Equmeniakyrkan är Sveriges nyaste kyrka, med en trio i ledningen

Redaktör: Görel Byström Janarv
Textbearbetning: David Berjlund
Referensgrupp: Per Westblom, Olle Alkholm
Omslagsfoto: James Ross/Getty Images
Omslag retusch: Joanna Ågren
Grafisk formgivning & Art Direction: Samuel Forsström
Tryck: SIB-tryck, Norsborg
ISBN: 978-91-637-5539-2
Copyright © Equmeniakyrkan 2014
VÄLKOMMEN
Equmeniakyrkan är Sveriges nyaste kyrkosamfund.
Vårt namn är nytt men vi har djupa rötter i den
kristna kyrkans historia och den svenska folkväckelsen.
Med 750 församlingar finns vi i nästan hela Sverige,
från norr till söder – och erbjuder mötesplatser för
tro och livstolkning, gudstjänst och gemenskap och
ett tydligt engagemang för vårt liv tillsammans i
Sverige och världen. Det här är ett annat slags
verksamhetsberättelse med berättelser från olika
delar av Equmeniakyrkan. Med människor som
på olika sätt är och gör kyrkan till vad den är.
Man kan säga det kort också; vi är en kyrka
för hela livet där mötet med Jesus Kristus
förvandlar mig, dig och världen.
Välkommen till Equmeniakyrkan – vem du än är!
Lasse Svensson
kyrkoledare
Sofia Camnerin
bitr kyrkoledare
5
Olle Alkholm
bitr kyrkoledare
EN KYRKA
SOM SÄGER
IFRÅN
BILDER
Vi ska lyfta
vittnesbördet och
berättelserna, oftare
med bilder än ord.
MUSIKER
Har varit med i
rockbandet
Zebra Crossing.
3
Brukar skämtsamt
säga om kyrkoledarna:
vi är tre – en tänker, en
skriver och en
pratar.
6
BOK
Kom nyligen
med boken
“Försoning behövs”.
UTSPEL
Olle skulle gärna göra
ett utspel med BRIS
generalsekreterare
Kattis Ahlström, för att
uppmärksamma hur svårt
vissa barn har det i
Sverige.
MUSIK
Spelar gärna trumpet.
Equmeniakyrkan är
Sveriges nyaste kyrka, med
en trio i ledningen. Vad
gör de, vad vill de, och
vart är den här kyrkan
på väg egentligen?
TEXT andreas linderyd / DAVID BERJLUND
FOTO PETER HOelstad
PENNOR
Olle har en särskild
kärlek till
reservoarpennor.
7
G
löm den ensamme
ledaren: Equmeniakyrkan utsåg tre
– Lasse Svensson,
Sofia Camnerin och
Olle Alkholm. Sofia
och Olle har “biträdande” framför sin
kyrkoledartitel, men
de leder tillsammans.
I pressade scheman får de in gemensam
planering och reflektion, och de har kontakt
varje dag, via mejl och telefon. Vi träffas i
Equmeniakyrkans huvudkvarter vid Alviks
torg i Bromma. Sushi och snabbmat, allvar och
skratt – Lasse bekräftar att samspelet fungerar
bra.
– Vi trivs mycket bra ihop utan att för den skull
inte våga vara oense, säger han, och Sofia håller
med:
– Jo, vi går en del matcher. Med en i grunden
stark tillit är det inga problem.
Och syftet är att kyrkan ska fullgöra sin uppgift: “att gestalta evangelium”, säger Sofia, och
preciserar: det handlar om gemenskaper och
samhällsansvar.
– När kyrkan fungerar är den världens bästa
plats, inte minst för barn och unga, ett tryggt
rum där man inte mäts och värderas. Men vi
har också en profetisk kallelse, säger hon.
Den uppgiften handlar om att ta plats, och
säga ifrån – alla tre formulerar sig så, och områdena att kliva fram på är många: mänskliga
rättigheter, fred och försoning, miljöfrågor, migrationsfrågor, religionsfrihet ... Olle pekar på
de 50 000 antireligiösa hatbrott som anmäldes
i Sverige 2012, Sofia tar en direkt partipolitisk
fråga:
– Att bara stå och titta på när Sverigedemokraterna ökar är inte okej. En trovärdig kyrka går
hårt åt rasismen.
Och det spelar roll vad Equmeniakyrkan säger
och gör, säger Lasse.
– Tillsammans är vi många, och har ansvar att
sätta sökarljuset på sammanhang där människor far illa av orättfärdiga system.
Equmeniakyrkan är ny. För kyrkligt
insatta är den fortsättningen på baptistsamfund, missionskyrka och metodism, för andra
kommer det nog att ta ett tag innan man kan
placera Equmeniakyrkan, säger Olle. Så hur
beskriver han den?
– Vi är framför allt församlingarna och medlemmarna och alla de som deltar – enligt den
senaste statistiken är vi cirka 130 000 som mer
eller mindre regelbundet är med i församlingsoch ungdomsarbete.
Lasse framhåller regionernas stora roll, nära
lokalnivån, och att man satsar på att starta nya
församlingar. Och Sofia plockar in Equmeniakyrkan på kyrkokartan:
– Jag tror vi finns någonstans mellan det man
tänker som frikyrkans innerlighet och gräsrotsengagemang, och Svenska kyrkans öppenhet,
säger hon.
– Och vi tolkar medan vi går.
Det blir tydligare nu: första året var start och
pepp, nu ska innehållet vävas, säger hon – och
det säger Olle och Lasse också: dags att ta tag
i själva uppdraget. Nu formuleras missionsstrategi och handbokstexter, och man samtalar
om vad tro, dop och medlemskap ska betyda i
kyrkan.
Equmeniakyrkan ska vara tydlig – utan
att vara teologiskt inskränkt eller ställa sig
utanför samhället. Att bry sig om människor i
utsatthet skapar också förtroende – det visar
en undersökning från analysföretaget Kairos
Future. Fast mest förtroendeingivande är det,
enligt undersökningen, att hjälpa utan ideologisk agenda.
– Det kan omöjligt bli en kyrkas programförklaring. Vi vill hjälpa människor utifrån en tro
på Jesus Kristus. Det är mötet vi vill lyfta fram,
som vi har varit med om och som alla bjuds in
till, säger Lasse.
Och när undersökningen antyder att kyrkor
ska vara försiktiga med opinionsbildning stämmer det också dåligt med kyrkans uppdrag,
säger Olle.
– I dag handlar ju diakoni också om samhällskritik och omvärldsbevakning. De märkliga
utvisningar vi ägnar oss åt i det här landet är
ett exempel, där våra myndigheter inte tror på
asylsökandes berättelser, och också misstror
folk i våra församlingar som levt med de här
människorna, säger han.
8
Alla tre möter en öppenhet för tro hos
många människor. Frågan för kyrkan blir hur
man kommunicerar sitt budskap, och hur nära
man finns människors liv.
– Vi behöver visa att varenda människa är på
allvar, säger Sofia.
Och så behöver man visa allt bra som sker
och görs – i Equmeniakyrkan och i samarbetsorganisationer som Diakonia och Sociala
missionen. Men mest handlar det om församlingarna: de är målet för kyrkoledarnas arbete,
säger Lasse. Det är där folk väljer att vara med
eller inte – och antalet medlemmar och besöka-
3
re är förstås inte oviktigt – och det är framför
allt där evangelium ska levas och mötena sker.
– Vi behöver tillsammans hitta tilltalet och
mötesplatserna som berör och fördjupar, och
den resan börjar med bibel och bön, säger
Lasse.
Sofia fyller i:
– Alla vi tre vill åka ut i församlingarna och
säga: ni är grymt viktiga, vi kan göra skillnad
och förändra världen. Faktiskt. De största
förändringarna börjar alltid nedifrån. Stärks vi
i tilltron att Gud är med oss kan vi skapa något
fantastiskt. ■
HÖJDPUNKTER
2013
Lasse Svensson
Sofia Camnerin
Olle Alkholm
1. Det är svårt att se förbi
1. Alla medarbetarsamlingar
och rådslag i regionerna, stora
mötesplatser, där det har varit
större kärlek och värme än jag
vågat tro.
1. I Equmeniakyrkan tycker
kyrkokonferensen i Karlstad.
God stämning, gott värdskap
och vi fick ett namn!
2. I de regionala rådslagen
under hösten fick vi mötas,
lyssna till de nya regionala
kyrkoledarna och fira gudstjänst tillsammans.
3. Att få möta människor
i USA, Nicaragua, de båda
Kongoländerna, England,
Indien och Japan, i församlingar och samfund som
kämpar den goda kampen
– och svara på nyfikna frågor
rörande Uniting Church in
Sweden (Equmeniakyrkan på
engelska) och be och fira
gudstjänst tillsammans. Stort
och fantastiskt berikande.
2. Kyrkornas världsråds
möte i Busan i Sydkorea var
fantastiskt. Vi är med där, i
den mest representativa
kristna gemenskapen i
världen, alla var på plats, och
trots stora skillnader finner
man varann, inte minst i fredsfrågan, den är helt central för
alla.
3. Och så var det väldigt
roligt att starta handboksarbetet med att få input från
människor både från andra
kyrkor och våra egna.
9
jag att det var konferensen i
Karlstad med beslut om nytt
namn.
2.
De regionala rådslagen
med välkomnande av
regionala kyrkoledare.
3. En tredje sak tycker jag är
alla besök vi får göra i lokala
sammanhang där församlingar lever och arbetar.
Lasse Svensson,
kyrkoledare
Sofia Camnerin,
biträdande
kyrkoledare
Olle Alkholm,
biträdande
kyrkoledare
Ålder: 43
Ålder: 56
Tidigare: forskare och
utvecklingsstrateg i
Svenska Missionskyrkan
Tidigare: t f missionsföreståndare i Svenska
Missionskyrkan
Medlem: S:t Jakobs församling, Göteborg, lägergården
Västgården och fotbollsföreningen Lerkils IF
Bor: Hässelby i västra
Stockholm
Bor: Norrmalm, Stockholm
Senaste film: “Såg ungefär sist
av alla i Sverige en franska
filmen ‘En oväntad vänskap’.
Klart sevärd, feelgood.”
Senaste film: “Jag ser dokumentärer på SVT, på sistone
har ‘Och förlåt oss våra
skulder’, om den första prästvigda kvinnan i Växjö stift,
berört. Och ‘Familjen Persson
hittar hem’, en fantastisk
dokumentär om en familj som
flyttar tillbaka till Sverige och
lilla Ballingslöv från Pakistan,
efter runt 40 år utomlands.”
Ålder: 43
Tidigare: pastor i
Metodistkyrkan
Bor: Vallda,
Kungsbacka, Halland
Läser: “Läser mest handlingar och en del teologi, gillade
dock Desmond Tutus bok som
jag läste för ett tag sedan. ‘Om
godhet’. Gav hopp!”
Medlem: Hässelby
missionskyrka
Läser: “Jag läser mest fackteologi, tyvärr inte mycket
skönlitteratur, då blir det mest
underhållande, gärna välskrivna men lättlästa böcker typ
‘Analfabeten som kunde
räkna’ av Jonas Jonasson.”
10
Medlem: Immanuelskyrkan
i Stockholm och Hassela
golfklubb
Läser: “Kristian Lundbergs
‘Det här är inte mitt land’ där
han fortsätter att berätta och
beskriva det han ser i Malmö
och Sverige. Man kan lugnt
säga att Sverige är ett annat
land än det var för en generation sedan.”
länder i olika
världsdelar
samarbetar
Equmeniakyrkan
med
blåsmusiker spelar i
brass och blåsorkestrar
i Equmeniakyrkan
av Equmeniakyrkans
703 pastorer är kvinnor
studenter läser teologi
vid Pwo Kayin
Theological Seminary
i Burma som
Equmeniakyrkan
stödjer
är aktiva i musiklivet i
Equmeniakyrkan varje
vecka
11
12
Mångfald
I 80 av Equmeniakyrkans 750 församlingar
bedrivs ett aktivt mångfaldsarbete. Arbetet
har djupa rötter – kyrkan är ju internationell
till sin natur. Det innebär kontakter med
människor från olika delar av världen, med
olika språk och tradition.
När sådana möten sker runtom i Sverige varje
vecka, blir det tydligt vad Equmeniakyrkan
menar med att kalla sig en kyrka för alla. Följ
med och se vad som händer i missionshuset i
Nås, i dialogen mellan religioner i Malmö och
bland invandrade kongoleser i Stockholm!
13
Abdgani från Somalia går i skolan och pratar svenska. Han får hjälpa till med
översättning ibland när det behövs på onsdagseftermiddagarna i missionshuset.
Men Gud är samma
Nås i Dalarna är känt för sina Jerusalemfarare, 37 personer som
1896 utvandrade till det heliga landet. Drygt hundra år senare
kom lika många människor till Nås, och byns missionshus blev en
internationell samlingsplats.
Text Åsa Runström Foto Magnus Fröderberg
S
Allt började med att Vansbro kommun
höll en informationsträff för Nåsborna. Migrationsverket skulle hyra nio lägenheter i byn
som tillfälliga boenden för asylsökande. Nära
40 nya personer – det märks i ett litet samhälle.
Siv Hansson var med på träffen och kände att
det var viktigt att välkomna de nya invånarna.
Det kändes självklart att bjuda in dem till
missionshuset, där hon är ordförande. Hon
bildade en grupp tillsammans med Kerstin och
Berit från församlingen, Lisbet från stickgruppen och Per–Erik från Svenska kyrkan. Det
viktiga var att göra en diakonal insats, säger
Siv, de funderade en del på om ordet “kyrka”
skulle stöta bort muslimer. På lapparna som de
nyanlända fick bjöds de in till ”Coffee house på
Borgbygatan”. Kanske spelade ordvalet inte så
trax efter två på eftermiddagen kliver
ett par frusna tonårskillar in i missionshuset på Borgbygatan 11 i Nås.
För bara några veckor sedan bodde
de i Somalias huvudstad Mogadishu,
nu har de cyklat hit, trots många minusgrader.
– Vi har fixat cyklar och vinterkläder till dem
och deras familj, det var inga problem att få
ihop, säger Per–Erik Jont.
Borden är dukade för eftermiddagsfika, och
snart kommer ytterligare besökare, alla
asylsökande från Somalia.
– Just nu är de inte så många. En del har blivit
omplacerade för att de fått uppehållstillstånd,
andra har fått avslag och återvänt tillbaka till
sina hemländer, säger Siv Hansson.
