Landskapet längs E22:an
Naturgeografisk zonindelning av vägens närområde
genom Skåne och Blekinge
Per Lagerås
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
Sydvästskånes kritområde (Malmö–Lund)
Åkerbygd mellan Romeleåsen och Linderödsåsen (Lund–Hurva)
Vombslätten (skärs inte av E22:an)
Åkerlandskapet söder om Ringsjöarna (Hurva–Hörby)
Skogslandskap på Linderödsåsens högre delar (Hörby–Tollarp)
Kristianstadslätten (Tollarp–Valje)
Ryssberget med omnejd (Valje–Sölvesborg)
Listerlandets åkerbygd (Sölvesborg–Pukavik)
Blekinges sprickdalsterräng (Pukavik–Jämjö)
Östblekinges urbergsslätt (Jämjö–smålandsgränsen)
UV SYD R A P PORT 2004:17
V
äg E22 som löper genom Skåne och Blekinge byggs steg för steg ut till fyrfälts
väg och i samband med denna utbyggnad genomförs arkeologiska undersökningar. I skrivande stund är en del av etapperna redan utbyggda och arkeologiskt
undersökta, medan andra är i planeringsstadiet och ytterligare några är skjutna på
framtiden. De arkeologiska undersökningarna längs E22:an är med andra ord
uppdelade i flera olika projekt och utspridda över en lång tidsperiod.
Inom de enskilda arkeologiska projekten görs rutinmässigt analyser och beskrivningar av den lokala miljön. Dessa är viktiga i sig, men de får ett större värde om de
också kan sättas in i ett större landskapsmässigt sammanhang. Den zonindelning
längs E22:an som presenteras här kan användas som ett underlag till sådana mer
övergripande beskrivningar och tolkningar av landskapet och av de kulturhistoriska
sammanhangen. Den blir på så vis ett arbetsunderlag som också kan användas som
komplement till undersökningsplaner och rapporter som berör E22:an.
Allmänt om landskapet
Det skånska landskapet karakteriseras av skogklädda urbergshorstar – Romeleåsen, Linderödsåsen, Söderåsen, med flera – som omväxlar med jordbruksbygder
som Söderslätt, Kristianstadslätten och Ängelhomsslätten. Grunden till denna
landskapsbild är ett storskaligt förkastningssystem som löper genom Skåne i nordväst-sydostlig riktning. I ett geologiskt perspektiv utgör denna förkastningszon
gränsen mellan den så kallade fennoskandiska urbergsskölden i nordost och den
sedimentära sänka i sydväst som fortsätter under Östersjön och vidare ner i Europa. Den är med andra ord gränsen mellan det gamla och hårda urberget av gnejs
och granit, som kännetecknar större delen av Sverige, och den yngre och mjukare
berggrund som dominerar nere på kontinenten.
Längs förkastningszonen är berggrunden uppsprucken och olika partier har
höjts och sänkts i samband med tektoniska spänningar i jordskorpan. Urbergshorstarna är berggrundspartier som på detta sätt lyfts upp och mellan dem ligger
nersänkta partier med bevarade, yngre bergarter av kalk, sandsten och skiffer. Om
de inte legat djupt och skyddats av omgivande urbergshorstar, så skulle de i högre
grad ha slipats bort av inlandsisen. De tektoniska rörelser som bildade horstarna
och mellanliggande sänkor skedde huvudsakligen under jura för drygt 150 miljoner år sedan. Under samma period rådde stor vulkanisk aktivitet och resterna av
ett hundratal mindre vulkaner finns bevarade i Skånes centrala delar. I samma
riktning som horstarna och sänkorna löper tusentals diabasgångar. De består av
stelnad lava som trängt upp genom sprickor i berggrunden kring övergången mellan karbon och perm för knappt 300 miljoner år sedan.
Blekinge ligger utanför förkastningszonen och saknar Skånes storskaliga landskapsvariation. Det blekingska landskapet karakteriseras i stället av en mer småskalig variation med sprickdalar som löper i ungefärlig nord-sydlig riktning och
mellanliggande höjdpartier. Med undantag för Listerlandet i väster och kustlinjen
längst i öster är Blekinge ett urbergsområde.
Beskrivning till kartan
Kartan som presenteras på rapportens framsidan visar en zonindelning av landskapet längs E22:an, grundat på en kombination av berggrund, jordarter och topografi. Zonindelningen är relativt storskalig, och zonerna kan naturligtvis efter
behov delas in i delzoner i samband med att man arbetar inom specifika avsnitt.
Nedan presenteras och beskrivs zonerna i ordning från sydväst mot nordost.
1. Sydvästskånes kritområde (Malmö–Lund)
Berggrunden i zon 1 utgörs av så kallad dankalksten från äldsta tertiär. Det är den
yngsta berggrunden i området och den består huvudsakligen av koraller, kalkskal
med mera som avsatts i ett varmt hav för omkring 60 miljoner år sedan. Den
mjuka kalkberggrunden har gett upphov till näringsrika jordar, framför allt blockfattig lerig morän och moränlera. Flinta är vanligt förekommande, men i övrigt är
jorden inte särskilt rik på sten. I den geologiska debatten råder det delade meningar om ifall moränleran bildats som en vanlig morän (avsatt direkt av inlandsisen),
eller om den avsatts i ett hav med kringdrivande isberg. Utöver moränen finns det
också en del sand- och lerjordar i området.
