om cancerrehabilitering

10
röster
om cancerrehabilitering
patrik göransson, projektledare cancerrehabilitering
hallands sjukhus halmstad
f
Framför dig har du en skrift som lyfter fram
några röster kring arbetet med att integrera
rehabilitering som en naturlig del i cancervården. Var och en av de människor du kommer möta här
har en koppling till cancervården vid Hallands sjukhus
Halmstad och har berörts av det projekt med sjukhusövergripande cancerrehabilitering som bedrivits där
sedan 2010.
Cancerrehabilitering handlar om att se hela människan och möta hennes behov av fysisk, psykisk, social
och existentiell rehabilitering. Cancerrehabilitering är
aktuellt under en individs hela cancerresa. Från diagnos till avslutad behandling, vid eventuellt återfall och
självklart även under en palliativ fas.
Cancerrehabilitering är i grunden en fråga om patientsäkerhet där vi genom hela vårdkedjan måste bedöma
och bemöta våra patienters behov av rehabilitering. Då
kan vi förebygga och motverka sjukdom och lidande
som kommer av cancersjukdomen men även från
behandlingen av den. Dessa insatser sparar tid och
resurser sett över hela vårdprocessen.
För att få rehabilitering att fungera behövs stöd och
uppbackning av specialistresurser, som till exempel rehabiliteringspersonal och ett cancerrehabiliteringsteam.
Fundamentalt är dock att rehabiliteringsperspektivet
ständigt är närvarande i mötet med läkare, sjuksköterskor och övrig vårdpersonal inom den ordinarie
cancervården. Ett systematiskt arbete som pågår på
alla nivåer i hela vårdkedjan – det är det vi menar med
integrerad cancerrehabilitering.
Syftet med intervjuerna och rösterna i den här skriften är
att lyfta fram det som upplevts som lyckat med projektet men också vilka utmaningar som kvarstår.
Tillsammans ger texterna även en utmärkt bild av
vad integrerad cancerrehabilitering handlar om, och
varför det är så viktigt.
Låt mig tillönska dig en trevlig läsning!
Patrik Göransson har som psykolog arbetat med
cancerrehabilitering vid Hallands sjukhus Halmstad sedan 2008. Han är initiativtagare till och
projektledare för projektet med sjukhusövergripande cancerrehabilitering vid sjukhuset.
Syftet med projektet har varit att skapa en modell för jämlik och patientfokuserad rehabilitering för cancersjuka över
hela vårdkedjan, oberoende av cancerform och kliniktillhörighet. Projektet har genomförts som försöksverksamhet
på Hallands sjukhus Halmstad.
Projektet har åstadkommit följande:
•
•
•
•
•
•
•
Man har bildat ett cancerrehabiliteringsteam som arbetar sjukhusövergripande,
skapat ett sjukhusövergripande nätverk för cancerrehabiliteringsfrågor,
tagit fram en basutbildning i integrerad cancerrehabilitering,
tagit fram en journaltyp för dokumentering av cancerrehabiliteringsplanen,
upprättat en blogg och en Facebook-sida för dialog och transperens,
tagit fram rutiner och mallar för att stötta arbetet med att bedöma rehabilteringsbehov och
upprättat cancerrehabiliteringsplaner i alla delar av cancervården vid Hallands sjukhus Halmstad.
Innehåll 10 röster om cancerrehabilitering
1. Nu när allt är bra känner jag en märklig tomhet
Eva Johansson, canceröverlevare
2. Jag var tvungen att bli en person jag inte vill vara
Ingegerd Andrén, närstående
3. Kursen fick mig att inse vad rehabilitering faktiskt
betyder Maria Moberg, kontaktsjuksköterska
4. Teamet ska uppmuntra och finnas där
Birgitta Wahlgren, psykolog
5. Positivt att göra en plan tillsammans
Gunnela Byström, avdelningschef
6. Vi behöver tid och mod att fortsätta satsa
Maria Åkvist, läkare
7. Närsjukvården måste fortsätta där vi slutar
Anna Johansson, sjukgymnast
8. Nu kan vi ta hand om svåra och känsliga frågor
Inga Lill Baudlot, verksamhetschef
9. Hur mycket kan en människa ta in i det ögonblick hon får
diagnosen cancer? Fredrik Lo, överläkare
10. Vi måste inse att det inte behöver vara så komplicerat
Carina Karlsson, onkologisjuksköterska
text och foto åsa jonsson, byrån tillsammans 2012
Om cancerrehabiliteringsprojektet
Det är juli månad. Den efterlängtade solen tittar fram
mellan vita och ljusgrå moln som går om varandra
på himlen i ett oförutsägbart mönster. Eva Johansson
är precis hemkommen efter några dagars camping i
husvagnen med familj och barnbarn. Även om det
regnat en del har det varit fina dagar vid sjön Bolmen.
Familjen har varit Evas stora stöd under sjukdomstiden. Inte minst barnbarnen som gett livet ytterligare en mening. Samma dag som Eva fick beskedet
att hon hade cancer föddes hennes första barnbarn
Kajsa. Det var för tolv år sedan.
”Nu när allt
är bra känner
jag en märklig
tomhet”
eva johansson, canceröverlevare
– Då lovade jag mig själv att jag skulle vara med
på hennes bröllop. Det löftet har jag tänkt på de
gånger cancern kommit tillbaka, berättar Eva.
I dag hade jag valt en blond peruk
Det var vid ett rutinbesök som personalen på
mammografin såg att Evas lymfkörtlar var stora
och svullna. Eva hade själv inte märkt något. Allt
kändes som vanligt, men proverna visade på cancer. Åren som följt efter cancerbeskedet har Eva
behandlats med både tabletter och cellgifter. Förra
året gjorde hon en stamcellstransplantation.
– När jag tappade håret första gången ville jag ha
en peruk och tog en som liknade mitt eget hår. Jag
antar att det var ett sätt att försöka dölja vad som
hade hänt. Men jag blev aldrig riktig vän med peruken, det var som att ha en vintermössa. Andra
gången håret föll av valde jag att visa mitt huvud
som det var. Utan hår. Jag tänkte att det växer ju
snart ut igen. Skulle jag valt peruk idag hade jag
tagit en blond, ler Eva.
Olika behov av rehabilitering
Det är bra att regionen erbjuder peruk till dem
som vill ha, säger Eva. Hon tror det är viktigt för
många, även om hon själv mest varit utan.
y Läs och kommentera texten på bloggen!
eva johansson, canceröverlevare
Vi pratar om rehabilitering i samband med cancer
och Eva tycker att hon fått all hjälp hon behövt.
Hon har inte gjort en rehabiliteringsplan men tycker idén med en sådan verkar bra, ”alla har vi olika
behov”, som hon säger. Maken Kaj, barnen och vännerna har varit Evas stora stöd genom sjukdomen.
Och kontakten med avdelning 61.