14
Siv Hansson är ordförande i Equmeniakyrkans församling i Nås,
Abdifalan är asylsökande och har nyligen kommit till orten.
Kommunikationen fungerar trots att det inte finns ett gemensamt språk.
stor roll: Kerstin Jons berättar om hur en familj
kom till missionshuset och bad när de hade det
svårt.
– De var muslimer, men jag tror de kom hit och
bad just för att det var en kyrka.
gemensamt språk. Man följer med till sjukhus
och tandläkare. Kerstin blev kontaktperson för
en asylsökande familj från Afghanistan – “det
var bara att köra”, säger hon – och på vägen
har de lärt sig om asylregler, ramadan och vilka
butiker i kommunen som har bäst utbud av mat
som passar muslimer. Kontakter som ingen
väntat sig, men som blev på riktigt.
Lola från Somalia har lärt några svenska
ord. Med dem och två fingrar beskriver hon
varför hon tycker om att vara i missionshuset:
– Kristna och muslimer, men Gud är samma,
säger hon, och för ihop fingrarna. ■
Nu är det “coffee house” i missionshuset
varje onsdag klockan två. Bakom predikstolen
ligger mjukisdjuren, en leksaksspis står under
den klassiska Jesustavlan, toalettens skötbord
har kommit till användning och i ett hörn finns
en stol där kvinnor kan amma i fred. Och det
blev mycket mer än fika: många hade problem
att förstå brev de fick på svenska, så nu hjälps
man åt med kommunikationen med myndigheter – med datorns översättningsfunktioner
fungerar det, trots att man saknar
15
Västberga
industriområde
söndag
kl 10–13
Amour et Verité
TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO MAgnus fröderberg
L
okalen börjar fyllas
på. Kvinnan i dörren
säger välkommen
och visar besökare
var de kan sitta.
Kören står redan på plats och
sjunger, fyra kvinnor i klänningar i starka färger. Sångerna
handlar om Gud och kärlek,
som så ofta en söndag i kyrkan.
Men de flesta sjungs på franska. Även predikan hålls på
franska, men den simultantolkas med inlevelse till svenska.
Känslan är som att vara på
gudstjänst i Kongo, men utanför fönstren breder Västberga
industriområde ut sig. Och
församlingen Amour et Verité
– “kärlek och sanning” – tillhör
Equmeniakyrkan. Församlin-
gen startade i Frankrike, 2012
blev de medlemmar i Missionskyrkan, ett av Equmeniakyrkans grundarsamfund.
– Att missionera är något som
alla kyrkor ska göra så det
kändes rätt, säger pastor Eric
Kiakuama som reser till
Sverige från Paris flera gånger
i månaden.
– Vi tycker att det här är ett
sammanhang där vi kan vara
den församling vi vill vara, på
ett självständigt sätt. De flesta
av våra medlemmar är från
Kongo-Kinshasa eller har sitt
ursprung där. Men vi vill att
alla ska komma hit, inte bara
kongoleser. Så jag behöver lära
mig svenska, för jag vet att det
är en nyckel till integration. ■
16
De flesta av medlemmarna i Amour et
Verité kommer från Kongo-Kinshasa,
men förhoppningen är att alla ska
känns sig välkomna i den nya
församlingen i Equmeniakyrkan.
17
Coexist
motverkar
konflikter
I Malmö samarbetar kommun och trossamfund
i Coexist Malmö – för bättre stämning i staden,
och för beredskap i skarpa lägen.
Text Jan Hultman Foto Sten Högberg
Under Eurovision Song Contest-veckan i Malmö 2013 hade
Coexistprojektet ett mångreligiöst tält mitt i Malmö.
18
Inom Coexist möts
företrädare för olika
religioner, och arbetar
tillsammans för större
förståelse. Här är företrädare
från Islamiska församlingen
och Frälsningsarmén.
S
ten Högberg vikarierar som universitetspastor i Malmö och har länge
varit aktiv i stadens olika nätverk för
religionsmöten. Nu finns han med i
Coexist Malmö, ett samarbete mellan
Malmö stad och tolv församlingar
– en buddistisk, en judisk och tre muslimska,
tillsammans med sju kristna kyrkor från olika
traditioner.
Han berättar om ett ”församlingsrally”,
där deltagarna besökte fyra kyrkor och två
moskéer. Idén var, precis som med hela Coexist
Malmö, att mer kontakt ger ökad förståelse –
samfunden sinsemellan, och mellan dem och
staden – och i längden bidrar till ett tryggare
Malmö. Också när något händer.
– Skulle det exempelvis inträffa ett attentat
med koppling till religiösa grupper, ska vi som
församlingar ha kontakt och kunna agera,
berättar Sten.
stadens församlingar och organisationer kan
vara en resurs för ökad samhörighet.
– Vi som är med har utarbetat en gemensam
värdegrund, avtalet med Stadskontoret innebär också att varje församling ska bjuda på
sin särart, den ska inte tonas ned, säger Sten
Högberg.
Mycket handlar om att företrädare
för olika religioner syns tillsammans. Under
Eurovision Song Contest-veckan i Malmö
2013 bjöd man på musik och temasamtal i ett
interreligiöst tält på Stortorget. Sedan har
gymnasieskolor och andra fått besök av “Fråga
religionen” – ett koncept där en företrädare för
fyra religioner pratar om religion, respekt och
fördomar.
– Det är den utåtriktade delen. Inåt handlar det
om en process kring mänskliga rättigheter och
religiös samverkan. Och om vi hittar resurser
vill vi arbeta med krisgrupper som kan rycka ut
som stöd om någon annan religion utsätts för
hatbrott. ■
Myndigheten för samhällsskydd och
beredskap tog initiativet till Coexist Malmö
tillsammans med Nämnden för statligt stöd
till trossamfund. En anställd på Stadskontoret
samordnar, och man har med sig kunskaper
från tidigare interreligiösa projekt, om hur
19
Mångfald i
många
församlingar
– Jag har blivit positivt överraskad av att
mer än tio procent av Equmeniakyrkans församlingar har någon form av arbete med människor från andra länder. Och det genomgående
är att församlingarna berikas av det arbetet.
Inga Johansson på Equmeniakyrkan har varit
med och kartlagt församlingarnas arbete med
människor med utländsk bakgrund: ofta handlar det om språkcaféer, diakonalt arbete och
stöd till asylsökande – ett positivt, men ibland
svårt arbete. Med ett grepp på helheten vill
Equmeniakyrkan visa på goda exempel, initiera
samverkan mellan församlingar och ge stöd.
– Ganska ofta hänger det på engagerade
enskilda, men vi behöver strukturer för hur
man beter sig när till exempel olika teologiska
synsätt och idéer om gudstjänstens utformning
möts, säger Inga.
Det finns lärdomar och idéer som kan
delas mellan församlingarna – och som kan
inspirera till att verkligen inkludera människor
i församlingen. Mångfaldsarbetet är också en
av nycklarna i Equmeniakyrkans satsning på
församlingsutveckling.
Och nya områden väntar: Equmeniakyrkans
arbetsgrupp ”Mångfald och religionsmöten”
har också frågor om dialog mellan religioner på
sitt bord.
– Där har vi inte varit så aktiva hittills, men vi
behöver bli bättre, för arbete med religionsdialog kommer bli allt viktigare. ■
Jan Hultman
20
Inga Johansson är Equmeniakyrkans
handläggare för kyrkan i samhället/
mångfald och religionsmöten.
år har
Sverige haft
fred, 2014
procent av
svenskarna har
en bibel
De fem största
asylgrupperna
just nu i Sverige
är från Syrien,
Somalia, Eritrea,
Afghanistan –
och statslösa.
kilo väger världens största bibel.
Den är gjord i trä, 2,5 meter tjock och de
8 048 sidorna är en meter höga.
Det tog två år för en snickare i
Los Angeles att skära ut
texten i träsnitt.
församlingar hör
till Equmeniakyrkan
diakoner arbetar i Equmeniakyrkan
211 av dem är kvinnor
21
22
BERÄTTA TRO
Hur kan man berätta om kristen tro på ett
vettigt sätt, och vad krävs för att det ska
vara givande att läsa Bibeln?
Sådant kan man tänka olika om. Och i
möten mellan människor med olika ingång
till frågorna når man längre än på egen
hand. Equmeniakyrkan rymmer många
synsätt och tolkningar, och många
människor. Här talar några av dem,
två och två, med varandra.
23
Evangelisation
är inte
prestation
Ska man prata om tro kan man inte komma
uppifrån med svaren. Man måste mötas i
ögonhöjd. Det enas Britta Hermansson och
Noomi Tönnäng om i ett samtal om vad
evangelisation är i dag.
TEXT Jan hultman foto magnus fröderberg
O
nsdag eftermiddag i Betaniakyrkan i
Örebro. I en
soffgrupp i källarvåningen sitter Noomi
Tönnäng, som är församlingsutvecklare i Equmeniakyrkans Region Stockholm.
Innan hon blev pastor jobbade hon med socialt arbete
inom Hela Människan. Nu
talar hon med Britta
Hermansson, evangelist i
Equmeniakyrkan, om något
båda har erfarenhet av:
evangelisation.
– Jag har svårt med det
begreppet, börjar Noomi. Det
låter som ett projekt vi som
kristna ska utföra gentemot
andra människor. Så jag vill
inte använda ordet överhuvudtaget. Däremot delar jag
gärna med mig av min tro.
– Jag är nog en ”pre-evangelist”, säger Britta. För mig
handlar det om mötet som
uppstår innan avgörandet.
Människor har redan det som
behövs för att komma till tro,
man måste ha förtroende för
människors vandring.
Båda talar om bilder
av Jesus som står i vägen för
människor: som den banala
söndagsskole-Jesus. För långt
från livet, säger de – i stället
måste hans drag av lidande, utsatthet och sårbarhet lyftas fram.
En del har inga bilder alls,
varken bibelberättelser eller
fördomar om kyrka och tro.
– Det är egentligen en underbar möjlighet, säger Britta.
För ett nyckelord för mig är
att mötas i ögonhöjd. Man
kan inte komma uppifrån och
leverera en färdig lösning.
Noomi håller med:
– Jag blir alltmer stärkt i min
uppfattning att vi ska dela
våra erfarenheter. Jag har
mött så många människor
som har gudserfarenheter
fast de inte har namn för det.
Vi har ofta en föreställning
om att det måste vara så stort
och märkvärdigt.
24
noomi tönnäng
Hemma: Bor med maken
Kurt i ett radhus i Örebro,
granne med vattentornet
Svampen.
Stolt och tacksam över
mina barn och barnbarn.
Styrka: För det mesta en
god lyssnare med stor
uthållighet.
Britta Hermansson
Hemma:
Kungsladugård i Göteborg.
Stolt över att jag går i den
riktning jag längtar till.
Styrka: nyfiken och genuint
intresserad av människor.
Själva har de hittat en
tro som är trygg – och som
gör det möjligt att brottas
med Gud. Men resan dit
var inte rak. För Britta Hermansson var den ignatianska retreaten en viktig och
öppnande upptäckt.
– Jag har slutat dela upp i
livet i andligt och kroppsligt
– det är en helhet. Jag blev
kristen när jag var 19 år. Det
var revolutionerande. Men
jag har insett att Gud har
gått med mig hela livet utan
att jag varit medveten om
det, och det har gett mig en
stor tillit.
Noomi berättar om hur
hon i 40-årsåldern började
ifrågasätta sin tro i en jobbig
men viktig process efter
uppväxten i en miljö där allt
var svart eller vitt.
– Det var en andlig våldtäkt
på barn, i min aftonbön bad
jag ”Käre Jesus, kom inte
tillbaka förrän jag har blivit
frälst”. Nu är det viktigt för
mig att se Gud i den människa jag möter, och så räknar
jag med att Gud gör sitt
arbete. Sedan måste vi ha
respekt för dem som inte vill
ha med Gud att göra. Det är
en sak mellan den människan och Gud.
25
Evangelisation handlar
snarare om mötesplatser
och frågor än om svaren,
säger de, och det gäller hela
människan, hur man mår
och har det.
– En evangelist är ju den
som bryter ny mark, som lever i glappet mellan kyrkan
och världen utanför, men det
finns många kontaktpunkter
i samhället, det finns öppenhet och andlig längtan. Jag
tror inte vi ska vara så ängsliga, säger Britta.
Är de stora mötenas och
omvändelsernas tid historia?
– Jag har svårt för tanken
att vi ska ”proklamera” vår
tro, säger Noomi, då blir
det så lätt en prestation, och
ska jag hjälpa någon annan
till tro blir den människan
ett objekt. Jag menar att vi
ska dela våra liv, bemyndiga
varandra att gå vidare. Jag
förundras ofta över allt som
händer med människor utan
att jag gör något, och känner
tacksamhet, Gud gör samtidigt något med mig också. ■
26
läsa
bibeln
– VArför
då?
När man läser och tänker fritt kan
bibeltexterna hjälpa en att förstå livet.
Det enas Charlotte Höglund och
Thomas Kazen om i ett samtal om
bibelläsning.
TEXT DAVID BERJLUND FOTO magnus fröderberg
27
C
harlotte Höglund är
pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm. På
Teologiska högskolan
hade hon Thomas
Kazen som lärare. Han
råkade hamna där,
säger han – i grunden
är han också pastor,
nu är han professor i
exegetisk teologi. Nu möts de, två intresserade
bibelläsare, med lite olika temperament och
ingångar. Thomas öppnar med en grundfråga:
varför ska man läsa Bibeln? Charlotte svarar:
– För mig har Bibeln att göra med ett inre
samtal med Kristus. Det som gör nerven är
tron att Gud faktiskt talar till oss, Bibeln är
relation.
Snarare “en väg in i en relation” väl, säger
Thomas: man tror ju på Kristus, inte på Bibeln?
Jo, Charlotte håller med, och Thomas stryker
under:
– Bibelns texter är fundamentala för kristen
tro, i dem finns en brottningskamp med frågor
om vad det är att vara människa. Men enskild
bibelläsning är inte villkoret för en gudsrelation. Historiskt har man ju mest läst Bibeln
tillsammans, i gudstjänsten.
stannar jag till där jag blir berörd, och pratar i
min bön med Herren om det som rördes upp.
Thomas problematiserar: för bara 150 år sedan
levde folk nästan som Bibelns människor, det
var lätt att leva sig in i bibelberättelserna. Idag
har vi en vetenskaplig världsbild och ett språk
som är långt från Bibelns – och ska det inte bli
ett glapp mellan tron och livet måste man få
möta texterna och tron med just det språk och
de kunskaper man har, säger han.
