Telemeddelande
Sid. 1(6)
2012-11-12
Abuja
Lundgren/Kromann-Dragsted
Amnr ABUJ20121112 Korruption – ett gissel för Nigeria
Korruption förekommer i alla former och sektorer.
Nigeria har en tillfredsställande anti-korruptionslagstiftning, men omfattande
brister vad gäller dess implementering.
Givarna fokuserar på god och demokratisk samhällsstyrning. På privatsidan är
ansvarsfull handel och investeringar viktigt.
Korruptionen inkräktar på de mänskliga rättigheter och äventyrar landets
långsiktiga stabilitet genom att förhindra varaktig ekonomisk, social och politisk
utveckling.
____________________________________________________________
Läget
Bilden av Nigeria som ett av världens mest korrupta länder har ett datum: år
2000 hamnade landet sist på Transparency Internationals ”Corruption
Perceptions Index” (CPI). Fyra stycken placeringar som näst sist – 1999,
2001, 2002 och 2003 – verkade cementera det dåliga ryktet. År 2005
påbörjade emellertid Nigeria en klättring och 2008 hamnade man på plats 121
av 180.
Tre år senare har Nigeria tyvärr fallit 22 platser till plats 143 av 183 länder
med betyget 2,4 av 10 möjliga. 73 procent av nigerianerna anser att
korruptionen har förvärrats de tre senaste åren. Korruption genomsyrar så
gott som samtliga sektorer av samhällslivet: arbetsplatsen, politiken,
näringslivet, idrotten, religionen, etc. I flera fall har offentliga ämbeten
kommit att bli lukrativa inkomstkällor snarare än en plattform för att betjäna
befolkningen. Korruptionen har förvärrat befolkningens politiska frustration
2(6)
och förvägrat en majoritet av befolkningen tillgång till grundläggande sociala
tjänster som utbildning och hälsovård. Korruption och vanskötsel innebär
också att en majoritet av nigerianerna, trots att landet välsignats med ett
överflöd av olja och andra naturresurser, lever på under en dollar per dag och
miljarder USD illegalt förts ut ur landet.
Inkomster från oljeexporten står för 90-95 procent av Nigerias intäkter och
fördelas på landets tre styrelsenivåer: Federal, delstatlig och kommunal.
Denna fördelning görs enligt en fastställd formel oavsett om respektive nivå
levererar de offentliga tjänster de ansvarar för eller ej. Dessa oljepengar ger
därför politiker omfattande resurser för att utöka sitt politiska inflytande, utan
tydliga incitament att utveckla ekonomin som helhet eller leverera
grundläggande sociala tjänster.
Korruptionens transnationella karaktär har särskilt uppmärksammats på
senare tid. 2010 betalade Halliburton 35 miljoner USD i en uppgörelse med
det amerikanska justitiedepartementet för otillbörliga betalningar till
nigerianska tjänstemän. I år dömdes delstaten Deltas fd. guvernör, James
Ibori, i brittisk domstol till 13 års fängelse för att ha tvättat 250 miljoner USD.
2009 friades Ibori, en nära vän till president Yar’Adua, i Nigeria på alla
åtalspunkter om korruption av en domare han själv tillsatt.
Den allmänna straffriheten i Nigeria och nästintill kollapsade offentliga
servicen är utan tvekan två variabler som gör att korruptionen kan frodas.
Den nigerianska polisen – som uppgår till 400 000 – uppfattas tyvärr som ett
hot mot, snarare än som ett skydd för, befolkningen. Milisgrupper,
medborgargarden och reguljära säkerhetsstyrkor går därtill ofta guvernörers,
lokala politikers och andra starka mäns ärenden, vilket påverkar människors
vardag högst påtagligt, särskilt när ett val närmar sig.
Ett förhållande som kan sägas väga upp denna relativt dystra bild är medias
rapportering om korruption. Yttrandefriheten står sig relativt stark i Nigeria.
Det bör emellertid noteras att nigeriansk media inte är vaccinerat mot
korruption, särskilt inte den lokala pressen och radion, och det är inte ovanligt
med reportage som uppenbarligen finansierats av den person/organisation
som ”granskas”.
Arbetet
Nigerias främsta anti-korruptionsorgan, Economic and Financial Crimes
Commission (EFCC), har sedan myndigheten grundades 2004 hjälpt till att
3(6)
driva in miljarder USD som förskingrats och åtalat många framstående
politiker. EFCC har därmed tagit upp kampen mot den straffrihet som den
politiska eliten länge åtnjutit.