Eva säger att hon är stark. Och positiv. Hon tror
på tankens kraft och har hela tiden känt att hon
kommer att klara av det här. Både Eva och hennes
man har blivit erbjudna att få tala med en psykolog,
men har valt att tacka nej.
– Hade jag märkt att min dotter inte klarade av
att vara det stöd jag behövde, då hade jag nog tagit
hjälp av en psykolog, tror Eva.
I början ville hon skona familjen genom att hålla
sina tankar för sig själv. Men barnen såg att hon
gick och bar på en massa funderingar och sa till slut
till att de ville att hon skulle prata med dem.
– Och det är klart, om jag aldrig talar om hur det
är för mig så skapar de sina egna idéer som kanske
inte alls stämmer, och kan vara mycket värre än
verkligheten. De kan ju också själva bli drabbade
och då är det bra att ha fått med sig erfarenhet.
Därför tror jag på öppenhet, säger Eva.
Stabil kontakt håller oron borta
Förutom familjen har personalen på avdelning
61 varit Evas fasta stöd. Dit har hon kunnat ringa
dygnet runt när hon varit orolig eller haft frågor,
och där har i princip varit samma personal sedan
Eva blev sjuk år 2000. Att känna att man kan ställa
vilka frågor som helst, utan att de uppfattas som
dumma, har inneburit mycket. Om inte denna
trygga kontakt funnits tror Eva, helt säkert, att hon
skulle blivit mycket mer orolig. Vilket i sin tur hade
påverkat tillvaron och livet negativt.
– Jag har ringt flera gånger och de är alltid lika
hjälpsamma. Har de inte kunnat svara på min fråga
så har de tagit reda på fakta och ringt tillbaka. De är
fantastiska! En gång mådde jag dåligt av medicinen
och fick hjälp direkt.
Ta upp tomhetskänsla med personalen
Eva återkommer till begreppet ”min” cancer flera
gånger under vårt samtal. Hon frågar om jag tänkt
på att de som drabbats av cancer ofta säger ”min”
cancer när de talar om sin sjukdom. Det är som att
den blir en del av ens identitet. På gott och ont.
– Det är märkligt, nu när allt är bra kan jag inte
riktigt glädjas åt det. Jag har sovit dåligt och känt
mig lite orolig utan anledning. Det är en slags tomhetskänsla. Kanske hänger den ihop med att jag inte
längre har ”min” cancer, funderar Eva och säger att
hon ska ta upp de tankarna och känslorna vid sitt
nästa återbesök på sjukhuset.
Hörde bara ordet cancer
Även om Eva är nöjd med den vård och behandling
hon fått, var hennes första kontakt med cancervården allt annat än trygg. Först hamnade hennes kallelse till provtagning på fel ställe, vilket gjorde att allt
drog ut på tiden. När väl proverna var tagna tog det
nästan en månad innan Eva fick besked om det var
cancer eller inte. Två dagar innan julafton ringde så
en läkare och sa att Eva hade cancer. I samma me-
ning meddelade läkaren att han skulle lämna över
ärendet till en kollega. Punkt. Samtalet var över.
Eva hör sedan ingenting från sjukhuset. Julen
passerar i ett overkligt töcken. Eva minns att hennes
man Kaj sökte febrilt efter information på nätet och
hamnade på sidor där informationen om lymfom var
allt annat än menad för patienter och anhöriga, vilket
skapade ännu mer rädsla. Efter trettonhelgen får Eva
genom sin läkare på vårdcentralen veta att kallelsen
blivit liggande. Ingen har tagit hand om ärendet.
– Jag har cancer men det skiter folk fullständigt i!
– Precis så kände jag. Jag bröt helt enkelt ihop.
När jag sedan kom till medicinkliniken och fick
träffa läkaren där kunde jag inte ta in något av det
han sa. Jag stannade vid ordet cancer. Men det var
en bra läkare, för han såg att jag inte var mottaglig
och bokade in ett nytt
samtal där han också ville
att min man och mina
barn skulle vara med.
Nu planerar Eva och
hennes familj för en gemensam resa.
Barnbarnet Kajsa har
också passat på att meddela mormor att hon
minsann inte ska gifta sig
förrän hon är minst fyrtio
år gammal. Och då ska
mormor vara med.
För Eva Johansson var familjen
och vännerna stödet när hon
drabbades av cancer år 2000.
”Jag var tvungen att
bli en person jag inte
ville vara”
ingegerd andrén, närstående
Ingegerd Andrén tycker inte om att vara
gnällig men viljan att det ska bli bättre
för andra får henne att reagera och
berätta. Hon är noga med att poängtera
att hon inte vill lägga någon skugga på
personalen. Hon säger att de har gjort
precis det de ska göra enligt gängse
praxis och att Anders var jätteglad för
dem. Ingegerd menar att det som inte
fungerat beror på organisationen i sig
– med dåliga flöden, bristfällig kommunikation och avsaknad av helhetssyn
utifrån patienten.
– Alla pratar om samverkan och att
man jobbar med varandra. Men jag såg
hur det klickade gång på gång.
Ingegerds man Anders gick bort i matstrupscancer i
februari 2012. Han hade då varit sjuk i nio månader.
Ingegerd är arg och ledsen över hur omvårdnaden av
hennes make varit. Inte för sin egen skull, men för
Anders.
– Anders ville leva! Hans livskvalitet hade kunnat
vara mycket bättre under den tid han var sjuk.
Känslan av att ingen har koll
Hon berättar flera exempel på när just
kommunikationen inom vården inte
fungerade. Som när Anders skulle
genomgå strålning i Lund och behövde
smärtlindring för att kunna ligga stilla
under själva behandlingen. För att
snabbt kunna ge mer smärtstillande
hade personalen på avdelningen förberett sprutor som de lagt i en kräkskål på
Anders brits. På väg till strålbehandlingen fick Anders riktigt ont.
– När vi väl kom fram dit där han skulle stålas var det ingen där som visste vad
de skulle göra med sprutorna. De frågade mig om jag visste? Till slut var det
jag som fick säga till personalen att ringa
och höra med någon som hade kunskap.
Vid ett annat tillfälle, i Halmstad, behöver Ingegerd åka hem över natten och
lämna Anders för några timmar. Hon
meddelar personalen att hon går nu, för
att de ska veta att Anders är ensam på
sitt rum. Då var hans cancer riktigt illa
och han var omtöcknad och virrig av
all smärtlindring och sjukdom. Ingegerd blir bemött med svaret att ”Anders
ringer väl om han behöver något”.
– Personalen hade ingen koll på att
Anders var så dålig som han var, och
inte själv kunde använda larmet. De var
inte uppdaterade på hans sjukdomsläge.
Känslan av otrygghet. Känslan att ingen
ingegerd andrén, närstående
har koll. Känslan att man själv måste tänka och agera. Känslan att det inte händer något. Känslan att
tiden rinner i väg. Känslan att det snart är för sent.
Allt det gjorde att Ingegerd själv började hjälpa till
så mycket hon kunde. I ren förtvivlan.
