karl x gustav

karl x gustav
Karl_X_Gustav.indd 1
09-06-25 15.54.10
Karl X Gustav
En biografi
Björn Asker
historiska media
Karl_X_Gustav.indd 3
09-06-25 15.54.11
Tidigare arbeten av författaren:
Officerarna och det svenska samhället 1650–1700 (1983)
I konungens stad och ställe. Länsstyrelser i arbete 1635–1735 (2004)
Stormakten som sjömakt (red., 2005)
Hur riket styrdes. Förvaltning, politik och arkiv 1520–1920 (2007)
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
info@historiskamedia.se
www.historiskamedia.se
© Historiska Media och Björn Asker 2009
Faktagranskning: Stellan Dahlgren och Helmut Backhaus
Sättning: Gyllene Snittet
Omslag: Jacob Wiberg
Omslagsbild: Tronarvingen Karl X Gustav av den franske
konstnären Sébastien Bourdon (1616–1671), som var
drottning Kristinas hovmålare 1652–1653. Foto: © Nationalmuseum
För- och eftersättsblad: Karl X Gustavs handstil. Foto: Kurt Eriksson, Riksarkivet
Tryck: ScandBook, Falun 2009
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-85873-80-7
Karl_X_Gustav.indd 4
09-06-26 09.44.11
Innehåll
Mannen och eftermälet 9
Först men sist av pfalzarna 9
De svala beundrarna 11
Bronsryttaren 14
Den unge pfalzgreven och hans familj 17
Av kunglig börd 17
Migranten från Pfalz 19
På Stegeborg 21
Till hovet i Stockholm 26
En furstlig utbildning 27
Kontaktnät i vardande 32
Från student till volontär 35
Akademiska preludier 35
Student i Uppsala 37
Ut i Europa 40
Frankrike 43
Hem till Sverige 49
Furste i disponibilitet 51
I fält med Torstenson 56
Slaget vid Leipzig 57
En tjugoårig överste 63
Fälttåg i Holstein och Jylland 65
I kejsarens arvländer 68
Krigarens frestelser 71
Karl_X_Gustav.indd 5
09-06-25 15.54.11
Friare och generalissimus 75
Debatten om Kristina 76
Ett förväntat kusingifte 78
Den försmådde friaren 81
Av ungdoms oförstånd 86
Belägringen av Prag 91
Fredsexekutorn 92
La belle Tarente 99
Tronföljaren 102
Den ovillige successorn 102
Tronföljdsfrågan avgörs 106
Arvfursten på Borgholm 110
Mat, dryck och nätverk 113
Den avvärjda abdikationen 115
Inför tronskiftet 120
6 juni 1654 124
Hans rike och dess grannar 129
Sverige, Finland och provinserna 129
Kungen, riksrådet och riksdagen 131
Adel, präster, borgare och bönder 134
Presidenter, landshövdingar, generaler och biskopar
Kunglig Majestäts militie 139
Den hatiske juten och andra falska fiender 143
Regent och inrikespolitiker 147
Giftermålet 148
Reduktion och räfst 152
Folket, kriget och propagandan
Ständerna och kriget 159
Reformer med förhinder 161
På väg mot enväldet? 167
Skrivbordsmänniskan 170
135
156
Kriget i Polen 173
Riksrådet och kriget 174
Krig utan pengar 178
En kunglig republik 181
Karl_X_Gustav.indd 6
09-06-25 15.54.11
Framgångarnas halvår 183
Nya allianser 194
Tredagarsslaget vid Warszawa 198
Från Warszawa till Labiau 206
Det avbrutna fälttåget 210
Över Bälten till Roskilde 213
Kungariket Danmark 214
I Torstensons spår 216
Erövringen av Frederiksodde 222
Tåget över Lilla Bält 224
Tåget över småöarna 229
De andra fronterna 237
Freden i Roskilde 246
Motgångarnas år 250
Kungamöte 251
Krigsförberedelser 252
Sjöslaget i Öresund 258
Stormen mot Köpenhamn 262
Defensivkrig 267
Preussen, Kurland och Norge 272
Fast icke ett ben igenkommer 275
Kungens död 276
Livläkarens berättelse 281
Personen Karl Gustav 283
Arvet efter Karl Gustav 287
Förmyndarregeringen 288
Oliva, Köpenhamn och Kardis 290
Änkan och den lille sonen 292
Danmark i Skåne 293
Testamentsakten 294
Noter
296
Kronologiska hållpunkter i Karl X Gustavs liv 311
Källor och litteratur 315
Personregister
Karl_X_Gustav.indd 7
327
09-06-25 15.54.11
Den unge pfalzgreven och hans familj
Den blivande konung Karl X Gustav föddes på Nyköpingshus fredagen den
8 november 1622 som son till pfalzgreve Johan Kasimir och prinsessan
Katarina av Sverige. Enligt faderns anteckningar skedde nedkomsten ”morgens frühe zwischen 2 undt 3 Uhren”, det vill säga mellan klockan två och
tre om natten. På mödernet härstammade den nyfödde gossen från Gustav
Vasa, på fädernet tillhörde han en gren av den urgamla sydtyska ätten Wittelsbach. Söndagen den 24 november döptes han i Nyköping och fick i
dopet namn efter två kungar av Sverige: sin morfar, Karl IX, och sin morbror, Gustav II Adolf. En tidigare son till fursteparet, kallad Karl Fredrik,
hade fötts i Pfalz 1618 men avlidit efter några månader. Däremot hade Karl
Gustav vid födelsen två systrar av vilka en, Kristina Magdalena, skulle leva
till vuxen ålder.17
Av kunglig börd
Furstliga och adliga ätter lever och dör med anfaderns inomäktenskapliga
manliga ättlingar, även om naturen ibland har måst hjälpas på traven genom
adoptioner. Så har det varit sedan medeltiden. Detta betyder inte att de
ingifta kvinnornas börd varit oväsentlig, tvärtom. Släkten, börden, var snarast viktigare än brudens person. Detta gällde inte bara inom adeln utan
också bland ofrälse. Ett av många tecken på det är att gifta kvinnor i Sverige
ännu på 1700-talet brukade behålla sin faders släktnamn, om det fanns
något, i stället för att anta mannens.
