HANS RUGE
Filmstjärnor, blodshämnd och
den keliga väggen
NÅGRA NYGREKISKA FONOLOGISKA IDIOTISMER
När jubilaren och jag sommaren 1960 med ett tvåhjuligt fordon av märket
Vespa begav oss från Stockholm till det Heliga Landet, dvs. Grekland i vårt
fall, hade vi under månaderna innan genom en kvällskurs nödtorftigt inhämtat några elementa i det språk som talas av nutidens greker. Redan då
uttalade jubilaren ett av de många dicta, som utgör hans speciella charm i
vänkretsen. Det hade ungefär följande innebörd: "Det låter som om alla
greker är förkylda, när dom pratar." (Hur han själv lät på den tiden kan
kanske bäst exemplifieras med en annan av hans genuint eskilstunesiskt
uttalade fraser: "Det är dumt (!) att misslyckas".)
Vad är det då som kan låta "förkylt" i grekers produktion och icke-grekers
perception därav? Om det och några andra egenheter i nygrekiskans
fonologiska system skall de följande raderna handla. Med egenheter eller
idiotismer avses här vad som skiljer sig från eller kontrasterar mot t.ex.
svenskans eller tyskans fonologiska system.
I
FÖRKYLNINGSSYNDROMET
har sin upprinnelse i det faktum att nygrekiskan i princip inte tillåter tonlösa klusiler, alltså p, t, k, efter en föregående nasal (m, n, resp. ng-ljud).
Efter dessa sistnämnda ljud kan nämligen klusiler bara vara tonande, alltså
b, d resp. g. Således heter gudaberget Olympen med nygrekiskt uttal Olimbos,
Oidipus' dotter Antigone har blivit Andighöni (gh = tonande velar frikativa),
och nödvändighetens personifikation Ananke har tonats (!) ned tillAnånggi
(ng = tonande palatovelar nasal, s.k. ng-ljud). Den grekiska ortografin har
dock i 2400 år i stort sett motstått tidens tand, så ovanstående egennamns
grekiska stavning är oförändrad intill denna dag: OAYMTIOX), ANTirONH,
ANArKH.
Dialektalt och individuellt försvagas dessutom den nasal, som föregår en
klusil, eller tenderar att helt försvinna, så att av våra exempelord understundom bara återstår Ölibos,Adighöni och Andgi. Det är nu, som den svenske
22
HANS RUGE
percipienten eventuellt kan drabbas av rädsla att bli förkylningssmittad.
Om hur en dialekt på Kreta mer eller mindre motstår påverkan från
nygrekiskt standarduttal (om ett sådant finnes) i detta avseende, handlar
f.ö. ett kapitel i en doktorsavhandling, som fil. lic. Kimmo Granqvist lade
fram 1997 vid Stockholms Universitet: Notes on Eastern Cretan Phonology
(Studia Graeca Stockholmiensia 8).
Min egen hypotes är att det i dagens grekiska inte går att hävda en fonematisk skillnad mellan å ena sidan kombinationen nasal+klusil och å den
andra sidan tonande klusil utanföregåendenasal. Hur ofta harjag inte intervjuat
grekiska "modersmålare" i denna fråga! Fråga: Säger du andres eller ddres
("män")? Svar: ddres. Fråga: Jaha, du säger alltså ddres? Svar: Ja, just det,
andres. Denna lilla dialog, som kan tyckas vara en realisation av goddagyxskaft-fenomenet, visar i själva verket enligt min mening tydligt, att i detta
fall nd och d i det nygrekiska fonologiska systemet inte ärfonematiskt åtskilda,
utan utgör fakultativa allofoner av samma fonem. Denna hypotes anser jag
verifieras av följande iakttagelser och fakta:
1. Det finns mellan nd och d en oändlig mängd möjliga övergångsstadier,
som realiseras inte bara allt efter dialekt, sociolekt och idiolekt utan också,
som dialogen ovan visar, s.a.s. intra-idiolektalt, dvs. samma person kan helt
omedvetet använda sig av flera varianter. I början av ett ord är emellertid,
snarare av fysiologiska skäl, ett fullt hörbart n mindre vanligt.
2. Enligt nuvarande grekiska avstavningsregler skiljs n och d inte åt, utan
de förs båda till den följande stavelsen:pénde ("fem") avstavas sompe-nde (i
skrift riE-NTE, se nästa avsnitt).
