Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning
grundad på Utrikesdepartementets
bedömningar. Rapporten gör inte anspråk
på att ge en fullständig bild av läget för de
mänskliga rättigheterna, demokrati och
rättsstatens principer i landet.
Information bör också sökas från andra
källor.
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i
Angola 2015–2016
I. SAMMANFATTNING
Angola har ratificerat de flesta centrala konventionerna om mänskliga
rättigheter och inkorporerat ett stort antal av dem i konstitutionen och
nationell lagstiftning. Det brister emellertid i tillämpningen, bland annat på
grund av otillräckliga resurser och bristfälligt institutionellt ramverk.
Situationen i Angola har under 2016 präglats av den ekonomiska kris som
inleddes 2015 samt förberedelser inför parlamentsvalet 2017, vilket lett till
ökad kontroll från regering, polis och säkerhetsstyrkor av oppositionella.
Brister på människorättsområdet, som tidigare kunnat skylas över av den
goda ekonomiska utvecklingen framgår tydligare. Korruption förekommer
på alla nivåer i förvaltningen.
Yttrande- och pressfriheten är begränsad. I slutet av 2016 antogs ett nytt
lagstiftningspaket på mediaområdet som bland annat innebär inrättandet av
en statlig tillsynsmyndighet som inte bara ska kontrollera tidningar, radio och
TV, utan även sociala medier. Människorättsförsvarare, politiska aktivister
och advokater uppger att de tillåts verka i Angola, men med vissa
begränsningar i form av statlig övervakning och trakasserier från polis och
myndigheter. Det finns uppgifter om godtyckliga frihetsberövanden och det
förekommer övervåld av polis och säkerhetsstyrkor i samband med
demonstrationer och gripanden.
Straffriheten är utbredd när säkerhetstjänst och företrädare för regeringen
begår kränkningar av mänskliga rättigheter och övergrepp. Det ineffektiva
och underdimensionerade rättssystemet klarar inte av att i tid leverera
rättsliga avgöranden. Politiskt inflytande påverkar också rättsväsendets
oberoende.
Tillgången till vård är ytterst begränsad för stora grupper i det angolanska
samhället och det drabbar främst utsatta grupper som kvinnor och barn.
Barnadödligheten är mycket hög. Kvinnor diskrimineras, till exempel
avseende tillgång till skolgång och arbetsmarknad. Våld mot kvinnor är
vanligt förekommande.
II. RÄTTSSTATENS PRINCIPER
En princip för god samhällstyrning
Angolas konstitution från 2010 och annan lagstiftning föreskriver ett
oberoende och opartiskt rättsväsende. Institutionella svagheter som brist på
domstolar, utbildad personal inom domstolsväsendet samt politisk påverkan
är emellertid stora problem som påverkar oberoendet. Presidenten utser
domare till högsta förvaltningsdomstolen och högsta domstolen på livstid
samt chefen för riksrevisionen.
För majoriteten av Angolas befolkning gäller det formella rättsväsendet. I
avlägsna delar av landsbygden förekommer det att tvister hänskjuts till en
”soba”, en lokal stamhövding eller byäldste som avgör ärenden på grundval
av sedvanerätt.
Lagen kriminaliserar korruption, men trots det genomsyrar korruptionen
samhällets alla delar, inom såväl offentlig som privat sektor på alla nivåer.
Mutor krävs för att få tillgång till offentliga tjänster, som i teorin ska vara
gratis, exempelvis skola och sjukvård. I Transparency Internationals index över
upplevd korruption 2016 kom Angola på plats 164 av 176 länder.
Rättsliga avgöranden verkställs. Ett problem är dock att många ärenden
aldrig kommer till ett avgörande. Domstolarna är underbemannade och
många ärenden försvinner på vägen. Myndighetsbeslut kan överklagas.
Amnestier förekommer. Sommaren 2016 genomfördes en amnesti för alla
fängslade som dömts för icke-våldsbrott med kortare påföljd än tolv år.
Totalt frigavs 8 000 fångar. Frisläppandet kan främst antas ha varit ett sätt att
lätta på trycket i de överbelagda fängelserna.