Jordarna i området är genom sin höga kalkhalt och näringsrikedom mycket bra
odlingsjordar och landskapet är nästan helt uppodlat. Topografin är huvudsakligen flack eller mjukt böljande, men sydost om Malmö och söder om Staffanstorp
vidtar ett mer småkuperat backlandskap.
2. Åkerbygd mellan Romeleåsen och Linderödsåsen (Lund–Hurva)
I zon 2 finns äldre sedimentära bergarter som bevarats i skydd mellan Romeleåsen
i söder och Linderödsåsen i norr. De har bildats under perioden från kambrium till
jura för mellan 500 och 100 miljoner år sedan. Lerskiffer dominerar men här finns
också sandsten och siltsten, samt en del diabasgångar som skär genom de äldre
lagren.
Liksom i zon 1 domineras jordarterna av blockfattig, lerig morän och moränlera med flinta. Denna kalk- och näringsrika morän är bra odlingsjord. I området
mellan Eslöv och Ringsjöarna har moränen lägre ler- och kalkhalt och ett större
inslag av sten och skiffer.
Landskapet är öppet och till större delen uppodlat och har en böljande topografi som präglas av Romeleåsens och Linderödsåsens sluttningar.
3. Vombslätten (skärs inte av E22:an)
I Vombsänkan utgörs jordarterna av sand och silt som avsatts i uppdämda issjöar
mot slutet av istiden. Jordarna vilar på en berggrund av sedimentära bergarter.
Landskapet är halvöppet och mycket flackt och nyttjas framför allt för bete.
4. Åkerlandskapet söder om Ringsjöarna (Hurva–Hörby)
Liksom i zonerna 2 och 3 utgörs berggrunden söder om Ringsjöarna i huvudsak av
äldre sedimentära bergarter. Jordarten är en sandig, blockfattig men bitvis stenig,
skiffer-urbergsmorän. Fläckvis är moränen lerig men lerhalten är lägre än i zon 2.
Landskapet är storskaligt böljande och till större delen uppodlat.
5. Skogslandskap på Linderödsåsens högre delar (Hörby–Tollarp)
Linderödsåsen är uppbyggd av mycket gammalt urberg, huvudsakligen gnejs, som
bildats för mellan en och två miljarder år sedan. Berggrunden genomskärs av
diabasgångar i nordväst-sydostlig riktning och i området nordväst om E22:an
finns dessutom ett flertal vulkanrester. De är spår efter vulkanisk aktivitet under
juraperioden för drygt 150 miljoner år sedan.
Den hårda berggrunden har resulterat i normalblockig sandig eller sandig-moig
morän utan kalk- eller lerinslag. Moränen överlagras här och var av stråk med
sand- och grusavlagringar som avsatts i strömmande vatten i istidens slutskede.
Kombinationen av topografi och jordarter ger dåliga förutsättningar för modernt
jordbruk och landskapet är till stor del klätt med bokskog.
Inom området finns några enstaka mindre sjöar och ganska gott om torvmarker. Bland större torvmarker kan nämnas Store mosse, Viss mosse och Fjällmossen, av vilka den sistnämnda räknas som Sveriges sydligaste högmosse.
6. Kristianstadslätten (Tollarp–Valje)
Gränsen mellan Linderödsåsen och Kristianstadslätten är en skarp förkastningskant, där urberget stupar brant under slättens yngre sedimentära lager. Detsamma
gäller längre norrut, längs väg 21, där Nävlingeåsen i en förkastningsbrant gränsar mot slätten.
Kristianstadslättens berggrund utgörs av kalksten, sandsten och lera som under
yngre krita, för cirka 75 miljoner år sedan, avlagrades i en havsvik. Den mjuka och
kalkrika berggrunden har resulterat i en kalk- och näringsrik men lerfattig, sandig-moig morän. Moränen går i dagen dels i ett större område norr om Tollarp,
dels öster och söder om Bromölla. I övrigt är moränen inom området till större
delen täckt av sand och lera som avsatts i Baltiska issjön strax efter
isavsmältningen. Större delen av området ligger under högsta kustlinjen, som här
går 50-55 m över havet.
Landskapet är öppet eller halvöppet och nyttjas för odling och bete. Den skog
som finns är begränsad till sandig mark och domineras av tall. Ett viktigt inslag i
landskapsbilden är Helgeåns vattensystem, med Hammarsjön, Araslövssjön och
angränsande våtmarker.
7. Ryssberget med omnejd (Valje–Sölvesborg)
Utifrån topografin kan denna zon delas in i två skilda miljöer, dels Ryssbergets
markanta höjdrygg, dels det kuperade området norr om Ivösjön. Vad det gäller
berggrund och jordarter är området dock ganska homogent, med en dominans av
granit och gnejs som överlagras av en relativt näringsfattig sandig-moig morän.