3. Avstavningsreglerna grundar sig på principen, att till den följande stavelsen förs de konsonantkombinationer, varmed ett ord enligt nygrekiska
fonotaktiska regler kan börja. Finns det alltså nygrekiska ord, som börjar
på nd-? För att besvara den frågan måste vi först kort säga något om det
grekiska grafematiska systemet och förhållandet mellan fonem och. grafem.
Ovan har redan nämnts, att grekisk ortografi i stort sett inte förändrats på
2400 år. Ljudförändringarna är desto större, något som exemplen ovan ger
en svag antydan om: vi såg bl.a., att nt blivit nd. Och detta nd står ju uppenbarligen i fri variation med den fakultativa allofonen d. Att ord börjar på d,
är inte konstigare i nygrekiskan än i svenskan eller vilket annat europeiskt
språk som helst. Men detta d stavas NT! Det finns mängder med nygrekiska
ord, som börjar på denna bokstavskombination, t.ex. (n)döpios "inhemsk"
(NTOniOZ). Dessutom är det i detta sammanhang kanske inte utan intresse,
att den till nygrekiskt språkområde angränsande albanskan faktiskt tillåter
nd (med latinalfabet) i början av ord.
4. Flera av dessa nygrekiska ord, eller snarare alla som inte är lånord från
främmande språk, härstammar från antika äktgrekiska ord med en vokal
före NT, t.ex. döpios ("inhemsk"), som via mellanformerna ndöpios och
endöpios kommer av entöpios (alltså "på {en) platsen {töpos) befintlig"). Det
FILMSTJÄRNOR, BLODSHÄMND OCH DEN KELIGA VÄGGEN
23
faktum, att en obetonad initial vokal (här e) faller, kallas aferés och utgör en
synnerligen vanlig företeelse i utvecklingen från antik till nyare grekiska.
5. De nygrekiska ord på d, som inte är av antikt ursprung utan inlånade
från främmande språk, förr mest italienska och turkiska men numera mest
franska och engelska, måste också stavas med NT, därför att det i nygrekiskan
inte finns något annat grafem för initialt d. Följande torde icke tarva någon
översättning: dekolté, dekor, depå. Lite mera exotiskt blir det genast, om jag
bokstav för bokstav från grekiskt alfabet translittererar samma ord: ntekolté,
ntekör, ntepö.
6. Den antika grekiskans d motsvarades i skrift av bokstaven delta (A). Denna
tonande klusil förvandlades liksom de två andra, b och g, till motsvarande
frikativa, alltså dh resp. v och gh. (Kungliga Biblioteket skulle t. ex. heta Vasiliki
Vivliothiki på nygrekiska.) Efter nasal kvarstod dock de tonande klusilerna,
som t.ex. i andres "män". Här är ett av de sällsynta fall, där faktiskt den
moderna grekiska ortografin skiljer sig från den antika: andres stavas idag
med NT efter A (och kan, som vi sett, alternativt uttalas ådres eller som allt
möjligt mellan dessa varianter).
7. En konsekvens av ovanstående är att d och nd i lånord inte kan åtskiljas
i nygrekisk ortografi. De två italienska orden vedetta "filmstjärna" och vendetta "blodshämnd" stavas som lånord exakt likadant på nygrekiska. Och
naturligtvis uttalas de också likadant - spontant, innan skollärarn säger sitt!
Här krävs med andra ord kunskap, dels om vilka ord som är äktgrekiska
och vilka som är lånord, dels också om hur lånorden uttalas på originalspråket. Observera också, att med hänsyn till vad som ovan sagts om att
nygrekiskan inte tillåter tonlösa klusiler efter en föregående nasal, nt inte
bara i antika grekiska ord utan även i lånord automatiskt i nygrekiskt uttal
förvandlas till nd eller d (eller något däremellan). Reglerna för lånord gäller naturligtvis också för icke-grekiska egennamn. Om man stavar ett sådant med grekiska bokstäver, som t.ex. i en tidningstext, uttalas det av den
grekiska motsvarigheten till vad som av svenska journalister plägar kallas
"Nisse i H ö k a r ä n g e n " (och inte bara av honom) naturligtvis enligt
nygrekiskans fonologiska lagar. Några - återtranslittererade - exempel:
Kénenti, Anterson, Könrant Antenåouer, Ntålas. Uttal: Kéne(n)di,
Å(n)derson, K6nra(n)d A(n)denåuer, (N)dålas.