2 (16)
III. DEMOKRATI
De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Den konstitutionella republiken Angola är en demokrati där folket vart
femte år i allmänna val utser de 220 ledamöterna i den lagstiftande
församlingen, nationalförsamlingen (Assembleia Nacional). Ledaren för det
största partiet i parlamentsvalen utses till landets president, utan direkta val.
Konstitutionen ger presidenten långtgående maktbefogenheter. Presidenten
är stats- och regeringschef, överbefälhavare och chef för det nationella
säkerhetsrådet. Presidenten har genom det så kallade ministerrådet, som
tillkom genom den nya konstitutionen 2010, övertagit en del av den
lagstiftande församlingens uppgifter som att stifta lagar och utfärda dekret
och förordningar. Detta har avsevärt utökat presidentens makt, vilket får
anses ha varit syftet med konstruktionen. Presidenten är ordförande i rådet
som består av ministrar ur regeringen.
Angola har ett flerpartisystem, där regeringspartiet MPLA (Movimento Popular
da Libertacão de Angola) har en helt dominerande ställning med 175 mandat i
nationalförsamlingen. Samma parti har oavbrutet innehaft regeringsmakten
och kontrollerat statsapparaten sedan självständigheten 1975, och har en
mycket stark ställning i samhället. Största oppositionspartiet är UNITA
(National Union for the independence of Angola) med 32 mandat. Det finns
ytterligare ett antal partier i parlamentet med ett mindre antal platser.
Oppositionspartierna har haft svårt att göra sina röster hörda, men har tagit
vissa initiativ till samverkan.
Av de 220 parlamentsledamöterna är 81 kvinnor, vilket motsvarar ungefär 37
procent. I regeringen är en tredjedel av ministrarna kvinnor. Endast två av
18 provinsguvernörer är kvinnor.
De senaste parlaments- och presidentvalen ägde rum 2012. Valet
övervakades av bland annat Afrikanska unionen (AU) och Southern African
Development Community (SADC) som bedömde att valen, trots vissa brister,
genomfördes på ett fritt och rättvist sätt AU noterade bland annat att
oppositionspartierna haft begränsad tillgång till media, som i stor
utsträckning är statsägda eller statskontrollerade. Största oppositionspartiet
UNITA fick samtidigt 16 mandat fler än i föregående val, men MPLA fick
omkring 72 procent av rösterna och 175 av 220 mandat i parlamentet. Det
3 (16)
förekom inga rapporter om våldsamheter i samband med valet. Registrering i
röstlängden är obligatoriskt för alla medborgare över 18 år i Angola och
valdeltagandet uppgavs till nästan 63 procent.
Inför valet 2017 har oppositionspartier inkommit med klagomål till
konstitutionsdomstolen om hur deras kandidater behandlas i
registreringsprocessen. Många hävdar att processen leder till en splittring av
oppositionen medan den gynnar MPLA.
Angolas första lokalval, som planerades för 2015, har upprepade gånger
skjutits upp. Formellt är det parlamentet som ska besluta om när lokalval ska
hållas, men MPLA har hittills varit emot genomförande av lokalval.
Det civila samhällets utrymme
Civilsamhällesorganisationer tillåts verka i Angola, men har mött ökade
svårigheter sedan 2010-2011. Tidigare sågs civilsamhällesorganisationer som
välkomna partners i återuppbyggnadsarbetet efter freden 2002, men har med
tiden bemötts med allt större misstänksamhet från regeringens sida. År 2015
kom en ny lagstiftning genom ett presidentdekret, enligt vilken
civilsamhällesorganisationer, både inhemska och utländska, måste registrera
sig hos myndigheterna och få deras godkännande för att verka i landet.
Lagstiftningen hänvisar till vikten av terroristbekämpning, åtgärder mot
penningtvätt och nationell säkerhet. Enligt företrädare för
civilsamhällesorganisationer har de nya reglerna haft begränsat genomslag i
praktiken.
Människorättsförsvarare, politiska aktivister, advokater med flera, uppger att
de kan verka i Angola, men att de utsätts för statlig övervakning och
trakasserier från polis och myndigheter. Civilsamhällesorganisationer har
rapporterat om övergrepp och våld av polis och säkerhetsstyrkor, till
exempel vid demonstrationer, samt godtyckliga frihetsberövanden.