Man måste också få ställa de riktigt kritiska
frågorna om texten, i stället för att smita förbi
konstigheterna och folkmorden i Guds namn.
– Även när man läser en text i gudstjänsten
måste man kunna säga att föreställningar i den
bottnar i en patriarkal hederskultur, som vi
inte kan stå för. Och ... folk är ju inte dumma i
huvudet, de har redan tänkt på det där.
Som andra texter kräver bibeltexterna
lite jobb. Bäst gör man kanske jobbet tillsammans. Charlotte berättar om sin morfar och
hans bror, båda politiskt engagerade, i var sitt
parti. Deras debattglädje gällde också tron
och Bibeln – de läste och dividerade, lyssnade,
tyckte, engagerade sig, berättar hon.
– Idag tror jag många människor undrar om de
har rätt att ha en åsikt om Bibeln, om man får
tolka den. Och det påverkar lusten.
Friheten är förutsättningen. Just den, säger
Thomas, gör att han kan se konturerna av en
Gud han kan närma sig. Han lånar en bild:
– En tavla kan man titta på, tycka om eller inte,
man kan analysera den, och man kan måla
själv. Så måste man få förhålla sig också till
Bibelns texter. ■
Fast Charlotte möter många som
vill ha tips om hur man läser Bibeln. Hennes
är: skaffa en bibel du trivs med, och skriv ner
tankar om läsningen och livet i en loggbok. Och en metod ur den kristna historien är att be
med Bibeln, säger hon.
– Man läser en kort evangelietext och lever sig
in i den: vad ser jag, vad känner och hör jag? Så
28
Thomas Kazen: “Man måste få möta bibeltexterna
och tron med det språk och de kunskaper man har.”
29
PASTOR 2.0
Petra är på väg in i pastorsyrket, för Tobias
har det hunnit bli vardag. De är överens om
utmaningen: att hitta verktyg för att nå
människor som inte tror alls.
TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO magnus fröderberg
30
31
T
obias Frelin delar
sina dagar mellan att
vara låtskrivare och
församlingsföreståndare i Triangelkyrkan
i Enskede*. Petra
Jonsson studerar till
pastor på Teologiska
högskolan. Ursprungligen kommer hon från
Tyskland, där hon var advokat, specialiserad
på asylärenden. Nu sitter hon och Tobias med
varsin kopp kaffe vid ett stort panoramafönster
i Kulturhuset, mitt i Stockholm, fyra våningar
ovanför stadsmyllret, och Petra berättar att det
började att det var en pastor som föreslog att
hon skulle studera teologi.
– Det var inte något jag tänkt på innan, men
det kändes rätt. Som advokat försöker du lösa
problem när något har gått fel, som pastor kan
du skapa något positivt tillsammans med andra, säger hon.
– Jag ville jobba för Guds församling, och för
andra människors väl, säger Tobias Frelin.
– En del blir läkare eller sjuksköterskor,
för mig handlar det om människors andliga
välmående. Och så upptäckte jag under utbildningen att det är väldigt roligt att kommunicera kristen tro.
man är igång och jobbar, och han betonar betydelsen av praktik för att fatta jobbet.
Petra har praktiska kunskaper med sig från
arbetet med asylärenden, där hon mötte människor i mycket utsatta situationer, och tror att
hennes bakgrund också kan vara en fördel.
– Min pappa är katolik, mamma protestant
och min bästa vän i grundskolan var muslim.
Så när man pratar om de här grupperna är det
konkreta personer jag tänker på, och jag tror
att man måste vara bra på perspektivbyte och
empati.
Tobias har ett ben i musikbranschen, det
är en värld som på många sätt är olik församlingen.
– Det gör att jag kommer ur ”bubblan” lite, till
en snabb, trendkänslig värld, och både får fundera över hur kyrkan relaterar till den längtan
som finns där, och brottas med schablonbilderna av en pastor.
Jo, fördomar om kyrkan möter de båda två –
Petra säger att det ibland blir helt tyst när hon
berättar att hon läser till pastor, “som om man
sagt något riktigt opassande” – och båda säger
att det behövs verktyg för att vara pastor i ett
sekulärt samhälle, bland människor som inte
tror.
– Jag hoppas att kyrkan ska bli en tydligare tillgång i samhället, att en kommun ska kunna se
det som en fördel att vi finns där, säger Tobias.
Och så handlar det om trovärdighet.
– När folk ser att man tror på det man säger, då
når man fram.
När han går på stan, varje dag, tänker han
på att alla människor har behov av en djupare
andlighet – och på hur kyrkan kan nå dem och
visa att kristen tro kan vara ett svar på det andliga sökandet.
Petra känner igen sig:
– På skolan pratar vi om den andliga längtan
som finns, och att vi av någon anledning inte
fångar upp den, fast vi har en öppen plats dit
alla är välkomna. Fast jag är inte så oroad, Gud
har lett kyrkan genom stora kriser förr. ■
Petra har varit ordförande i Västerortskyrkan i Vällingby. Hur det blir att vara pastor
är svårt att veta i förväg, tycker hon. Fast hon
litar på Guds vägledning, att det finns en tanke
med var hon hamnar.
– Jag tror att det blir mycket administration,
men också dagliga samtal om tro, och om hur
det är att leva tillsammans som människor.
Tobias, mitt uppe i det vardagliga pastorsarbetet, säger att det nog varierar hur många sådana samtal det blir.
– Men allt vi gör genomsyras ju av vad vi tror
på. Och folk reflekterar gärna över predikan,
och tycker att det är skönt att det finns en kille
i kyrkan som är där för att man ska prata tro
med honom.
Han säger att mycket i pastorsrollen formas
utifrån den man själv är, och att mycket handlar om att kunna möta människor i olika åldrar,
med olika känslor. Det där testas ofta först när
* Sedan texten skrevs har Tobias Frelin bytt
jobb, och är idag pastor i Immanuelskyrkan i
Stockholm.
32
tobias frelin
Petra Jonsson
Gör: Pastor i Immanuelskyrkan,
Stockholm, är också låtskrivare för
bland andra Loreen och Måns
Zelmerlöv.
Bakgrund: advokat, engagemang för
mänskliga rättigheter, uppskattar
ekumenik, gift med Lars.
Drivkraft(er): att Gud älskar den här
världen och att alla människor har
en gåva för att göra den till en bättre
plats.
Drivkraft(er): utveckling, både egen
och andras.
Utmaningar för Equmeniakyrkan:
hur vi intresserar människor utanför
kyrkan att tillsammans med oss leta
efter skatten i åkern. (Matt 13:44)
Utmaningar för Equmeniakyrkan:
att synliggöra ”enhet i mångfald”,
att rymma mångfald utan att bli konturlös. Att våga lämna det som varit,
vara öppen för det som kommer utan
att glömma bort sin historia.
33
Vi växer i dialog
I kyrkan får det inte finnas “vi” och “dom”. Man
måste mötas. Det är Josef och Emanuel överens
om. Båda arbetar i församlingar med många
gamla och nya svenskar.
Text Jan Hultman Foto Tobias Davidov
J
osef Nsumbu och
Emanuel Furbacken
är pastorer i Equmeniakyrkan – Josef i
Borås, där 25 procent av invånarna har
sin bakgrund i andra länder,
Emanuel i göteborgsförorten Hammarkullen,
där 25 procent av invånarna
är ”svenskar”. Kulturmöten
och integration är en del av
deras vardag.
Emanuel har dessutom
arbetat med Mellanöstern
under många år, och Josef föddes, växte upp och
utbildade sig till pastor i
Demokratiska Republiken
Kongo. Han kom till Sverige, återvände till Kongo
för en tid, och kom tillbaka
2003 för att bli pastor i
Tensta.
– Men det Sverige vi levde i
på 90-talet var inte detsamma som vi återvände till,
och vi har dessutom bott i
tre olika Sverige – Lidingö,
Rinkeby/Tensta och Borås,
säger Josef.
2006 kom han till Borås
och Immanuelskyrkan – en
helt igenom svensk församling, säger han, även om
en afrikansk församling
hyrde lokal i kyrkan. Idag är
församlingen mer blandad,
till gudstjänsterna kommer
utländska studenter.
– Det är även spännande att
muslimska vänner kommer
och vill vara med på gudstjänsterna.
Emanuel Furbacken
I Göteborg finns Emanuel med i arbetet för interreligiös dialog – de flesta i
staden är troende, påpekar
Emanuel, och kyrkorna
måste våga slåss för rätten
till tro. I Hammarkullen
finns inga moskéer, men till
Mariakyrkan – som Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan har tillsammans – kommer muslimer, till exempel
för att tända ljus när någon
dött, berättar Emanuel. Då
ber man bredvid varandra,
var och en på sitt sätt.
– Församlingen i Hammarkullen är traditionellt
”vit”. Men vi har några
familjer med rötter i Syrien,
Irak och Iran, så vi läser
ofta texterna på arabiska. Vi
har inte satsat på grupper
med olika språk, församlingen mår gott av att se att det
finns olika sätt att uttrycka
tron, säger han, och
Drivkraft: Give peace a chance!
34
Ålder: 59 år
Bor: Sjövik, arbetar i
Hammarkullen
Bakgrund: Pastor och tidigare
bl a Europa- och Mellanösternsekreterare i Missionskyrkan.
Stolt över: samarbetet i
Mariakyrkan i Hammarkullen.
Ger mig energi: Möten,
senast med två buddhistiska
gymnasielever.
Utmaningar för Equmeniakyrkan: Att skapa “goda möten”,
gärna utanför kyrkans väggar.
Josef Nsumbu
Ålder: 56 år
Bor: Brämhult/Borås
Bakgrund: Pastor från Kongo,
teologie doktor, universitetslärare.
Drivkraft: Guds ord och bön
Stolt över: Min familj och min
kallelse.
Ger mig energi: Guds kärlek.
Utmaningar för
Equmeniakyrkan: Guds ord i
centrum och mission.
Emanuel Furbacken.
Josef Nsumbu.
35
berättar sedan om ett stort
diakonalt arbete där man
bland annat bjuder gömda
flyktingar på lunch, hjälper
människor att söka pengar ur
olika fonder och stöttar dem
i deras eget arbete med sin
situation.
– Och det här arbetet är ganska självklart för församlingen. Nu har många det jobbigt
därför att de till exempel har
släktingar kvar i Syrien. Vi
försöker bära dem i bön.
Josef poängterar också
mötena. I Borås finns invandrare från Somalia, Irak,
Afghanistan och ex-Jugoslavien. Stadens kyrkor arbetar
tillsammans för att erbjuda
flyktingar och asylsökande
“Bibeln på lätt svenska”,
svenskaundervisning och en
social verksamhet där gömda
flyktingar kan träffa läkare
och sjuksköterskor. Och i
Immanuelskyrkan samlas nu
en grupp kristna araber.
– Vi har söndagsskola ihop
och besöker ibland varandras
gudstjänster, men vi vill fördjupa kontakterna så att de
inte blir en grupp som står
utanför, säger Josef.
Han är afrikansk pastor,
faktiskt sänd till Sverige av
systerkyrkan i Kongo, men
när han såg att det började
bildas afrikanska församlingar i Stockholm sa han till
sina landsmän: “Tänk om
Josef Nsumbu, en afrikansk pastor sänd till
Sverige, och Emanuel Furbacken – en svensk
pastor med internationell erfarenhet. Båda
arbetar med kulturmöten och integration.
36
svenskarna hade bildat egna
församlingar när de kom till
Kongo”.
– Är jag kristen så känner jag
mig hemma när jag möter
andra kristna. Många av våra
utländska vänner vill inte
förstå den ”svenska” kulturen,
och det blir samma sak för
vissa svenskar. Det är fel. Om
vi möts kan det resultera i
något helt nytt, säger Josef,
och Emanuel fyller i:
– Ska det bli någon dialog
måste man prata gott om
varandra, inte ha förutfattade
meningar och schablonbilder.
Det är en bra start. ■
37
Evangelisterna 100 år
1913 gick Missionsförbundets första riksevangelist ut i
tjänst. Hundra år senare finns inte Missionsförbundet kvar
– men Equmeniakyrkan finns, och riksevangelisterna, och
jubiléet firades med både bok och möteshelg i Nässjö.
B
Spännvidden i språk och metod kan vara
stor, men i grunden handlar det om “trons
basics”, sa Carl-Olov Hultby till tidningen Sändaren i samband med konferensen i Nässjö, och
han la till att det blivit lättare att evangelisera.
“Förr i världen hade vi ju både religionskomplex och blygsel att kämpa med, men den yngre
generationen, ända upp till 50, de har varken
fördomar eller rädslor. De kommer tvärtom
fram och vågar ställa frågor.” ■
oken “Några till evangelister –
om lidelse och längtan” kom till i
rekordfart: initiativet kom i april
2013, i november kom boken på
Votum förlag, med riksevangelisterna Liselotte J Andersson, Britta
Hermansson, Carl-Olov Hultby och Torsten
Åhman som redaktörer. Den berättar riksevangelisternas 1900-talshistoria och tittar
närmare på evangelistens uppgift i vår tid.
38
Berthil Paulsson, en av missionsförbundets
många folkkära evangelistprofiler som
funnits i Svenska Missionsförbundet
– ett av Equmeniakyrkans bildarsamfund.
40
PORTRÄTT
Equmeniakyrkan finns i nästan hela Sverige.
70 000 är medlemmar och 130 000 är
med i verksamheten och många möter vår
kyrka i vårt omfattande internationella
arbete. Möt Magda och Mariam – två av dem
som hittat till oss.
41
42
MARIAM ser
möjligheterna
För nio år sedan var Mariam
Ghaly ny i Sverige. Hon klev rakt in i ett
okänt samhälle, långt från hemlandet
Egypten. Det hon lärde sig för hon nu
vidare, som diakon i Högdalen.
TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO MAGNUS FRÖDERBERG
43
D
et är ett tjockt sorl
i luften i Vantörs
kyrka, i Högdalen
i södra Stockholm.
Någon går klädd i
ett höftskynke i regnbågens alla färger,
en annan har en sjal
med guldplättar på
rad i pannan, och
en liten flicka virvlar runt i rosa tyllklänning;
kvinnor med rötter i olika länder har samlats
till fest.