EFCC har efter många, långa rättsprocesser lyckats erhålla fällande domar
mot endast fyra framstående ämbetsmän och de tilldömda straffen var väldigt
låga med kort eller ingen tid i fängelse. För närvarande sitter ingen
framstående politiker i fängelse för korruption. EFCC:s största framgång var
den fällande domen mot partiledaren Olabode George som, efter endast två
och ett halvt år i fängelse, frigavs förra året. Han välkomnades entusiastiskt ut
i friheten av flera framstående personer ur den politiska eliten, inklusive fd.
president Obasanjo och nuvarande presidentfru Patience. Budskapet var
glasklart – korruption är inget hinder för politiskt engagemang på högsta nivå.
EFCC:s politiska oberoende utmanades 2008 när den mycket populäre chefen
för organisationen, Nuhu Ribadu, fick sparken efter att ha väckt åtal mot fem
fd. delstatsguvernörer, däribland James Ibori, dåvarande president Yar’Aduas
nära vän. Ribadu gick därefter i landsflykt några år efter att ha mottagit
dödshot och utsatts för mordförsök.
Andra nationella anti-korruptionsorgan inkluderar ”Independent Corrupt
Practices and Other Offences Commission” (ICPC), ” Code of Conduct
Bureau/Code of Conduct Tribunal” och “Bureau for Public Procurement”.
Nigerias anti-korruptionsorgan och inköpsöverynsorgan skulle alla behöva
institutionellt och tekniskt stöd för att bättre kunna uppfylla sina mandat.
Ledarskapet
De starkast lysande personligheterna i Nigerias kamp mot korruption är
finansminister Okono-Iweala, centralbankschef Sanusi, EFCC-chef Lamorde,
samt oberoende utredare Ribadu.
När Goodluck Jonathan vann presidentvalet 2011 lovade han att prioritera
kampen mot korruptionen. Jonathan ersatte ganska snart Farida Waziri, som
länge kritiserats för bristande effektivitet, med Ribadus fd. förrättningschef,
Ibrahim Lamorde, som chef för EFCC, något som de flesta antikorruptionsaktivister välkomnade. EFCC saknar dock fortfarande det
institutionella oberoende som behövs för att effektivt kunna bekämpa
korruption.
4(6)
Jonathan utsåg även Ngozi Okonjo-Iweala, då en av de högsta cheferna för
världsbanken, till landets finansminister. Att en internationellt erkänd
finansexpert utsågs till att reformera en av världens mest korrupta ekonomier
ingöt förtroende hos de flesta anti-korruptionsaktivister. Okono-Iwealas vilja
att minska löpande kostnaders andel av statsbudgeten (löner och andra
löpande kostnader står för drygt 70 procent av statens utgifter) och reformera
ekonomin har dock försvårats av att hon saknar stöd från Nigerias
sk. ”gudfäder” – rika fd. guvernörer, militärofficerare och PDP-ledare – som
har stort inflytande över den förda politiken och ofta även tydliga särintressen.
Efter vårens generalstrejk mot borttagandet av bensinsubventionerna tillsatte
regeringen utredare för att utvärdera oljesektorn. Det uppdagades tidigt att sju
miljarder USD förskingrats de senaste tre åren genom falska
bensinsubventionsansökningar. I augusti utsåg Jonathan fd.
antikorruptionsgeneralen Ribadu att utvärdera hela oljesektorn. Hans
slutsatser och rekommendationer läcktes till media för ett par veckor sedan
och visade att landet gått miste om 686 miljarder SEK det senaste årtiondet
pga. korruption, inkompetens och stöld av uppemot 250 000 fat olja per dag
(tio procent av den totala produktionen). Tyvärr reagerade inte regeringen
med löften om reformer utan har i starka ordalag tagit avstånd från rapporten.
2007 visade president Yar’Adua och vice-president Jonathan exempel på gott
ledarskap genom att offentligt deklarera alla sina tillgångar. Sedan Jonathan
tagit över presidentposten har han dock konsekvent vägrat att upprepa denna
bedrift.
Många ställer sig frågande till hur Jonathan ska kunna uppfylla sitt löfte att
bekämpa korruptionen utan att minska på flödet av statliga pengar till
partiföreträdare, utan vilkas stöd han knappast vunnit nomineringen som
PDP:s presidentkandidat och vilkas stöd han också kommer att behöva för att
vinna presidentvalet 2015.
Lagstiftningen
Nigeria räknar med ett i stort sett tillfredsställande juridiskt ramverk för
korruptionsbekämpning. EFCC- och ICPC-lagarna är moderna och relativt
heltäckande. Bägge organ har breda – och i viss mån överlappande –
befogenheter att angripa den ekonomiska brottsligheten; EFCC företrädesvis
med repressiva medel, medan ICPC har preventiva medel till sitt förfogande.