Det förekommer en dialog mellan Justitie- och människorättsministeriet och
människorättsförsvarare, bland annat inom ramen för Afrikanska unionens
principer på detta område, men det är oklart vilken påverkan denna dialog
har.
4 (16)
IV. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Såväl konstitutionen som nationell lagstiftning förbjuder tortyr och annan
inhuman behandling. Enligt Freedom House förekommer uppgifter om tortyr i
landets fängelser.
Förhållandena i landets fängelser är svåra. Överbeläggning är ett stort
problem liksom bristen på vatten, mat och sjukvård samt förekomsten av
våld och korruption. Familjer kan ta med mat och vatten till fångar, vilket
inte var tillåtet tidigare. I och med den ekonomiska krisen från 2015 har
landets fängelser fått sämre ekonomi och en amnesti 2016 kan ses om ett
sätt att åtgärda överbeläggningen. Kvinnliga fångar har egna fängelser där det
i allmänhet råder bättre förhållanden eftersom det finns färre kvinnliga
fångar.
Människohandel förekommer, men i begränsad omfattning. Det finns inga
uppgifter om av statsmakten sanktionerade mord eller utomrättsliga
avrättningar.
Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades i Angola 1992.
Rätten till frihet och personlig säkerhet
Uppgifter finns om godtyckliga frihetsberövanden av främst
människorättsförsvarare och demonstranter. Ett fall som uppmärksammats
av bland annat FN:s arbetsgrupp om godtyckliga frihetsberövanden är
domen mot José Marcus Mavungo hösten 2015. Han dömdes till sex års
fängelse för uppror efter att ha deltagit i en demonstration i provinsen
Cabinda. I maj 2016 friade Angolas Högsta domstol Mavungo på grund av
bristande bevis för de anklagelser som riktats mot honom.
Angolaner kan fritt och utan restriktioner röra och bosätta sig inom landets
gränser. Säkerhetskontroller och vägspärrar förekommer emellertid,
exempelvis vid infarterna till Luanda. Angolaner har rätt att få pass och kan
fritt lämna och återvända till landet. Att skaffa pass och ID-kort är dock
förenat med omfattande svårigheter, där även mutor kan förekomma för att
påskynda hanteringen av en ansökan.
5 (16)
Rättssäkerhet
Det fanns år 2015 endast 22 lokala domstolar för 163 kommuner. De flesta
lokala domstolarna har varken åklagare eller domare och i stället sköts dessa
funktioner av den lokala polisen, som även bedriver förundersökningar och
agerar domare. Bristerna leder till eftersläpningar i rättssystemet ända upp till
den högsta instansen. Korruption, brist på utbildad personal och politiskt
inflytande över domstolar påverkar oberoendet, och därmed rättssäkerheten,
i rättssystemet negativt. Det är inte ovanligt att tvistemål, särskilt på
landsbygden, avgörs genom informell sedvanerätt.
Rättegångarna ska i princip vara offentliga, men det finns fall då både
representanter för civilsamhället och utländska diplomater nekats tillträde till
en rättegång, till exempel den mot människorättsaktivisterna i den så kallade
15+2-gruppen 2016. Journalister fick då via länk följa rättegången i ett
angränsande rum.
Straffbarhetsåldern i Angola är 16 år. Det finns särskilda domstolar för
militären.
Straffrihet
Straffriheten är utbredd när säkerhetstjänst och företrädare för regeringen
begår kränkningar av mänskliga rättigheter och övergrepp. Händelserna i
Huambo i april 2015 då åtminstone 22 personer dödades i samband med
gripandet av ledaren för en religiös grupp, Kalupeteka, har inte lett till något
rättsligt efterspel för inblandad polis och säkerhetsstyrkor. I maj 2016
dödades en 14 år gammal pojke av en kula från säkerhetsstyrkor i samband
med en fredlig demonstration mot tvångsvräkningar och rivningar i
stadsdelen Zango. Regeringen utlovade en undersökning, men några resultat
har ännu inte presenterats. Även för korruption förekommer straffrihet.