För Mariam Ghaly är festen del av en vision
om ett nätverk för kvinnor från olika kulturer,
något hon har arbetat med i många år. Märkbart rörd tackar hon deltagarna:
– Idag har jag nått en av mina drömmar. Tack
för den kärlek ni visar mig, den läker min sorg.
Jag vill tacka Victor, min man. Jag är säker på
att han är glad över det här nu.
hindrade, plugga till undersköterska och
läsa teologi på Teologiska högskolan – för att
ordineras till diakon vid Equmeniakyrkans
kyrkokonferens i Karlstad 2013.
När familjen bosatte sig i Täby, norr om
Stockholm hade Mariam varken språk eller
kontakter. Så hon gick till Tibble kyrka och
sa att hon ville hjälpa till, och arbeta med
arabiskatalande. Det var självklart – i Mellanöstern är kyrkan ju en trygghet i tillvaron.
– Ni svenskar tar oftast inte första steget till att
lära känna andra. Jag gör det, men jag frågar
mig hur jag uppfattas, säger Mariam.
I Tibble kyrka finns hon med på språkcafé
varje onsdag. Så småningom fick hon och
Victor veta att det fanns en stor arabisktalande
grupp i Högdalen. I samarbete med människor
som ville samma sak startade de ett språkcafé
också i Högdalskyrkan.
– De flesta invandrare här i Högdalen har svårt
att försörja sig, kyrkan blir på ett sätt en ersättning för deras familjer, där de kan umgås, få
kläder om det behövs, och gratis fika.
Några dagar före festen tar Mariam
emot mig i sitt hem, i ett av flerfamiljshusen
en bit bort från kyrkan. Här omkring finns
många som behöver hennes hjälp, säger hon,
framför allt många arabiskatalande som kommer hem till henne för att prata och sjunga.
I vardagsrummet står pianot. På soffbordet
ligger hennes man Victor Lucas arabiska bibel,
bredvid ett foto av honom.
När Mariam kom till Sverige med sin son
2003 hade Victor arbetat i Italien som pastor.
Båda kände att de ville hit och 2006 fick de
äntligen uppehållstillstånd. Victor blev pastor i
Missionskyrkan 2012 – men redan hösten samma år avled han, efter en tids sjukdom.
– Det har varit svårt att vara i kyrkan utan
honom, men när vi hade fått beskedet om hans
cancer pratade vi om att jag skulle fortsätta
med det integrationsarbete vi inlett tillsammans, och nu gör jag det som diakon i Högdalskyrkan.
I Egypten arbetade hon på skatteverket, i
Sverige har hon hunnit arbeta med funktions-
Mariam går fortfarande sorgklädd,
men arbetet med kvinnorna har blivit ett sätt
att ta sig vidare. Hon vet av egen erfarenhet vad
man behöver känna till som ny i Sverige. Nu för
hon vidare kunskaperna, om hur viktigt det är
att hålla tider, om lagar – att det är förbjudet
att slå barn – och om att man kan integrera sig
själv genom att inte bara titta på arabiska kanaler på TV.
– Språket är jätteviktigt, jag kämpade mycket
med det. Jag brukar också ta upp jämställdheten i Sverige, att män och kvinnor delar på
arbetet hemma eftersom båda ofta har ett arbete. Så är det inte i Mellanöstern. Jag brukar
berätta att det inte var så här förut, men att det
har ändrats.
En vision till har hon:
– Vi som kommer hit ska självklart anpassa oss
till samhället, men jag tänker att ni svenskar
kanske kan integrera er lite med oss också? ■
44
Att arrangera en fest för kvinnor
som en start på ett nytt nätverk har
länge varit en vision för Mariam
Ghaly. I mars blev den verklighet i
Vantörs kyrka i Högdalen, med dans
och musik från olika traditioner från
bland annat Mellanöstern.
45
TRO, HOPP
OCH
BÅGAR
Tatuerade armar och höga klackar
kombineras utan problem med
rundkrage för diakonen Magda Hane.
Hon är övertygad: för att förmedla något
av Gud behöver hon inte göra om sig.
TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO MAGNUS FRÖDERBERG
46
47
V
i kliver över målarburkar och träbalkar
på golvet, slipdammet ligger tjockt på
vägen in till Magda
Hanes expedition
i Rodenkyrkan i
Norrtälje. Kyrkan
bygger om för att få
ett större kök.
I samarbete med socialförvaltningen driver
man Café Träffpunkten, en plats för att ses,
prata och äta frukost ihop som är öppen för
alla. Magda känner besökarna väl. Hon hälsar
på en äldre dam från församlingen – tanterna
bär henne, säger hon – men den här fredagen
är det annars mest män i kaféet, några av dem
lite luggslitna och tärda. Genom fönstret syns
Norrtäljeanstalten bakom träden. Det är hos
människorna i sådana miljöer hon känner att
hon ska vara.
– Jag brukar vinka till dem härifrån, grabbarna.
Magda kommer inte från ett kristet hem.
När hon letade kristna som kände som hon
hamnade hon i en pingstkyrka i Norrtälje.
– Jag gick fram till pastorn och sa ”jag är skild,
har röda läppar och kort kjol. Får jag vara med
här?”.
Det fick hon. Ändå försökte hon först passa
in. Men då talade Gud – jo, hon säger att hon
hör Gud tala, och för henne handlar det om att
våga lyssna – och budskapet var tydligt:
– ”Jag vill ha din kärlek, inte din uppoffring.
För att förmedla mig behöver du inte göra om
dig.” Så sa Herren till mig.
Magda Hane har varit diakon sedan 2009.
Hon bor i en liten stuga ute på landet med sina
katter. Hjortarna kommer förbi och får mat vid
husknuten.
Kontrasten är stor till hennes tidigare liv. Då
hette hon Maria, var inköpare inom modebranschen och gift med en italiensk affärsman.
– Jag hade känsla för trender, det gick bra för
mig och vi hade mycket pengar. Jag kunde
köpa en kjol för lika mycket som jag tjänar på
en månad idag.
Men det glamorösa livet blev destruktivt,
relationen utvecklades negativt och till slut blev
hon hotad till livet. Hon packade två kassar,
flydde mitt i vintern och startade om hemma i
Norrtälje. Genom underskriften på skilsmässopapperen lämnade hon sitt tidigare liv – och
kände sig fri.
– Jag hade känt ganska länge hur mitt lyxiga liv
krockade med det som egentligen var jag, den
jordnära personen som trivs bäst med att få
vara i stallet med min häst och mocka.
Men det höga tempot fortsatte – hon byggde
upp flera affärsverksamheter och jobbade sju
dagar i veckan tills kroppen sa stopp och hon
sprang in i väggen. Under ett år kunde hon
Hon döptes i Pingstkyrkan, läste på
Frälsningsarméns bibellinje – och så hörde hon
en predikan om den barmhärtige samariern
som fick henne att vilja bli diakon. Det tog tio
år, och då hade hon hittat en församlingstillhörighet inom Baptistsamfundet. Engagemanget i Baptistkyrkans soppkök i Norrtälje
ledde till kommunens kaféverksamhet för hemlösa, missbrukare och ensamma – det som nu
är Café Träffpunkten.
För några år sedan blev hon svårt misshandlad i sitt hem, av en man hon mött på kaféet.
Poliserna förstod knappt att hon överlevde,
själv säger hon att hon hade änglar runt huset
– och att människor bad för henne. Hon avstod
från skyddad identitet, men bytte förnamn,
från Maria till Magda.
– För Maria dog där på golvet. Så känns det.
Hennes högra arm är tatuerad med ett stort
kors. Vänsterarmen kallar hon sin sorgearm:
överst ett törnekrönt Kristusansikte, under
det två namn – Uffe och Ursino, fästmannen
och hästen – med var sitt födelse- och dödsdatum. Ursino fanns med henne i 24 år, Uffe
träffade hon på en sinnesrogudstjänst, de hann
leva som tvillingsjälar i tre år innan han dog i
knappt ha några sociala kontakter.
Mitt i stressen hade något dykt upp som
inte hade funnits där förut. En längtan. Magda
säger att Gud sökte henne, och hon började
lyssna och förstå att det fanns något där för
henne. Hon berättar om en promenad med
hundarna i skogen, när hon resonerade med
Gud och hörde sig själv säga att hon skulle bli
fängelsepräst.
48
en hjärtinfarkt.
– Då fanns det bara en enda plats där jag
ville vara, och det var bland de hemlösa
och missbrukande människorna jag hade
lärt känna på kaféet. För de vet vad sorg
är, och hur man kan hantera en sörjande
människa.
Just bland de människorna tror Magda att Gud vill att hon ska vara. Och hon
hoppas att Equmeniakyrkan också ska
vara där människor finns, med öppenhet
för dem och för nya traditioner och idéer.
– Jag kan känna att vi har tappat lite
av ursprunget. Jesus sa åt oss att gå ut
bland människorna och leva tron. Inte
stanna inne. ■
Magda Hane
På jobbet: Diakon i Rodenkyrkan
Bor: På landet utanför Norrtälje,
med katterna Bianca och Nero.
Stolt över: att jag bestämde mig för
att ta mc-kort och köpa min egen
Harley Davidson.
Styrka: att jag har en positiv grundinställning till livet. Jag har en blåsippa
intatuerad, som en symbol för att jag
alltid reser mig.
49
50
OPINION
Kyrkan ska vara en profetisk röst som vågar
säga ifrån och ta ställning. Vi uttrycker
det ibland så här: Vi ska engagera oss
– med Bibeln i ena handen och
dagstidningen i den andra. Fred, miljö
och mänskliga rättigheter har hög prioritet.
Likaså mångfald, migration och barns och
kvinnors rättigheter.
51
foto: Mikael Stjernberg
Mynttorget, Stockholm, 14 oktober 2013:
Equmeniakyrkans ledare fanns med vid det
ekumeniska opinionsmötet till stöd för de
som diskrimineras, förföljs, fängslas och
mördas på grund av sin tro eller övertygelse.
Manifestation mot religionsförtryck
“Vår systerkyrka i Pakistan begravde 76 vuxna och 49
barn efter bombdådet mot All Saints Church i Peshawar
den 22 september”. 14 oktober manade Sveriges kristna
råd och Svenska missionsrådet till solidaritet med
världens förföljda troende, i en debattartikel i Aftonbladet,
och senare samma dag vid ett opinionsmöte i Stockholm.
Frågan är central för
Equmeniakyrkan, säger
Christer Daelander, som efterlyser större engagemang från
politiskt håll.
75 procent av mänskligheten lever i länder där religionsoch övertygelsefriheten är
kraftigt begränsad. Mest
utsatta är kristna, där de lever
i minoritet, men när runt 700
personer 14 oktober 2013
samlades i centrala Stockholm
var det för att uppmärksamma
alla de som diskrimineras,
förföljs, fängslas och mördas
på grund av sin tro – eller
icke-tro. Sveriges kristna råd
(SKR) och Svenska missionsrådet arrangerade.
Mycket handlade om situationen i Syrien, där Equmenia52
kyrkan har en samarbetskyrka – så är det ju: kyrkor
över världen har kontakt, de
som förföljs är inga anonyma
människor, en del av dem har
dessutom sökt skydd i Sverige.
Vid en inledande förbönsgudstjänst i S:ta Clara kyrka
talade Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd, och
ledde bön – som sedan
Equmeniakyrkans Christian Daelander
efterlyser mer engagemang för religionsfrihet från regeringen – frågan kunde
kopplas till gender/kön, ett område där
Sverige ligger långt framme, föreslår han.
fortsatte på många olika
språk. När manifestationen
fortsatte med fackeltåg mot
Mynttorget – mellan slottet
och riksdagshuset – gick
Equmeniakyrkans ledare med
ortodoxa biskopar, svensktalande med arabisktalande.
– Det är nog nu. Vi kan inte
acceptera förföljelse, och vi är
många som står upp för rätten
till religionsfrihet, sa Karin
Wiborn, som är generalsekreterare för Sveriges kristna
råd.
Regeringens civilminister
Stefan Attefall fanns med vid
manifestationen. I debattartikeln samma dag fick han
och regeringen kritik och förslag från kyrkorna: Sverige kan
inte bara hänvisa till arbetet
inom EU – som satsar rätt lite
på frågorna – utan bör göra
mer på egen hand, menade de,
och föreslog en heltidstjänst på UD med ansvar för
utbildning och samordning
av UD-personal som arbetar i
länder där religions- och
övertygelsefriheten inte
respekteras”.
Christer Daelander är
koordinator för mänskliga
rättigheter på Equmeniakyrkan. Också han vill se ett
bredare politiskt engagemang.
Han berättar att det senare
under hösten arrangerades
ett seminarium på regeringskansliet, där bland andra FN:s
rapportör för religionsfrihetsfrågor och Katherine Cash
från Svenska missionsrådet
mötte regeringsfolk.
– Då fick regeringen en uppmaning, som vi står bakom, att
göra något konkret – varför
inte ta kopplingen mellan
religionsfrihet och genderfrågor? Men kompetensen är
låg i regeringen när det gäller
religion i allmänhet, och religionsfrihet i synnerhet, och
just därför skulle det behövas
en speciell tjänst, någon som
kan det här på djupet.
53
Equmeniakyrkan arbetar
på många nivåer med frågan
om religions- och övertygelsefrihet. Från opinionsbildning
som i kampanjen Rätt till tro,
till direkt bistånd och mer
diplomatiska kontakter –
Christer berättar om hur
Equmeniakyrkans internationella koordinator Bertil
Svensson i början av 2014
kom med på en resa till
Damaskus, där han och andra
kyrkoföreträdare talade med
Syriens president Assad om
situationen för utsatta
troende.
– Det här är definitivt en profilfråga för oss, och i den nya
kyrkan har vi större bredd och
mycket större möjligheter att
arbeta med dem. Till exempel
kan man se att Missionskyrkans arv av samhällsengagemang på hemmaplan kopplat
till baptismens engagemang
för religionsfrihet hjälps åt. ■
David Berjlund
Dags för
fredsutbrott
I boken Fred är vägen till fred skriver KG Hammar,
Equmeniakyrkans kyrkoledare och andra om
ickevåld. Metoderna för konflikthantering utan
våld finns, används och fungerar. Nu är det dags
att ta dem på allvar, menar Margareta Ingelstam,
en av initiativtagarna till boken.
TEXT & FOTO david berjlund
F
red är vägen till fred” är
en snygg liten presentbok
som bjuder på grundläggande och konkret
ickevåldstänkande. “En
skatt”, säger Margareta
Ingelstam förtjust om
boken, utgiven på Marcus
Förlag. Hon bjuder på
scones och marmelad och
berättar om bakgrunden:
på uppdrag av Svenska kyrkan hade KG
Hammar skrivit ett utkast till fredsteologi.