– Jag behövde antingen bli jävligt förbannad eller
fruktansvärt ledsen för att få hjälp. Jag var tvungen
att bli en person jag egentligen inte ville vara, säger
hon.
Enkla saker som betyder mycket
Hela tiden fanns oron för att Anders allmäntillstånd skulle bli sämre och att han då inte skulle
kunna få den behandling han behövde för att
bekämpa cancern.
– Omvårdnad är a och o. Det spelar ingen roll hur
mycket tid och pengar vi lägger ner på ny forskning
och kunskap i hur vi botar sjukdomar, om vi inte
samtidigt ser till att omvårdnaden runt omkring
fungerar, säger Ingegerd eftertänksamt.
Hon pekar på enkla saker som hade betytt mycket
för att öka kvaliteten i Anders liv den sista tiden.
Som att få duscha oftare.
Anders hade dränering vid magen som inte fungerade som den skulle och luktade väldigt skarpt
och illa när han inte fick duscha.
Anders hade också svårt att få i sig mat, även med
särskild näringslösning, vilket var väldigt oroande
eftersom cancern gjort att han gått ner i vikt. Av en
händelse fick Ingegerd reda på att det fanns ”shots”
med lika mycket näring som i de stora varianterna
och som visade sig funka jättebra.
– Varför fick vi inte dem redan från början? Och
Ingegerd Andrén hoppas att projektet med
cancerrehabilitering inte stannar vid en
skrivbordsprodukt.
fanns det fler hjälpmedel som hade underlättat vardagen för Anders som vi aldrig fick reda på? Det är
frågor som Ingegerd fortfarande tänker på.
Personal som förstår och har tid
Samma sak var det med hygienen i munnen. En
av de sista dagarna innan Anders dog fick han för
första gången tillgång till en munspray som var effektiv och enkel att använda.
– Det är tufft att säga, men det kändes som att
ingen riktigt tänkte utan bara kom in och gjorde en
punktinsats och gick vidare till nästa patient.
Som när Anders fått ett instrument att blåsa i för
att träna lungorna så att han inte skulle få lunginflammation. Anders var för medtagen för att själv
tänka på att blåsa. Och när ingen tog ansvar och
såg till att träningen blev gjord blev blåsinstrumentet liggande på nattduksbordet. Samma var det med
sjukgymnastiken som det inte heller blev någon
ordning med.
– Personalen måste både förstå vad de behöver
hjälpa till med, men också ha rutiner och tid för att
göra det, konstaterar Ingegerd.
Att kuratorn tog initiativ kändes bra
Ingegerd säger att hon hade mycket högre förväntningar på vården än vad verkligheten levde upp till.
Vid vårt samtal återkommer hon till att hon inte är
besviken på personalen, som gjorde det de skulle,
utan att det är organisationen som brister.
– Men jag har också minnen på bra saker. Som att
jag fick ha en säng på Anders rum. Att han fick en
madrass som inte gav trycksår och att jag fick äta i
y Läs och kommentera texten på bloggen!
personalmatsalen och på avdelningen. Jag är också
glad över kuratorn som alltid hade tid att komma
förbi Anders. Ibland satt hon bara på hans säng en
stund. Eller kikade inom och sa hej. Men det räckte.
Hon tog själv initiativ till att besöka Anders regelbundet vilket kändes oerhört bra. Och hemsjuksköterskorna var underbara!
Det Ingegerd önskar nu är att projektet med
cancerrehabilitering inte stannar vid ett projekt
där man kommit fram till en massa saker som bara
hamnar i en rapport.
– Jag vill gärna veta vad som händer nu? Vad är
nästa steg?
Ingegerd tycker att dokumentet med en rehabiliteringsplan som projektet tagit fram är ett steg i
rätt riktning. I den fyller man i patientens behov,
åtgärder som ska göras, tidplan och vem som är
ansvarig.
– Det här är jättebra! Dokumentet saknar bara
en ruta där man fyller i namnet på en sammanhållande person som ser helheten och har koll. Och
så behövs en seriös uppföljning så att planen inte
stannar vid en pappersprodukt.
För Ingegerd
själv blir nästa
steg att flytta
till en bostadsrätt i centrala
Laholm. Huset
på den gemytliga villagatan
har precis blivit
sålt.
Maria Moberg är lyrisk när hon talar om
utbildningen i psykosocial onkologi och
cancerrehabilitering som hon gick förra
året. En möjlighet hon fick via cancerrehabiliteringsprojektet.
Utbildningen blev en personlig resa där
Maria, på ett djupare plan, blev varse vad
hon och rehabilitering inom cancervården
faktiskt betyder för patienten.
– Jag har helt klart vuxit i min roll som
sjuksköterska efter utbildningen.
”Kursen fick mig att inse vad rehabilitering
faktiskt betyder”
maria moberg, kontaktsjuksköterska
y Läs och kommentera texten på bloggen!
Maria arbetar som en av tre kontaktsjuksköterskor på gynmottagningen på Hallands sjukhus Halmstad. Som kontaktsjuksköterska
följer hon patienten från diagnos och fram till den dagen patienten är
friskförklarad. En framgångmodell som Maria önskar att alla avdelningar kunde arbeta efter. Hon vet av erfarenhet hur betydelsefullt det
är, både för patientens välbefinnande och för arbetet på avdelningen,
att någon har helhetskoll på väntetider, provsvar och allt annat som rör
patientens behandling och rehabilitering.
maria moberg, kontaktsjuksköterska
– Om ingen håller ihop det som händer kring varje
patient ökar risken för förseningar och att saker
missas. Så är det bara.
precis fått sin diagnos. Nu väntar vi tills patienten
hunnit landa mentalt. Det verkar som att fler är
mottagliga för frågorna då.
Tar aktivt själv kontakt
För patientens rehabilitering betyder det också väldigt mycket att ha en person som Maria; som man
lär känna under sin sjukdomstid. Det blir lättare att
se vad patienten behöver för rehabilitering och att
vara ett stöd på riktigt. På gynmottagningen arbetar
kontaktsjuksköterskorna aktivt med att höra av sig
till varje patient för att se hur hon mår.
– Patienten träffar oss första gången i samband
med att läkaren ger diagnosen. Vid det tillfället får
patienten vårt telefonnummer och vi frågar om det
är okej att vi ringer upp om några dagar.
– De allra flesta uppskattar väldigt mycket att vi
tar det initiativet.
Normalisera tankar och känslor
Maria tycker att frågeformuläret, som används för
att bedöma patientens behov av rehabilitering, är ett
bra stöd i samtalen med patienten eftersom frågorna
tar upp både fysiska, psykiska och sociala problem.
Frågorna får status i och med att vi pratar om dem.
De blir tydliga och normaliserar att det är okej att ha
funderingar om sin familj och sitt arbete, att ha tankar om tro och existens eller att känna oro och sorg.
Däremot känner Maria sig inte helt bekväm med
allt innehåll i frågeformuläret.