Den nigerianska straffrätten kriminaliserar också de flesta kända typer av
5(6)
ekonomiska brott, även om det får anses vara en stor brist att man normalt
kan omvandla kortare fängelsestraff till låga böter.
Två av de viktigaste lagarna i kampen mot korruption i Nigeria är Fiscal
Responsibility Act och Public Procurement Act, antagna 2007, som båda
ämnar förbättra budgetprocessen och kriminalisera brott mot
inköpslagstiftningen. I maj 2011 skrev president Jonathan dessutom under
Freedom of Information Act, en lag som ger allmänheten långtgående
rättigheter att begära ut allmänna handlingar. Även om lagen utgör ett viktigt
steg på vägen mot ökad transparens i Nigeria så återstår det att se om
lagstiftningen kommer att följas. Preliminär återkoppling från MR-aktivister
visar att myndigheter även fortsatt vägrar att lämna ut ”känslig information”,
exempelvis om parlamentsledamöters löner och ersättningar (som står för
drygt 25 procent av statsbudgeten). En Whistle Protection Bill lades fram
inför parlamentet 2011, men har ännu inte godkänts.
Även om existerande anti-korruptionslagstiftningen är tillfredsställande för
korruptionsbekämpning i allmänhet finns stora brister vad gäller efterlevnad
och implementering av lagarna. Upprätthållandet av korruptionslagstiftningen
har komprometterats av politisk involvering (exempelvis sparkandet av
EFCC:s ordförande Ribadu), vaga och ineffektiva regler gällande
intressekonflikter och gåvor till tjänstemän. Straffen för korruption är också
otillräckliga för att fungera i avskräckande syfte, exempelvis låga böter
understigande det belopp som förskingrats.
Givarna
Överlag gäller att givarsamfundet i Nigeria har inriktat sin verksamhet på god
och demokratisk samhällsstyrning. Anledningen är enkel: Nigeria saknar inte
resurser. Det är misshushållning av resurser som är Nigerias främsta
utvecklingshinder. Främjandet av gott ledarskap anses alltså vara en
förutsättning för varje annan utvecklingsinsats, eftersom bristande ledarskap
och korruption har en direkt bäring på insatsernas resultat. Genom
Världsbanken och Afrikanska utvecklingsbanken ges Nigeria budgetstöd på
800 miljoner USD. Ambassaden vill i sammanhanget passa på att ifrågasätta
lämpligheten av detta givet den genomkorrupta offentliga sektorn.
Att säkerställa en ansvarsfull handel och investeringar är potentiellt viktigare
än biståndsinsatser för att bekämpa korruptionen i Nigeria, varfär främjandet
av CSR-insatser vara prioriterat. Eftersom korruption är ett av de främsta
problemen för företag i Nigeria beror ökade handels- och investeringsflöden
6(6)
på hur framgångsrikt korruptionen kan bekämpas. I slutändan är det
emellertid den nigerianska regeringens egna reformåtaganden som avgör ifall
Nigeria kommer att kunna förverkliga sin potential.
Hoten
Korruptionens korrosiva kraft inverkar inte enbart på den enskilda
nigerianens vardag, utan också på det bitvis bräckliga nigerianska stats- och
samhällsbygget. I de flertalet bedömningar som under senare år klassat
Nigeria som en ”failing state”, har korruptionen och dess effekter lyfts fram
som den kanske starkast bidragande faktorn till klassningen. Visst, den
nigerianska staten kan fortfarande göra sig gällande i samtliga delar av
territoriet, men det sker inte sällan på ett mycket brutalt sätt. För det mesta är
det offentliga frånvarande och det förhållandet är dessvärre i allt väsentligt ett
utslag av den utbredda korruptionen: få om några tjänster når fram.
Det utbredda och växande armod som gemene man lever i – trots att BNP
per capita (köpkraftskorrigerat) uppgår till 2 578 USD så lever 63 procent av
nigerianerna på mindre än en USD per dag – utgör också i slutändan en fertil
jordmån för extremism, våldsamheter och andra missnöjesyttringar med
destabiliserande verkan. Den islamiska radikaliseringen i norr och
oroligheterna i Nigerdeltat har fattigdom som gemensam nämnare.
Korruption är alltså, utan tvekan, ett av Nigerias största gissel som nation. En
minskning av korruptionsnivån är därför nödvändig för att kunna skapa en
ekonomiskt, politiskt och socialt hållbar utveckling.
KILANDER