I den kristna traditionen och bibeltexterna
hittade han en tydlig linje: våld föder våld, fred
föder fred – vi skördar vad vi sår. Och fred
handlar inte bara om nationers relationer, utan
om våra relationer på alla nivåer – “den stora
freden” kallar KG Hammar det, och skriver
“varje våldsanvändning, hur välmotiverat det
än kan vara i stunden, fördröjer den verkliga
fredens ankomst”.
– På djupet vet jag att det är rätt, fred gäller
alla våra relationer. Till Gud, oss själva, andra
grupper, olika nationer, till jorden, säger
Margareta.
Utifrån KG:s “utkast” tog hon initiativet till en
bok. Skribenter som radioteaterchefen Stina
Oscarson och Equmeniakyrkans Sofia Camnerin och Lasse Svensson kompletterade med
reflektioner och konkreta exempel på fredsbyggande. Sveriges kristna råd tog in boken
som del av resursmaterialet för Globala veckan
2013, och Kristna fredsrörelsen och Equmeniakyrkan och andra hängde på. När boken
kom, i september 2013, delades den ut vid riksdagens högtidliga öppnande i Storkyrkan, till
riksdagsledamöterna och hovet.
Och boken finns i ett sammanhang: i
bakgrunden finns en aktiv process kring dessa
frågor i Kyrkornas Världsråd, och den kommer
i rätt läge, menar Margareta.
– Också stora institutioner som Världsbanken
och FN lyfter upp förebyggande åtgärder nu,
säger hon, och berättar om politiker från vitt
skilda håll, om biståndsfolk, militärer och
utrikespolitiska experter som förstår att våldsmedel är återvändsgränder.
Bedömningen att det nu finns ett öppet fönster för ickevåldstankarna gör hon utifrån en
54
Det är läge för ickevåldsmetoder, menar
KG Hammar och andra i boken Fred är
vägen till fred. Margareta Ingelstam
menar att Equmeniakyrkan har bäst
möjligheter att driva frågorna.
ar – bättre än våld. Sveriges kristna råd har
just publicerat en studie som visar att en eller
två miljarder extra till civilt arbete med att
förebygga våld och krig skulle ge stora resultat. Men det är militära medel som får de stora
pengarna, och många tror att det är svaret på
kriser.
Men Margareta tror på ett skifte: det är läge
nu, kunskapen behöver spridas. Fred är vägen
till fred är en del av det arbetet.
– Och vi har aldrig haft så goda förutsättningar
för detta som idag, säger Margareta Ingelstam. ■
foto: mikael stjernberg
lång erfarenhet av arbete med fredsfrågorna.
– Men det kommer inte att hända mycket om
inte många människor gör något. Det är ett
djupt kristet ansvar, och ingen kyrka i Sverige
har sådana möjligheter som Equmeniakyrkan
att driva detta, säger hon.
Lilla Equmeniakyrkan?
Jo, säger hon – den är större än de “klassiska
fredskyrkorna” – kväkare och mennoniter, till
exempel – och rymmer många kunniga och
engagerade.
Och förändringar ser ofta omöjliga ut, först.
Hon tar två exempel: På 1950-talet tog den
svenska opinionen i biståndsfrågan fart när
krafter från olika håll började samverka. Barnagan var en gång påbjuden i lag, nu självklart
förbjuden. Medling i konflikter har blivit
självklar, “krigsmakt” har blivit “försvar” som
har blivit en del av “säkerhetspolitik”.
– Vi har kommit väldigt långt, säger Margareta.
– Och vi har massor av erfarenheter av förtroendeskapande åtgärder. I Norden har vi i år
levt 200 år utan krig mellan våra länder. De
erfarenheterna kan vi ta vara på för att skapa
fredliga relationer i det nya närområde som nu
finns vid Östersjön. Inklusive Ryssland!
Så är det: ickevåldsmetoder finns och används,
forskning och erfarenheter visar att de funger-
55
Strid om
försoningen
Försoning är ett centralt begrepp i
kristen tro – men åsikterna om vad det
betyder går isär. Det blev tydligt i 2013
års teologiska debatt i Equmeniakyrkan,
som startade med kraftiga reaktioner
mot biträdande kyrkoledare Sofia
Camnerins tankar om försoningen.
TEXT david berjlund foto peter hoelstad
1878 bildades Svenska
Missionsförbundet, ett av
samfunden som Equmeniakyrkan kommer ur. Att man
bildade eget berodde delvis
på det som kom att kallas försoningsstriden. Man trätte om
varför Jesus dog på korset: för
att som offer blidka en vred
Gud, eller för att Gud i sin
kärlek är med människorna,
också i lidande och död?
I boken Försoning behövs,
som kom 2012, tog Sofia
Camnerin – då ännu inte
biträdande kyrkoledare i
Equmeniakyrkan – och pastorn Arne Fritzson upp ämnet
igen. Hösten 2013 kom en
reaktion. I en debattartikel
i tidningen Dagen kallades
Camnerins bidrag i boken
“obehaglig läsning” och “obibliskt”. Kritikerna skrev att hon
tog avstånd från den “absolut
omistliga kärnan i kristen
tro” och förnekade Jesu försoningsgärning på korset.
– Den kom plötsligt, säger
Sofia om debatten, och ser ut
att fortfarande vara lite tagen.
Vi ses i Vällingby centrum och
hon beskriver hur hon läste
vad hon skrivit igen, försökte
förstå kritiken, och i stället
för debatt – där man lätt kan
fastna – ville söka samtal. I
december ordnade Equmeniakyrkan en samtalsdag i
Göteborg. Där fanns tydligt
olika åsikter, och en del oroliga frågor till Sofia, men när
man möts blir det ändå lite
lugnare, man kan prata med
varandra, säger hon.
– Jag tror på att synliggöra
skillnader. Den ekumeniska
rörelsen har lärt mig att vi
tillsammans kan säga “vi är
inte överens”, men ändå sitta,
allihop, vid samma bord, för
att vi går och arbetar tillsammans.
Försoningen mellan Gud
och människa var något Sofia
redan som tonåring brottades
med. Fortfarande försöker
hon förstå vad den har med
56
människors liv och lidande att
göra. Det är kanske en ovan
ingång för många, säger hon.
– Oftast börjar man i bibeltexter och lära. De är viktiga
för mig också, men jag börjar
i tankar som “vad hjälper det
att Jesus dog på korset, för
den som inte orkade simma
iland från Utöya?”.
Kristen tro handlar mer om
någon att ropa till, om bön,
än om läroformuleringar. Nu
handlar ropet ofta om rädsla
för en klimatkatastrof. Hur
svarar Jesu död mot det? Min
poäng är att kristen försoningsteologi handlar om tillit: Gud
är i Jesus med i allt lidande
i världen, och protesterar
mot det, och övervinner det i
uppståndelsen.
“En nallebjörnsgud”, sa
någon kritiker. Korsdöden
handlar om straff och offer,
för att Guds helighet kräver
att synden bestraffas, sa andra, och tyckte att Sofia struntade i korset.
– Men allt i mitt tänkande
och min tro är korsmärkt.
Korsfästelsen är fasansfull.
Men Guds svar är: “jag vill
inte detta, men jag är där, och
lidande, död och förtvivlan har
inte sista ordet”. Just därför
finns det sådan kraft i korset.
Kyrkan har aldrig varit enig
om försoningen. Sofia vill att
tankarna prövas, och välkomnar olika tolkningar – men
om de säger att Gud vill våld,
att lidandet är gott, så är de
inte sanna, menar hon. För
då leder de till motsatsen till
befrielse.
Hon väjer inför frågan
om vilka som står för en sådan
tolkning. Men alla tolkningar
av försoningen hänger ihop
med andra betoningar i tron
– i gudsbild och människosyn,
om nåd och straff, i tankar om
renhet och närhet.
– Jag gräver i det här för att
det är så centralt i vår tradition och vårt liv, det har sådan
makt. Både kyrka och samhälle är så präglade av kristen
försoningsteologi.
Sofia Camnerin fick 2013 hård kritik för sina tankar om försoningen.
Struntade hon i korset? “Allt i min tro handlar om korset”, svarar hon.
57
Under hösten kritiserades
också Svenska kyrkans nyvalda ärkebiskop Antje Jackelén,
också hennes tro ifrågasattes
och ansågs vara för otydlig.
Kanske hänger det ihop, kommenterar Sofia:
– Det händer mycket i kyrkorna, och i Equmeniakyrkan
börjar vi bestämma vad det är
vi bygger tillsammans. Det är
klart att det blir kamp om det,
då. ■
Almedalen
TEXT & foto görel byström janarv
Equmeniakyrkan vill vara en kyrka som engagerar sig
och vill bidra med sin röst i det offentliga samtalet.
Därför är vi i Almedalen på politikerveckan. Här är
några som medverkade i våra seminarier som vi också
sände live från Vårdklockans kyrka i Visby.
och
Musikerna Åsa Wännström Keiski
åt
Dimitri Keiski sjöng och gav röst
romers livssituation i Sverige.
Dimitri har ett starkt engagemang
som
rom – och han har en fantastisk
röst.
58
Kom som du är och bli som vi. Ett
seminarium om religioner som hjälp
er
eller stjälper integration. Jasenko
Selimovic
var en av de medverkande. Det
var också
Antje Jackelén, Andreas Johansso
n Heinö,
Lisa Pelling och Lasse Svensson.
samtal om
Vad vill vi med Sverige? Ett
n med livet.
inge
men
och
l
må
ns
tike
poli
, Johanna
ster
Gei
ip
Phil
Marie Demker,
Sofia
och
ider
Gre
an
Gör
,
son
Jöns
Camnerin medverkade.
å i ett
Marie Demker medverkade ocks
roll i
ns
ione
relig
spännande samtal om
itta
Birg
med
ns
mma
tillsa
tin
okra
dem
Ohlsson och Lasse Svensson.
Hästkött till hemlösa
– men sen då?
Magnus Helmner va
r en av de medverkande om väge
n från välgörenhet
till
långsiktig förändri
ng.
59
60
namnet
Som Sveriges nyaste kyrkosamfund behövde
vi ett namn. Förslagen ramlade in.
Debattens vågor gick höga. Processen tog
flera år. Men nu heter vi Equmeniakyrkan.
Här är berättelsen om hur det gick till.
61
Vi fick ett namn
– Equmeniakyrkan
Det här är berättelsen om en kyrka som
behövde ett nytt namn. Efter att i flera år ha levt
med ett arbetsnamn och 60 olika namnförslag
från medlemmar, fick vi vid konferensen 2013
slutligen ett namn. Och ett helt annat än det
som styrelsen föreslagit.
TEXT görel byström janarv
K
yrkokonferensen som samlades i
Karlstad i maj 2013 hade många
saker att besluta om – men namnfrågan var hetast. Sedan kyrkan
bildades 2011 har namnfrågan
diskuterats intensivt, såväl vad kyrkan ska heta
som tidpunkten för beslut. Nu var det 2013 och
dags för beslut. Kyrkostyrelsen föreslog
“Gemensam kyrka” som permanent namn.
Men konferensen ville annorlunda. När
beslut skulle tas, efter diskussion på påverkanstorg och i konferensplenum, fanns ett tiotal
namnförslag med. Det stod mellan två namn:
dels styrelsens förslag – som dock kritiserades
av många – och dels Equmeniakyrkan, ett förs-
lag som fanns med redan 2011, och nu fördes
fram från kyrkans barn- och ungdomsorganisation Equmenia. Motiveringen för detta var
framför allt att det namnet skulle visa att kyrkan sätter barn och ungdomar i centrum.
I omröstningen vann Equmeniakyrkan
med 373 röster mot 237, efter detta ställdes
namnet Equmeniakyrkan mot avslag – och
antogs med mer än två tredjedels majoritet.
Beslutet möttes av applåder, även från många
som från början haft en annan uppfattning.
Sedan kom samtalet om det nya, något oförberedda, namnets innehåll.
62
Equmeniakyrkan anspelar på ekumenik – ett ord som handlar om kyrklig enhet,
och vars grekiska rötter betyder “hela den
bebodda världen” eller “hela mänskligheten”.
I juli skrev kyrkoledarna uppskattande i tidningen Sändaren om namnet, de ville se det som
en inbjudan till en resa och skrev att Equmeniakyrkan med sitt namn “berättar om kyrkor
som söker en gemensam framtid, om sin vilja
att vara en del av den ekumeniska rörelsen, om
sin nära koppling till sin barn- och ungdomsrörelse, som med sitt namn påminner om leken
inför Guds ansikte och om att vi ska omvända
oss och bli som barn.”
I takt med att kommunikationsarbetet
präglats av det nya namnet, med ny logotyp
och grafisk profil, har också en del av kyrkans
ca 700 församlingar bytt namn och sett till att
tydliggöra att församlingen tillhör Equmeniakyrkan. ■
63
Så ser vi ut – vår logotyp
fler ska känna igen och hitta vägen till Equmeniakyrkan, och få positiva associationer när de
ser namn och logotyp. Därför är det viktigt att
använda samma formspråk i alla de sammanhang där kyrkan syns – i annonser, på affischer,
i församlingsblad, på hemsidor och i sociala
medier.
En ny kyrka, ett nytt namn – och ny logotyp. Det är viktigt hur vi syns och märks,
och Equmeniakyrkans grafiska profil är
till för att ge tips och råd om detta.
När Equmeniakyrkan fick sitt namn,
vid kyrkokonferensen 2013, började snabbt
arbetet med en grafisk profil.
Det är viktigt för en kyrka att synas.
Equmeniakyrkan består av ca 700 församlingar – sinsemellan olika på många sätt – och
dessutom ett rikskansli och sju regioner. Idén
med en gemensam grafisk profil är att många
Equmeniakyrkans mosaikkors är till
formen ett grekiskt kors, det kristna urkorset.
Mosaiken pekar på delarna som tillsammans
utgör helheten. Färgerna är hämtade från
bildarsamfundens logotyper och påminner om
64
Färgerna och formen, namnet och bilden
– helheten är viktig för att kommunikationen
ska bli bra för Equmeniakyrkan.
rötterna, men uttrycker också mångfald. Med
dessa färger bildar korset tillsammans med
namnet Equmeniakyrkan själva logotypen.
Korset används alltså inte för sig, utan bildar
tillsammans med namnet en helhet.