– Jag tror man behöver se över delen som handlar
om familjeproblem. Just nu är frågorna där anpassade för ganska traditionella familjeförhållanden, vilket
ju inte alla lever i.
Hon tror också att frågorna, som besvaras med
ett ja eller nej, ibland inte fungerar när svaren ligger
någonstans mittemellan. Det gäller att vara uppmärksam på när patientens funderingar inte riktigt
passar in i mallen och då diskutera frågan i stället för
att pressa fram ett svar som är svart eller vitt.
Lite tveksamhet finns det också kring användandet
av ”orostermometern” där patienten graderar hur
orolig han eller hon känner sig just nu. Maria har
Rehabilitering när patienten är mottaglig
Maria och hennes kollegor har så smått börjat jobba
med rehabiliteringsplanen som projektet för cancerrehabilitering tagit fram, men har inte riktigt
hittat när i tiden det är bäst att göra den.
– Först bestämde vi att rehabiliteringsplanen
skulle komma in tidigt i processen, men det kändes
aldrig riktigt rätt när vi plockade fram planen. Få
var mottagliga för att prata om rehabilitering när de
frågat sig själv om det är rätt att lämna ut den till patienten precis när något jobbigt hänt och man känner
stor oro.
– Det viktigaste är nog att se frågeformuläret som
ett stort stöd i dialogen med patienten, men där
samtalet ändå är det centrala.
Dags att se hela människan
Det ligger i tiden att se och jobba med hela patienten. Maria säger att vi länge varit bra på att bota och
lindra sjukdomar och fysiska besvär, men att det nu
är dags att på allvar även jobba med psykiska och
sociala problem som ofta följer med svår sjukdom.
Det handlar om att komma tillbaka och leva ett så
normalt liv som möjligt, säger Maria. Hon berättar
om en kvinna med cancer som möttes av en, inte
helt ovanlig, situation när hon började arbeta igen
efter sin cancerbehandling.
– Kvinnan tyckte det var väldigt jobbigt när
hennes arbetskollegor, i all välmening, påpekade
hur frisk och fräsch hon såg ut när hon inombords
kände sig allt annat än det. Kvinnan fick i uppgift
att ta upp det med sina kollegor på jobbet.
Ett sådant problem hade varit svårt att fånga tidigare. Med en rehabiliteringsplan som fokuserar på
hela människan blir det plötsligt väldigt tydligt.
Maria Moberg jobbar som kontaktsjuksköterska på gynmottagningen på Hallands sjukhus Halmstad. Hon och hennes
kollegor följer aktivt upp hur deras patienter mår.
”Teamet ska
uppmuntra
och finnas där”
birgitta wahlgren, psykolog cancerrehabiliteringsteamet
När Birgitta Wahlgren tackade ja till att ingå i cancerrehabiliteringsteamet var det av främst två anledningar. Hon tänkte
att teamet kunde behöva fler än en psykolog, och så var det
den lösa och formbara strukturen som lockade.
– Teamet har medvetet haft ett ofärdigt koncept kring hur
man ska arbeta. Vi har velat vara öppna för att upptäcka vad
mottagningarna själva efterfrågar och sedan anpassa oss
efter det. Det enda som varit klart är att vi ska fungera som
ett konsultteam dit man kan vända sig med frågor om cancerrehabilitering.
birgitta wahlgren, psykolog cancerrehabiliteringsteamet
Birgitta är psykolog och till vardags knuten till
rehabiliteringskliniken på Hallands sjukhus Halmstad. Hon tycker det är spännande att teamets
struktur formas efterhand och tror att det banar väg
för breda diskussioner. Den negativa sidan är inte
helt oväntat att det rått förvirring kring vad teamet
ska göra och vilka mandat man har. Men de positiva sidorna överväger de negativa, säger hon.
Idag består cancerrehabiliteringsteamet av olika
professioner inom rehabilitering som kan ge råd
och stöd när mottagningarna behöver hjälp i sitt rehabiliteringsarbete. Det kan handla om att komma
igång att göra rehabiliteringsplaner eller få hjälp
med komplexa patientärenden. Teamet kan också
hålla kurser och utbildningar för att öka baskunskapen bland vårdpersonalen.
– Utmaningen nu är att hitta en bra balans mellan
vad vi i teamet gör och vad mottagningarna själva
kan göra.
– Det kan nog ha funnits en rädsla hos vissa att
man helt plötsligt ska agera psykolog. Och så är det
ju inte. Men man ska lyssna mer och se hela patientens behov.
Hela människan på allvar
”Att se hela människan” är en fras som ständigt
återkommer i samtal om cancerrehabilitering
oavsett vem man talar med. För att verkligen ta till
sig innebörden i frasen säger Birgitta att vi behöver
komma ifrån tunnelseendet där varje klinik stannar vid att enbart se sin del i vården, och i stället gå
utanför den egna professionen och se cancern i ett
större sammanhang.
– Då ser man barn, vänner, släktingar och andra
behov som finns vid sidan om den medicinska
behandlingen.
– När man i sitt dagliga arbete hinner se hela
människan blir arbetet otroligt mycket mer givande. Och det förbättrar såklart läkprocessen för
patienten.
Team på mottagarens villkor
När cancerrehabiliteringsteamet bildades trodde
och fasade man att man skulle bli överöst av frågor.
Därför var det lite snopet när telefonen mest var
tyst, berättar Birgitta.
– Samtidigt är det nog inte så konstigt. Projektet
är inte tvingande för personalen att jobba med och
förändringar tar tid. Det gäller att komma ihåg att
tystnad inte är lika med ointresse.
Effekten av den tysta telefonen blev att teamet på
eget initiativ besökte mottagningarna i stället för
att vänta på att de skulle ta kontakt. Men det var
svårt att hitta rätt timing att flika in rehabiliterings-
tänk mitt i det dagliga
arbetet på en avdelning;
när larmklockor ringer
och alla är upptagna
med sitt.
– Nu jobbar vi efter
premissen att uppmuntra, ha öronen med oss
och finnas där när det
passar mottagningen.
Birgitta Wahlgren arbetar som
psykolog på rehabiliteringskliniken på Hallands sjukhus
Halmstad och ingår också i
cancerrehabiliteringsteamet.
Teamet hjälper mottagningar
att komma igång med sitt
rehabiliteringsarbete.
Smörgåsbord på nätet
Ytterligare ett sätt att nå
ut och inspirera fler att
jobba med cancerrehabilitering, men också få
fler patienter att fråga
efter det, kan vara en
gemensam portal på
nätet. Idén, som kläcktes av teamet i våras, är en
hemsida som likt ett smörgåsbord ska visa all cancerrehabilitering som erbjuds.
– Den ska vända sig till alla parter; vårdgivare,
patienter, närstående, patientorganisationer och
andra samarbetspartners.
Portalidén kommer teamet att arbeta med i höst,
avslöjar Birgitta.
y Läs och kommentera texten på bloggen!