Straffriheten, som förekommer inom alla samhällsklasser, kan också
hänföras till domstolarnas ineffektivitet som gör att många ärenden inte får
ett rättsligt avgörande.
Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Angola har plats 123 av 180 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2016.
Yttrande- och pressfrihet är starkt begränsad i Angola. De statsägda
medierna är tydligt partiska. Självcensur är vanligt förekommande. Kritiska
6 (16)
eller granskande artiklar om presidenten förekommer inte. Lagarna om förtal
(defamation) används på ett vittgående sätt för att tysta kritiska röster.
Journalisten Rafael Marques som skrev den uppmärksammade boken ”Blood
Diamonds” om diamantutvinningsindustrin, anklagades för förtal av ett antal
generaler och dömdes till ett villkorligt fängelsestraff. I samband med
bevakning av demonstrationer och politiska oppositionspartier utsätts
journalister för trakasserier, hot och gripanden.
Ett nytt lagstiftningspaket, bestående av fyra medialagar, antogs i november
2016 av parlamentet. De fyra lagarna avser press, radio och TV, journalisters
ställning samt sociala medier. En ny tillsynsmyndighet för social
kommunikation, Entidade Reguladora da Comunicacão Social de Angola (ERCA),
etablerades genom de nya lagarna som får kontroll över all massmedia, även
sociala media och internet. Myndigheten ska bland annat tilldela journalister
licenser och bestämma TV-kanalernas programutbud och övriga verksamhet.
Lagen antogs utan att journalister och civilsamhällesorganisationer
konsulterades. Lagen hade även motståndare hos vissa oppositionspartier.
Landets enda rikstäckande dagstidning Jornal de Angola är statsägd, liksom
samtliga radiokanaler och alla TV-kanaler utom en, TV Zimbo. Den har
utvecklats i en mer pluralistisk riktning på senare tid genom att ge mer tid åt
oppositionspartier och genom att sända debatter om aktuella samhällsfrågor
med deltagare som företräder olika åsiktsinriktningar.
Inga inskränkningar i användandet av internet förekommer och enligt de
senaste uppgifterna har närmare 30 procent av angolanerna tillgång till
internet.
Medborgarna har inte tillgång till information från myndigheterna.
Mötes- och föreningsfrihet
I konstitutionen garanteras mötes- och föreningsfrihet. Mötesfrihetslagen
kräver att myndigheterna underrättas före planerade demonstrationer.
Myndigheterna har 24 timmar på sig att komma med invändningar.
Demonstrationer avslås i vissa fall utan uppenbar laglig grund. Det
förekommer även att myndigheterna inte svarar, vilket uppfattas som att
demonstrationen kan genomföras, men att den sedan stoppas med brutalt
7 (16)
våld av polis och säkerhetsstyrkor. Godtyckliga frihetsberövanden sker också
i samband med demonstrationer.
Personer kan ansluta sig till fackliga, politiska och religiösa organisationer.
Den största fackliga organisationen i landet är starkt kopplad till
regeringspartiet MPLA.
Ett exempel på begränsningar i mötesfriheten är det uppmärksammade fallet
med de så kallade 15 + 2-aktivisterna. Medlemmarna i gruppen samlades för
att bland annat läsa ur, och diskutera, Gene Sharps bok ”From Dictatorship to
Democracy”. De fängslades i juni 2015 och dömdes i mars 2016 för bland
annat förberedelse till uppror och medlemskap i en kriminell organisation.
De fängslade aktivisterna frigavs vid halvårsskiftet 2016, först villkorligt och
sedan i samband med en allmän amnesti.
Religions- och övertygelsefrihet
Konstitutionen slår fast att staten är sekulär och att religions- och
samvetsfrihet råder. För att lagligt erkännas måste religiösa grupper
godkännas av regeringen. För detta krävs att gruppen samlar 100 000
namnunderskrifter från minst 12 av Angolas 18 provinser. Religiösa grupper
måste lämna in dokumentation om sin lära, organisationsstruktur, ledare och
hur länge man varit verksam i landet till justitie- och
människorättsministeriet, som godkänner och registrerar ansökningarna.