I stormaktstidens Sverige var äktenskapet därför lika mycket ett band
mellan släkter som mellan individer. Oavsett makarnas börd var det emellertid mannen och inte kvinnan som var familjens överhuvud. I sin husfaderliga roll stöddes han av såväl världslig som kyrklig rätt och, såvitt man
kan bedöma, av människornas allmänna föreställningar. Johan Kasimir
uppträdde med självklar auktoritet som familjeöverhuvud. Men även om
han var ättling av en gammal fursteätt så var Katarina kungadotter. Det nära
Karl_X_Gustav.indd 17
09-06-25 15.54.13
18 ·
karl x gustav
släktskapet med Sveriges regerande kungahus präglade den pfalzgrevliga
familjens hela tillvaro. För Karl Gustav blev den kungliga mödernehärkomsten livsavgörande.
Föreställningen att det kan finnas en ärftligt betingad överlägsenhet hos
vissa folkslag, socialgrupper eller släkter är ingalunda någon skapelse av
1800-talets biologer utan av långt äldre datum. Att kungar och furstar fötts
till att härska var inte bara en konventionell föreställning. Av allt att döma
ansåg man också att regerandet bäst sköttes av dem vilkas förfäder visat sig
duga till detta kall. Motsvarande synsätt gick igen när adelsmannen betraktades som självklart skickad att befalla över bonden. Naturligtvis visste man
att det fanns odugliga furstar och att adelsmannen kunde vara en mindre
kapabel officer än den ofrälse. Men vid bedömningen av individen utgick
man i förstone från hans släkt och inte från hans person.18
I linje med det synsätt som här skisserats ansågs Karl Gustav redan från
födseln ämnad för stora uppgifter, värdiga hans höga härkomst. Detta innebar inte att pojkens bana var utstakad. Fadern hade fördrivits från de små
egendomar han besuttit nere i Tyskland och Karl Gustavs möjligheter att i
sinom tid etablera sig som tysk småfurste måste ha tett sig ytterst ovissa.
Även om modern var svensk kungadotter hade han heller ingen arvsrätt till
Sveriges krona. Tronföljden reglerades av den arvförening som ständerna
antagit på riksdagen i Norrköping 1604. Denna tillerkände i första hand
arvsrätt åt Karl IX:s äldste son Gustav Adolf och dennes manliga arvingar.
Därefter skulle tronföljden övergå till Karls yngre son hertig Karl Filip och
sedan till Johan III:s son hertig Johan, med deras respektive manliga ättlingar. I sista hand skulle kronan, liksom enligt en tidigare arvförening från
1590, gå till kungahusets kvinnliga medlemmar. Till dessa föreskrifter kom
en rad andra villkor. Regenten måste vara av den evangeliska läran, det vill
säga lutheran, och det gällde också regentens maka eller make. Den som
gifte sig med någon av ”villfarande falsk religion” skulle mista sin arvsrätt.
Katarina hade därför mist successionsrätten när hon ingick äktenskap med
Johan Kasimir, som inte var av den lutherska utan av den kalvinistiska läran.
Om prinsessors barn sade arvföreningen överhuvudtaget ingenting.19
Ändå fanns tankarna på Karl Gustav som svensk tronföljare redan från
början. Vid hans födelse fanns det nämligen ingen tronarvinge. Av de tre
manslinjer som arvföreningen räknade med fortlevde endast kung Gustav
Adolfs, eftersom hertigarna Karl Filip och Johan var döda. Gustav Adolf
Karl_X_Gustav.indd 18
09-06-25 15.54.13
den unge pfalzgreven och hans familj
· 19
hade 1620 ingått äktenskap med Maria Eleonora av Brandenburg, men den
dotter hon nedkommit med följande sommar var dödfödd. Drottningen
var ung och skulle förhoppningsvis kunna skänka sin man en arvtagare
framöver, men successionen hängde trots allt på en skör tråd. Vad skulle
exempelvis hända om kungen stupade i strid? Det fanns inte någon närmare blodsförvant till honom än systern Katarina, arvsberättigad eller ej.
Frågan om den omedelbara tronföljden löstes tills vidare genom prinsessan
Kristinas födelse i december 1626, men vad skulle hända om hon föll ifrån?
I Polen fortlevde Sigismunds gren av Vasaätten, som fortfarande gjorde
anspråk på Sveriges tron. De polska Vasarna var dock med sin katolska tro
oacceptabla i den lutherska renlärighetens Sverige och hade också uteslutits
ur tronföljden redan år 1600. Formellt hade Karl Gustav ingen arvsrätt till
Sveriges tron. I praktiken var han inte ens efter Kristinas födelse särskilt
långt från tronföljden.