”Positivt att
göra en plan
tillsammans”
gunnela byström, avdelningschef
Att känna att man kan göra något själv. Påverka. Ha eget ansvar.
Allt det är viktigt för de flesta av oss, och i synnerhet i en situation
då man är väldigt utelämnad till andra.
Som när man drabbats av svår sjukdom.
Att patienten själv kan bidra vill Gunnela Byström, avdelningschef
på urologimottagningen på Hallands sjukhus Halmstad, framhålla
som en av de mest positiva erfarenheterna i arbetet med den rehabiliteringsplan som tagits fram av projektet för cancerrehabilitering.
y Läs och kommentera texten på bloggen!
gunnela byström, avdelningschef
Gunnela Byström är avdelningschef
på urologimottagningen på Hallands sjukhus Halmstad. De tog
hjälp av cancerrehabiliteringsteamet
för att komma igång med cancerrehabilitering på sin mottagning.
– Vi gör planen tillsammans med patienten och
då kommer det fram saker som patienten själv får
ta ansvar för att genomföra. Det stärker på många
sätt. Vi hade nyligen en patient som bestämde att
han först skulle simma själv innan han började i vår
bassängträning.
– Vi har så lätt inom vården att bestämma allt,
därför är det härligt att kunna fråga patienten hur
han vill ha det.
För Gunnela innebär cancerrehabilitering trygghet. För många rasar tillvaron helt när man får veta
att man har cancer, andra ”tar det lättare”. Oavsett
vad cancern innebär och hur den påverkar ens liv
ska man känna att det finns hjälp att få och att man
alltid kan göra något, säger Gunnela. Hur hopplöst
det än kan vara.
– Rehabilitering handlar om att inte låta cancern
ta över allt i ens liv.
Tydliggjort kompetens
På frågan hur arbetet på urologimottagningen
förändrats sedan projektet med cancerrehabilitering
startade, säger Gunnela att de nu är mer medvetna
om rehabilitering och tänker på det i det dagliga
arbetet. De ser fler saker som patienten kan behöva
hjälp med, men också tydligare på vilket sätt de kan
hjälpa.
– Projektet har tydliggjort kompetens hos oss! Det
är jättebra!
Men det var lite rörigt i starten. Samtidigt som
cancerrehabiliteringsprojektet gick igång, bildades
regionalt cancercentrum i väst och syd. Det var
svårt att förstå skillnaden mellan de båda och på
vilket sätt de skulle påverka arbetet på den egna
mottagningen.
Kartläggning lade grunden
För att reda ut begreppen och själva se hur de på
urologimottagningen kunde jobba med cancerrehabilitering, satte sig en grupp ner från mottagningen
och började kartlägga hur arbetet med deras olika
cancertyper såg ut. Tills sin hjälp hade de cancerrehabiliteringsteamet.
– När vi benade ut vad som händer från det att
patienten får sin diagnos och fram till den dagen
han skrivs ut blev det tydligare när i processen vi
behöver ha dialog med patienten och när stöd kan
behövas. Vi såg också när vi måste vara mer aktiva
själva med att ta kontakt för att fånga upp eventuella problem.
Omöjligt att hinna med alla
Gunnela berättar att ju mer de har börjat tänka utifrån rehabilitering av patienten, desto fler förbätt-
ringsområden har de sett på mottagningen.
Som att väntetiden för att få svar från provtagningen måste kortas. I dag kan det ta upp till fyra
veckor innan patienten får veta om han har cancer.
En tid av stor oro för både patient och närstående.
Att mer aktivt söka upp patienten och inte vänta
på att han ska höra av sig är också något urologimottagningen tagit fasta på att förbättra. Liksom
att styra upp själva överlämnandet av patienten till
kommun- eller distriktssköterskan, den dagen det
är aktuellt.
Men att hinna göra en rehabiliteringsplan åt alla
de 800 patienter som finns på urologimottagningen
är en omöjlighet med de resurser vi har idag, säger
Gunnela.
– Nu får vi helt enkelt känna av var behoven verkligen finns och göra insatser där.
” Vi behöver tid och
mod att fortsätta satsa”
maria åkvist, läkare
– Det handlar om livskvalitet för patienten så det är klart
det är viktigt att vi jobbar med cancerrehabilitering!
– Målet är inte enbart att patienten ska bli fri från cancern. Patienten ska också må så bra som möjligt under sin
sjukdomstid, och återfå kraft att komma tillbaka till det liv
man hade före cancern. Det säger Maria Åkvist, läkare på
hematologen på Hallands sjukhus Halmstad.
Maria tror samtidigt att sjukligheten på sikt kan bli värre
om vi inte fortsätter att fokusera på rehabilitering inom
cancervården. Men det måste få ta tid för nya arbetssätt
att bli en naturlig del i jobbet.
Fler besök underlättar rehabilitering
Maria och hennes kollegor på hematologen har diskuterat
hur de ska forma och anpassa cancerrehabiliteringen till
just sin verksamhet. Eftersom patienterna där behandlas under ganska lång tid, ibland med provtagning flera
gånger i veckan, underlättar det rehabiliteringsarbetet.
Man träffar helt enkelt patienten ofta och kan då fånga
Maria Åkvist jobbar som ST-läkare
på hematologen på Hallands sjukhus Halmstad. Hon hoppas på en
framtid där alla inom vården vågar
prata mer om saker som rör hela
patienten.
upp problem, tankar och funderingar som patienten har.
– All cancervård är olika. I de verksamheter där
man inte har den besöksfrekvens som vi, kanske
man har fler planerade återbesök. För patienter som
behandlats intensivt i flera månader kan det nog
kännas abrupt den dag kontrollerna blir glesare. Då
kan en utvärdering av rehabiliteringsbehovet säkert
tillföra mycket.
– Det handlar om att skapa och behålla en dialog
med patienten så länge det behövs. Hur den går till
får varje verksamhet anpassa utifrån sina förutsättningar och patienternas behov.
Jobbar mer systematiskt
Maria säger att de länge försökt se till hela patientens situation men att projektet hjälpt dem att
arbeta mer strukturerat med cancerrehabilitering
och använda varandras olika kompetenser.
– Det har också blivit lättare att utvärdera insatserna, vilket såklart är en stor fördel.
På hematologen är det främst behandlingsavdelningen som börjat göra rehabiliteringsplaner efter
den mall som projektet tagit fram. När patienten är
på besök, för exempelvis provtagning, är det ett bra
tillfälle för sjuksköterskorna att samtidigt fråga hur
patienten mår i övrigt. Det gjorde de även innan
cancerrehabilitering startade som projekt, den stora
maria åkvist, läkare
y Läs och kommentera texten på bloggen!
skillnaden mellan då och nu är att man nu jobbar
mer systematiskt med frågeformulär och rehabiliteringsplan.
– Frågeformuläret är en bra checklista för oss, och
patienten, att komma ihåg att ta upp viktiga saker.
