Minnesprocesser gör oss till unika individer
Noora Tirkkonen
Populärvetenskaplig sammanfattning av Självständigt arbete i biologi VT 2008
Institutionen för biologisk grundutbildning, Uppsala universitet
Ofta jämför man sig själv med andra genom det sätt man tänker på. Vi har olika åsikter, begär,
böjelser, önskemål och förväntningar. Det mesta har vi lärt oss under tiden vi har levt. Det som vi
har lärt oss kan vara vad som är bra att äta, vad som inte smakar bra, vad som är farligt, vad som
gör oss lyckliga, vad som får oss att gråta, vad som känns obehagligt. När man tänker efter så gör
alla de ovan nämnda sakerna oss till individer. Vad är det då som får oss att minnas sådana saker?
I hjärnan finns det några nervkittlande mekanismer som gör att vi kan lagra minnen och även ta
fram dem när det behövs.
Mekanismerna för inlärning
Kanske det som är mest känt om minnet är att det finns så kallade korttids- och långtidsminnen.
Korttidsminnet har sagts vara från minuter till timmar och långtidsminnet från dagar till veckor.
Långtidsminnet aktiverar man när man vill komma ihåg till exempel ett telefonnummer. Därifrån tar
man minnet till korttidsminnet när man vill använda informationen.
Bakgrund till kort-och långtidsminnet
När man lagrar information till långtidsminnet behövs det nya proteiner som inte behövs för
lagringen i korttidsminnet. Korttidsminnet använder proteiner som redan finns. Hjärnskakning är
exempel på saker som kan påverka korttidsminnet.
Det som man kanske tycker är överraskande är att ryggradslösa djur använder likadana strategier för
att lagra information som ryggradsdjur gör. Därför utforskades långtidsminnet först hos
ryggradslösa djur som sjöhare, och senare började man använda ryggradsdjur, som kaniner. Man
har sett att även människor kan skapa nya kontaktställen mellan två nervceller, synapser. Minnet
tros lagras i dessa kontaktställen mellan två nervceller i hjärnan.
Långtidspotentiering
Långtidsminnet använder en mekanism i synapserna som kallas långtidspotentiering (LTP). Den är
en bestående förstärkning av ett kontaktställe mellan två nervceller i hjärnan. LTP är en
grundläggande mekanism för långtidsminne och inlärning. För att orsaka LTP behövs det två sorters
mottagare i cellmembranet på utsidan av en cell. En mottagare är något som kan fånga upp mindre
molekyler, vilka aktiverar den så att den skickar en signal till cellens inre. En av mottagarna som
LTP behöver kallar man för AMPA och den andra kallar man för NMDA.
Signalämnen som förmedlar en signal från en nervcell till en annan finns lagrade i små blåsor vid
kontaktstället och släpps fria från detta när nervsignalen, som är en elektrisk våg genom nervcellen,
når den första nervcellen. Till slut binder signalämnet till en mottagare på den andra nervcellen och
en ny nervsignal skapas. När det gäller långtidspotentiering fungerar glutamat som signalsubstans.
Glutamat är en av de tjugo aminosyrorna som finns i kroppen. Den är viktig för signalering i
hjärnan.
NMDA och AMPA bildar kanaler i cellmembranen på kontaktstället. I normala fall är de stängda.
När glutamatet når AMPA-kanalen öppnas den och börjar släppa in natriumjoner, som är elektrisk
laddade natriumatomer. Natriumjonerna ändrar då laddningen in i cellen. NMDA-kanalen är i
vanliga fall blockerad av en magnesiumatom och behöver en elektrisk laddning och glutamat som
binder till NMDA-kanalen för att ta bort blockeringen. När blockeringen har tagits bort börjar
kalciumjoner strömma in. Kalciumjonerna aktiverar olika molekyler som i sin tur är viktiga för
LTP. Så med andra ord initierar kalciumjonerna LTP. För att uppehålla LTP behövs det hjälp på
”sändarsidan” av kontaktstället. Kalciumjonerna, eller så kallade sekundära budbärare, aktiverar en
så kallad bakåtverkande budbärare som sprider sig till sändarsidan av den första nervcellen och gör
att mer signalämne, dvs glutamat, frisläpps. Kalciumjonerna är därför en av de viktigaste
molekylerna för LTP och på så sätt – för minnet.
