSI kan användas för att
uppskatta stamningsgrad hos personer som stammar. Detta stämmer överens med
Ginsbergs (2000) och Blomgrens et al. (2005) uppfattning att resultatet på PSI är starkt
associerat med personernas egen uppskattning av stamningsgrad. De medelmåttiga
korrelationerna i denna studie visade att det fanns ett samband mellan yttre stamning
och kamp samt inre stamning och kamp respektive undvikande. Detta stämmer delvis
med definitionen av inre och yttre stamning. D.v.s. om en person tycker sig ha en svårare form av stamning har de även fyllt i många påståenden inom strategitypen kamp. Har
personen även skattat sin inre stamning som svår har de förutom kamp även besvarat
många påståenden inom strategitypen undvikande. Resultatet gav dock inga höga korrelationer, vilket tyder på att stamning är ytterst individuellt. Detta bekräftar det som togs
upp tidigare i studien, nämligen att inre och yttre stamning inte är helt beroende av varandra.
De personer i denna studie som själva hade skattat sin egen stamning som svår besvarade en större andel av påståendena i PSI än de som hade skattat sin stamning som
14
mild. Detta antyder att en person med en svårare form av stamning använder sig av fler
strategier, än de med en mild form, för att hantera sin stamning i det dagliga livet.
Kopplat till ett ICF perspektiv kan det innebära att inskränkning i delaktighetskomponenter på detta vis är beroende av grad av stamning. Detta gäller trots att det i
ICF inte finns någon specifik information om hur man ska bedöma svårighetsgrad
(Yaruss & Quesal, 2004). Detta innebär att de som själva skattar sin stamning som svår
har större svårigheter och är mer begränsade i aktiviteter i det dagliga livet än de som
skattar sin stamning som mild. Då man tittar på kvinnorna och männen var för sig liknar
männens resultat de för hela gruppen. För kvinnorna uppvisades endast positivt signifikant korrelation mellan inre stamning och undvikande. Att endast en korrelation hos
kvinnorna var signifikant trots att de använder strategier i samma utsträckning som
männen antyder att de inte anser stamningen vara lika handikappande som de manliga
deltagarna. Trots att kvinnorna och männen har besvarat PSI i lika utsträckning, d.v.s.
lika antal påståenden för en viss strategityp, har männen följaktligen i lägre utsträckning
än kvinnorna uppskattat sin stamning som mild. Detta stärker tidigare studiers resultat
att män i högre utsträckning än kvinnor anser stamningen vara handikappande
(Silverman & Zimmer, 1979; Klein & Hood, 2004).
I denna studie valdes egenskattning av stamningsgrad. Resultaten kunde möjligen ha
blivit annorlunda om bedömningen gjorts av en erfaren logoped. Om de stammande personernas egenskattning av stamningsgrad och logopedens bedömning skulle skilja sig
åt, är frågan vems bedömning som är den ”rätta”. Troligtvis är det egentligen endast den
som lever med stamning som kan avgöra svårighetsgraden av densamma.
Mest frekvent besvarade påståenden.