Maria berättar att de har funderat på att skicka
hem frågorna till patienten så att han eller hon kan
titta på dem i förväg och fylla i det som är viktigt
just nu. Kanske är det existentiella tankar om tro
och mening, praktiska familjeproblem eller att man
känner sig sorgsen eller rädd.
– Fördelen är att man tänkt innan man kommer
till oss. Då behöver vi kanske inte ställa alla frågor
utan kan gå djupare in på det patienten faktiskt vill
tala om.
Trubbigt instrument
Samtidigt som Maria tycker att frågeformuläret är
ett bra verktyg för att ringa in rehabiliteringsbehov,
påpekar hon att det är viktigt att komma ihåg att
det är ett trubbigt instrument. Det finns en risk att
stirra sig blind på att sätta kryss i mallen när det
viktigaste ändå är att prata med patienten. Hon tror
också att vissa kan ha svårt att identifiera sig med
frågorna.
– Är man 80 år gammal och de första frågorna
handlar om familj, bostad och barnomsorg så är det
nog lätt att tänka att det inte berör mig.
Utbildning gav häftig insikt
Om framtiden hoppas Maria att det blir ännu mer
självklart för alla inom vården att prata om saker
som rör hela patienten.
– Jag kan se vilken förbättring det är, för både
patienterna och för oss som jobbar, med en egen
kurator knuten till avdelningen. Det har gjort att
jag blivit bättre på att ta hand om de funderingar,
problem och den oro som patienterna kan ha.
För att få en bra fungerande cancerrehabilitering
tror Maria att det behövs tid, specialkompetens och
mod att satsa.
– När jag gick utbildningen i cancerrehabilitering
blev jag otroligt taggad och inspirerad och kände
verkligen hur häftigt det är att få jobba med rehabilitering av cancersjuka. Det är en förmån.
”Närsjukvården
måste fortsätta
där vi slutar”
anna johansson, sjukgymnast cancerrehabiliteringsteamet
Det räcker inte att sjukhusen
jobbar med cancerrehabilitering.
Närsjukvården måste ha samma
”tänk” och fortsätta arbetet med
patientens rehabiliteringsplan den
dag patienten skrivs ut från sjukhuset.
– En rehabiliteringsplan behöver
revideras och följas upp kontinuerligt om den ska vara till någon
nytta, säger sjukgymnast Anna
Johansson.
– Vi kan inte bara göra planen och sedan lämna
den och patienten åt sitt öde.
Att cancerrehabilitering går som en röd tråd
genom hela vårdkedjan och där alla personalkategorier är involverade, är en av de viktigaste
utmaningarna framöver menar Anna Johansson
Om vi ska lyckas.
– Vi behöver prata mer med varandra över kliniker och avdelningar, men också med kollegor
utanför sjukhusets väggar. Då har vi möjlighet
att få ihop bra rehabilitering med långsiktig
effektivitet.
Intressera sig för patienten
Anna arbetar på rehabiliteringskliniken på Hallands sjukhus Halmstad. I sitt jobb som sjukgymnast består hennes vardag uteslutande av
just rehabilitering.
y Läs och kommentera texten på bloggen!
anna johansson, sjukgymnast cancerrehabiliteringsteamet
Att se möjligheterna, som Anna själv säger.
– Målet är att patienten ska kunna använda sin
kropp trots rörelsebegränsningar eller smärta.
Och att finna lösningar, fortsätter Anna.
– Om jag har en patient som älskar att promenera i skogen ska vi inte bara erbjuda en rollator, utan
en rollator som är lämpad att gå med på ojämnt
underlag.
Men vad behövs för att vi verkligen ska se och
finna de behov som patienten har?
Anna framhåller hur viktigt det är att fråga vad
patienten själv upplever att han eller hon har för
problem. Ofta är det något helt annat än vad vi
utomstående ser och tror. Om Anna inte fått reda
på att kvinnan ovan älskade att gå i skogen hade
hon förmodligen fått en helt vanlig rollator och de
sköna skogspromenaderna hade inte blivit av mer.
Tänk vad en liten ynka fråga kan betyda.
Vikten av överblick
Anna tycker att rehabiliteringsplanen som tagits
fram av projektet för cancerrehabilitering verkar
vara ett bra stöd för att ringa in patientens behov.
– Det är dock fortfarande lite oklart hur man gör
själva planen och hur den ska dokumenteras.
Att projektet lett till en större förståelse för hur
viktigt det är att få till en samlad plan för varje
patient, är Anna dock övertygad om.
Bäst erfarenhet från cancerrehabilitering har
Anna från de avdelningar där man formaliserat
arbetet med rehabilitering.
– Där finns en planering och man har fasta former kring hur man samarbetar. All berörd personal träffas regelbundet och utbyter kunskap. För
mig betyder det att jag kan förbereda mig mycket
bättre inför varje patient.
– Jag tror också att kontaktsjuksköterskorna har
en nyckelroll. Där finns den överblick som behövs
för att rehabiliteringen ska fungera fullt ut.
Vi måste bära ”tänket”
Stora förändringar kräver tid, tålamod och vilja
påpekar Anna. Och hon vet att hon jobbar i en stor
organisation med långa avstånd, både fysiska och
kulturella. Hon ser fram emot dagen då patienten
själv frågar efter att få göra en plan för sin rehabilitering. När det är lika självklart som att få en broschyr med information om sjukdomen man har.
– Dit har vi inte kommit än. Och först måste vi
såklart internt bära ”tänket” om att se hela människan.
Anna Johansson jobbar som sjukgymnast på rehabiliteringskliniken på Hallands sjukhus Halmstad och ingår
också i cancerrehabiliteringsteamet. Hon framhåller vikten
av att cancerrehabilitering går som en röd tråd genom hela
vårdkedjan.
”Nu kan vi ta hand
om svåra och känsliga
frågor”
inga lill baudlot, verksamhetschef
– Visst förväntar sig patienterna att de ska få hjälp med mer än att bli
fri från cancern, säger Inga Lill Baudlot under vårt samtal om cancerrehabilitering.
– Det är bara att titta på de klagomål som kommer in. De handlar
sällan om att man är missnöjd med behandlingen man fått. Nej, de
handlar om att vi inte brydde oss om anhöriga och att vi inte hade tid
att sitta ner och prata. Sådana saker.
inga lill baudlot, verksamhetschef
Inga Lill Baudlot är verksamhetschef på medicinklinken på Hallands sjukhus Halmstad.
Hon är glad över att projektet bidragit till att
olika yrkesgrupper möts och arbetar ihop i
team.
Inga Lill Baudlot tror att bemötande och rehabilitering går hand i hand och hon är mycket positiv
till projektet med cancerrehabilitering. Inte enbart
för att frågan är viktig utan också för att projektet
redan från start ska integreras i verksamheten.
– Vi inför något vi kan fortsätta jobba med den
dagen projektet inte längre är ett projekt. Det är bra
och känns meningsfullt.