Migranten från Pfalz
Prinsessan Katarina hade när hon ingick äktenskap med Johan Kasimir
knappast gjort något lysande parti. För Vasatidens svenska kungabarn var
det överhuvudtaget svårt att finna ståndsmässiga makar, ty de protestantiska kungahusen var lätt räknade. Dessutom var förbindelserna med dem,
det vill säga med England och Danmark, inte alltid vänskapliga. Blickarna
vändes därför regelmässigt mot de många tyska furstehusen. Hertig Karl,
den blivande Karl IX, hade 1579 förmälts med Maria, dotter till kurfursten
av Pfalz. I detta äktenskap föddes prinsessan Katarina, Karl Gustavs mor
och Gustav II Adolfs äldre halvsyster.20
Kurfursten tillhörde huset Wittelsbachs pfalziska gren, vars besittningar
genom upprepade arvskiften splittrats alltmera. Karl Gustavs farfar, pfalzgreve Johan I av Zweibrücken, efterlämnade vid sin död 1604 till yngste
sonen Johan Kasimir endast slottet Neukastel med underlydande gods i
södra Pfalz. Hans äldre bror ärvde pfalzgrevskapet Zweibrücken. Titeln
pfalzgreve vid Rhen, som Johan Kasimir förde, var således bara en markering av hans arvsrätt. Detsamma gällde titeln hertig i Bayern, vilken Johan
Kasimir också bar. Dock skulle hans sonson kung Karl XI faktiskt ärva
Zweibrücken år 1681.
Johan Kasimir, som var född 1589, hade i Heidelberg fått en omsorgsfull
uppfostran följd av omfattande studieresor i Nederländerna, England,
Karl_X_Gustav.indd 19
09-06-25 15.54.13
20 ·
karl x gustav
Frankrike, Italien och Spanien. Hösten 1613 styrde han kosan norrut mot
Sverige. Protestantiska tyska furstar hade gett honom i uppdrag att som
frände till det svenska kungahuset söka stöd mot katolikerna, men utan tvivel reste han också för att befordra sin egen lycka. På Gripsholm, där hovet
då vistades, mötte han prinsessan Katarina, och efter några månader
begärde han hennes hand. Till Johan Kasimirs nackdel talade emellertid
både hans blygsamma ekonomiska tillgångar och att han inte var lutheran
utan tillhörde protestantismens kalvinistiska gren. Trots det lyckades han
med sin föresats. Sveriges ömtåliga utrikespolitiska läge gjorde Gustav II
Adolf angelägen om ett gott förhållande till de tyska släktingarna, och även
Karl IX:s änkedrottning Kristina, Katarinas styvmor, stödde äktenskapsplanerna. Däremot motarbetades de av rikskanslern Axel Oxenstierna, som
oroade sig för de ekonomiska konsekvenserna. En kungadotters äktenskap
var nämligen inte bara politiskt utan också finansiellt en statsangelägenhet
med vittgående följder. I detta fall medförde det utbetalningen av Katarinas
arv efter sin far och av en ansenlig brudskatt. Efter långdragna förhandlingar kunde äktenskapskontraktet undertecknas och bröllopet firas i Stockholm den 11 juli 1615. I väntan på att kontraktsbestämmelserna skulle uppfyllas stannade Johan Kasimir och hans gemål kvar i Sverige, där de
residerade på Västerås slott. I själva verket kom brudskatten aldrig att erläggas, men sedan arvet delvis utbetalats nåddes en uppgörelse. I början av
1618 lämnade Johan Kasimir och Katarina Sverige för att slå sig ned på Kleeburg, ett slott i Elsass (Alsace) som ägdes av hans äldre bror pfalzgreve
Johan II av Zweibrücken.
Samma år som fursteparet bosatte sig på Kleeburg utbröt trettioåriga
kriget. Konflikten utlöstes av att invånarna i Böhmen, vars huvudstad Prag
var en av de viktigaste orterna i Tysk-romerska riket, avsatte sin kung Ferdinand. Som konung valde de i stället den kalvinistiske kurfursten Fredrik
av Pfalz, som var ledare för de tyska protestanterna. Avsättningen av habsburgaren Ferdinand, vilken stod i tur att bli tysk-romersk kejsare, kunde
aldrig godtas av hovet i Wien. Kampen inleddes av protestanterna i ett prekärt underläge gentemot den mäktige kejsaren. Våren 1620 begav sig Johan
Kasimir till Sverige för att på kung Fredriks vägnar begära hjälp hos sin svåger Gustav Adolf. Resultatet blev magert och Fredrik skulle innan året var
slut besegras av de kejserliga i slaget vid Vita berget väster om Prag. Däremot kom pfalzgreven att spela en viktig roll i den friarresa till Berlin som
Karl_X_Gustav.indd 20
09-06-25 15.54.13
den unge pfalzgreven och hans familj
· 21
Gustav Adolf gjorde samma år och som ledde till dennes äktenskap med
Maria Eleonora av Brandenburg. Under tiden försvårades det pfalzgrevliga
hushållets situation av de katolska truppernas framgångar. På hösten övergav familjen Kleeburg för att ta sin tillflykt till Strassburg (Strasbourg),
huvudort i det vid 1600-talets början ännu tyska Elsass.
Den fattige pfalzgreven i Strassburg var en viktigare person för sin kunglige frände än vad man skulle kunna tro. Han spelade en roll som energisk
sambandsman och propagandist för Sverige hos de tyska protestanterna.