Personer som stammar har en viss föraning om när de kommer att stamma
(Bloodstein, 1995). Resultaten i denna studie bekräftar detta, förväntan var den typ av
strategi som både kvinnorna och männen visade sig använda mest frekvent. Det påstående flest deltagare besvarade var nummer 28; ”Förväntar dig att vissa ljud, bokstäver
eller ord kommer att bli särskilt ’svåra’ att säga.” Personer som stammar vet således
oftast i förväg vilket fonem eller ord de kommer att stamma på. Det näst mest frekvent
besvarade påståendet i PSI var nummer 34; ”Byter till ett annat ord eller annan fras än
den du egentligen tänkt säga.” Att detta påstående var så pass frekvent besvarat visar
hur personer som stammar kan ha det i sin vardag. På grund av stamning kan det vara
svårt att få sagt exakt det man vill eftersom det inte är ett socialt accepterat beteende att
stamma öppet. Att p.g.a. sin stamning inte kunna delta som man vill i samtal och andra
aktiviteter innebär en nedsättning i aktivitet och delaktighet enligt ICF (Yaruss &
Quesal, 2004). Detta resultat stöder även Crichton-Smiths (2002) studie, strategier av
typen undvikande var även i hennes studie en av de mest frekvent använda strategityperna. Att påstående nummer 6; ”Undviker att be om information (som att fråga efter
vägen eller be om upplysningar om en tidtabell)”, är så pass mer frekvent besvarat av
männen kan bero på att män är mindre benägna än kvinnor att be om hjälp, exempelvis
fråga efter vägen eller liknande. Detta kan i sin tur ha sin förklaring i att män är socialiserade till att vara starka, självständiga och oberoende (Zamarripa, Wampold &
Gregory, 2003). Denna skillnad i svarsfrekvens behöver alltså inte ha ett samband med
stamning. Även påstående nr. 48; ”Gör extra och onödiga ögonrörelser när du talar
15
(blinka eller sluta ögonen hårt)” hade en markant könsskillnad i svarsfrekvens. Orsaken
till att detta påstående var mer frekvent besvarat av kvinnorna är svår att fastställa. Man
kan spekulera i om kvinnor eventuellt är mer benägna än män att känna skam i samband
med stamningen och därför undviker ögonkontakt.
Metod & material
Då informationen först skickades ut elektroniskt och lades ut på SSR:s hemsida innebar det att samtliga medlemmar i SSR inte fick tillgång till detta p.g.a. att alla inte har
tillgång till eller kunskap om Internet. En svårighet är även att veta om informationen
verkligen nådde ut via e-post till medlemmarna i tid. Informationen om undersökningen
och att den fanns att tillgå på SSR:s hemsida fanns också i tryck i tidningen
KommUNIKation men det innebär inte att alla medlemmar har tagit del av den. Det kan
vara svårt att motivera personer att delta i studier. En undersökning via e-post kan lätt
sorteras bort bland all daglig ”skräppost”. Medlemmarna i SSR kan även ha känt att de
inte var tillräckligt anonyma om de svarade via e-post och att det var för besvärligt/krångligt att själva skriva ut och skicka in formuläret per post. Att istället få en
papperskopia av PSI per post kan ha gjort att undersökningen kändes mer seriös och
även mer anonym. Dessutom nåddes även några av de medlemmar som inte har tillgång
till eller kunskap om Internet. Detta kan således vara en orsak till att svarsfrekvensen
ökade efter postutskicken.
Valet av att använda PSI för att få svar på undersökningens frågeställningar grundade
sig främst på att PSI är ett färdigt, redan använt material och att intervjuer var ett allt för
tidskrävande alternativ. Deltagarna fick i denna studie möjlighet att sitta i lugn och ro
och svara på formuläret vilket gav dem tid att läsa igenom de olika påståendena ordentligt. PSI är också ett beprövat instrument för att mäta hur personer som stammar
hanterar sin stamning i vardagen. Det är även personligt utformat, vilket då borde ha
gjort det lättare för deltagarna att relatera de olika påståendena till sig själva. Även
anonymitetsfrågan var en viktig orsak. Att delge främmande människor information om
sig själv, och på så sätt möjligen känna sig utlämnad, är svårt för många personer. För
att få en rättvis bild av hur deltagarna använder sig av strategier ansåg undersökarna att
det bästa var att de fick fylla i PSI anonymt.
Att PSI inte används i denna studie exakt som det är avsett kan påverka studiens resultat. Formuläret är avsett att användas för att göra individuella bedömningar och för att
ge personerna olika profiler beroende på deras antal besvarade påståenden inom respektive strategi. Om PSI hade använts precis som det är avsett, d.v.s. om varje deltagare
hade besvarat det tillsammans med en av undersökarna, kunde detta möjligen ha gjort
att deltagarna kommit fram till att de använder sig av något fler eller färre strategier än
vad som framkom i denna studie. Detta p.g.a. en djupare förståelse för de olika påståendena. PSI har i tidigare undersökningar använts så som det är avsett samt även på modifierade sätt (Blomgren et al., 2005; Ginsberg, 2000 & Lawson et al., 1993) och det har
visat sig finnas en viss variation i medelantal besvarade påståenden. Blomgren et al.