Synliggöra annan cancer
Avdelning 61 på medicinklinken, där Inga Lill arbetar som verksamhetschef, har fungerat som pilot
i projektet. Personalen var intresserade och motiverade till att utveckla sin verksamhet och Inga Lill
själv såg också en möjlighet att synliggöra medicinklinkens cancerformer, som ofta får en undanskymd plats bland annan cancer.
– Vi behandlar kronisk cancer som exempelvis
vissa former av blodcancer, lungcancer och lymfom. Det är cancer som patienten ofta får leva med
resten av sitt liv. Hos oss handlar rehabilitering om
att gå vidare i livet tillsammans med cancern.
Backas upp av kollegor
En stor positiv förändring som rehabiliteringsprojektet medfört är att personalen, efter utbildning
och med nya verktyg, känner sig mer trygg att ta
upp svåra frågor med patienten, berättar Inga Lill.
Man vågar prata om det intima, nära och känsliga
och man vet att det finns kollegor med specialkompetens som kan ta vid när frågan väl kommit upp.
– Just vetskapen att vi kan ta hand om de tankar
och problem som kan blottas i ett samtal är oerhört
viktigt. Då finns där en kurator, en dietist, en arbetsterapeut eller en sjukgymnast som backar upp
och kan fortsätta att hjälpa patienten.
– Det teamarbetet ska vi bygga vidare på!
När personkemin inte stämmer
Inga Lill säger att den rehabilitering som gjorts
tidigare i mångt och mycket har varit beroende av
intresse, engagemang och mod hos enskilda sjuksköterskor och läkare. Nu har arbetet fått struktur.
Och medvetenheten om rehabiliteringens betydelse
har ökat hos all personal.
– Men vi behöver bli ännu bättre på att närma oss
varje patient. Som att vara lyhörda för när personkemin mellan patient och vårdgivare inte fungerar
så bra. Då ska vi kunna vara öppna med det och
försöka få till ett byte mellan kollegor.
Att se vinsterna
Det är en långsam process att ändra arbetssätt och
inställning. Men viljan att bli bättre på rehabili-
tering är stark. Inga Lill betonar dock att mycket
fortfarande hänger på intresse och ork.
Det behövs mer resurser. Och tid. Såklart.
Och bättre lokaler, utbrister Inga Lill! Ett rum
där man ostört kan prata med patienten är inte en
självklarhet på avdelningen.
– Jag önskar också att våra beslutsfattare kan se de
vinster vi i slutändan gör när vi jobbar med cancerrehabilitering.
– De människor som har svåra sjukdomar och
inte får rehabilitering kommer ofta tillbaka till oss
med andra problem. Om man inte får rätt hjälp är
det lätt att hamna i en ond cirkel av sjukskrivningar,
man går hemma för länge och blir kanske deprimerad.
Återkommande utbildning för personalen tror
Inga Lill också är jätteviktigt. Både för personalen i
dag men också för alla nyanställda.
– Då håller vi kvar fokus och medvetenhet kring
cancerrehabilitering.
y Läs och kommentera texten på bloggen!
”Hur mycket kan en människa ta in i det
ögonblick hon får diagnosen cancer?”
fredrik ho, överläkare
Den frågan ställer sig Fredrik Ho vid varje möte
med en ny cancerpatient. Fredrik Ho är överläkare
på öron- näs och halskliniken på Hallands sjukhus.
Klinikens cancerformer drabbar ofta patienten
hårt. Man kan få svårt att äta, svälja, andas och
tala. Resten av livet.
– Jag funderar ständigt på hur jag bäst kan informera patienten jag har framför mig.
Fredrik Ho menar att cancerrehabiliteringen börjar
i det ögonblick patienten får veta att hon har cancer.
Därför är det första mötet extra viktigt. Det gäller
att vara lyhörd, saklig och framförallt ha tid.
– Ibland delar jag upp samtalet på fler tillfällen.
Just för att man inte kan ta in allt på en gång. Patienten ska inte bara få diagnosen cancer utan också
ta ställning till olika behandlingsalternativ och vad
dessa innebär.
fredrik ho, överläkare
Rehabilitering extra viktigt
För dem som drabbas av cancer i huvud- och
halsområdet är rehabiliteringsbehovet särskilt stort,
menar Fredrik.
– De cancerformer vi behandlar påverkar sinnen hos oss som ständigt är närvarande. Att andas,
svälja, tala och äta. Dessutom är cancern placerad
på den del av kroppen som alltid syns. Kanske
måste vi operera bort ett öga och halva ansiktet.
Kanske kommer patienten aldrig att kunna svälja
normalt igen.
När det är möjligt vill Fredrik att rehabiliteringen
kommer igång före patienten startar sin cancerbehandling. Då ökar medvetenheten om det som
komma skall, och patienten får en grund att stå på.
– Den fysiska rehabiliteringen kan vara sådana
saker som att träna rösten och rehabilitera för att
behålla funktionen att svälja och förmågan att gapa.
Varje gång den första
Fredrik tycker att han blivit mer ödmjuk med åren.
Vid varje möte med en ny patient påminner han sig
om att det är första gången patienten får höra det
han ska säga. Fredrik säger också att han blivit mer
lyhörd för den enskilda patienten. Vissa vill inte
veta, andra vill veta i detalj. Det finns de som står
helt ensamma utan anhöriga, utan hem. De som
Fredrik Ho är överläkare på öron- näs och halskliniken
på Hallands sjukhus. Han menar att cancerrehabiliteringen börjar när patienten får sin diagnos.
inte har råd att betala för den särskilda sondmat de
behöver.
– Patienten har rätt att välja om han eller hon vill
bli behandlad, eller inte. Min uppgift är att informera om alternativen och vilka bieffekterna blir. Men
det är såklart svåra val för patienten att fatta.
Projekt legitimerar arbete
Fredrik säger att projektet stärkt det arbete han och
kollegorna sedan tidigare lagt ner på att skapa en
holistisk syn på patienten; att se hela människan.
Cancerrehabiliteringsprojektet legitimerar att vi gör
rätt saker och stärker det gentemot såväl chefer som
kollegor, säger Fredrik.
– Det har funnits tillfällen då arbetskamrater ifrågasatt varför en kontaktsjuksköterska pratar med en
patient i 45 minuter i telefon.
– Nu vet vi att vi gör rätt saker och har också fått
ord på det.
Hjälp i tid och med kvalitet
Även om Fredrik är väldigt positiv till cancerrehabiliteringsprojektet säger han att det fortfarande är
långt mellan målet ”samma rehabilitering till alla
cancerpatienter” och där vi står i dag. Utmaningen
för öron- näs och halskliniken är att få till samma
nivå på omhändertagandet och rehabiliteringen
oavsett om man behandlas i norra eller södra
Halland. Arbetssättet skiljer sig åt en del, i norr
har man bland annat inte haft tillgång till en kontaktsjuksköterska som är otroligt betydelsefull för
patientens rehabilitering.
Fredrik pekar också på två andra viktiga saker.
Tillgång till specialkompetens.