Med stöd av ovanstående sju argument skulle man alltså vara frestad att
hävda, att när i nygrekiskan fonemet /n/ står framför fonemet /d/, har det
två fakultativa allofoner : [n] och [0]. Det nygrekiska fonemet /d/ utmärks till skillnad från t.ex. det svenska /d/ - fonetiskt av att det är mer eller mindre prenasaliserat. Denna fonetiska karakterisering av det nygrekiska /ål
täcker de förekomster av kombinationen /nd/, då /n/ realiseras som [0], dvs.
inte alls. Att denna sistnämnda realisation verkligen har sitt ursprung i
fonemet /n/ visas dels av dess fakultativa allofon, dels av dess motsvarighet
i skriften. Fonemet Iål kan bara förekomma efter /n/.
24
HANS RUGE
Det sista påståendet skulle dock tala för antagandet, att d i själva verket
inte är ett fonem, utan bara en kombinatorisk allofon av fonemet /t/, eftersom t, som vi sett, normalt inte kan förekomma efter n. Att greker med kunskaper i främmande språk kan pressa sig till att uttala sekvensen nt i lånord
kan inte godtagas som argument mot ett sådant antagande. (Jag kan inte
finna, att z är ett svenskt fonem, även om zoom och annat "surr" lånas in från
engelskan.) Det är i själva verket svårt att hitta ett övertygande motargument, annat än att det intuitivt inte känns riktigt att betrakta d och t som
allofoner av samma fonem. Skillnaden mellan d och / känns mycket mera
verklig och funktionell än den mellan d och nd. Det närmaste man kan
komma en teoretiskt tillfredsställande lösning är i så fall kanske att jämföra
med den fonemneutralisation, som förekommer t.ex. av /s/ och /z/ framför
tonande konsonant (közmos "värld", inte *kösmos). Fonemoppositionen
mellan /t/ och /d/ skulle på motsvarande sätt kunna sägas vara neutraliserad
efter nasal. Initialt, dvs. i början av ord, kan man dock hitta ett minimalt
oppositionspar som trépete : drépete ("vänds, omvandlas" resp. "skäms"). Om
man nu inte hävdar, att drépete i alla fall egentligen är lika med ndrépete.
Kanske är den elegantaste lösningen av problemet att helt enkelt antaga
nygrekiskt /nd/ som ett sammansatt fonem, ungefär som /ts/ i både ny grekiskan
och tyskan. Fonetiskt realiseras n-delen därav, som vi sett, i varierande grad.
Vad gäller de ovannämnda italienska orden med betydelserna "filmstjärna"
och "blodshämnd", får de helt enkelt finna sig i att som lånord i nygrekiskan
bli homonymer med enhetsuttalet ve(n)déta. Homografer är de ändå: det
är omöjligt att skilja dem åt i skrift. Att de inte också är homofoner, hävdas
bara av pedanter och purister. Utanför kretsen av fackmän har jag aldrig
träffat någon grek, som förstått vad jag menat, när jag frågat om skillnaden
mellan vedéta och vendéta.
Språkvårdarna vrider naturligvis sina händer i förtvivlan över att etermediejournalister säger péde i stället förpénde ("fem") eller andio istället för
adio (lånat från italienskan addio). Men de (förra) är förmodligen lika givna
förlorare som deras svenska kolleger, när de försöker ändra på det som för
många eller flertalet känns naturligt: Det är dömt (!) att misslyckas.
Allt som jag ovan anfört om förhållandet mellan d och nd, är avsett att
mutatis mutandis också gälla för dels b och mb, dels g och ng-g. I korthet
innebär det alltså följande:
1-2. Också inom dessa två par finns en mängd möjliga övergångsstadier
mellan de respektive ytterligheterna, och avstavningsreglerna för även här
nasalen till den följande stavelsen: ghambrös ("svärson") avstavas gha-mbrös
(rAMFIPOZ); andnggi ("nödvändighet") and-nggi (ANA-rKH). I grekisk ortografi används f.ö. sedan urminnes tider gamma (T) för rag-ljudet. Intressant är, att varken grekiskt eller latinskt alfabet har en särskild (enkel) bokstav för ng-ljudet. Förklaringen torde vara att detta ljud varken i grekiskan
(antik och nutida) eller latinet hade status av fonem, om nämligen ett så-
FILMSTJÄRNOR, BLODSHÄMND OCH DEN KELIGA VÄGGEN
25
dant definieras som minsta betydelseskiljande element. (I svenska är det däremot ett fonem, vilket kan ses av det minimala oppositionsparet än och äng.)