Någon ny religiös grupp har inte godkänts sedan 2004.
Det faktum att en religiös grupp saknar godkännande från regeringen
innebär inga inskränkningar i medlemmarnas möjlighet att utöva sin tro.
Däremot kan regeringen upplösa en organisation genom att hävda att den är
olaglig, vilket kan tillämpas godtyckligt. Ett exempel är då polisen i april 2016
ingrep för att upplösa en religiös grupp, ”Luz do Mundo” (Världens ljus), som
inte hade godkänts och som regeringen hävdade var samhällsfarlig. Aktionen
resulterade i ett stort antal döda, varav 13 civila och 9 poliser. Ledaren
Kalupeteka dömdes till 28 års fängelse för mord och försök till mord.
8 (16)
V. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
Rätten till arbete, rättvisa arbetsvillkor och relaterade frågor
Angola har ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner. Det nationella
fackförbundet UNTA (Uniao Nacional de Trabalhadores de Angola) och det
internationella ITUC (International Trade Union Conference) gör regelbundet
yttranden om konventionernas efterlevnad som, ibland med ganska lång
fördröjning, besvaras av regeringen.
Rätten till arbete slås fast i konstitutionen, men arbetslöshet och
undersysselsättning är utbrett i Angola. Mellan 20 och 25 procent av
befolkningen i arbetsför ålder beräknas vara arbetslösa.
Diskriminering i arbetslivet på grund av kön, hudfärg, religion, politisk åsikt,
etnisk tillhörighet eller liknande är olagligt. Arbetslagstiftningen slår fast att
kvinnor fritt har rätt att välja anställning utan diskriminering och med samma
rättigheter som män, men i praktiken är kvinnor diskriminerade. Män har
bättre karriärmöjligheter, bland annat eftersom föräldrar ofta låter pojkar gå
längre i skolan än flickor som därför får en bättre utbildning. En mycket stor
andel av de angolanska kvinnorna arbetar i den informella sektorn som
hembiträden och gatuförsäljare (”zungueiros”).
Angola fick en ny arbetslagstiftning 2015, i vilken finns detaljerade regler om
löner och arbetstider. Det finns även lagstadgade minimilöner, något som
gäller i den formella sektorn. Den övervägande delen angolaner arbetar
emellertid i den informella sektorn, till exempel inom jordbruket, som inte
omfattas av reglerna.
Barnarbete är olagligt, men förekommer, särskilt på landsbygden. I städerna
arbetar många barn som gatuförsäljare.
Förhållandena i diamantutvinningsindustrin har uppmärksammats, med
uppgifter om att framförallt ett lokalt folkslag Chokwe och kongolesiska
invandrare utsätts för grym och kränkande behandling av de stora
diamantbolagens privata säkerhetstjänster. Det har funnits uppgifter om
mord, tortyr och inhuman behandling och att även polis och
säkerhetstjänsten är inblandad. Gästarbetare i diamantindustrin exempelvis
från grannlandet Demokratiska republiken Kongo uppges fortsatt utsättas
9 (16)
för kränkande behandling av myndigheterna i de diamantrika
Lundaprovinserna, men det är ofta svårt att få insyn i förhållandena.
Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Tillgången till vård är ytterst begränsad för stora grupper i det angolanska
samhället. Den ekonomiska krisen som inleddes 2015 har lett till en svår
brist på medicin, vacciner och sjukvårdsutrustning. Tillgången till sjukvård är
mycket ojämnt fördelad. Samhällets toppskikt reser ofta till Europa eller
Sydafrika för vård, medan de i samhället som lever i fattigdom saknar tillgång
till basal hälsovård. Korruptionen inom sjukvården är omfattande. För att få
behandling på ett allmänt sjukhus krävs att personalen får en summa pengar,
även om sjukvården ska vara fri. Dessutom måste vårdtagaren själv skaffa
och bekosta handskar, sprutor, medicin och annat som behövs.
Hälsotillståndet i landet är dåligt, med utbredd barnadödlighet och låg
förväntad livslängd. Den förväntade livslängden 2015 var för män 51 år och
för kvinnor 54 år. Ett stort antal människor dör varje år i malaria och i slutet
av 2015 bröt en gula feber-epidemi ut i Viana utanför Luanda som krävde
mer än 500 dödsoffer. Andelen av befolkningen med hiv uppgår till 2-3
procent.