använde PSI som det är avsett och deltagarna hade där före behandling följande medelantal per strategityp; kamp 11.7, undvikande 10.8 och förväntan 11.0. Lawson et al. instruerade deltagarna att besvara de påståenden som var karaktäristiska för dem själva
16
och detta gav följande resultat en månad före kursstart; kamp 8.1, undvikande 7.1 och
förväntan 7.7. I Ginsbergs studie användes PSI på ett modifierat sätt, deltagarna fick
gradera varje påstående på en femgradig skala beroende på hur pass väl de stämde.
Föreliggande studies deltagare fick ett lägre medelantal besvarade påståenden än
tidigare studier, men det inbördes förhållandet mellan de olika strategityperna är dock
likvärdigt med tidigare studier. Detta kan bero på att PSI i denna studie använts på ett
annat sätt än i övriga studier eller på att de undersökta grupperna skiljer sig åt avseende
användande av strategier.
Tidigare studier har inte undersökt könsskillnader eller skillnad mellan användande av
de olika strategityperna. De har istället undersökt skillnad före och efter behandling, då
undvikande är den strategityp som visat sig minska mest (Blomgen et al., 2005 &
Lawson et al., 1993). Föregående undersökningar kom i motsats till denna studie fram
till att kamp var den mest frekvent använda strategitypen. För många personer som
stammar så är stamningen innan någon form av behandling synonym med spänning och
kamp (Woolf, 1967). Majoriteten av deltagarna i denna studie har vid något tillfälle fått
behandling i någon form. Det skulle kunna innebära att de således blivit mer uppmärksamma på övriga strategier och inte bara kampstrategier.
Deltagare
Denna studies resultat ger en bild över strategianvändandet hos de personer som är
medlemmar i SSR, det kan möjligen även ge en fingervisning för hur det ser ut för
resterande personer som stammar i Sverige. Vilka av de personer som stammar i
Sverige som är medlemmar i SSR är svårt att ta reda på. Räknat på att 1 % av
befolkningen stammar så har Sverige ca 90 000 personer som stammar, av dessa är
knappt 1 % medlemmar i SSR. Är det så att det är personer som har arbetat med sin
stamning och känner sig någorlunda bekväma med den som är medlemmar eller är det
tvärtom? De som är medlemmar i SSR har på något sätt accepterat att de stammar
genom att ta kontakt med andra i liknande situation. Genom kontakten som hafts med
de olika delföreningarna har undersökarna fått uppfattningen om att det är stor spridning
vad gäller acceptansen bland medlemmarna. De som besvarat PSI i denna studie kan ha
varit personer som ser strategier som en del av sin stamning och känner att detta är
något de vill hjälpa till att belysa och dela med sig av.
Alla deltagare i denna studie är medlemmar i SSR. De personer som stammar och inte
är medlemmar i SSR har möjligen inte kommit lika långt vad gäller acceptansen mot sin
egen stamning och undviker eventuellt därav sin stamning mer än deltagarna i denna
studie. Den tidigare hypotesen om att män i mindre utsträckning än kvinnor använder
sig av strategier för att hantera eller dölja sin stamning hade möjligen bekräftats om
studien hade innefattat alla kvinnor och män som stammar i Sverige, och inte bara de
som är medlemmar i SSR.