3. Nygrekiska ord kan börja både på (m)b (stavat Mil) och (ng)g (stavat TK):
(m)båtis "havsbris" (MnATHE), (ng)gåstri "havandeskap" (rKAZTPI). Också
här uppvisar albanskan paralleller genom att i början av ord tillåta kombinationen nasal+klusil: mbret "kung", nga "från".
4-5. Sådana nygrekiska ord går antingen tillbaka på äldre tiders äktgrekiska
ord: då har en obetonad initial vokal förlorats genom aferés: (m)bätis <
embåtes, (ng)gåstri < engästrion, eller är de inlånade från främmande språk,
där motsvarande ord börjar på b resp. g: bravo, golf.
6. Den antika grekiskans grafem för b och g var beta (B) resp. gamma (T).
Ovan har redan nämnts, att de antika tonande klusilerna vid utvecklingen mot
nygrekiskan blivit motsvarande frikativor, i detta fall alltså v och gh (detta
senare ljud med allofonen j framför e och i, som t.ex. i rYNAIKA jinéka
"kvinna"). Men också b och g kvarstod oförändrade - precis som d - efter
nasal. Följaktligen ändrades även de därav berörda ordens ortografi: det
tidigare nämnda ordet för "svärson" stavades på antik grekiska rAMBPOZ
(med B efter M). Ordet för "havandeskap" stavades före aferesen (och förlusten av ändeisen -on) EITAXTPION (här ser man något tydligare, att det
är fråga om något "i magen"), men stavas numera TKAETPI. (Inuti ord har
dock ortografin I T inte förändrats. Det grekiska ursprunget till ordet ängel
både uttalas (nästan) och stavas likadant som på den tiden ordet fortfarande
betydde "budbärare": å(ng)gelos - AITEAOE).
7.1 lånord och icke-grekiska egennamn kan lika litet som beträffande d nd - nt göras någon skillnad i skriften mellan b, mb och mp resp. g, ngg (stavat NG i källspråket) och ngk (stavat NK i källspråket). Några från
nygrekiskan återtranslittererade exempel: Mpértolnt (sic!) Mprecht,
Römpert Mpråouningk, Entvarnt Gkrigk...
Liksom vi förut föreslog antagandet av ett sammansatt fonem /nd/, bör här
nu antagas /mb/ och /ng/ som två ytterligare sammansatta nygrekiska fonem
(med fonetiskt varierande realisationsgrad av den nasala beståndsdelen).
Observera, att med /ng/ här inte avses ng-ljud! Eftersom detta sistnämnda
inte utgör ett fonem i nygrekiskan, utan bara är en allofon av /n/, måste detta
(alltså /n/) stå i den fonematiska beteckningen för ng-ljudet: /ng/ realiseras
alltså som (ng)gl
(För att göra saken ännu lite krångligare kan tilläggas, att det finns några
få äktgrekiska ord, där p faktiskt realiseras efter m; och k efter ng: Pémpti
"torsdag" och elengktis "kontrollant". Men det är ett skenproblem: här går
nämligen en stavelsegräns mellan nasalen och den tonlösa klusilen, vilket
f.ö. avstavningsreglerna tar hänsyn till: Pém-pti, eleng-ktis. (Ett nygrekiskt ord
kan börja påpt- och kt-, men inte på vare sig *(m)bt- eller *(ng)gt-). "Nedtoningen" förhindras också av assimilationspåverkan från det följande tonlösa t-et.)
26
HANS RUGE
II
DEN KELIGA VÄGGEN
För många år sedan berättade en annan god vän för mig, att hon under ett
föredrag länge hade undrat, vad talaren avsåg med den "keliga väggen",
som han ständigt återkom till. Föredragshållaren, av grekisk extraktion, hade
ännu inte tillfullo internaliserat det svenska fonologiska systemet och återföll helt enkelt i sitt modersmåls fonemuppsättning, något som vi alla lätt
gör när vi talar främmande språk, särskilt i pressade situationer.