Genom att lägga till både “Equmeniakyrkan” och korset till församlingsnamnet, när
församlingen kommunicerar, skapas en tydlighet som både församlingen, kyrkan i sin helhet och mottagaren av informationen tjänar på,
menar Görel Byström Janarv, kommunikatör i
Equmeniakyrkan.
– Vi är Sveriges nyaste kyrkosamfund – och
det kommer att ta tid att göra vår kyrkas namn
känt. Viktigast är förstås att bygga kännedom
och trovärdighet steg för steg. Ett viktigt steg
på den vägen är hur vi väljer att se ut, överallt,
när vi berättar vad vi vill och vad vi gör.
Equmeniakyrkans grafiska manual
ger inspiration och goda råd för
församlingens kommunikation, och finns på
http://equmeniakyrkan.se/forsamlingsservice ■
görel Byström Janarv
65
Alltfler församlingar byter namn
I och med att Equmeniakyrkan fick sitt namn har
frågan om namn på församlingarna kommit upp
på många håll – och allt
fler byter namn. Alingsås
är en i raden.
I Alingsås finns Equmeniakyrkans tredje största församling. Alingsås missionsförsamling har den hetat i många
år, men på årsmötet 7 februari
2014 beslutade de, efter en
lång diskussion, att byta namn
till Equmeniakyrkan Alingsås.
Det fanns skeptiska röster,
men i slutänden röstade 85
procent för förändringen.
Peter Lindroos är pastor
och föreståndare i församlingen, och redogjorde på
årsmötet för församlingens
historia vad gäller namn och
tillhörighet:
– Från början hette vi Evangeliska lutherska missionsföreningen i Alingsås. Sen hörde
vi till Svenska Missionsförbundet, som bytte namn till Svenska Missionskyrkan, som blev
Gemensam framtid, som blev
Equmeniakyrkan, säger Peter
Lindroos.
Förändringar har alltså
skett förr. Och det finns viktiga skäl att byta namn, menar
han. Det här är hans bästa
argument:
– Namnet Alingsås missionsförsamling kopplar ju till ett
samfund som inte längre finns.
Och att Equmeniakyrkan nu
har ett namn som knyter an
till ungdomsorganisationen
Equmenia känns logiskt och
bra. Ungdomarna gick före.
Att namnet är lite krångligt
för de äldre kommer gå över,
säger Peter.
Det som var svårt var
att mista “missionsordet”,
berättar Peter – just för att
missionsbefallningen är så
central.
– Men så läste jag på och fann
att ”oikoumene” betyder ”hela
Guds hushåll” som vi har i
uppgift att gå ut till, och den
ekumeniska tanken att vi är
många kyrkor med det uppdraget. Då föll allt på plats!
säger Peter.
Namnbytet kräver
stadgeändring och beslut på
två församlingsmöten, så det
slutgiltiga beslutet tas på ett
församlingsmöte i april. Till
dess ska man också presentera en kommunikationsplan
för det nya namnet. Men
kommunikationen har redan
börjat, berättar Peter:
– När staden hade sin årliga
festival ”Ljus i Alingsås”
hängde vi upp en stor banderoll utanför kyrkan och det
gav många möjligheter att
berätta vår nya historia; att vi
nu tillhör Equmeniakyrkan. ■
görel Byström Janarv
Peter Lindroos i Alingsås argumenterade för att församlingen skulle ta
ett nytt namn. Det har man gjort förr: första namnet på Equmeniakyrkan Alingsås var Evangeliska lutherska missionsföreningen.
66
Svenska
Missionsförbundet
bildas
De två första missionärerna i
Metodistkyrkan avskiljs
De förenade svenska
baptistförsamlingarna bildas
Den första
metodistpredikanten
J R Stephens
kommer till
Sverige
Svenska
Missionsförbundets
första missionär
anländer till Kongo
67
68
INTERNATIONELLT
Kyrkan är internationell till sin natur.
Därför har Equmeniakyrkan
samarbetspartners i 27 länder i fyra
regioner i världen. Tro är alltid mer än
bara ord och det är vårt internationella
arbete exempel på. Salam Hanna i Syrien
är en av många vars arbete vi stöder.
69
Hoppets tid
Inbördeskrig i Syrien,
oroligheter i Egypten, barn
som saknar utbildning,
hälso- och sjukvård och andra förutsättningar för ett
gott liv. Självmordsbomber
mot kyrkor. Så ser det ut
i många av de 27 länder
där Equmeniakyrkan har
samarbetskyrkor. En tid
av hopplöshet, för många.
Ändå kan man tala om en
hoppets tid, menar Bertil
Svensson, internationell
koordinator i Equmeniakyrkan.
– För det första så är
det den kristna tron som är
grunden för vårt arbete. Det
är inte våra ansträngningar
utan Guds trofasthet mot sin
skapelse, Jesu lidande, död
och uppståndelse som sedan
urminnes tider gett människor kraft. Det finns något
bortom lidande och död. “Det
som är svagt i världen utvalde
Gud för att låta det starka stå
där med skam”, säger han,
med ett citat ur det första
Korintierbrevet i Bibeln, och
lägger till:
– Därför lever vi i Hoppets tid.
Tecken på det är också de
människor som visar vägen
för oss andra – Bertil berättar om den kraft som finns i
lovsång och gudstjänst i kyrkorna i syd.
– Det är den glädjen som gör
det möjligt för människor att
orka möta en ofta närmast
hopplös situation.
Han var i Pakistan i
september 2013, när mer än
hundra människor dödades
av två självmordsbombare, i
All Saints Church i Peshawar,
nära gränsen till Afghanistan.
– Vi hade nyss firat gudstjänst
i Lahore, långt ifrån Peshawar. Det var den nyligen pensionerade biskopen Munawar
från Peshawar som predikade
och vi samtalade om att situationen blivit något bättre i
Pakistan. Och så händer detta,
i den kyrka där biskop
Munawar ofta varit och där
han hade många vänner.
Biskopen var förstås
skakad, men uppgivenheten
förbyttes i handling: både
biskop Munawar och andra
biskopar, pastorer och vanliga
kristna reste snart till Peshawar, för att trösta, ge stöd och
hjälpa till praktiskt. Söndagen
efter bombdåden var kyrkorna
fulla i hela Pakistan, människor kom för att tillbe, hämta
kraft och visa att man står
eniga emot det onda i vår värld.
– Det är en sorgens tid, visst,
och en vredens och hopplöshetens tid, men också en
hoppets tid, säger Bertil.
2013 års insamlingskampanj i Equmeniakyrkan hette
just Hoppets tid. I sådana
kampanjer sprids kunskap,
och pengar samlas in – förutom drygt tio miljoner till
olika internationella projekt
samlade kyrkan under 2013 in
19,2 miljoner kronor till sitt internationella arbete, som görs
i samarbete med närmare 40
systerkyrkor och samarbetspartners.
I grund och botten handlar
det arbetet om att i ord och
70
Bertil Svensson är internationell
koordinator i Equmeniakyrkan.
handling följa Jesu exempel,
säger Bertil – att stå upp för
rätt och rättfärdighet, ge stöd
till människor världen över,
och att visa på den kraft som
förvandlar vår värld och –
trots allt – ger hopp.
I Pakistan mötte han
Shunila Ruth, ansvarig för
kvinnoorganisationen Talitha Kumi Welfare Society.
“Talitha Kumi” är arameiska
och betyder “lilla flicka, stå
upp” – de ord som Jesus säger
i Markusevangeliets femte
kapitel, när han uppväcker
en flicka från döden – och
Shunila Ruth sa på samma
sätt: ”Du lilla människa, stå
upp och stå emot det onda, stå
på dina egna ben för självrespekt och värdighet”, säger
Bertil.
– Shunila såg trots allt ett hoppets tecken att kristna systrar
och bröder var lugna, samlade,
bad om förbön och följde Jesu
exempel mitt i lidandet och
förtvivlan, säger Bertil.
– Och kanske är det våra
trossyskon, och barnen som
lider oförskyllt, som trots
allt är vinnarna i det här, inte
talibanerna som dödar för att
hämnas på västvärldens agerande i världen. ■
david berjlund
foto: peter hoelstad
UM
EQ
ID
ST
ET
PP
HO
NS
A
RK
KY
IA
EN
Ge din gåva i gudstjänst
eller på pg 90 03 28-6
GEMENSAMFRAMTID.SE
G
LIN
LÄS MER PÅ
M
SA
IN
Du kan vara med.
LA
EL
ON
Vi tror på Guds tid,
möjligheternas tid.
Vi får hoppas för den
som tappat hoppet, vi
får vara med och skapa
hopp och framtidstro
där det verkar hopplöst.
I
AT
RN
TE
IN
Det kan verka
uppkäftigt, nästan
provocerande att tala
om hopp när världen
ser ut som den gör.
Men tillsammans
fortsätter vi hoppas.
På skydd och trygghet.
På rättvisa och fred.
På ett liv med mening
och en tro som bär.
Equmeniakyrkan har samarbetspartners
i 27 länder. Här är några exempel på
vad vi har bidragit med under 2013.
I nio samhällen
i Ecuador har
invånare kunnat
genomföra satsningar
för minskad påverkan
på miljön.
450 barn och
unga har deltagit
i fotbollsskolan i KongoBrazzaville och 250
i Kongo-Kinshasa.
EQUMENIAKYRKAN
200 lokala ledare
i församlingar tillhörande
Moravakyrkan i Nicaragua
har utbildats i ledarskap
och teologi.
Finansiering av en
ny lärartjänst på Siraskolan i Jeriko, Palestina,
som har kunnat starta
ytterligare en klass för
barn i behov av
särskilt stöd.
72
5 448 unga
människor i Moldavien
har fått förebyggande
träning för att motverka
trafficking.
Stöd till läger för
nästan 2 000 barn
i Vitryssland och
i Litauen.
MENIAKYRKAN I VÄRLDEN
164 elever
utexaminerades från
pastorsutbildningen
i Wuhan, Kina.
90 elever har under
2013 gått lärjungaskolor
i Indien, Ecuador
och Ryssland. Hälften
från Sverige och hälften
från de länder där
skolan hållits.
11 000 personer
bland minoritetsfolken
i norra Thailand
har fått möjlighet att
finansiera studier, bättre
bostad, investeringar
i jordbruk.
73
SALAM
PREDIKAR
MED
HÄNDERNA
Han heter Salam och drömmer om fred.
För ett år sedan var han pastor i Fairouzeh,
en församling nära Homs. Nu ansvarar han
för vår samarbetskyrkas hjälpprogram och
organiserar mat- och hygienpaket till
tusentals människor som drabbats av
inbördeskriget i Syrien. Det är en
pilgrimsfärd med Gud, säger Salam Hanna.
TEXT & FOTO GÖREL BYSTRÖM JANARV
74
75
S
alam Hanna är 34 år och tillhör en pastorsfamilj som arbetat i Homs i 37 år. När han
var 22 blev han pastor i en församling med 100 medlemmar
i Fairouzeh, sex kilometer
från Homs. Pappa Samuel är
också pastor, och Salam växte
upp och formades i den presbyterianska kyrkan.
– Det var ett enkelt liv, allt var tryggt. Muslimer
och kristna gick i skolan tillsammans. Vi hade
inga problem med det.
Han påminner om att Syrien, före krisen,
rankades som världens fjärde säkraste land.
Men sedan satte våldet igång runt Homs:
skottlossning, kidnappningar och rån. Det blev
osäkert att köra bil, Salam fick svårt att ta sig
till sin församling.
– Vi var som fångar. Jag försökte fokusera
på vad jag kunde göra. Men kände mig många
gånger inträngd i ett hörn. Kyrkan hade ett
uppdrag där, och samtidigt tänkte jag på min
egen säkerhet och min familjs.
I juli 2013 kontrollerades den del av Homs
där de fanns av islamistiska rebeller. På andra
sidan fanns syriska armén – de satt i en rävsax,
saknade mat och möjligheter att röra sig utomhus. Som fyra miljoner andra syrier tvingades
Salam fly, med bara kläderna han stod och gick
i. Han kom till Damaskus.
Och så har biskopar kidnappats, präster
dödats, kristna blivit martyrer. Salam påpekar
att de som trakasserar och dödar kristna
också attackerar moderata sunnimuslimer och
alawiter. De är extremistiska islamistgrupper,
några är syrier, men många kommer från
Saudiarabien och en del är betalda gangsters,
säger han, och stryker under: regimen eller
den vanliga oppositionen har inte förföljt kristna.
I sin omvärldsanalys tar Salam mig
med på en tidsresa några tusen år tillbaka,
genom Syriens historia av krig, korståg, plundringar och maktgalna härskare, av ockupation
under sumerer, egyptier, hettiter, assyrier och
babylonier.
– Den instabila situationen är inte ny. Våra
problem har sina rötter i en tid före Syriens
moderna stat, säger han, och beskriver ett
problem i arabvärldens kultur:
– Det är ett mansdominerat samhälle, hierarkiskt och kollektivt, och det beror inte på vilken
regim vi har, det handlar om det samhälle vi är.
Folk tror inte på individens frihet. Våra värderingar och vår världsbild måste förändras.
Han stryker under att detta inte är en religiös
konflikt. Visst, det finns fördomar mellan muslimer och kristna, men dem har man hanterat
fredligt, länge.
– Religion används för att mobilisera folk –
men det som händer handlar om makt, inte
om religion. Problemet hade varit löst om vi
haft demokrati och folket värderat mänskliga
rättigheter.
Salam riggar dator och projektor, och
visar bilder. Först från den 15 mars 2012. Inspirerade av händelserna i Tunisien, Libyen,
Jemen och Egypten startade då demonstrationer i Syrien, för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet. En doft av arabisk vår.
Sedan: bilder av arabisk vinter. Människor
som hängts i träd, döda i drivor, på gator och i
diken. Barn med tunga vapen. Före-och-efterbilder av kyrkor som förstörts – även Salams
pappas nyrenoverade kyrka i Homs bombades,
hela taket rasade in.
En bild biter sig fast. Av Homs 80 000
kristna är det idag bara 80 kvar. På en gruppbild poserar de – en skara gamlingar som
varken kan eller vill lämna de kristna kvarteren
– tillsammans med jesuitprästen Frans Vanderlecht som lovat stanna. Deras ögon riktade mot
oss. Hur de håller i varann.
Utvandringen av kristna från Mellanöstern
kallar Salam “det stora uttåget”. Det beror mer
76
PP
S
AN
RK
KY
IA
EN
UM
EQ
HO
D
Överskottet går till
Equmeniakyrkans internationella
arbete där Syrien är en del.