Men han hade också betydelse på ett annat och högre plan. Det svenska
kungahuset, som aldrig varit talrikt, hade nämligen på kort tid mist flera
medlemmar utan att nya tillkommit. Gustav II Adolfs syster Maria Elisabet,
gift med Johan III:s son hertig Johan, hade liksom sin make avlidit 1618. I
januari 1622 följdes hon i döden av brodern Karl Filip, som några år tidigare
varit kandidat till den ryska tsartronen. Kung Gustav Adolfs och drottning
Maria Eleonoras nyligen ingångna äktenskap var ännu barnlöst. Sådant var
läget när Gustav Adolf efter Karl Filips död återkallade sin syster och hennes pfalzgreve till Sverige, och samtiden uppfattade mycket riktigt detta
som en dynastisk säkerhetsåtgärd. Familjen anlände i slutet av juli 1622,
med Katarina havande i femte månaden. Till Tyskland skulle fursteparet
aldrig återvända.21
På Stegeborg
Redan före sin slutgiltiga överflyttning till Sverige hade Johan Kasimir på
flera sätt gjort sig nyttig hos sin svåger, och Gustav Adolf fortsatte att ta
hans tjänster i anspråk. Under flera år på 1620-talet pålades han i kungens
frånvaro en tung börda som ledare av försvarsväsendet i hemlandet, med
ansvar för soldatutskrivningar, truppmönstringar, organisation, utrustning
och transporter till krigsskådeplatsen. Johan Kasimirs auktoritet som furste
och kungasvåger gjorde honom också lämpad att tala upprorisk allmoge
tillrätta, exempelvis i Småland 1626 och 1628.
Gustav Adolf uppskattade i hög grad svågerns energi och administrativa
duglighet. I början av 1631, när kungen sedan ett halvår befann sig i Tyskland, anförtrodde han Johan Kasimir högsta ansvaret över rikets finanser.
Detta var naturligtvis en synnerligen viktig befattning, även om det bör tillläggas att pfalzgrevens personliga insatser inom finansförvaltningen inte
har undersökts av forskningen. I alla händelser innebar Gustav Adolfs död
Karl_X_Gustav.indd 21
09-06-25 15.54.13
över bälten till roskilde
· 229
terna med vad huset förmådde, och de fångna danskarna fick äta vid
kungens bord. Efter måltiden höll Karl Gustav krigsråd med Wrangel, Karl
Magnus av Baden, Klas Tott, den danske överlöparen Corfitz Ulfeld samt
några andra högre befäl. Eftersom Fyn saknade fästningar rörde sig diskussionen framförallt om en eventuell fortsatt marsch mot Själland. I ett brev
till Mattias Biörenklou slog kungen fast att övergången av Lilla Bält var ett
Guds nådeverk. Där på tisdagen ”strömmen gick helt ren”, skrev han, ”jag
lördagen med hela armén över marscherade”.248
Tåget över småöarna
Söndagen den 31 januari 1658 mitt under högmässan anlände kung Karl
Gustav med sin svit till Odense, Fyns största stad, där gudstjänsten avbröts
och kungen högtidligt togs emot av biskopen, borgmästaren och stadens
råd. Odense hade redan föregående kväll tagits i besittning av svenskarna,
som där tillfångatagit Ulrik Christian Gyldenløve och tre danska riksråd.
Strax efter middagen, som åts i borgmästarens hus, for kungen vidare till
Dalum Kloster, några kilometer söder om staden. Där skulle han stanna till
den 4 februari, och där hölls ett par av de överläggningar som i den vetenskapliga polemiken om tåget över Bält blivit så omdiskuterade.
Redan den 31 skickades Karl Gustav Wrangel med större delen av rytteriet till Nyborg på Fyns östra kust, mittemot Korsør på Själland. I fjorden
utanför låg fyra infrusna danska örlogsskepp, som med hjälp av draglinor
lyckades flytta sig så långt ut från kusten med att de inte längre nåddes av
elden från det lätta svenska fältartilleriet. Där höll de sig ända till fredsslutet några veckor senare, alltmedan svenskarnas operationer fortsatte.
Underrättelser inlöpte om att isen bar åtminstone en bit ut i Stora Bält, men
också i de mindre sunden mellan öarna Fyn, Tåsinge, Langeland och Lolland. Kungen befallde Wrangel att genast förbereda en ny isövergång, men
riksamiralen var tveksam. Över isen mellan Nyborg och Korsør kunde man
inte komma med en hel armé, menade han, och enligt de underrättelser han
hade var den sydligare vägen heller inte framkomlig. Kungen bestämde sig
på morgonen den 4 för att själv fara till Nyborg och ta situationen under
övervägande. Väl där nåddes han av en kurir – som ridit över isen från
Korsør – utskickad av engelska sändebudet sir Philip Meadowe, som befann
sig i Köpenhamn.249
Såväl England som Frankrike oroades av det svensk-danska kriget. I
Karl_X_Gustav.indd 229
09-06-25 15.54.53
230 ·
karl x gustav
båda länderna räknade statsledningen Sverige som en välsinnad makt och
bekymrade sig över dess utsatta läge. Alla mera betydande grannstater var
ju numera Sveriges fiender. Både danske och svenske kungen hade hösten
1657 accepterat ett franskt anbud att medla mellan de nordiska rikena, och
Karl Gustav hade till ombud vid de kommande fredsförhandlingarna utsett
geheimerådet Corfitz Ulfeld och riksrådet Sten Bielke. Något senare erbjöd
även England sin medling, vilket också det accepterades först av Danmark
och sedan av Sverige. Samtidigt förhandlade Karl Gustav i hemlighet med
den engelske lordprotektorn Oliver Cromwell om en svensk-engelsk allians mot Danmark. För att få Cromwells stöd var kungen till och med villig att avträda Bremen till England. Hans förslag innebar också att Jylland
skulle bli en engelsk besittning. Engelsmännen nappade dock inte på detta
bete.250
Meadowes kurir medförde till Karl Gustav i Nyborg underrättelsen att
kung Fredrik begärde stillestånd och utsett fredsunderhandlare som när
och var som helst kunde möta de svenska ombuden. Karl Gustav misstänkte, sannolikt inte utan skäl, att danskarna genom detta utspel framförallt ville fördröja svenskarnas framryckning så länge att isen hann gå upp.