Av denna studies samtliga besvarade formulär var två tredjedelar besvarade av män
och en tredjedel av kvinnor, vilket innebär att relationen mellan antalet män och kvinnor
inte helt stämmer överens med hur det ser ut i populationen. Där förväntas siffrorna vara
tre fjärdedelar för män och en fjärdedel för kvinnor. Resultaten i denna studie blev inte
17
som undersökarna hade förväntat, antagligen p.g.a. att gruppen var relativt liten och inte
helt representativ för populationen. Alla medlemmar i SSR har haft möjlighet att delta i
studien, dock ger denna studies resultat endast en bild över hur vardagen ser ut för just
denna grupp av personer, d.v.s. medlemmarna i SSR. Således är det svårt att säga något
om hur det ser ut för den resterande populationen av personer som stammar. Det i
jämförelse med andra studier relativt låga medelvärdet som uppvisades kan delvis bero
på gruppens sammansättning, hade deltagarantalet varit större hade det möjligen visat
ett lika högt medelvärde som tidigare studier trots att PSI inte använts som det är avsett.
Den övervägande majoriteten av deltagarna i denna studie har någon gång gått i behandling för sin stamning, endast 7 st av deltagarna svarade nej på frågan angående behandling. En försiktig tolkning av detta är att personer som gått i behandling känner sig
mer bekväma med sin stamning och är således mer benägna att svara på denna typ av
undersökningar. Några av deltagarna i Crichton-Smiths (2002) studie uppgav till en
början att stamningsbehandling inte gav mycket för deras del, då den inte ledde till ett
flytande tal. Vid eftertanke uppgav de dock att det i själva verket var i just stamningsbehandlingen de fått verktygen för att hjälpa sig själva. Det var även i behandling de
fick möjlighet att öppet prata om sin stamning och även möjlighet att träffa andra personer som stammar, vilket ansågs vara av stor betydelse. Möjligheten att träffa andra
människor i liknande situation kan öka motivationen att vara mer öppen med sin stamning och viljan att dela med sig av sina erfarenheter både till andra personer samt till
forskning. Woolf (1967) menar att en persons kampbeteenden ofta ökar i samband med
att hon/han minskar sina undvikandebeteenden. Detta skulle således betyda att om en
person har många undvikandestrategier och färre kampstrategier före behandling skulle
dessa strategier närma sig varandra i antal efter behandling. Det skulle kunna vara så att
en del av de personer som gått med i SSR således minskat sina undvikandebeteenden
och istället ökat sina kampbeteenden p.g.a. minskad rädsla för att ge sig in i situationer
där de riskerar att stamma. Istället för att undvika ett visst ord eller ljud säger alltså personen ordet även om hon/han får kämpa sig igenom det (Woolf, 1967). Woolf menar
således att personen ter sig stamma mer men egentligen är det endast så att uttrycket av
stamningen har ändrat sig då personen har blivit mer villig att öppet visa sin stamning.
Deltagarnas stora spridning i ålder kan även det ha påverkat resultatet. Undersökningen var upplagd för att ta reda på hur deltagarna känner inför sin stamning, vilket
kan variera under olika perioder i livet. En äldre person som levt länge med stamning
kan möjligen uppfatta den som mindre problematisk än en yngre person som är mitt i
livet med yrke och familjebildning. Om studien hade fokuserat mer på olika
åldersgrupper hade skillnader möjligen kunnat uppvisas.
18
Förslag till framtida forskning
Under studiens gång väcktes frågor om huruvida resultatet hade blivit annorlunda om
PSI hade besvarats så som det är avsett. Även att använda PSI tillsammans med djupintervjuer vore intressant. Vid djupintervjuer är möjligheten större att få fram mer information om hur personerna lever med sin stamning i det dagliga livet och hur de hanterar
den. Att jämföra föreliggande studie med ovanstående förslag vore intressant.
Det vore av intresse att undersöka om det finns könsskillnader i barndomen/
ungdomsåren, både vad gäller stamningsmönster och användandet av strategier. Vilka
typer av strategier som används mest frekvent inom olika åldersgrupper är en annan
intressant aspekt där det behövs mer kunskap. Med hänvisning till tidigare diskussion
angående behandling hade det även varit av intresse att ta reda på om användandet av
strategier skiljer sig mellan personer som gått i behandling för sin stamning respektive
inte gått i behandling. Slutligen vore det intressant att undersöka personer som
stammars egna attityder till talet och se om det finns könsskillnader där.