G
LIN
M
SA
IN
Vi har lovat Salam 500 paket.
Varje paket kostar 200 kronor.
Hjälp oss nå målet
SMSa MATPAKET till 72980
Och läs mer på
www.equmeniakyrkan.se/hopp
LA
Matpaket
TI
2.
L
NE
Fred i Syrien
O
TI
NA
1.
R
TE
IN
ÖNSKELISTA:
S
ET
SALAMS
på fattigdom än förföljelser och takten ökar.
Sedan krisen i Syrien bröt ut har en halv miljon
kristna lämnat landet.
– För dem som är kvar går det inte att predika
som förr, säger Salam, inte om man ska ge ett
sant hopp.
– Vi blev tvungna att tänka om. Vad hade evangeliet att säga människor som levde med erfarenheter av våld, lidande och död, krig mellan
olika grupper?
Jo, att tro handlar om tillit till Gud, särskilt i
svåra tider, och att berättelsen om Jesus handlar om Guds rike, här och nu. Världen kan bli
bättre. Kyrkan ska göra det möjligt.
– Många “fromma” kyrkor i världen har gjort
tron till en privatsak, en fråga om min relation
till Jesus, min tro, min frälsning. Men tron
handlar om rättvisa, samhälle, värderingar,
ekonomi.
med tvål, schampo, diskmedel och toalettpapper. Det är att predika med händerna.
Sedan juli 2013 är Salam direktor för Relief
Program för Syrien.
Han ser hjälpprogrammens baksidor: folk
blir passiva, hjälparna spelar hjältar, eller lägger biblar i matpaketen, och utnyttjar på så sätt
människors hunger för att få dem till kyrkan.
– Jag gillar det inte. Ge dem hjälp, de må vara
muslimer, kristna eller inget alls. Vi vill förstås
att människor ska komma till tro. Men vi ska
inte använda hjälpprogrammet för att evangelisera på ett felaktigt vis. Var opartisk. Det är
vårt rättesnöre och vittnesbörd.
Det saknas pengar, men 2012 fick 1000 familjer hjälp av volontärer i 15 av kyrkans församlingar. Sedan satsade man stort - gigantiskt,
för en liten kyrka i ett drabbat land - med fokus
på det mest grundläggande: mat, hygien och
bostad. Målet är att under ett år hjälpa 12 000
personer med någonstans att bo, distribuera
24 000 hygienpaket och 36 000 matpaket (till
lika många familjer, cirka 180 000 personer).
För att visa hur programmet fungerar plockar
Salam fram blanketter: en ifylld ansökan från
en familj på åtta personer, vars hem är sönderbombat. Deras behov syns på varje ifylld rad.
De som får stöd får en inköpslista och hämtar
allt på den hos en handlare. Salam tar med mig
till en hål-i-väggen-affär. Han bockar av allt
som ingår i paketet: “1 kg ris, 1 kg röda linser,
1,2 kg mjöl, 1,2 kg bulgur” ... Vi packar det i en
blå plastback.
Salam har redan sagt det.
Det är så här det är att predika med
händerna. ■
Hans kyrka vill inte ta politisk ställning,
men säger nej till våld, till korruption och till
det sätt oppositionen agerar på. Salam vill ha
en fungerande stat, en regering som man kan
påverka och ställa till svars – inte gäng som gör
vad de själva har lust till.
– Kyrkans budskap till Syrien är: fred nu.
Funderade du någon gång på att skaffa vapen
för att försvara dig?
– Nej, aldrig. Jag tror på ickevåld och att vi
kristna är kallade att vara fredsmäklare. Inte
alla kristna tror så, men de flesta här.
Blir du arg på Gud för krisen i Syrien?
– Nej, jag tror inte Gud är någon superman
som kommer och ställer saker tillrätta. Gud
arbetar genom människor som litar på Gud.
Det är så jag ser på det jag gör nu. Detta är vad
Gud vill: matpaketen vi packar, hygienpaketen
78
unga i Moldavien fick
förra året träning för att
motverka trafficking
församlingar i
Equmeniakyrkan
arbetar
mångkulturellt
enligt den
kartläggning som
gjordes 2013
personer i olika
åldrar sjunger i kör
i Equmeniakyrkan.
1300 av dem
sjunger i
gospelkör, nästan
5000 i blandad
kör
79
barn och föräldrar är med i
babysång i Equmeniakyrkan
timmar tar det att läsa Bibeln
rakt igenom tyst för sig själv.
Att läsa den högt tar cirka 80
timmar. Om man läser fyra
kapitel om dagen så tar det
336 dagar att läsa igenom
Bibeln.
80
REGIONER
Equmeniakyrkan har idag sju
regioner som samverkar med vår
ungdomsorganisation Equmenia.
Region Nord, Svealand, Mitt, Stockholm,
Öst, Väst och Syd startade upp 2013.
81
“man kan
inte ha en
kyrka utan
musik”
: “Att spela tillsammans är grejen”, säger
Tryggve Palmqvist, som leder
musikskolan i Österledskyrkan.
Den ligger i Gamla Uppsala.
Musikskolor som drivs av Equmeniakyrkans
församlingar finns på flera andra håll
– de är viktiga för kyrkan, men framför allt
för barnen som kommer. Följ med!
TEXT & FOTO david berjlund
82
83
T
änk stegvis Agnes, bara
släpp en klaff i taget när
noterna ser ut så där!
En trappa upp i Österledskyrkan, i Gamla
Uppsala, spelar
Eva-Karin Axelsson
Hellander med Agnes:
först båda på klarinett,
sedan kompar EvaKarin på piano. Hon är musiker och musiklärare sedan många år, Agnes går i ettan och
har spelat i några månader.
Det är många barn med instrumentlådor
som rör sig i Österledskyrkan den här eftermiddagen, en del går direkt från fritidshemmet i källaren upp till en lektion. Här får ett
hundratal elever individuell instrumentundervisning – men siktet är på samspel. I musiklek,
brassklasser och flera orkestrar.
– Man börjar spela i orkester redan efter en
termins undervisning, och jag hoppas det gör
det roligare. Att spela med andra är ju grejen,
säger Tryggve Palmqvist, som leder musikskolan.
Eva-Karin tycker att musikskolan på många
sätt är som nying eller scout: bra församlingsverksamhet med många viktiga kontakter
runtom. Fast med anställda lärare?
– Ja, annars går det inte.
Kommunen var ointresserad – då tog församlingen bollen, och nu har församlingen sedan
länge en stabil verksamhet med många olika
instrument, utifrån den japanska metoden,
berättar Mats-Olof Liljegren, rektor på
Betelkyrkans musikskola. De yngsta eleverna är tre år – och åldersinriktningen gör att
konkurrensen med kommunens kulturskola
uteblir, menar Mats-Olof. En del byter till
den kommunala när de får, vid nio års ålder,
eftersom den är billigare. Betelkyrkan får
bidrag från kommun, församling, sponsorer
och enskilda, men behöver ändå ta ut en rejäl
terminsavgift, för personalen kostar.
– Det här är inget man gör ideellt, säger MatsOlof.
– Men i våra körer, instrumentalgrupper och
pop- och rockskolor är det ganska billigt att
vara med, och småbarnsmusiken är gratis.
Den har vi i samarbete med kommunen i
olika stadsdelar, och där finns de flesta barn vi
möter. Det är viktigt att undervisningen håller
hög nivå, och Mats-Olof berättar om ett och
annat barn som spelar Bachfugor i rasande
fart. Men målet är inte att drilla fram duktiga
musiker, utan församlingen vill ha kontakt med
människor, och ge barn kontakt med den musik
man tror är en gåva från Gud.
Mats refererar till hjärnforskning som visar
att man föds med musikalisk förmåga.
– Titta på små barn – man ser dansrörelser
väldigt tidigt. Jag tror musiken är ett mänskligt behov, och man kan inte ha en kyrka utan
musik, jag tror inte det.
Det finns inte någon heltäckande statistik över församlingsdrivna musikskolor, men
Studieförbundet Bilda är med och gör mycket
av gruppverksamheten: 2012 var det fråga om
633 musikskolegrupper i 30 olika församlingar. Det är en oenhetlig verksamhet – man löser
ledarfrågan på olika sätt, musikskolan är mer
eller mindre integrerad med församlingen, och
inriktningen beror ofta på den lokala kulturen
och vad de tillgängliga ledarna är bra på.
Betelkyrkans musikskola i Örebro är en av
de största, med runt 900 deltagare 2012, och
troligen den första. Där handlar det om Suzukimetodik.
1980 föreslog en musiklärare som var
med i församlingen att kommunens kulturskola skulle starta undervisning enligt Suzukimetoden, som efterliknar språkinlärning,
med härmning, lek och aktiva föräldrar.
Även i Gamla Uppsala uppskattar församlingen de kontakter musikskolan ger.
– Och så får man väldigt mycket musik i
gudstjänster och konserter, och musiker till
orkestern, säger Tryggve Palmquist.
Deras vuxnare orkestrar – Gamla Uppsala
Symphonic Band och Brassbandet – är anhalter
på mångas musikaliska väg. Starten kan ske
i Mikroblåset, ett tiotal barn som övar denna
måndageftermiddag, under Tryggves ledning.
– Nu prövar vi och spelar de tre första takterna starkt, sedan tre takter svagt, och de sista
takterna starkt. Så ska vi se om det blir någon
skillnad, säger han till barnen.
84
Efter några månader med sitt instrument
börjar barnen i Österledskyrkans
musikskola spela ihop, här i Mikroblåset.
De prövar. Det fungerar. Tryggve påminner
dem: sitt med fötterna i golvet. Flera av dem
når i och för sig knappt ner, men det går ändå.
De har bara spelat sina instrument sedan i höstas, men hittar i noterna och spelar samstämt,
nästan hela tiden.
Nästa orkester, Miniblåset, tar vid. En av
klarinettisterna, Laura, berättar att hon först
gick hit på en prova-på-kväll. Med Eva-Karins
fingrar på klaffarna klarade hon av att blåsa
genom hela Blinka lilla stjärna.
– Sedan visste jag direkt att jag skulle fortsätta! ■
85
Lägga räls
medan
man åker
Peter Bernhardsson är
på väg mellan två av tio kvällar
om förenings- och församlingsutveckling i Region Öst.
– Igår träffades 40 personer
från sju församlingar i Växjö.
Med de här kvällarna försöker
vi göra en kickstart när det
gäller förenings- och församlingsutveckling, och utmana
varandra att gå genom de
dörrar som finns, utan att säga
exakt vilka de är.
Under de här kvällarna får
deltagarna höra berättelser
om hur man utvecklat församlingar som verkat tyna bort.
Equmeniakyrkan har valt
att renodla tjänster för just
förenings- och församlingsutveckling på regionnivå – den
stödjande och inspirerande
funktionen är alltså en typisk
uppgift för regionerna.
– Vi lär känna varandra, börjar
nätverka och se varandra. Det
här gör man på riksnivå också,
men vi kommer närmre. Och
sedan har vi en resa gemensamt att utveckla detta arbete,
vi är ju precis i början, säger
Peter.
Jo, regionerna är precis
i början: beslutet om organisationen togs 2012 – då landade
Hösten 2013 sjösattes Equmeniakyrkans
regionorganisation. Peter Bernhardsson
är en av de sju regionala kyrkoledare som
utsågs vid kyrkokonferensen i Karlstad
i maj samma år. Han arbetar i Region
Öst, och på telefon i en bil mellan Växjö
och Nybro berättar han om en resa utan
givna vägar.
man i att de skulle vara sju
stycken – och 1 september
2013 tog sedan regionerna
över verksamhet och personal
från de regionala organisationer som fanns i samfunden
som bildade Equmeniakyrkan.
Från årsskiftet 2013/2014 är i
princip allt överfört.
– Vi vet väl om tio år hur det
gick, vi lägger ju rälsen medan
vi åker, säger Peter, och låter
mycket glad.
– Jo, det är roligt, vi får vara
med och forma detta. Sedan
är det så klart frustrerande
att viss infrastruktur inte
finns, men det går, bara alla
är medvetna om att det inte är
färdigt.
När regionerna sjösattes
hösten 2013 hade man regionala rådslag. Sådana ska det bli
två gånger om året, säger Peter, dit kommer församlingsrepresentanter och regionens
anställda.
– Vi pratar om förväntningar på regionen och om vad
man tycker att kyrkan i stort
ska göra. Rådslagen är inte
beslutande, men de är en
möjlighet att föra fram åsikter
och prata ihop sig – som nästa
gång, då vi ses inför kyrkokonferensen. Då samlas vi på tre
86
ställen. Vår region är stor,
med 160 församlingar, och vi
får pröva oss fram i formerna.
Hur stark roll regionerna får återstår att se. Starka
regioner skulle gynna kyrkan,
säger Peter, som hoppas att till
exempel de folkhögskolor som
är knutna till Equmeniakyrkan ska hänga tätt ihop
med regionerna. Han berättar
att många församlingar och
Equmeniaföreningar hör av
sig för att någon från regionen
– förutom Peter finns tre anställda – ska komma till dem.
Sedan är frågorna om den nya
organisationen också många –
den är ovan, än så länge.
– Vi säger att riksorganisationen ser ni genom oss, vi
är den förlängda armen. Vi
hänger ihop, du vet – när vi är
ute så ber vi för kyrkan och
dess ledning, nämner allihop
vid namn. Och det vi gör är för
församlingarnas skull, finns
inte de så finns inte regionen. ■
David Berjlund
Peter Bernhardsson är
regional kyrkoledare för
Equmeniakyrkan region Öst.
En av de tydliga uppgifterna
är att hjälpa församlingarna
med utvecklingsarbete. “Utan
församlingarna finns inte
regionen”, säger han.
REGIONER I
EQUMENIAKYRKAN
Equmeniakyrkan har sju
regioner: Syd, Mitt, Väst, Öst,
Stockholm, Svealand och
Nord. Dessutom är Svenska
Frälsningsarmén en organisatorisk del av Equmeniakyrkan.
Regionerna är en del av
Equmeniakyrkans nationella
organisation, utan egna
styrelser.