Han lämnade tills vidare brevet obesvarat och återvände till Dalum. Dit
anlände samma kväll generalkvartermästarlöjtnanten Erik Dahlbergh med
ett länge efterlängtat besked: isen bar hela den sydliga vägen över de mindre sunden mellan Fyn och Lolland. Enligt Dahlberghs berättelse satt kungen
vid sin kvällsvard när generalkvartermästarlöjtnanten inträdde. Det var vid
detta tillfälle Karl Gustav ska ha slagit ihop händerna och utbrustit i sina
sannolikt enda bevingade ord: ”Nu, bror Fredrik, skola vi talas vid på god
svenska!” Att han sade så har vi förvisso endast Dahlberghs ord på. Kort
därpå satt i alla fall kungen i sin släde på väg till Nyborg, dit han anlände vid
tvåtiden på natten. Strax efter ankomsten ska han ha låtit väcka Wrangel
och Ulfeld. Enligt Dahlberghs berättelse misstrodde dessa herrar hans
israpporter och ställde sig avvisande till den planerade övergången. Kungen
ska så när ha låtit sig övertalas av dem och sedan gått till sängs, medan
Dahlbergh gick hem till sitt kvarter. Han ska dock knappt ha kommit dit
innan han åter kallades till kungen, som lät honom ta plats vid sin bädd och
återupptog diskussionen. Efter denna enskilda överläggning beslöt Karl
Gustav enligt Dahlbergh att ”i Herrens namn gå fort, Wrangel och Ulfeldt
må säga vad de vilja”. ”Det var ett af dessa ögonblick”, skriver F. F. Carlson,
Karl_X_Gustav.indd 230
09-06-25 15.54.53
över bälten till roskilde
· 231
”då århundradens öden väga på ögonblickets beslut i en menniskas själ.” I
verkligheten är det inte särskilt sannolikt att kungen bestämde sig på detta
vis, i enrum med en ung fortifikationsofficer. Men obestridligen beslöt han
sig natten mellan den 4 och 5 februari för att gå vidare från Fyn till Langeland.251
Kungens iver att avancera förestavades självfallet av önskan att fortast
möjligt tvinga Danmark till en för honom fördelaktig fred, innan främmande makter hunnit ingripa för att värna maktbalansen mellan de båda
nordiska rikena. Ett annat skäl var att armén inte under någon längre tid
kunde finna tillräckligt underhåll på Fyn. Den måste alltså antingen gå
framåt eller retirera till Jylland. På morgonen den 5 februari gavs order till
trupperna om att göra sig redo för en övergång från Fyn till Langeland. På
eftermiddagen skickade Karl Gustav tillbaka Meadowes kurir till Köpenhamn med beskedet att kungen avböjde Fredriks begäran om vapenstillestånd men gärna skulle förhandla om fred under engelsk och fransk medling. Tydligen var Karl Gustav mycket angelägen om att få iväg kuriren,
snabbt och samma väg han kommit, så att han inte hann märka något av de
svenska trupprörelserna.
Utsikterna för en lycklig övergång tycktes emellertid snabbt försämras,
eftersom det blåste upp från sydväst och töväder hotade. Under ett krigsråd
på eftermiddagen den 5 verkar generalerna samfällt ha avrått kungen från
den planerade ismarschen. Uppenbarligen fruktade de inte bara för själva
förflyttningen över isarna utan också för att armén vid en kommande islossning skulle isoleras på de danska öarna, alltmedan svenska flottan låg infrusen i Stockholm. Karl Gustav ska ha varit nära att låta sig övertalas, då ett
meddelande att blåsten och snögloppet trots allt inte hunnit skada isen fick
honom att ändra sig. Enligt Terlons berättelse satte sig kungen vid fyratiden
i sin släde. Åtföljd av fransmannen och Ulfeld for han söderut mot Svendborg, dit han anlände några timmar senare. Tre kavalleriregementen var då
redan på väg från Fyn till Langeland.252
Just när kungen och hans sällskap bröt upp från sin aftonmåltid kom
rapport om att en mindre spaningsstyrka hade ridit från Langeland vidare
ända till Lolland och därefter tillbaka. Det breda sundet mellan de sistnämnda öarna hade man kunnat passera i sluten trupp, och inte bara i trav
utan också i galopp. Nu tycks Karl Gustav slutgiltigt ha bestämt sig för att
sätta hela armén i rörelse. Rytteriet fick order att tåga tvärs över Langeland
Karl_X_Gustav.indd 231
09-06-25 15.54.53
232 ·
karl x gustav
och i gryningen samlas vid färjestället på dess östkust. En kurir sändes till
Wrangel som med infanteriet stod kvar längre norrut, vid Nyborg. Riksamiralen fick friheten att antingen gå rakt över till Korsør på Själland eller
följa efter kungen på den sydligare leden. Om möjligt borde han ta den
förstnämnda vägen, som var kortare och kunde leda till att de fientliga trupperna på Själland anfölls både västerifrån av honom och söderifrån av
kungen.