Brister i mödra- och förlossningsvård är ett stort problem. Enligt
lagstiftningen är aborter endast tillåtna för att rädda moderns liv, i annat fall
kan abort ge upp till tre års fängelse. Kunskapen om preventivmedel är
bristfällig i breda grupper av det angolanska samhället och
sexualundervisning förekommer inte av religiösa och kulturella skäl.
Mödradödligheten uppgår till 477 per 100 000 levande födda.
Barnadödligheten är 157 per 1 000 levande födda.
Rätten till utbildning
Utbildning är gratis och obligatorisk till och med sjätte klass. Detta gäller för
barn med födelsebevis. För bara några år sedan registrerades endast en
tredjedel av barnen och de övriga barnen utan födelsebevis tilläts av
myndigheterna att gå i skola bara till och med fjärde klass.
För den grundläggande utbildningen (primary school) mellan sju och elva år är
deltagandegraden för angolanska barn 70-85 procent för att sedan sjunka till
20-25 procent på nästa nivå som är mellan 11 och 14-15 år (secondary school),
10 (16)
Barn i städer går i skola i större utsträckning än barn på landsbygden. Fler
pojkar än flickor deltar i undervisning, särskilt på mellanstadiet. Även om
skolan ska vara gratis förekommer avgifter för skolornas drift och underhåll.
Även mutor till korrupta lärare eller skolledare för att barnen ska få plats
förekommer, vilket gör det svårt för de fattigaste hushållen att låta sina barn
gå i skola.
Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Inkomsterna är mycket ojämnt fördelade i befolkningen på 25,8 miljoner.
Enligt en rapport från Freedom House 2015 uppges nära hälften av befolkning
leva på mindre än 1,25 USD om dagen. Världsbanken uppskattar att 70
procent av befolkningen lever på mindre än 2 USD om dagen. Bristen på
vatten och sanitära missförhållanden bidrar till spridning av sjukdomar och
ökad dödlighet.
Rätten till bostad och ett drägligt liv slås fast i konstitutionen, men
verkligheten är att många angolaner bor i kåkstäder (musseques), i Luanda med
omnejd. Det förekommer att myndigheterna river hela kvarter eller
stadsdelar för att senare genomföra kommersiella projekt såsom
shoppingcenter och motorvägar, men också bostäder, så kallad ”social
housing”. Många människor kan då bli hemlösa eller förflyttas till någon
avlägsen förort långt ifrån sin invanda livsmiljö. I samband med
tvångsvräkningar, rivningar och protester mot dessa sätts ofta polis och
säkerhetsstyrkor in och det kan bli våldsamma sammandrabbningar.
Angola placerar sig på plats 149 av 188 i UNDP:s index för mänsklig
utveckling.
VI. RÄTTEN ATT INTE UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING
Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Konstitutionen och annan nationell lagstiftning slår fast jämställdhet mellan
kvinnor och män som en mänsklig rättighet. I realiteten är kvinnors
möjlighet att åtnjuta sina rättigheter begränsad. Även om den nationella
lagstiftningen i hög grad fastslår kvinnors rättigheter tar den traditionella
sedvanerätten ofta över till kvinnors nackdel i fråga om äktenskap, arv,
äganderätt och vårdnad av barn. Flickor har sämre möjligheter till utbildning
11 (16)
och får inte sällan stanna i hemmet och hjälpa till med hushållet och yngre
syskon. Kvinnorna har en svagare ställning än män på arbetsmarknaden.
Våld i hemmet är kriminaliserat. Dock saknas fortfarande de juridiska
verktygen och mekanismerna för att tillämpa lagstiftningen. En gemensam
rapport från familje-, inrikes- och socialministerierna visade att det varit en
ökning av våld mot kvinnor de senaste två åren, men att uppföljningen av
dessa fall har varit bristfällig.
Könsstympning tas inte upp i lagstiftningen, men utgör inget utbrett
problem i Angola.