Längs Ryssbergets sluttningar och på Ivö klack finns gamla strandlinjer i form av
berghällar och klapperstensfält som en gång svallats av Baltiska issjöns vågor.
Områdets jordar är inte särskilt bördiga och landskapet är till större delen
skogsklätt, men det finns också större partier som nyttjas för bete.
8. Listerlandets åkerbygd (Sölvesborg–Pukavik)
Listerlandets berggrund skiljer sig från Ryssbergets och utgörs liksom Kristianstadslättens berggrund av kalk och sandsten från krita. Denna mjuka berggrund
ger landskapet en flack topografi som här och var bryts av uppstickande urbergsdrumliner. Exempel på sådana är Stiby backe och Listershuvud.
I högre liggande delar är sandig-moig morän den vanligaste jordarten, medan
lera och framför allt sand täcker de lägre partierna. Moränen är kalkhaltig men
kalken är urlakad ner till en dryg meters djup. Området ligger i sin helhet under
högsta kustlinjen och större delen har dessutom stått under vatten i samband med
littorinatransgressionen för cirka sex tusen år sedan. (Högsta kustlinjen ligger
cirka 55 m över havet och littorinatransgressionen nådde drygt 7 m över havet.)
Sedan Vesan torrlades och uppodlades i början av seklet saknas sjöar på Listerlandet. Landskapet är till större delen uppodlat och den skog som finns är koncentrerad till urbergsdrumlinerna och till enstaka grusiga områden.
9. Blekinges sprickdalsterräng (Pukavik–Jämjö)
Större delen av Blekinge kan beskrivas som ett urbergspeneplan som sluttar från
norr mot söder. Det utgörs mestadels av granit som bildats för mellan en och två
miljarder år sedan. Med tiden har sprickzoner i berggrunden gröpts ur av vatten och
inlandsis och bildar idag de för Blekinge så karakteristiska sprickdalarna. Dessa
börjar som smala dalstråk i landskapets norra och mellersta delar, och blir allt bredare ju närmre kusten man kommer. I dalgångarna löper vattendrag av varierande
storlek, allt från små bäckar till större åar som Mörrumsån och Ronnebyån.
Höjdpartierna mellan dalstråken består till stor del av hällmark som kalspolats
nivå för nivå i samband med landhöjningen efter istiden. Den jord som förekommer på höjdpartierna är ofta tunn och består av sandig eller sandig-moig morän.
Nere i dalstråken råder helt andra förhållanden, med mäktiga jordlager av sand,
silt och lera. Söderut sänker sig landet gradvis under Östersjön, och skärgården är
den direkta fortsättningen på sprickdalsterrängen där bergsryggarna bildar öar
och skär och åarnas dalstråk övergår i djupa fjärdar.
De geologiska skillnaderna mellan höjdlägen och dalstråk återspeglas i vegetationen och i markanvändningen. Höjdlägena är till största delen skogklädda (det
tunna jordtäcket gynnar tall i förhållande till andra trädslag), medan dalgångarna
uppvisar ett öppet och uppodlat landskap.
10. Östblekinges urbergsslätt (Jämjö–smålandsgränsen)
Längst i öster kan man urskilja en landskapszon som i och för sig har stora likheter
med resten av Blekinge, men som skiljer sig framför allt genom den något flackare
topografin och avsaknaden av större sprickdalar. Berggrunden utgörs mestadels
av granit och den dominerande jordarten är sandig-moig morän. Längs kusten
finns ett stråk med kambrisk sandsten som lokalt gett upphov till sandig-grusig
morän. Med undantag för de kustnära delarna är landskapet till stor del skogklätt.
Underlag för zonindelningen
Den zonindelning som presenterats här grundas framför allt på kartstudier. Utöver
Gröna serien och andra kartor från Lantmäteriverket, har använts jordartskartor
från Sveriges Geologiska Undersökning (SGU serie Ae), en berggrundskarta över
Skåne (SGU Serie Ba nr 40), samt berggrundskartan i Sveriges Nationalatlas, bandet Berg och jord. Zonindelningen av Skåne grundas delvis på Gunnar Ekströms
”Skånes åkerjordsområden” (Socker, Handlingar, årgång 6, 1950), och beskrivningen av Blekinge på Sven Björnssons ”Blekinge – En studie av det blekingska
kulturlandskapet” (Gleerups, 1946).
Riksantikvarieämbetet
© 2004 Riksantikvarieämbetet
Avdelningen för arkeologiska undersökningar
UV Syd Rapport 2004:17
UV Syd
ISSN 1104-7526
Åkergränden 8
Layout Thomas Hansson
226 60 Lund
Omslagsbild Henrik Pihl
Tel. 046-32 95 00
Foto Thomas Hansson (sid. 2–6), Mats Anglert (sid. 7)
Fax 046-32 95 39
Tryck/Utskrift UV Syd, Lund, 2004
www.raa.se
Kartor ur allmänt kartmaterial
© Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L 1999/3