Efter att ha expedierat allehanda order och gått igenom posten från
Tyskland unnade sig Karl Gustav en stunds vila och lät därefter ryttarna
sitta upp. Omgiven av sin eskort for han i släde ut på isen. Det bör ha varit
strax efter midnatt den 6 februari. Natten var klar och månljus, och det blev
under dess lopp allt kallare. Isen höll men snön smälte under de framtågande hästarna, så att vattnet enligt Terlon stod mer än två fot högt. Andra
ögonvittnen uppger vattnets höjd till några tum eller en fot. Efter omkring
två mils marsch var man något före soluppgången framme i Rudkøbing på
Langeland. Karl Gustavs armékår var inte stor. Vid de tyska regementena
hade många ryttare deserterat och förbanden tycks sammanlagt inte ha
omfattat mer än mellan 3 000 och 3 500 man, befälet inräknat. I Rudkøbing
gjordes ett kort uppehåll medan kungen tog emot israpporter från de spaningsavdelningar som skickats i förväg. Alla försäkrade att isen skulle hålla.
Karl Gustav beslöt sig för att fortsätta. Till Wrangel skickades en generaladjutant med order att så fort som möjligt bryta upp med fotfolket och
artilleriet. Riksamiralen fick ta vilken väg han ville.253
Efter några timmars vila satte sig Karl Gustavs kår på förmiddagen den
6 februari åter i rörelse. Kungen följde långsamt efter i en öppen släde med
Terlon vid sin sida. Före solnedgången stod hela styrkan, efter tretton kilometers marsch över den snötäckta isen, på Lollands jord. Till svenskarnas
förvåning syntes inga danska trupper till. Kungen tog in på Grimsted gård
och skickade omedelbart en ny kurir till Wrangel med underrättelse om
framkomsten och en upprepad order att avmarschera. Till Lollands huvudort Nakskov, där en del värvade ryttare och uppbådade bönder dragits samman, skickades en trumpetare med uppmaning till kommendanten att
överlämna staden till svenske kungen. Kommendanten vägrade men borgerskapet, som fruktade stormning och blodbad, skickade på egen hand en
förhandlingsdelegation till Karl Gustav. I det läget valde också kommendanten att inte göra motstånd. Den 7 februari överlämnades stadens nyck-
Karl_X_Gustav.indd 232
09-06-25 15.54.53
över bälten till roskilde
· 233
lar, som på svenske kungens vägnar togs emot av Corfitz Ulfeld. En svensk
garnison lades in i staden, varpå huvudstyrkan fortsatte marschen. Några
hundra danska knektar, som man stötte på, gjordes ned eller tillfångatogs.
Natten mellan den 7 och 8 tillbringades i Sakskøbing, på halva vägen till
Lollands östra kust.
Riksamiralen Karl Gustav Wrangel lät med anledning av de order som
kom från kungen ånyo undersöka isen mellan Nyborg och Korsør, alltså
raka vägen över Stora Bält mellan Fyn och Själland, men bedömde sträckan
som ”icke väl praktikabel”. Tidigt på söndagsmorgonen den 7 februari
tågade han i stället söderut längs en något östligare väg än den Karl Gustav
tagit. Också Wrangels styrka var liten. Den tycks inte ha överstigit 3 000
man, mest infanteri men också artilleri och kavalleri. Klockan fyra på eftermiddagen var förtruppen framme på Langeland. I dagbräckningen den 8
fortsatte marschen, som gick långsammare än kungens eftersom kåren
huvudsakligen utgjordes av fotfolk. Den 9 februari kom Wrangel fram till
Sakskøbing, varifrån Karl Gustavs kår dagen innan marscherat vidare till
Guldborg på Lollands östra sida. Över Guldborgsund, som på det smalaste
stället mäter endast omkring 200 meter i bredd, gick Karl Gustav och hans
ryttarkår den 8 februari över till Falster. Svenskarnas huvudstyrka stannade
i Vålse på öns västra del, medan patruller sändes ut för att leta efter fienden.
Det visade sig att alla reguljära trupper dragits tillbaka, över till Själland.
Danskarna förberedde inte ens något försök att hindra svenskarnas övergång dit. Utskickade spejare kunde berätta att de var på full reträtt mot
Köpenhamn. På kvällen den 9 anlände Wrangel med sitt artilleri till kungen.