Långtidsundertryckning
Det finns en annan mekanism som använder samma mottagare och kontaktställen som LTP men
fungerar som omvänd LTP. Den kallas långtidsundertryckning. Den tros att vara mekanism för
glömska och fungerar hämmande.
Nervsystemets uppbyggnad
Nervceller delas ofta in i tre lite mer omfattande delar. Den första kallas dendrit och tar emot
signaler. Den andra är själva cellkroppen med cellkärnan där genomet ligger. Den tredje är axonet
som är ett utskott från nervcellen som leder bort signaler till andra nervceller. Signaler kallar man
också för nervimpulser. I hjärnan finns det cirka 100 miljarder nervceller. Hjärnan och ryggmärgen
bildar tillsammans det centrala nervsystemet (CNS). Ryggmärgen tar emot och skickar iväg signaler
till olika delar av det perifera nervsystemet (PNS). I det perifera nervsystemet ingår alla andra
nerver.
Fig.1. Hippocampus i hjärnan är viktig för inlärning
2
Hjärnan kontrollerar alla viktiga funktioner i vår kropp. Den kontrollerar t.ex.blodtryck och
kroppstemperatur. De mentala funktionerna hör också hemma i hjärnan, såsom inlärning och
känslor. De flesta av de mentala funktionerna styrs från en speciell del i hjärnan som kallas det
limbiska systemet. Till det limbiska systemet hör t.ex. hippocampus och amygdala (Fig.1).
Hippocampus är viktig för bildandet av nya minnen. Den tar även mot signaler från våra
sinnesorgan.
Ett kontaktställe, också kallat en synaps, är en koppling mellan två nervceller. I synapsen finns det
två delar: en presynaptisk del som hör till den första nervcellen och en postsynaptisk del som hör till
den andra nervcellen. När nervsignalen (aktionspotentialen) når den presynaptiska delen
(cellmembranet på den sändande nervcellen) frisläpps det signalämnen, så kallade
neurotransmittorer, som färdas till den postsynaptiska delen (cellmembranet på den mottagande
nervcellen). I den postsynaptiska delen finns det mottagare (receptorer) som tar emot
neurotransmittorerna, vilket gör att jonkanalerna öppnas i den postsynaptiska ändan. Detta ändrar
spänningen över membranet (membranpotentialen). Denna ändring i sin tur kan orsaka en ny
nervsignal som färdas genom den andra nervcellen.
Förmedling av nervimpulser
Nervsignalen är en sorts spänning som färdas längs cellmembranet. Spänningen över membranet är
i vila oftast cirka -70 mV (millivolt) där insidan är mer negativ än utsidan, men den kan stiga till
+40 mV när nervsignalen passerar. Nervsignalen fungerar som en våg. När kanaler släpper in
natriumjoner ändras spänningen så att nästa tröskel till nästa kanal nås och den kan börja släppa in
natriumjoner. Efter ett tag börjar kaliumjonerna strömma in och spänningen sänks till vilonivån.
Vågen fortsätter då framåt tills den når kontaktstället.
Signalämnen som fungerar som budbärare mellan två celler kallas primära budbärare. Sekundära
budbärare behöver information inifrån cellen för att fungera.
Mer information:
Boron WF & Boulpaep EL, 2005. Medical Physiology: a cellular and molecular approach. Elsevier
Inc. Pennsylvania, Philadelphia.
Campbell N A & Reece J B, 2005. Biology. 7:e uppl. Pearson Education, Inc. San Francisco,
California.
Hill RW, Wyse GA & Anderson M, 2004. Animal Physiology. 1:a uppl. Sinauer Associates.
Sunderland, Massachutetts.
Lawrence E, 2005. Henderson’s dictionary of biology. 13:e uppl. Pearson Education, Inc. Essex,
England.
3