Vad döljer sig då bakom denna "keliga vägg"? Den är i själva verket ett
uttryck för två grekisk-svenska fonologiska skillnader. Den ena består i att
nygrekiskan saknar laryngalen h. Vid införlivande av lånord och återgivande
av icke-grekiska egennamn, som börjar med h, ersätts detta av grekiskans
palatovelara ch, med svagare friktion än i tyskan och med andra regler än
detta språk vad gäller den allofoniska distributionen av det vi plägar kalla
ach- resp. ich-ljud. Sålunda används det senare framför (inte efter) e- och iIjud. Då är inte så konstigt, att det svenska ordet helig i en grekisk producents
talorgan lätt blir något som i svenska percipienters öron låter som kelig.
En annan nygrekisk egenhet - om man jämför med den vokalrika svenskan,
där dessutom långa och korta vokaler kan sägas utgöra olika fonem, eftersom även vokallängden bidrar till att skilja orden väg och vägg åt - är att
endast fem vokalfonem finns och att kvantiteten inte har fonematisk status.
(Det var alltså "Den Heliga Vägen" föredraget handlade om.)
Jag förmodar, att den citerade talaren inte heller sade "den keliga väggen" exakt som det skall låta på svenska: Att min sageskvinna ändå fick det
intrycket, har nämligen inte bara en orsak utan (minst) två, varav jag redan
nämnt den ena: talarens påverkan av sitt modersmåls fonologiska system.
Den andra orsaken är percipientens mycket aktiva perceptionsarbete. Det
som talaren inte säger tydligt enligt reglerna, "hör" lyssnaren ändå genom
att själv fylla i det som fattas. Mänsklig muntlig kommunikation skulle inte
fungera, om det av talaren krävdes, att han uttalade varje enstaka språkljud tydligt och fonetiskt exakt på ett enda möjligt sätt. För det första hoppar varje talare över ett och annat fonem, för det andra realiserar olika
människor ett och samma fonem olika inom en viss fonetiskt given ram, för det
tredje kan olika störningsfaktorer föreligga. Lyssnarens medverkan är lika
stor som talarens, avkodningen lika viktig som inkodningen. Det hela bygger på att man vet, att man använder samma kod, talar samma språk.
Fonemet är en abstrakt, intuitiv, psykologisk enhet, som tillåter en viss variation i den konkreta realisationen. Det förhåller sig som en platonsk idé
till det uttalade språkljudet.
(Om en samtalspartner oväntat byter språk mitt under samtalet, händer
det ibland att den andre till en början inte förstår, även om han behärskar språket
ifråga. Detta händer särskilt, när språkbytaren ("code-switcharen") inte
FILMSTJÄRNOR, BLODSHÄMND OCH DEN KELIGA VÄGGEN
27
förväntas kunna det språket.)
Om den som talar ett främmande språk överskrider den nämndafonetiska
ramen för ett visst fonem (genom påverkan från sitt modersmål), drivs lyssnaren i sitt perceptionsarbete till att "fylla i" ett fonetiskt närliggande, men
kanske ej avsett fonem. Så kan den heliga väggen uppstå. Teoretiskt finns
givetvis även andra möjligheter i vårt fall (påverkan från det nygrekiska
fonemsystemet): t.ex. kelinga, kalliga, källinga vängen. Men eftersom dessa
ord inte finns i svenskan, trots att de fonologiskt hade kunnat finnas, "hördes" de inte så av vår lyssnerska. Men vad föredragshållaren verkligen sade
får vi, som inte var där, aldrig veta. Och även om vi hade varit där, skulle vi
hört detsamma som hon eller - med lite god vilja och kunskaper om det
nygrekiska fonologiska systemet - möjligen den heliga vägen.
Även här kan det vara lustigt att titta lite på grekiska stavningar av ickegrekiska egennamn, återtranslittererade till latinalfabetet: Filosofen Gkéorgk
Vflchelm Frintrich Chégkel (två gånger ch för h, övrigt förklaras av det som
tidigare sagts), kompositörerna Chäintn och Chéntel och självaste Antolf
Chitler! Den senares österrikiska hemstad (Linz) kan i grekisk ortografi
knappast skiljas från engelska Leeds: båda blir Lints och uttalas ungefär som
Lidds eller Linds.
III
SÄRLEKEN
Trots att det nygrekiska ?cA-ljudet liksom det tyska (som i just ich) och det
svenska (som i helig och tjatig) alla tre är att beskriva som tonlösa palatala
frikativor och med det internationella fonetiska alfabetet (API eller IPA)
betecknas på samma sätt [c], tenderar svensktalande greker att identifiera
det svenska ljudet med nygrekiskans 5: trots den heliga väggen riskerar alltså
t.ex. kärlek att lätt bli till särlek. Hur kan det komma sig?