Huvuddelen av riksamiralens styrka tycks ha anslutit sig dagen därpå.254
Den 10 februari for Karl Gustav i släde över isen och de mindre öarna
Bogø och Farø till Vordingborg på Själland, uppenbarligen i avsikt att själv
undersöka lämpliga vägar för den fortsatta framryckningen mot Köpenhamn. Strax norr om staden stötte han oväntat på ett annat följe, som färdades i motsatt riktning. Det var engelsmannen Meadowe som med de
danska riksråden Joachim Gersdorff och Christen Skeel sade sig vara på väg
till de några dagar innan föreslagna fredsförhandlingarna. Kungen tog först
under bar himmel emot den oväntade delegationen, men man drog sig
sedan in på Vordingborgs slott för att fortsätta samtalet. Karl Gustav vägrade att gå med på vapenvila, ty Gud hade visat honom vägen och byggt
honom en brygga. Han betygade inte desto mindre sin fredsvilja och hän-
Karl_X_Gustav.indd 233
09-06-25 15.54.53
234 ·
karl x gustav
visade till de förhandlare han utsett, riksrådet Sten Bielke och geheimerådet
Corfitz Ulfeld, samt till Terlon som medlare. Naturligt nog ville danskarna
inte förhandla med förrädaren Ulfeld, men Karl Gustav nekade att byta ut
honom. Därefter bytte han samtalsämne och ska skämtsamt ha uttryckt sin
förvåning över att finna Englands sändebud i dessa trakter. Meadowe genmälde att han själv var än mer förvånad att finna svenske kungen i fiendeland med tvåhundra ryttare (”I answer’d, I less expected to meet him in an
enemy’s country at the head of two hundred horse”), och därmed skildes
sällskapen åt. Väl tillbaka i Vålse skickade Karl Gustav redan samma natt
hovrådet Peter Julius Coyet för att överlägga med danskarna om de yttre
förhandlingsformerna. Dagen därpå gick armén över till Själland.255
På förmiddagen den 11 februari överlade Karl Gustav på Vordingborgs
slott med sina rådgivare Karl Gustav Wrangel, Corfitz Ulfeld och Sten Bielke
om hur man i fortsättningen skulle handla. Kungen inledde med en öppen
fråga om man nu borde sluta fred, och i så fall på vilka villkor, eller om man
borde stärka sin förhandlingsposition ytterligare genom fortsatta krigshandlingar. Det sistnämnda tycks ha varit hans egen åsikt. Wrangel framhöll att fortsatt krig inte behövde utesluta samtidigt pågående förhandlingar. Ulfeld och Bielke hyste betänkligheter mot ett krig med osäker
utgång och förordade därför fredsförhandlingar. Man övergick sedan till att
diskutera vilka krav Sverige skulle ställa och utgick då från ett projekt, som
satts upp i kungens fältkansli. Fredrik III föreslogs enligt detta avstå från
mycket stora delar av Danmark, nämligen Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Saltholm och Mön. Av Norge skulle svenskarna kräva Bohus län,
Akershus län, det vill säga området kring huvudorten Kristiania, samt
Trondheims län. Återstoden av Norge skulle innehas av Sverige under trettio års tid. Slutligen skulle Island och Färöarna övergå i svensk ägo. En livlig debatt utspann sig huruvida ett sådant utfall vore möjligt, vilket kungen
hävdade. Han klargjorde dock att han vid en snabb fred kunde tänka sig att
göra betydande eftergifter. Hans anspråk på Skåne, Halland och Blekinge
var dock oeftergivliga. Utom de territoriella kraven skulle svenskarna framställa en rad andra yrkanden, bland annat om tullfrihet i Öresund. Fullmakt
gavs åt Ulfeld och Bielke att inleda förhandlingarna. Dessa påbörjades redan
samma dag, men ledde ingen vart. Den 13 konstaterade Gersdorff och Skeel
att svenskarnas oskäliga krav – vilka dock redan minskats en aning – gjorde
det nödvändigt för dem att hämta nya instruktioner hos kung Fredrik.256
Karl_X_Gustav.indd 234
09-06-25 15.54.53
över bälten till roskilde
· 235
För att ge eftertryck åt sina anspråk hade Karl Gustav redan på eftermiddagen den 11 brutit upp med sin här och tågat norrut, i riktning mot Köpenhamn. Följande dag nådde svenskarna Fakse och dagen därpå Køge, ungefär tre mil från den danska huvudstaden. Där passerade den 14 de båda
danska förhandlarna i sällskap med Meadowe och dit kom senare samma
dag även Ulfeld och Bielke tillsammans med Terlon. Underrättelsen att förhandlingarna brutit samman kom uppenbarligen som en obehaglig överraskning för Karl Gustav. Han beslöt att rycka ännu närmare Köpenhamn.
Den 15 bröt svenskarna upp och slog så småningom läger omkring två mil
därifrån, med högkvarter i Torslundemagle kyrkby. Trakten närmare
huvudstaden hade hyst danska trupper och erbjöd inte tillräckliga försörjningsmöjligheter.257
Svenska arméns marsch från Jylland över isarna till Själland är med all
sannolikhet den mest kända händelsen under Karl X Gustavs regering.
Företagets djärvhet har gjort starkt intryck på samtid och eftervärld, och för
att hitta något jämförbart har man sökt sig bakåt till Gamla Testamentets
dagar:
Att härar utan skepp
Igenom hafvet föra
Det kunde Moses blott
Och vår Carl Gustaf göra.
Frans G. Bengtsson, som såg nyktrare på Karl X Gustav än på Karl XII,
påpekade för sin del att om vintern i Ukraina blivit mindre sträng 1708–
1709 och om inte Karl XII blivit skjuten i foten vid Vorskla, så hade kanske
hans fälttåg mot tsar Peter lyckats. Då hade han inte ägt några fel eller något
dubiöst äventyrarnamn längre, ”liksom Karl X Gustav befriades från allt
sådant och fick namn om sig som en vidsynt och ansvarskännande man,
tack vare att de danska sunden fröso i rättan tid”.258
Mot detta kan invändas att Karl Gustav kanske till slut hade lyckats
komma över med fartyg om inte isen hade lagt sig. I varje fall var han inte
mer illa ute i sitt fältläger på Jylland än vad Lennart Torstenson varit på sin
tid, medan däremot Karl XII:s ryska fälttåg redan från början måste ha
framstått som ett ytterst vanskligt företag. Hur som helst lade sig isen i sunden vid månadsskiftet januari–februari 1658, och den höll. Karl Gustavs
Karl_X_Gustav.indd 235
09-06-25 15.54.53
236 ·
karl x gustav
bedömningar och beslut visade sig, från hans egen utgångspunkt sett, vara
riktiga. Inte desto mindre är tåget över Bält den händelse under hans regering som hetast debatterats av svenska historiker. Främst har striden kretsat
kring generalkvartermästarlöjtnanten Erik Dahlberghs roll som Karl Gustavs rådgivare inför övergången från Fyn till småöarna. Enligt Dahlberghs
egna uppgifter spelade han ju inte bara en viktig roll vid undersökningarna
av isens hållbarhet utan hade också en avgörande betydelse för kungens
beslut att ismarscherna skulle företas. Något som står fullständigt klart är
dock att Dahlbergh överdrivit sina insatser och att han på vissa punkter i
sin redogörelse far med osanning. Att han vid ismarschen den 6 februari
visade vägen för armén kan exempelvis inte vara sant, eftersom han vid
denna tidpunkt befann sig hos riksamiralen Wrangel och infanteriet i
Nyborg. En person vars betydelse Dahlbergh överhuvudtaget vill förminska
är just Karl Gustav Wrangel, till vilken han tycks ha hyst ett personligt agg.