– När patienten behöver en dietist, logoped eller kurator är väntetiden ofta alldeles för lång.
Tillgången finns på papperet men fungerar inte i
verkligheten. Patienten kan inte vänta hur länge
som helst på hjälp. Rehabilitering behöver sättas
in i rätt tid för att få optimal effekt och förhindra
försämring.
Och kompetens som ger resultat.
– Vi skulle behöva en kurator som känner vår
patientgrupp. Som vet vilka specifika problem våra
patienter har, vad de oroar sig för och hur deras
situation ser ut. Det skulle innebära otroligt mycket
och helt klart påverka effekten av kuratorns hjälp.
Ovanstående är önskemål. Viktiga sådana men
svåra för Fredrik att själv påverka på annat sätt än
att påtala att det behövs fler resurser.
Därför får han säga det en gång till.
– Det behövs fler resurser!
y Läs och kommentera texten på bloggen!
”Vi måste inse att det
inte är så komplicerat
att komma igång”
carina karlsson, onkologisjuksköterska
Bilden av den cancersjuka kvinnan som får träffa sin
hund en sista gång etsar sig fast. Vårdpersonalen gör
mötet möjligt genom att skjutsa kvinnan, i sjukhussängen, till ett grönområde precis utanför vårdavdelningen.
Där väntar hennes man och deras hund som springer
fram emot sin matte.
– Nästan allt är möjligt, säger onkologisjuksköterska Carina
Karlsson som var med om händelsen ovan.
– För mig handlar cancerrehabilitering väldigt mycket om att
glädja i stunden och uppmuntra till att fortsätta drömma och
tänka på saker man tycker om att göra. Även om man kanske
inte kan göra dem just nu.
carina karlsson, onkologisjuksköterska
Onkologisjuksköterska Carina Karlsson har
flera tankar kring hur hon och hennes kollegor
på avdelning 83 kan arbeta med cancerrehabilitering.
Att själen och glädjen är viktig återkommer Carina
ofta till. Hon säger att om man mår bra i själen så
hanterar man sin sjukdom bättre. Det gäller både
patient och närstående, och det underlättar också
vårdpersonalens arbete.
– Många som har cancer upplever någon gång
att de är en börda för sin familj som får ta ett stort
ansvar. Kan vi hjälpa till att ”lyfta” en make, en
dotter eller någon annan anhörig så får det positiva effekter för alla. Cancerrehabilitering handlar
inte enbart om patienten, utan lika mycket om alla
andra runtomkring – fru, make, barn, föräldrar,
vänner …
Att komma igång
Carina Karlsson arbetar på avdelning 83 på Hallands
sjukhus Halmstad. 83:an har hand om patienter
inom bröst-, kärl- och akutkirurgi. Personalen där
har inte riktigt kommit igång än med att göra rehabiliteringsplaner. Carina tror att en anledning kan vara
att avdelningen har flera olika specialiteter och att
endast en del av patienterna har en cancerdiagnos.
En annan orsak kan vara föreställningen om att det
är väldigt tidskrävande. Men Carina är optimistisk.
– Jag tror vi behöver sänka ribban något. Vi tror
nog att det är mer komplicerat att göra rehabiliteringsplaner än vad det i själva verket är.
– Rent konkret behöver vi avsätta en dag då vi
pratar om hur vi ska lägga upp arbetet med cancerrehabilitering hos oss. Sen tror jag det bara är att
starta. Vi arbetar ju faktiskt med cancerrehabilitering redan idag, fast inte så strukturerat.
Få samma bild
Det är viktigt att avdelningschefen stöttar arbetet
med cancerrehabilitering, säger Carina. Hon tror
också det är väldigt bra att de flesta på avdelningen
har gått den halvdagsutbildning som projektet
erbjudit.
– Då har vi samma bild och ”tänk” kring cancerrehabilitering. För dem som inte hade möjlighet
att gå utbildningen så finns den på webben, tipsar
Carina.
Ansvarigt vårdpar
Idag diskuterar Carina och hennes kollegor rehabi-
litering främst på storronden och i de arbetsteam de
har tillsammans med kuratorn, sjukgymnasten och
arbetsterapeuten. För att cancerrehabiliteringen ska
bli mer strukturerad för varje patient har Carina en
idé om att utse vårdpar som ansvarar för att göra
både vård- och rehabiliteringsplan.
– Det kan vara en sjuksköterska och en undersköterska som tar ett helhetsgrepp tillsammans kring
varje patient.
Carina tror på att sporra varandra i arbetet kring
cancerrehabilitering men hon säger och hoppas
samtidigt på att cancerrehabilitering blir ett uppdrag från ledningen.
– Då lyfter vi verkligen hur viktig cancerrehabilitering är. Jag tror också att det skulle innebära att vi
får avsatt mer tid för att arbeta med det.
– Vi kan göra så otroligt mycket om vi bara tillåts
arbeta utifrån en helhetssyn av varje patient.
y Läs och kommentera texten på bloggen!
I Sverige finns sex regionala cancercentrum. Där bedrivs arbete
med att utveckla patientprocesser för en mer sammanhållen och
patientfokuserad cancervård. Samtliga regionala cancercentrum är
ålagda att arbeta för att även utveckla en cancerrehabiliteringsprocess. Regionala cancercentrum i samverkan har, utöver sina
egna hemsidor, även en gemensam webbplats:
www.cancercentrum.se
Cancerfonden finansierar mycket av svensk cancerforskning och bedriver
även förebyggande arbete. Vårdpersonal kan dessutom söka stipendier för
utbildning och konferens kopplat till cancervård.
www.cancerfonden.se
2013 ska det första nationella vårdprogrammet för
cancerreha­bilitering vara klart. Fram till dess hänvisar vi till
vårt regionala program som du hittar på:
www.skane.se/cancerrehabilitering
SWEDPOS Svensk förening för psykosocial onkologi och
rehabilitering erbjuder multiprofessionell sakkunskap inom
cancerrehabilitering. www.swedpos.se
Landstingens och regionernas gemensamma
webbplats för råd om vård www.1177.se har
särskilda sidor som vänder sig till cancerberörda:
www.1177.se/cancer
Sveriges kommuner och landsting (SKL) har en central roll i arbetet med
att skapa ännu bättre cancervård. På denna sida kan du överblicka SKLs
projekt i det arbetet: www.skl.se/cancervard
Under projekttiden har vi haft gott stöd och god hjälp från patient- och närståendeföreningar
och då kanske framförallt Nätverket mot cancer www.natverketmotcancer.se och Ung cancer
www.ungcancer.se som båda arbetar diagnosövergripande. Förteckning över olika patient- och
närståendeföreningar hittar du på: www.1177.se/Tema/Cancer/Hjalp-och-stod
Region Hallands fortsatta arbete med att utveckla
cancerrehabilitering kan du följa på webben.
Information, material, blogg med mera kommer att
samlas på en gemensam webbsida:
www.regionhalland.se/cancerrehabilitering