87
karlskoga
folkhögskola
Utbildar bland annat i
Bild och form, musik och
ljuddesign, och har
“lärjungaskolan” Apg 29.
karlskogafolkhogskola.se
södra
vätterbygdens
folkhögskola
Har bland annat utbildningar i
musik och journalistik,
grafisk form och kommunikation samt en
bibellinje.
svf.fhsk.se
bromma
folkhögskola
Lidingö och Betels
folkhögskolor har slagit sina
påsar ihop – och formar en mix
med musik och konst såväl som
fritidsledar- och diakonutbildningar.
brommafolkhogskola.se
teologiska
högskolan
i stockholm
Vid THS bedrivs utbildning
i teologi/religionsvetenskap
– bland annat för blivande
pastorer och präster – och i
mänskliga rättigheter.
ths.se
88
UTBILDNINGAR
Härnösands
folkhögskola
Nära Höga kusten, de långa
kurserna omfattar behörighetsgivande kurser, musik och
dans, tolkutbildningar.
hfs.se
Equmeniakyrkan och ungdomsorganisationen Equmenia är huvudmän för fem
folkhögskolor, Equmeniakyrkan dessutom för Teologiska högskolan i Stockholm.
Skolorna erbjuder både sammanhängande, långa utbildningar och kortare kurser.
Sammantaget går flera tusen varje år någon utbildning på någon av skolorna.
sjöviks
folkhögskola
En folkhögskola omgiven av
vatten, skog och åkrar – med
friluft, timmer och textil bland
utbildningarna, liksom musik
och kurser för unga med
funktionsnedsättning.
sjovik.eu
89
vad är
equmeniakyrkan
bra för?
Vi ställde frågan till
ett antal personer.
TEXT david berjlund
90
foto: ester sorri
Magnus Sundell,
programproducent på studieförbundet Bilda:
– Equmeniakyrkan är bland annat bra för att den via sina tre
bildarsamfund har en bra bas för att tillåta spännvidd och
öppenhet i teologi och tradition. Det är så att säga “inbyggt i
systemet” att det blir viktigare och lättare att försöka definiera centrum än gränser och staket.
91
– Equmeniakyrkan ska vara
ett redskap för att ge människor möjlighet att leva i en
personlig relation med Jesus
Kristus. I vårt arbete är då individens bekännelse av Jesus
som Gud och räddare viktigt,
liksom vår kristna gemenskap
och viljan att följa Jesus i vardagen och samhället.
– När jag reser runt i Sverige
slås jag ofta av vilken viktig
roll trossamfunden spelar i
det svenska samhället, både
för era medlemmar och för
dem ni möter. De senaste åren
har regeringen ökat stödet
till samfunden och det är en
viktig signal: ert arbete gör
skillnad!
foto: lena dahlström
foto: regeringskansliet
foto: jan-eric lundberg
Stefan Attefall
civilminister med ansvar för
samfundsfrågor
cecilia dalman-eek
riksdagsledamot och
vice ordförande i
Socialdemokrater för
Tro & Solidaritet, Göteborg
– Jag är metodist, och tycker
att metodistkyrkans och de
andra mindre kyrkornas
uttryck är viktiga att ta med in
i framtiden. Och det tror jag
Equmeniakyrkan har bättre
förutsättningar att göra än de
små kyrkorna själva hade haft.
foto: Caroline andersson
Magnus Hagevi
statsvetare,
Linnéuniversitetet
Kristian Lundberg
författare
john-e franzén
konstnär och professor
– En av de saker som jag
värdesätter är att Equmeniakyrkan kan fungera som en
slags samlad motståndskraft
och plats för fördjupning.
– Det är väl i sin linda, men
vad jag tycker är bra är att
man går ihop och enas mer.
Nu är det ju mycket som
händer i kyrkorna, det rör om
i grytan, och det är positivt,
tycker jag. Att man tittar igenom vad man står och närmar
sig varandra.
92
Anna Ardin
statsvetare, medlem i
Vårdklockans kyrka, tidigare
metodistförsamlingen i Visby
– Jag hoppas att Equmeniakyrkan kommer att vara en
stark röst för alla människors
lika värde, att man på samma
sätt som min församling
fortsätter att vara en samhällstillvänd kyrka som arbetar för
att vara den förändring vi vill
se i samhället.
Sofia Walan
generalsekreterare i
Kristna Fredsrörelsen
– Equmeniakyrkan kommer ur en kyrkotradition
som varit med och skapat
vår demokrati, och präglats
av en internationell solidaritet som gjort avtryck i
samhället. Jag hoppas att
människor i Equmeniakyrkan fortsätter mötas i
sin längtan efter Gud, och
också finner kraften att stå
på de mest utsattas sida
– precis som kyrkorna en
gång utmanade slaveriet
och var med i medborgarrättsrörelsen.
93
foto: björn rasmussen
Marika Markovits
direktor på Stockholms Stadsmission
susanne wigorts
yngvesson
lektor och utbildningsledare
för programmet
Mänskliga rättigheter
och demokrati på THS
– Equmeniakyrkan är en
väsentlig del av kyrkans mångfald! Jag är svenskkyrklig,
men träffar många av Equmeniakyrkans blivande pastorer
och diakoner, och följer arbetet med att hitta både en ny
och gammal identitet, och jag
tror det är viktigt att arbeta
mer med samhällsfrågor –
mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, förföljelse av kristna
och välfärdsfrågor.
Anders Mellbourn
statsvetare,
prefekt Institutionen
för Mediestudier,
Stockholms Universitet
– Det är bra att man faktiskt
försöker vara en ekumenisk
kyrka! 2013 tog man sitt
medlemskap i Kyrkornas
världsråd på allvar och lyfte
in det i sin verksamhet, bland
annat då fredsfrågorna. Och
så gjorde det mig glad och lite
stolt hur Equmeniakyrkan
hanterade kritiken mot en av
kyrkoledarna, Sofia Camnerin. Equmeniakyrkans ledning
gjorde rätt saker och ställde
upp bakom Sofia. Föredömligt!
94
foto: david lundberg
foto: Ulf Yngvesson
foto: karin mellbourn
– Jag tror att det är en styrka för Sverige att
de här tre kyrkorna har valt att gå samman –
de ger sig ut i stiglöst land. Är det något som
extremism och rasism säger så är det att det
inte går att hantera olikhet och mångfald. Så
det är ett oerhört humanistiskt ställningstagande att säga “vi kan härbärgera olikhet i
gemenskapen”, det kan bli ett stort bidrag
till omvärlden.
peter örn
ledarskapskonsult
– Equmeniakyrkan är en
andlig och social kraft i det
svenska samhället. En
kyrka som bärs av ljus andlighet och solidaritet med
utsatta och utblottade
människor i vårt eget land och
bortom vårt lands gränser.
En motvikt till ytlighet och
girighet. Och ett rum för
sökande människor.
foto: jan nordén
Antje Jackelén
ärkebiskop electa Svenska kyrkan
(tillträder i juni 2014)
foto: johan vingborg
– I en tid av bristande framtidstro behöver vi
en hoppets kultur, och i en tid av polarisering
och splittring behövs gemenskap över gränser.
Equmeniakyrkan är en modig manifestation av
ekumenikens möjligheter. Som blivande ärkebiskop i Svenska kyrkan ser jag fram emot att
odla goda vänskapsband med våra equmeniska
syskon i Kristus.
bo forsberg
generalsekreterare Diakonia
– För att predika Kristus –
alltså fånga upp människors
behov av andlig gemenskap
utifrån deras livsfrågor. Och
för att vara en profetisk röst,
men då måste man ta ställning, den rollen har Equmeniakyrkan inte riktigt tagit.
Det handlar om fattigdomen
och klimatet, de hänger ihop,
och om fördelningsfrågor.
Att säga ifrån mot att tillväxt
skulle vara svaret på allt – det
är väldigt bibliskt, det är så jag
läser min Jesus.
Ann-sofie lasell
koordinator Ekumeniska
följeslagarprogrammet,
Sveriges Kristna Råd, Gävle
– För att den samlar församlingar med en ganska
stor bredd, att grunden är
ekumenisk. På det sättet visar
Equmeniakyrkan på kristen enhet. Och visionen att
Equmeniakyrkan vill vara en
kyrka för hela livet, där mötet
med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen, den
tycker jag är viktig!
95
ulf bjereld
professor i statsvetenskap,
Göteborg
– Equmeniakyrkan skulle
kunna bli ett kraftfält för att
både föra ut Kristi budskap
och ta plats i samhällsdebatten på ett sätt som inte
varit möjligt tidigare. I så
fall måste Equmeniakyrkan
stå i samklang med sin tid,
våga utmana auktoriteter och
ständigt sätta kärleken till
våra minsta i främsta rummet.
Då kan Equmeniakyrkan
bli mötesplats och hem för
alla som i sin andliga strävan
inrymmer en nödvändighet att
efter bästa förmåga försöka
förbättra världen.
Medarbetarlyftet satte fart på kyrkan
Ett helt års återkommande
fortbildning för medarbetarna i den nya kyrkan
– Medarbetarlyftet såg ut
som en svår satsning, men
gav nya kontakter inom
Equmeniakyrkan.
I Sunne, i januari 2013
möttes pastorer, diakoner,
ungdomsledare och musiker
till Vinterkonferens inom det
som ännu inte fått namnet
Equmeniakyrkan. Tillsammans med sin barn- och ungdomsorganisation Equmenia
och Studieförbundet Bilda inledde kyrkan en fortbildningssatsning: Medarbetarlyftet.
En av de ansvariga, ElsMarie Carlbäcker på Equmeniakyrkan, berättar att de
var tveksamma först: en stor
fortbildningssatsning i en helt
ny organisation?
– Men sedan tänkte vi att det
var bra att göra det just nu, så
att medarbetare genom fördjupning i smågrupper fick
lära känna varandra och
därmed skapa kitt i den nya
kyrkan.
Så Medarbetarlyftet
satte igång, med fyra huvudteman: Lära, tjäna, möta och
följa. Inom dessa fick man
välja ett av flera spår. De handlade om sådant som relationen
mellan lärande och tro, att
vara kristen i en mångreligiös
värld – kan man både evangelisera frimodigt och ha en respektfull dialog? – och hur man
pratar om tro. Flera tittade
närmare på kyrkans roll i
samhället – vilka samhällsförändringar kan man bidra
till, hur kan kyrkan bidra till
fredlig konfliktlösning och
vara del av omställning i
klimat-, energi- och resurskrisernas skugga?
Ämnena var viktiga. Lika viktiga var mötena i smågrupper.
– Vitsen var att under ett år
regelbundet träffa nya människor inom den nya kyrkan,
fysiskt eller på nätet, och arbeta ganska självgående som
grupp, säger Els-Marie.
Arbetssättet krävde mycket
av deltagarna – egna initiativ,
riktiga möten, mycket reflektion – och bäst verkar det ha
fungerat för de som fick till
många fysiska möten, säger
Els-Marie. En del besökte
varandras arbetsplatser, erfarenheter från en plats spreds
och blev nya verksamheter, till
exempel när det gäller arbete
med människor som nyss
kommit till Sverige.
Dessutom möttes man till
större möten i mars och i mitten av hösten, innan projektet
knöts ihop i Immanuelskyrkan
i Stockholm, i januari 2014.
– De 200 som kom dit
var väldigt taggade, säger
Els-Marie, och summerar det
viktigaste resultatet:
– Vi fick pröva ett nytt sätt att
bedriva en sammanhållen utbildning för många. Grupper
bildades runtom i landet och
utvärderingar vittnar om att
målet att skapa kitt genom
regelbundna möten över tid
nåddes i många grupper.
96
Ola Rikner, utbildningskoordinator på Equmenia,
var den som började skissa
modellen. Ambitionen var
hög.
– När man utvärderar
Equmeniakyrkan om tio år
så ska man säga att det var
Medarbetarlyftet som satte
fart på den, säger Ola.
På papperet fanns 900
möjliga deltagare – anställda
inom Equmeniakyrkan och
Equmenia. När jag frågar om
deltagarantalet påpekar Ola
att många inte kunde vara
med för att deras tjänster var
för små, att de bytte tjänst under tiden eller snart skulle gå
i pension. Runt 300 anmälde
sig, 200 var med hela vägen,
och han är nöjd med det.
– Det hade varit skoj med
ännu fler, vi lyckades inte
riktigt fånga gruppen ungdomsledare – men de som var
med hela vägen tycker nog att
det var bra.
Vad kom man fram till då?
Det vet man inte riktigt, ingen
har något samlat grepp, säger
Ola.
– Och om några år, när
Equmeniakyrkan och
Equmenia etablerat sig, kan
man nog göra det här igen,
för att ta riktning. Det gav
mersmak! ■
David Berjlund
Martina Lundqvist
ungdomsledare i
Equmeniakyrkan Örbyhus
carl sundberg
pastor och föreståndare i
Immanuelskyrkan Halmstad
Vad fick du ut av Medarbetarlyftet?
– Spåret jag valde handlade om hur vi pratar
om Gud med människor i vår tid. Det är ju
jätteviktigt för oss som kyrka, när folk knappt
vet vem Jesus är. Magnus Malm talade om det
under den avslutande samlingen, det var en av
flera givande föreläsningar, men framför allt
har det varit bra med samtalen i min grupp
– där fick jag tips och idéer som jag kunde ta
med och testa hemma. Jag valde att vara med i
Härnösand, och det gjorde att jag träffade folk
jag inte brukar träffa, jag fick ansikten på fler
som arbetar med samma sak, och fick se hur
mycket drivkraft det finns. Det ger mig hopp!
Vad fick du ut av Medarbetarlyftet?
– Väldigt mycket! Jag ordinerades 1979 och
har jobbat många år i Kongo och på Lunds
universitet, men mindre i församling, och jag
har aldrig varit föreståndare förrän jag kom
hit 2010. Så jag såg Medarbetarlyftet som en
möjlighet att skolas in som församlingspastor.
Så blev det, framför allt tack vare samtalen –
de var Medarbetarlyftets stora förtjänst, det var
fantastiskt att få sitta med kolleger och prata
om arbetet i församling, om pedagogik och
hur man kan göra församlingen till en lärande
miljö.
97
Equmeniakyrkan är Sveriges nyaste kyrka.
Med 750 församlingar finns vi i nästan
hela Sverige, från norr till söder
– och erbjuder mötesplatser för tro
och livstolkning, gudstjänst och gemenskap.
Här finns ett tydligt engagemang för vårt
liv tillsammans i Sverige och världen.
Möt några av de människor som på olika
sätt gör vår kyrka till vad den är.
Välkommen till Equmeniakyrkan!
Box 14038
167 14 Bromma
08-580 031 00
www.equmeniakyrkan.se