Vilken insats Dahlbergh egentligen gjort, och om någon annan i kungens omgivning eller kungen själv bör ha äran av företagets genomförande,
har alltså varit föremål för livlig diskussion. Att Wrangel inte visade någon
entusiasm inför idén att gå över isarna från Fyn tycks i och för sig vara
säkert. Den förste som ifrågasatte Dahlberghs skildring tycks ha varit generalen Gustaf Björlin, vilken som tidigare framgått är en av Karl X Gustavs
levnadstecknare. I en liten skrift utgiven 1921 påvisade Björlin en rad oriktigheter i Dahlberghs dagbok. Erik Dahlbergh tillhörde visserligen enligt
Björlin ”den trängre kretsen av våra store män”, men ”det var först efter
många arbetstyngda år han där gjorde sitt inträde”. Glansen av hans ålderdoms förtjänster hade, menade Björlin, oerhört förstorat Dahlberghs insats
vid övergången av Stora Bält. Själv hade Dahlbergh bidragit till detta genom
att han, som Björlin fyndigt uttrycker sig, ”skapat sin tidigare historia utan
vittnen”. Historikerstriden om tåget över Bält uppstod dock först långt
senare, nämligen under 1950-talet, sedan Curt Weibull i en uppsats kategoriskt underkänt Dahlberghs trovärdighet och velat ge Corfitz Ulfeld rollen
som Karl Gustavs viktigaste rådgivare. I stort sett kan man säga att Björlins
och Weibulls ståndpunkt i fallet Dahlbergh accepterats av andra forskare,
däremot inte Weibulls försök att sätta Ulfeld i Dahlberghs ställe.259
Det kan naturligtvis förvåna att en sådan detalj som en underordnad
fortifikationsofficers roll vid tåget över Bält förorsakat en av de livligaste
historikerdebatter som förts i Sverige. Förklaringen ligger mindre i sakfrå-
Karl_X_Gustav.indd 236
09-06-25 15.54.54
över bälten till roskilde
· 237
gans vikt än i att Erik Dahlbergh genom sina skrifter skapat sig en ställning
som fosterländsk hjälte. Orsaken till att historikernas strid har blivit så animerad är snarare deras skiftande syn på gammaldags svensknationell mytbildning, med Dahlbergh som en av de stora gestalterna, än intresset för
statsledningens beslutsprocesser eller tåget över Bält som militär operation.
Hur man än vrider och vänder på saken torde det väsentliga i sakfrågan
vara att endast kung Karl Gustav själv hade makten att genomföra eller
ställa in ismarscherna. Ska någon äras för dem, så är det han.
De andra fronterna
I Karl Gustavs planer för kriget mot Danmark ingick av allt att döma inte
något angrepp från själva Sverige. De instruktioner han skickade till de
ansvariga i hemlandet är inriktade på ett försvarskrig, även om detta under
gynnsamma förhållanden borde förflyttas in på fientligt område. Att danskarna ämnade anfalla från både Skåne och Norge togs för givet. Större delen
av hemmaarmén skulle därför dras samman i Västergötland, för att hindra
att fiendestyrkorna samverkade.
Sedan riksmarsken Gustav Horn avlidit fick riksdrotsen Per Brahe i
uppdrag att i väntan på fältmarskalken Gustav Otto Stenbocks hemkomst
leda landets försvar. Brahe hade i sin ungdom deltagit i Gustav II Adolfs
polska och tyska fälttåg och saknade alltså inte militär erfarenhet. Redan
när det danska fejdebrevet överlämnades i juni befann sig drotsen i Småland, sysselsatt med att uppbåda bönderna och spärra vägarna med bråtar
och förhuggningar. När fienden ännu i början av juli inte föreföll redo att gå
till angrepp beslöt Brahe i samråd med rikstygmästaren Erik Stenbock att, i
strid med kungens anvisningar, samla en större styrka och försöka förekomma motståndaren genom ett infall i Skåne. På aftonen den 17 juli bröt
riksdrotsen upp med hela sin styrka och ryckte mot Båstad, som intogs, och
Ängelholm, som dock skyddades av starka förskansningar. I brist på foder
drog sig Brahe redan efter några dagar tillbaka över gränsen till Skottorp i
Halland, men gjorde i början av augusti en ny räd över gränsen.
Till slut samlade sig danskarna till en offensiv. Den danske överbefälhavaren i Skåne, riksrådet Aksel Urup, ansåg sig inte tillräckligt manstark
men manades på av den alltmer irriterade kung Fredrik, som efter bakslagen i Bremen, Holstein och Slesvig var desto angelägnare om en framgångsrik operation mot det svenska hemlandet. Den 31 augusti möttes de båda
Karl_X_Gustav.indd 237
09-06-25 15.54.54