19
Referenser
Alm, P. (1995). Stamning. Om stamningens orsaker och behandling, och om hur man
själv kan arbeta med sin stamning. Borås: (Centraltryckeriet) Bokförlaget Natur och
Kultur.
Alm, P. (2005). On the Causal Mechanisms of Stuttering. Lund: Lunds universitet.
Barron, K. (2004). Genus och funktionshinder. Lund: Studentlitteratur.
Blomgren, M., Roy, N., Callister, T., Merrill, R.M. (2005). Intensive stuttering
modification therapy: a multidimensional assessment of treatment outcomes. Journal of
Speech, Language, and Hearing Research, 48, 509-523.
Bloodstein, O. (1993). Stuttering – The search for a cause and cure. Needham Heights,
MA: Allyn and Bacon.
Bloodstein, O. (1995). A handbook on stuttering (femte upplagan). San Diego: Singular
Publishing Group, Inc.
Crichton-Smith, I. (2002). Communicating in the real world: accounts from people who
stammer. Journal of fluency Disorders, 27, 333-352.
Doyal, L. (2002). Sex, gender, and health: the need for a new approach. British Medical
Journal, 323, 1060-1063.
Forssén, A., & Carlstedt, G. (2000). Feministisk forskning tydliggör att all forskning är
politisk. Läkartidningen, 97, 5477-81.
Ginsberg, A.P. (2000). Shame, self-consciousness, and locus of control in people who
stutter. Journal of Genetic Psychology, 162 (4), 389-399.
Guitar, B. (1998). Stuttering – an integrated approach to its nature and treatment.
Baltimore, Md. ; London: Williams & Wilkins, cop.
Hammarström, A. (2004). Genusperspektiv på medicin: två decenniers utveckling av
medvetenheten om kön och genus inom medicinsk forskning och praktik.
Högskoleverket.
Hirdman, Y. (2001). Genus – om det stabilas föränderliga former. Malmö: Liber.
Johnson, Wendell. (1966). Stamning, psyke, miljö. Stockholm: Norstedt & Söner.
Klein, J.F. & Hood, S.B. (2004). The impact of stuttering on employment opportunities
and job performance. Journal of Fluency Disorders, 29, 255-273.
20
Lawson, R., Pring, T., & Fawcus, M. (1993). The effects of short courses in modifying
the attitudes of adult and adolescent stutterers to communication. European Journal of
Disorders of Communication, 28, 299-308.
Lennéer-Axelson, B. (1990). Männens röster i kris och förändring. Västerås: Tryck
Grafica i Västerås AB.
Lundberg, A. (1999). Stamning - grundbok för behandlare (första upplagan). Göteborg:
GRAFIX.
Lundberg, A. (2005). Stamning – för vuxna. Göteborg: GRAFIX.
Sheehan, J.G. (1970). Stuttering: Research and therapy. New York: Harper & Row.
Silverman, E-M. & Zimmer, C.H. (1979). Women who stutter: Personality and Speech
Characteristics. Journal of Speech and Hearing Research, 22, 553-564.
Socialstyrelsen (2003:4:1). Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och
hälsa. Svensk version av International Classification of Functioning, Disability, and
Health. Vällingby: Bjurner och Bruno AB.
Van Riper, C. (1971). The nature of stuttering. Englewood Cliffs, New Jersey: Prentice
Hall.
Woolf, G. (1967). The Assessment of Stuttering as Struggle, Avoidance, and
Expectancy. British Journal of Disorders of Communication, 2, No 2, 158-171.
World Health Organisation: Manual of the international statistical classification of
diseases, injuries and causes of death. Vol.1; 1977.
Yaruss, J.S. & Quesal, R.W. (2004). Stuttering and the International Classification of
Functioning, Disability, and Health (ICF): An update. Journal of Communication
Disorders, 37, 35-52.
Zamarippa, M.X., Wampould, B.E. & Gregory, E. (2003). Male gender role conflict,
depression, and anxiety: Clarification and generalizability to women. Journal of
Counseling Psychology, 50, No 3, 333-338.
21