Jag har redan påpekat, att nygrekiskans ch-ljud har svagare friktion än
tyskans (både den velara och den palatala varianten). Det är därför det ligger nära till hands att låta det motsvara laryngalen h i språk som har denna.
Man skulle kunna säga att grekiskt jc/j-ljud ligger mellan ett h och ett svenskt
ich-ljud (dvs. tje-ljud utan ^-förslag). Det är den ena sidan av förklaringen.
Den andra är att nygrekiskans 5 inte är dentalt som i svenskan och tyskan,
utan alveolart, som t.ex. i finskan. Precis som just finskan (inte sära, para rispa)
saknar grekiskan palato-alveolarer (sje-ljud). I stället ligger dessa språks 5
någonstans mellan svenskans s och sje-ljud. Av finnar och greker krävs det
därför en liten extra kraftansträngning dels för att uttala dessa ljud korrekt
i svenskan, dels och framför allt för att ta till sitt medvetande, att dessa ljud
utgör olika fonem i svenskan, så att inte t.ex. sal och sjal, sett och skett och
många andra oppositionspar realiseras som homofoner, dvs. med alveolart
5 i början, vilket i sin tur av svenskar percipieras som dentalt s.
28
HANS RUGE
Svenskt tje-ljud kan på grund av sin starkare friktion för ett grekiskt öra
låta ungefär likadant som som ett sje-ljud. Om nu detta, som vi sett, för
honom är svårt att skilja från s, är i sin tur identifikationen av tje-ljudet med
s helt naturlig. Så uppstår särlek.
Lånord, som i källspråket har sje-ljud (champagne, chaise-longue, shocking,
Pottasche), stavas i nygrekiskan med 5 (£) och ser återtranslittererade ut på
följande sätt: sampånia, sezlögk, sökin,potäsa. Under en studieresa i Grekland
hörde jag en gång en svensk studentska fnittrande fråga en annan om en
firmaskylt med grekiska bokstäver: "Står det verkligen SPRINGER &
FISER?"
Tonande palato-velar som i franskans garage ersätts på motsvarande sätt
av z: gkaråz (återtranslitterering) resp. garäz (uttal). Hör man i Paris någon
säga zetém, kan man vara ganska säker på, att vederbörande har grekiska
som modersmål. (En svensk eller tysk röjer sig i motsvarande situation
genom ett sjötam.)
IV
SEPPA PITTIPANNA
Beträffande nygrekiska vokaler har redan nämnts, att kvantitet inte har
fonematisk funktion som i svenskan (väggen : vägen). De fem vokalerna är
i, e, a, o, u. Det innebär, att t.ex. rundade främre vokaler som svenskay och
ö inte finns. I lånord och icke-grekiska egennamn ersätts de av motsvarande
orundade, dvs. i resp. e: de franska orden documentaire och ascenseur har fått
hemortsrätt i nygrekiskan som ntokimantér resp. asansér. Det förra uttalas
spontant som (n)dokima(n)dér och "bildat" som bäst dokimantér. Några
återtranslittererade egennamn: Ouiliam Séxpir och Giochan Völfgkangk fon
Gkéte, de svenska städerna Lintsepingk (här har som synes svenskt tje-ljud
uppfattats som affrikata, alltså med t-förslag) och Gkétemporgk.
Svenska ord som syl, syll, sil och sill tenderar i ovana grekers mun att alla
fyra uttalas som sill, som j u dessutom skulle kunna avse kil, kyl, skyll och skjull
Att köpa blir seppa, är inte helt ovanligt, och likaså att pyttipanna blir pittipanna, vilket grekiska goda vänner med illa dold förtjusning påpekat för
mig.
V
FERRSILLNIGG
Detta mystiska, fonologiskt möjliga, men icke existerande svenska ord skulle
kunna stå som en sammanfattning av det mesta som ovan (I-rV) sagts beträffande vad som kan hända om djävulen (grek. AIABOAOZ) är framme
och lurar en svensktalande grek att falla tillbaka på sitt modersmåls fonologiska system: I. ng > g, II. lång vokal > kort vokal, III. tje-ljud > s, IV. y > i,
ö> e. Den polyglotte jubilaren, som naturligtvis också kan nygrekiska - och
hatar förkylningar - skulle trots detta säkert inte ha några perceptionssvårigheter.