Barnets rättigheter
Barn utgör nästan hälften av Angolas befolkning och av den totala
befolkningen utgör personer under 24 år två tredjedelar. Barnkonventionen
har inkorporerats i nationell lagstiftning genom barnlagen från 2012. Det
Nationella institutet för barn (INAC) och det Nationella rådet för barn
(CNAC) samordnar och genomför regeringens barnpolitik. Angola har ett
omfattande samarbete med FN:s barnfond UNICEF, vars senaste rapport
från 2015 visar att barnens situation förbättrats avsevärt sedan
inbördeskrigets slut 2002, till exempel genom att fler barn går i skolan.
En tiondel av alla angolanska barn saknar en eller två föräldrar till följd av
inbördeskriget. Föräldralösa barn är särskilt utsatta, liksom de många barn
som inte lever med sina biologiska föräldrar och de barn som växer upp i
fängelse eller som gatubarn. I och med den ekonomiska krisen de senaste
åren har gatubarnen blivit allt fler.
Även om det finns visst lagskydd mot barnarbete tvingas i praktiken barn
från familjer som lever i fattigdom, framför allt på landsbygden, till arbete
för att bidra till familjens försörjning. Bland flickor är barnäktenskap och
tidiga graviditeter ett stort problem. Sju procent av alla flickor i åldern 12-14
år har fött sitt första barn och i åldersgruppen 15-18 är siffran 55 procent.
Angola är ett ursprungsland för handel med barn. Barnen hamnar ofta i
Sydafrika, DRK, Namibia och europeiska länder, främst Portugal. All
prostitution, inklusive med barn, är olaglig, men barnprostitution
förekommer trots detta. Barnpornografi är förbjudet.
12 (16)
Värvning till landets väpnade styrkor kan ske vid 18 års ålder. Brott
begångna av barn över 16 år lagförs i vanliga domstolar, medan yngre
brottslingar hänvisas till en särskild domstol i Luanda för minderåriga.
Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Det finns tre dominerande språkliga grupper: ovimbundo, mbundo och
bakongo i Angola. Tillsammans utgör de 77 procent av Angolas befolkning
och alla tre grupper finns representerade i regeringen.
Sanfolket, som är ett av världens äldsta urfolk, återfinns i ett flertal länder i
södra Afrika, däribland Angola, där de utgör landets äldsta folkslag och utgör
uppskattningsvis en promille, eller 25 000 människor, av totalbefolkningen i
dag. Sanfolket, som företrädesvis finns i de södra provinserna Huila, Cunene
och Cuando Cuango, lever ofta i extrem fattigdom, ofta i landområden som
ännu har landminor. Analfabetismen är utbredd och beroende på att många
skolor förstördes under inbördeskriget, brist på födelsebevis samt
diskriminering är det få barn som går i skolan. Dödligheten är hög på grund
av brist på allmän hälsovård.
Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homosexualitet och samkönat sexuellt umgänge är förbjudet enligt lag och
påföljderna är böter eller straffarbete. Det finns dock inga uppgifter om att
hbtq-personer straffas på grund av sin läggning eller könsidentitet. Inte heller
att de förföljs eller utsätts för någon av staten sanktionerad diskriminering.
Toleransen för hbtq-personer synes öka.
Flyktingars och migranters rättigheter
Angola samarbetar med UNHCR och IOM i flykting- och asylfrågor. Enligt
UNHCR fanns det 50 000 flyktingar i landet. De flesta flyktingarna kommer
från Demokratiska republiken Kongo. Under 2016 antogs ett
presidentdekret som innebär att flyktingskälen för personer från Liberia,
Rwanda och Sierra Leone upphör.
I juni 2015 antog Angola en ny asyllag. Den nya lagen föreskriver att
asylsökande ska tas emot i särskilda mottagningscenter. Dock har några
sådana ännu inte inrättats och lagen tillämpas ännu inte. Personer som får
flyktingstatus ska ha rätt tillgång till sjukvård och utbildning.
13 (16)
Fram till freden 2002 flydde många människor från Angola och det
uppskattas att det än i dag finns 20 000 angolaner i vardera DRK, Zambia
och Sydafrika/Namibia.
Från grannlandet DRK kommer illegala immigranter för att arbeta i de
diamantrika provinserna Lunda Norte och Lunda Sul. De som fastnar i
polisens operationer utsätts för omild behandling av den angolanska polisen
och utvisas.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Diskriminering av personer med funktionsnedsättning är förbjuden enligt
lag. Civilsamhällesorganisationen Handicap International uppskattar att det
finns en halv miljon människor med olika funktionsnedsättning i Angola,
flera av dessa har skadats av minor och andra spränganordningar under
inbördeskriget. Bara cirka 30 procent av dessa har möjlighet att ta del av de
tjänster som staten tillhandahåller i form av rehabilitering, skolgång,
utbildning och rådgivning. En förklaring är statens ojämna och otillräckliga
tilldelning av medel. Socialministeriet försöker hjälpa personer med
minskador, men generellt har personer med funktionsnedsättning svårt att få
tillgång till vårdinrättningar, arbete och utbildning. Byggnader med
ministerier och statliga myndigheter saknar anpassning för
funktionsnedsättning, liksom allmänna transportmedel.
Personer med funktionsnedsättning utsätts för social stigmatisering.
Föräldrar undviker till exempel att ta med barn med funktionsnedsättning på
bussar och andra allmänna transportmedel. Personer med psykisk
funktionsnedsättning undantas i konstitutionen och vallagarna från rätten att
rösta.
14 (16)
Ratifikationsläget avseende centrala konventioner om mänskliga
rättigheter
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant
on Civil and Political Rights (ICCPR) ratificerades år 1992. Det fakultativa
protokollet om enskild klagorätt ratificerades 1992 och det fakultativa
protokollet om avskaffandet av dödsstraffet signerades år 2013
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International
Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) ratificerades år 1992.
Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har inte ratificerats.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, International
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (ICERD)
ratificerades år 2013.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor,
Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women
(CEDAW) ratificerades år 1986. Det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt ratificerades år 2007.
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or
Degrading Treatment or Punishment (CAT) och det fakultativa protokollet om
förebyggande av tortyr ratificerades år 2013.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC)
ratificerades år 1990. Det tillhörande protokollet om barns indragning i väpnade
konflikter ratificerades år 2007. Det tillhörande protokollet om handel med
barn, barnprostitution och barnpornografi ratificerades år 2005.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention
on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) signerades år 2014.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, International Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearances (ICED) ratificerades år
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees (Refugee
Convention) och det tillhörande protokollet ratificerades år 1981.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, Rome Statute of the
International Criminal Court (ICC) signerades 2002.
15 (16)
Regionala instrument
Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter, African Charter on
Human and Peoples Rights (ACHPR), ratificerades år 1990.
Tilläggsprotokollet om kvinnors rättigheter ratificerades år 2007.
Afrikanska stadgan om barnens rättigheter och välfärd, African Charter on the
Rights and Welfare of the Child, (ACRWC), ratificerades år 1992.
Exempel på svenskt och internationellt arbete rörande mänskliga
rättigheter, demokrati och rättsstatens principer
Sverige arbetar brett, bland annat i FN:s råd för mänskliga rättigheter liksom
i bilaterala kontakter för att stärka respekten för mänskliga rättigheter,
demokrati och rättstatens principer. Den svenska ambassaden i Luanda
deltar i det EU-gemensamma arbetet med mänskliga rättigheter och arbetar
aktivt med att följa människorättsfall. Sedan 2006 har Sverige inte längre
utvecklingssamarbete med Angola, men den svenska ambassaden deltar i
EU-delegationens möten för utvecklingsfrågor i Angola, som erhåller medel
från Europeiska Utvecklingsfonden (EDF), där Sverige är en bidragsgivare.
I den senaste granskningen av Angola i FN:s universella
granskningsmekanism (UPR) gav Sverige rekommendationer bland annat
om att undersöka påståenden om brott mot de mänskliga rättigheterna som
säkerhetsstyrkorna anklagas för och se till att förövarna ställs inför rätta, att
skydda och främja yttrandefriheten samt att upphäva de rådande straffrättsliga
lagarna om förtal.
16 (16)
